Lagstiftningsfrågor vid 1967 års riksdags höstsession

 

Redogörelsen upptar endast sådana ärenden som kan antas vara av särskilt intresse för SvJT:s läsekrets.

 

Stats- och förvaltningsrätt. Den starka ökningen av justitieombudsmannens arbetsbelastning har föranlett riksdagen att besluta omorganisation av riksdagens ombudsmannaämbeten och en ny instruktion för ombudsmännen. En strävan har varit att finna principer och praktiska lösningar som kan bli giltiga under längre tid än förut genomförda reformer. Riksdagen har stannat för lösningen att omvandla JO- och MO-ämbetena till ett gemensamt ämbete, riksdagens ombudsmannaexpedition, med tre ombudsmän som alla bär titeln justitieombudsman.
    Även i det samordnade ämbetet bibehålles personligt ansvar för varje ombudsman. Grunder för arbetsfördelningen har fastställts av riksdagen. Enligt dessa skall en av justitieombudsmännen öva tillsyn över vårdområdet, omfattande främst barna- och ungdomsvården, nykterhetsvården, socialvården, sjukvården och kriminalvården, samt av angränsande områden främst socialförsäkringen. En ombudsman skall övervaka försvaret samt taxerings- och uppbördsväsendet. Omprövning i sistnämnda del avses ske i den mån åtalsskyddet enligt 113 § RF upphäves. En ombudsman skall ha tillsyn över civilförvaltningen i övrigt. Bland viktiga sakområden märks här plan- och byggnadsväsendet, utbildningsväsendet och lantmäteriväsendet. Även ärenden angående allmänna handlingars offentlighet skall handläggas av denne ombudsman. Tillsynen över domstolarna samt åklagar-, polis- och exekutionsväsendet skall delas mellan sistnämnda båda ombudsmän.
    Det skall ankomma på ombudsmännen själva att verkställa närmare fördelning av uppgifterna och fastställa arbetsordning för ombudsmannaexpeditionen. Som framgår av uppräkningen ovan har riksdagen ansett att arbetsfördelningen i princip bör göras med hänsyn till sakområden och inte myndigheter. Det har sålunda befunnits riktigast att frågor inom samma ämnesområde behandlas av samme ombudsman vare sig de handlägges av lägre eller högre myndighet. Den vertikala fördelningsprincipen bör emellertid inte hindra att vissa frågor som skär genom flera sakområden, t. ex. sådana som avser allmänna handlingars offentlighet, hänföres till en ombudsman.
    Sammanförandet av ombudsmännen till ett gemensamt ämbete anses komma att underlätta en utjämning, om utvecklingen ånyo leder till en ojämn arbetsbelastning på ombudsmännen. Samordningen skall också möjliggöra att en ombudsmans speciella sakkunskap tillgodoföres verksamheten utan hinder av formella kompetensgränser.
    Önskemålet att ombudsmännen skall kunna inrikta sig på väsentliga frågor har bl. a. kommit till uttryck i en bestämmelse i den av riksdagen beslutade instruktionen av innehåll att ombudsman bör lämna klagomål utan åtgärd, om det från allmän och enskild synpunkt är av ringa betydelse att

 

