De underbemannade fakulteterna

 

Man kan beräkna att läsåret 1967—68 över 2 000 juris studerande kommer att inskrivas vid universiteten. Detta är en fjärdedel fler än som för tio år sedan överhuvudtaget tillhörde fakulteterna och ungefär en fjärdedel av nu yrkesverksamma jurister. På de senaste fem åren har antalet nyinskrivna tredubblats.
    Med all sannolikhet är detta inte en tillfällig topp. Snarare blir tillströmningen allt större. För närvarande tar 15—20 procent av en årskull studen-

 

ten, men man planerar att i framtiden 30 procent skall gå igenom gymnasiet. Då studentexamen inte ger yrkesutbildning och de ekonomiska hindren för fortsatta studier i huvudsak är undanröjda, söker sig 90—95 procent till fortsatta studier. Spärren på flertalet områden tvingar allt fler till de »fria» fakulteterna. Hittills har främst filosofiska fakulteterna fått ta emot stöten, men nu är det de juridiska fakulteternas tur. De arbetsmarknadspolitiska aspekterna skall inte diskuteras här, utan avsikten är blott att beröra hur den våldsamma ansvällningen av juris studerande ter sig ur fakulteternas synpunkt.
    Samtidigt som studenterna blir fler, behöver varje student mer undervisning. Det har alltid funnits ett antal, som ägnat sig åt juridik utan att ha någon fallenhet därför. Man har inte vetat vad man skulle bli och juridiken antas öppna många banor. Det finnes inte anledning anta att antalet duktiga juris studerande minskats — även om i Lund den nya spärrade handelshögskolelinjen lockar studenter med goda betyg — men antalet mindre goda har starkt ökats. Många som kommer till universiteten är påtagligt omogna och behöver mer handledning än de kan få. Följden blir att många lärare för att undvika alltför många kuggningar måste sänka kraven. Detta är för övrigt fallet inte bara i de juridiska fakulteterna. En kollega i ett filosofiskt ämne har sagt mig att han nu får som trebetygsuppsatser godkänna vad som han tidigare knappast godtagit för två betyg. Möjligheten att den ökade tillströmningen delvis är missvisande genom att ett större antal inte fullbordar sina studier är därför osannolik. Ett starkt ökat antal tentander leder med nödvändighet till sänkta krav.
    Vad gör statsmakterna i detta läge? Någon större ökning av antalet fasta lärartjänster är inte planerad. Antalet studenter per lärare har successivt stigit och kommer under de närmaste åren att bli minst fördubblat. I stället höjer man kursanslagen för att kunna använda mer praktiker och planerar undervisning genom assistenter. Frågan blir om fasta lärarna ens hinner svara för de tillämpade studierna på sätt som borde ske.
    Att professorerna avkopplas från grundundervisningen är intet som speciellt gäller de juridiska fakulteterna. Jag känner en student, som tagit två betyg i ett filosofiskt ämne utan att veta vad professorn heter. Tanken att juris studerande skall undervisas i små diskussionsgrupper låter utmärkt i teorien. Men erfarenheter från andra fakulteter visar att den inte alltid fungerar. Det finns grupper, där »diskussionen» består i att »läraren» läser upp ur läroboken och avböjer alla frågor med den bärkraftiga motiveringen att han just själv tenterat. Självfallet fungerar den elementära undervisningen ofta långt bättre och det är inte nödvändigt att de juridiska fakulteterna behöver göra lika dåliga erfarenheter som gjorts på en del andra håll. Men man kan inte komma från att ju flera studenterna blir desto svårare blir det att få tag i kunniga och intresserade lärare utanför de ordinaries led.
    Allmän enighet tycks råda i riksdagen om att spärr inte bör tillgripas. En sådan är också osympatisk och kan ge missvisande resultat. Men de premisser, som beslutet att undvika spärr bygger på, håller inte till följd av den ökade tillströmningen till fakulteterna. Vill statsmakterna inte ta risken av sjunkande standard hos de nyexaminerade juristerna, får de antingen begränsa tillströmningen till fakulteterna eller ge dessa helt andra resurser än de nu har och planeras få.

Carsten Welinder