JACOB SUNDBERG. Om ansvaret för fel i lejt gods. Sthm 1966. Norstedts. 409 s. Kr. 58,00.

 

Saklegan har länge fört en undangömd tillvaro i den svenska juridiska litteraturen, säges det i förordet till detta arbete. »Saklegoproblem ha föga fångat doktrinens intresse och de ha uppträtt relativt sällan inom domstolspraktiken». Sundberg har nu upptagit detta rättsområde till behandling, dock endast i vad angår ansvaret för fel i godset (faktiska fel).
    I avhandlingen förekommer till en början — sedan den ekonomiska bakgrunden kort tecknats och uttalanden gjorts om de rättskällor som komma i betraktande — en allmän diskussion om felbegreppet och felpåföljderna. Härefter ägnas en undersökning åt vad som är att anse som godsets avtalsgilla skick. Vid framställningen rörande felpåföljderna skiljes mellan avlämningsskedet, tiden för nyttjandet och restitutionsskedet. Boken avslutas med ett par kapitel om vad förf. kallar excentriska saklegoformer, bl. a. lega av bilar och mindre flygplan.
    Avhandlingen är i mångt och mycket givande och värdefull. Åtskilliga juridiskt fruktbara spörsmål ställas, och en hel del intressanta och ingalunda lättköpta reflexioner förekomma. Ett uppenbarligen mödosamt forskningsarbete har här nedlagts. Resultaten äro i skilda hänseenden övertygande, visserligen långt ifrån alla. (Läsaren bör vara vaken och på sin vakt —en enfaldig uppmaning egentligen, ty det bör en läsare av juridik alltid vara, särskilt det förra.) De inflätade anknytningarna till den romerska rätten synas särskilt stimulerande. Tänk att en nutida civilist av det yngre släktet erinrat sig, att det fanns och finns något som heter romersk rätt! Otvivelaktigt kan om arbetet sägas — naturligt nog med tanke på förf:s intelligens och fyndighet — att detsamma »för framåt».
    Men att avhandlingen är behäftad med åtskilliga och besvärande brister är svårt att förneka. Enligt mitt förmenande — varom jag bland akademiker icke står ensam — är densamma otillräckligt genomarbetad; synbarligen har Sundberg haft alltför kort tid på sig för dess författande. Mycket synes oklart, och framställningen är ofta svårfattlig, ibland hart när ogenomtränglig. I ett befordringsärende vid Stockholms universitet år 1965, i vilket jag hade äran att vara sakkunnig, utvecklade jag ingående, hurusom avsevärda brister vidlådde avhandlingen, och sade mig hålla före att en grundlig om- och genomarbetning borde företagas, innan den var mogen att tryckas. Sundberg har dock i det hela, såsom han på min förfrågan bekräftat,¹ låtit det vara som det var i manuskriptet och korrekturet. Det var stor skada att rådet icke följdes. Det hade kunnat bli en betydande avhandling. Nu riskerar man att det myckna värdefulla som inrymmes i densamma icke vederbörligen kommer till sin rätt.
    En reflexion må tilläggas som, om man är högst optimistisk, skulle kun-

 

¹ Jag har i anledning därav icke på nytt gått igenom arbetet i tryckt skick utan stöder mitt omdöme därom på vad jag med möda inhämtade under sakkunniguppdraget. 

na tänkas vara av någon nytta i andra författarsammanhang. På sätt av det ovan sagda framgår är det material (bortsett från analogt tillämpliga lagbud), som står till buds vid behandlingen av saklega, ytterst magert. Rättspraxis är torftig, ja nästan obefintlig. Doktrinen är icke heller mycket att bygga på. Detta utvecklas träffande i avhandlingen. Icke dess mindre har förf. tydligen känt sig förpliktad att suga ut så mycket som möjligt ur det lilla som ser ut att finnas. Det är naturligtvis på sitt sätt aktningsvärt; uppsåtet är gott. Men vad tjänar det till att draga fram notisrättsfall, även helt ålderstigna sådana, från skilda områden och söka ur dem pressa ut en visdom som sannolikt icke finnes där? En teoretiker bör i det läget nöja sig med att tänka själv. Det går fortare och ger bättre resultat, som domstolarna sedan må tillgodogöra sig. — Om man läte bli att redovisa dylikt underhaltigt eller tvivelaktigt material, skulle detta också bidraga till något så oskattbart som att juridiska avhandlingar ej bleve så stora att folk får motvilja mot eller ej hinner läsa dem; jag tänker då icke på akademiska sakkunniga, som på grund av ämbetsplikt måste i allt fall fingera, att de läst och grubblat över både stort och smått.

Hjalmar Karlgren