saken prövas. Vidare är att märka att om en fråga, som väckts genom klagomål, är av sådan beskaffenhet att den lämpligen kan prövas av annan myndighet, ombudsman får överlämna klagomålet till myndigheten om den inte redan prövat saken.
    Skyldigheten att kontrollera försvarets ekonomiska förvaltning upphäves. Detta innebär emellertid inte att vederbörande justitieombudsman kommer att sakna befogenhet på detta område. Försummelser där skall även fortsättningsvis uppmärksammas och påtalas. Vidare må nämnas att riksdagen funnit det önskvärt att ombudsmannatillsynen över civilförvaltningen väsentligt utökas och att även centrala förvaltningsmyndigheter inspekteras. Av dessa har justitieombudsmannen hittills endast kunnat besöka kriminalvårdsstyrelsen. Vid inspektionerna bör i första hand uppmärksamhet ägnas åt myndigheternas praxis i principiella frågor av allmänt förvaltningsrättslig art. Även taxeringsväsendet bör bli föremål för intensifierad tillsyn.
    Vikten av att frihetsberövande åtgärder ägnas effektiv kontroll av ombudsmännen understrykes. Detta gäller både den statliga och den kommunala sektorn. En väsentlig utökning av inspektionerna avses skola ske på vårdområdet; särskilt nämnes barna- och ungdomsvården, nykterhetsvården och sjukvården. Både för vårdområdet och för övrig specialreglerad kommunalförvaltning betonas betydelsen av en intensiv kontroll över de statliga tillsynsorganen. Vid tillsyn över kommunal verksamhet skall ombudsman liksom hittills beakta de särskilda betingelser under vilka den folkliga självstyrelsen arbetar och icke ingripa så, att den kommunala verksamheten onödigt hämmas. Inspektionsverksamheten på den kommunala egenförvaltningens område anses inte böra utökas. Rätten att företa inspektioner bör bara begagnas när särskilda skäl föranleder det. Fullmäktiges och landstingsmötenas beslut är som tidigare undandragna ombudsmännens tillsyn till följd av dennas begränsning till att endast avse dem som är underkastade fullt ämbetsansvar. Ett motionsyrkande att även den kommunala affärsverksamheten skulle ställas under tillsyn har inte upptagits till närmare prövning, eftersom en sådan vidgning av ombudsmännens kompetensområde skulle kräva grundlagsändring.
    Till ombudsmannaexpeditionen skall knytas två ställföreträdare för ombudsmännen. Det förutsättes att den nu tillämpade generella dubbleringsrätten inom viss tidrymd skall upphöra. Ställföreträdare bör emellertid även framdeles kunna tjänstgöra samtidigt med ombudsman, men endast då särskilda förhållanden påkallar det.
    Den nya organisationen och instruktionen skall träda i kraft dagen efter nästa ombudsmannaval, som beräknas ske i slutet av mars innevarande år.

 

Vissa ändringar har vidtagits i regeringsrättslagen. Länsstyrelses beslut enligt det nya 21 kap. FB (se nedan) skall prövas av regeringsrätten. Besvärsmål rörande statsbidrag till vatten- och avloppsledningar skall nu, i likhet med vad som gällde före den 1 juli 1967, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Vidare har mål om tillämpning av lagen om renmärken förts över från Kungl. Maj:t i statsrådet till regeringsrätten. Tillsynsmyndighetens beslut enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m., vilken lag träder i kraft den 1 mars 1968, har ansetts vara av den natur att besvär i allmänhet skall prövas av regeringsrätten. Undantag har dock gjorts för besvär över beslut i permutationsärenden, vilka skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Den förut i regeringsrättslagen intagna föreskriften rörande mål om beslut

 

av tillsynsmyndigheten över stiftelse, varom stadgas i lagen om aktiebolagspensions- och andra personalstiftelser, har tagits in som särskild övergångsbestämmelse till den av riksdagen antagna lagen om ändrad lydelse av 2 § regeringsrättslagen. Den ändring i regeringsrättslagen, som sammanhänger med tillkomsten av lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m., skall träda i kraft den 1 mars 1968. Övriga nu berörda ändringar trädde i kraft vid årsskiftet.

 

Riksdagen har bifallit en proposition angående lagen om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete, innebärande dels att giltighetstiden för Kungl. Maj:ts nuvarande fullmakt att införa krav på igångsättningstillstånd för vissa byggnadsarbeten skall förlängas till utgången av år 1969, dels att beslutanderätten i ärenden om igångsättningstillstånd skall tillkomma Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, arbetsmarknadsmyndigheterna.

 

Kyrkorätt. Enligt 2 § 1 mom. lagen om domkapitel skall en av ledamöterna i domkapitlet vara en av stiftets präster vald präst, som innehar ordinarie prästerlig tjänst i stiftet. I motioner har hemställts om sådan ändring av bestämmelsen att även innehavare av icke ordinarie prästerlig tjänst i stiftet skall kunna väljas till ledamot. Första lagutskottet ställde sig positivt till motionerna men ansåg icke frågan vara av sådan vikt att den påkallade något initiativ av 1967 års riksdag. Utskottet framhöll emellertid såsom önskvärt att Kungl. Maj:t under år 1968, då allmänt kyrkomöte skall sammanträda, framlägger förslag i ämnet. Vad utskottet anfört bringades till Kungl. Maj:ts kännedom.

 

Familjerätt. Med anledning av motioner har riksdagen hos Kungl. Maj:t begärt översyn av bestämmelserna om hävande av adoptivförhållande. Enligt motionerna borde hävningsmöjligheterna begränsas så att samhörigheten mellan adoptant och adoptivbarn stärkes och adoptivförhållandet i större utsträckning än f. n. kommer att likna det naturliga förhållandet mellan föräldrar och barn. Första lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande att det från etiska, sociala och medicinska synpunkter är motiverat att överse hävningsreglerna och undersöka om det är möjligt att i enlighet med motionernas syfte ytterligare stärka banden mellan adoptant och adoptivbarn.

 

Enligt de allmänna reglerna om preskription av rätt till arv eller testamente preskriberas bortovarande eller okänd arvinges och testamentstagares rätt fem år efter det att kungörelse om arvet eller testamentet har utfärdats. Möjlighet har hittills förelegat att få preskriptionstiden förlängd med högst fem år i sänder, dock sammanlagt med högst tio år. Enligt en lag som riksdagen antagit med giltighet från årsskiftet skall sådan förlängning kunna ske med ytterligare högst fem år.

 

Riksdagen har antagit ny lagstiftning om verkställighet som gäller överflyttning av barn. De nya bestämmelserna, som trätt i kraft den 1 januari, har infogats i föräldrabalken i ett nytt kapitel, 21 kap. Vissa ändringar har också vidtagits i utsökningslagen och barnavårdslagen.
    De nya bestämmelserna i FB ersätter främst de knapphändiga stadganden i UL som tillämpats vid överlämnande av barn, trots att de tillkommit med

 

tanke främst på egendomsobjekt av olika slag. Reglerna avser verkställighet av domar angående vårdnad eller umgängesrätt och även av domar som direkt går ut på att barn skall överlämnas. Dessutom omfattar bestämmelserna sådana fall då vårdnadshavare utan att dom föreligger begär att barn skall överlämnas till honom. Länsstyrelsen är enligt de nya reglerna beslutande myndighet i ifrågavarande ärenden. Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos regeringsrätten. — Något hinder föreligger inte mot att en vårdnadshavare, som vill få barnet överlämnat till sig men inte kan åberopa dom rörande vårdnaden, väljer att först gå till domstol med begäran om dom beträffande barnets överlämnande eller att han, om han först har gjort ansökan hos länsstyrelsen men inte fått bifall, därefter påkallar domstols prövning av frågan. I detta hänseende är alltså rättsläget oförändrat. — En grundtanke i den nya lagstiftningen är att överlämnande av barn helst bör ske under parternas frivilliga medverkan. För att åstadkomma detta äger länsstyrelsen uppdra åt ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd, tjänsteman inom barnavården eller annan lämplig person att verka härför. Om barnet inte kan överflyttas på frivillighetens väg, får länsstyrelsen förordna om verkställighet. Länsstyrelsen kan därvid förelägga vite eller, om det anses nödvändigt, förordna att barnet skall hämtas genom polismyndighets försorg. Vid hämtning skall företrädare för barnavården och, om möjligt, läkare vara närvarande. Överflyttningen göres på visst sätt beroende av barnets egen inställning. Om barnet fyllt 15 år får nämligen verkställighet inte ske mot dess vilja, om inte länsstyrelsen finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. Detsamma skall gälla, om barnet inte fyllt 15 år men nått sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt. Länsstyrelsen kan vidare vägra verkställighet i vissa fall då det anses påkallat att ändring beträffande vårdnad eller umgängesrätt prövas av rätten eller om risk, som ej endast är ringa, föreligger för skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa. Nuvarande möjlighet för barnavårdsnämnd att jämlikt 50 § barnavårdslagen förbjuda vårdnadshavare att ta barn från fosterhem har bibehållits med viss jämkning. Sådant förbud skall emellertid förlora sin verkan, om länsstyrelsen beslutar om verkställighet enligt de nya reglerna i FB.

 

Fastighetsrätt. Riksdagen har antagit en proposition med förslag till förköpslag m. m. Enligt lagen skall kommun ha förköpsrätt vid försäljning som omfattar sådan mark som med hänsyn till den framtida utvecklingen behövs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. Kommunen får dock förvärva den egendom som köpet avser från säljaren endast på de villkor som avtalats mellan denne och köparen. Syftet med lagen är att förbättra kommunernas möjligheter att på ett tidigt stadium förvärva mark för samhällsutvecklingen och därigenom åstadkomma en dämpning av prisutvecklingen i fråga om sådan mark. — Om säljare eller köpare bestrider förköpsrätt måste kommunen söka tillstånd till förköpet hos Kungl. Maj:t. Härvid prövas om marken behövs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar. Är så inte fallet skall tillstånd vägras. Tillstånd skall vägras också i vissa andra fall, t. ex. om det med hänsyn till förhållandet mellan säljare och köpare eller till villkoren för eller omständigheterna vid köpet framstår som obilligt att förköp sker. — I vissa fall får förköpsrätt inte utövas, t. ex. om försäljningen avser fastighet med en areal som understiger 3 000 m² och ett taxeringsvärde som är lägre än 200 000 kr.

 

10—683005. Svensk Juristtidning 1968

 

eller om staten är säljare eller köpare eller om försäljningen äger rum mellan nära släktingar. — När förköp sker kan köpevillkoren i vissa fall jämkas på talan av kommunen. Kommunen skall ersätta säljaren för dennes förlust på grund av jämkningen. Så snart förköp fullbordats skall kommunen ersätta köparen för dennes utlägg i samband med köpet och för nödvändiga kostnader som han lagt ned på fastigheten. — I tomträttslagstiftningen har i samband med tillkomsten av förköpslagen genomförts den ändringen att minimitiden för avgäldsperioderna i fråga om tomträtt som upplåtes för bostadsändamål förkortas från 20 till 10 år. Syftet med ändringen är att skapa bättre förutsättningar för det allmänna att tillgodogöra sig värdestegringen på mark. — Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari.

 

Kungl. Maj:t lade under höstsessionen också fram en proposition med förslag till ny hyreslagstiftning. Enligt propositionen skulle hyresregleringen avvecklas och ersättas med avtalsfrihet mellan hyresvärd och hyresgäst inom ramen för den permanenta hyreslagstiftningen. Lagförslaget innefattade direkt besittningsskydd för bostadshyresgäst, dvs. hyresgästen gavs rätt till förlängning av hyresavtalet, om ej någon viss i lagen angiven situation förelåg. Besittningsskyddet skulle inte kunna sättas ur spel genom obilliga hyreskrav. Om hyresvärden fordrade höjd hyra för att gå med på förlängning av hyresavtalet, skulle den begärda hyrans skälighet kunna prövas av myndighet. På orter med mera påtaglig bostadsbrist skulle dessutom den s. k. förstagångshyran, dvs. i princip den hyra som första gången avtalas mellan hyresvärd och hyresgäst, kunna underkastas myndighets prövning. För lägenheter på sådana orter skapades också en spärr mot hyror som är för höga i jämförelse med självkostnadshyrorna i nyproduktionen. — Frågan om besittningsskydd för lokalhyresgäst löstes i lagförslaget på det sättet att sådan hyresgäst tillförsäkrades ett indirekt besittningsskydd, dvs. en rätt till ersättning för förlust om hyresavtalet sägs upp utan befogad anledning. — Beträffande förfarandet i hyrestvister innebar lagförslaget att en hyresnämnd skulle inrättas för i princip varje län. Nämnden skulle ha en såväl medlande som prövande funktion. Part som var missnöjd med nämndens beslut fick inom viss tid klandra beslutet genom att väcka talan vid domstol. Domstolsprövningen i alla hyrestvister föreslogs i första instans ske vid i princip endast en underrätt i varje län. Betydande begränsningar i fullföljdsrätten föreslogs. — Lagförslaget innebar en översyn även i övrigt av hyreslagens bestämmelser. Bl. a. föreslogs lagfäst bytesrätt beträffande bostadslägenheter i orter med mera påtaglig bostadsbrist. Bestämmelserna om hyresvärdens skyldighet att underhålla lägenheten under hyrestiden utökades med regler som direkt tog sikte på det löpande underhållet av lägenheter som hyrts för att användas som bostad. Också reglerna om överlåtelse av hyresrätt och upplåtelse av lägenhet i andra hand ändrades i viktiga hänseenden. — Enligt förslaget skulle hyresregleringen avvecklas för hela landet vid utgången av år 1968 och den nya hyreslagen träda i kraft den 1 januari 1969. Särskilda övergångsregler föreslogs gälla för bostadslägenheter i orter med mera påtaglig bostadsbrist.
    I samband med behandlingen av propositionen i tredje lagutskottet återkallade Kungl. Maj:t i skrivelse till riksdagen propositionen såvitt gällde den nya hyreslagstiftningen. Som grund för återkallelsen anförde Kungl. Maj:t bl. a. att, eftersom enighet ej ansågs kunna uppnås i riksdagen, tidpunkten inte var mogen för den föreslagna reformen. Sedan nya motioner med yr-

 

kande om såväl helt bifall till propositionen som bifall till denna med vissa ändringar väckts i anledning av skrivelsen, sakbehandlades innehållet i propositionen i samband med att ställning togs till de kvarstående förslagen i propositionen om förlängning av den nuvarande hyreslagstiftningen. Riksdagen lämnade sitt samtycke till återkallelsen, avslog nyssnämnda motioner även som de i anledning av propositionen väckta motionerna, samt förlängde t. o. m. den 31 december 1968 hyresregleringslagen, bostadsrättskontrollagenoch besittningsskyddslagen samt t. o. m. den 31 december 1969 lagen med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad.

 

Enligt ensittarlagen kan nyttjanderättshavare som innehar annans mark för jordbruks- eller bostadsändamål få lösa till sig marken. Som förutsättning härför har gällt bl. a. att ett boningshus som tillhört nyttjanderättshavaren och som lämnat nöjaktig bostad åt honom och hans familj funnits på marken och att ett sådant boningshus varit uppfört där redan den 1 januari 1919. Riksdagen har bifallit en proposition med förslag till ändringar i lagen, innebärande att dessa villkor ersätts med ett krav på att marken sedan den 1 januari 1928 varit bebyggd med nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus som under samma tid utgjort stadigvarande bostad åt honom och hans familj. Riksdagen har också beslutat att ensittarlagen skall upphöra att gälla vid utgången av år 1976. Ändringarna trädde i kraft den 1 januari.

 

Jaktlagstiftning. Det svenska fridlysningssystemet har byggt på principen att jakt efter alla arter av vilda däggdjur och fåglar varit tillåten i den mån de inte särskilt fredats. Under senare år har från olika håll framlagts förslag om införande av motsatt ordning, dvs. att alla vilda däggdjur och fåglar i princip blir fridlysta och att jakt tillåtes endast efter särskilda djurarter och under bestämda jakttider. Riksdagen har under höstsessionen godkänt att jaktlagstiftningens system läggs om enligt denna princip.
    I övrigt har antagits flera ändringar i jaktlagen. Bestämmelserna om jaktvårdsområde har sålunda ändrats så att länsstyrelserna får tillåta att till sådant område när som helst anslutes fastighet som har betydelse för jaktvården på området. Samtidigt har en smidigare övergång till förlängd beståndstid för jaktvårdsområde genomförts. Rätten för var och en att jaga varg och järv har ersatts med en kontinuerlig rovviltkontroll, som innefattar särskilt skydd för rennäringen och annan tamdjursskötsel. Rätten att döda säl var den än påträffas har begränsats så att dylik rätt blir förbehållen yrkesfiskare. För att göra det möjligt med effektivare åtgärder mot viltskador har länsstyrelserna fått ökade befogenheter att ordna tvångsjakt. Sådan jaktskall också kunna ske som ett medel att minska riskerna för kollisioner mellan älg och motorfordon. Strängare regler har införts mot den som låterhund löpa lös i viltmarker. Slutligen har genomförts straffskärpningar för olovlig jakt och andra brott mot jaktlagstiftningens bestämmelser. Ändringarna har trätt i kraft den 1 januari.

 

Processrätt. Första lagutskottet har i anledning av en motion uttalat, att de nuvarande reglerna om domstolarnas underrättelseplikt i fråga om meddelade brottmålsdomar inte är tillfredsställande. Främst rättssäkerhetsskäl talar enligt utskottets mening för att den dömde, oavsett om han varit närvarande vid förhandling, bör få ett skriftligt meddelande om domens innehåll. Spörsmålet bör enligt utskottet beaktas under pågående lagstiftnings-

 

arbete i justitiedepartementet rörande bagatellmålens handläggning. Vad utskottet anfört har givits Kungl. Maj:t till känna som riksdagens mening.

 

Bolags- och föreningsrätt m. m. I följd av ändringar i lagenom ekonomiska föreningar skall medlem, som deltar i ekonomisk förening med högre insatsbelopp än han är skyldig, kunna få ut det överskjutande beloppet utan att behöva lämna föreningen.¹ De nya bestämmelserna skall inte tillämpas på jordbrukets kreditkassor. Föreskrift härom har tagits upp som en särskild paragraf bland jordbrukskasselagens bestämmelser om kreditkassornas verksamhet. I lagen om ekonomiska föreningar har också gjorts ändring i bestämmelserna om vilka handlingar som skall läggas fram på föreningsstämma vid behandling av fråga om fusion. Lagändringarna trädde i kraft vid årsskiftet.

 

Under 1967 års vårsession² antogs med giltighet från och med den 1 mars 1968 lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m. och i anslutning därtill bl. a. lag om ändring i aktiebolagslagen och lag om ändring i 17 kap. handelsbalken. Riksdagen har nu antagit vissa ändringar i sistnämnda lagar, dels rörande fonderingsbestämmelserna i aktiebolagslagen i fråga om pensionsskulder, dels rörande förmånsrätten för vissa pensionsborgenärer.

 

Immaterialrätt. Under hösten har nya patentlagar antagits av parlamenten i Danmark, Finland, Norge och Sverige Lagstiftningen, som trädde i kraft vid årsskiftet i alla länderna, är resultatet av ett långvarigt nordiskt samarbete i kommittéer, på departementsplanet och mellan delegerade för vederbörande parlamentsutskott. Syftet har varit att modernisera lagstiftningen och tillgodoföra den resultaten av det internationella konventionsarbetet på patentområdet. Sålunda har patentskyddet i vissa avseenden stärkts samtidigt som de samhälleliga intressena beaktats bl. a. genom vidgade möjligheter att meddela tvångslicens och genom regler som innebär ökad offentlighet i patenteringsförfarandet. Vissa undantag från patenterbarhet har avskaffats, bl. a. för kemiska föreningar samt livs- och läkemedel, inom vilka områden patent förut ej fått meddelas på själva alstret utan endast på förfarandet. Undantagen beträffande livs- och läkemedel skall dock upphöra först efter en övergångsperiod. Kravet på uppfinningshöjd har skärpts och ett villkor om absolut eller generell nyhet införts. Särskilt viktigt är emellertid att genom lagstiftningen möjlighet öppnas till ett framtida system med s. k. nordiska patentansökningar. Detta innebär att den som vill erhålla patent i de nordiska länderna skall kunna vända sig med ansökan till ett av de nordiska patentverken, som meddelar patent även för de övriga länderna. Patent lämnas därvid för varje land för sig och blir jämställt med patent meddelat efter vanlig nationell ansökan. Genomförandet av detta system förutsätter ett förenhetligande av lagstiftningen och de nu antagna nordiska patentlagarna är också helt överensstämmande i fråga om reglerna rörande beviljande av patent. Även i vad avser övriga civilrättsliga bestämmelser är lagarna i allt väsentligt lika. Systemet med nordiska patent träder emellertid icke i kraft förrän överenskommelse härom träffats mellan regeringarna. Det är f. n. icke möjligt att ange när sådan överenskommelse kan komma att ingås. Det kan förutses att systemet med nordiska patent kommer att stimule-

 

¹ Jfr SvJT 1960 s. 546 f och 698 f.

² Se SvJT 1967 s. 492 f.

 

ra uppfinnarverksamheten och därigenom främja såväl den tekniska som den ekonomiska utvecklingen. Införandet av nordiska patent torde också komma att påtagligt minska patentverkens besvärande arbetsbelastning och därmed innebära betydande besparingar för det allmänna.

 

Sjörätt. Riksdagen har antagit en lag om åtgärder mot diskriminering i internationell sjöfart (flaggdiskriminering). Sådan diskriminering sker genom att det egna landets eller vissa andra länders fartyg gynnas i konkurrensen om sjötransporterna, vilket minskar möjligheterna för rationell sjöfart med lägsta möjliga fraktkostnader. Enligt lagen, som trätt i kraft vid utfärdandet, skall åtgärder mot flaggdiskriminering kunna vidtas genom förbud mot avtal om befraktning av eller transport med fartyg från stater där diskriminering äger rum eller genom inskränkning i rätten att träffa sådant avtal.

 

Trafiklagstiftning. Riksdagen har med ett par smärre undantag lämnat utan erinran två propositioner med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen, den ena gällande bl. a. axeltryck, bruttovikt och fordonslängd och den andra bl. a. fordons beskaffenhet och utrustning.
    Ändringarna innebär bl. a. följande.
    De tillåtna värdena för fordons axel- och boggitryck som anges i vägtrafikförordningen höjs från 6 resp. 8 till 8 resp. 12 ton medan tillåten bruttovikt för olika fordon och fordonskombinationer genomgående ökas med 4 ton. För att motverka vissa viktkoncentrationer införs bestämmelser om minimiavstånd mellan ett fordons sista axel och därtill kopplat fordons första axel i fordonskombinationer med bruttovikt över 12 ton. Rätten att framföra långa fordon och fordonskombinationer begränsas. Maximilängden blir 24m. Bestämmelserna om högsta tillåtna hastighet för olika slag av fordonskombinationer ändras. Ändringarna rör både tunga och lätta kombinationer. Bl. a. skall bil med effektivt bromsad släpvagn undantagslöst få föras med högst 70 i stället för med högst 50 km/tim. De nu nämnda ändringarna har trätt i kraft den 1 januari.
    Med utgångspunkt från de nyligen fastställda amerikanska säkerhetsnormerna beträffande bilars beskaffenhet och utrustning har införts bestämmelser i en rad hänseenden, bl. a. i fråga om utformningen av förar- och passagerarutrymmen, säkerhetsbälten, bromsar, backspeglar samt åtkomlighet och placering av reglage och manöverorgan. De nya utrustningsföreskrifterna skall i princip tillämpas beträffande bilar av 1969 och senare års modeller.
    Motorcyklar skall i fortsättningen indelas i lätta och tunga med hänsyn till cylindervolym i stället för tjänstevikt. Bestämmelserna härom träder ikraft den 1 januari 1970.

 

Skadeståndsrätt. Riksdagen har antagit en lag varigenom atomansvarighetslagen skall äga fortsatt giltighet t. o. m. den 31 mars 1968. Förslag till ny atomansvarighetslag, som är resultatet av internationellt samarbete, har nyligen behandlats av lagrådet och proposition i ämnet avses föreläggas 1968 års riksdag i så god tid att lagen kan träda i kraft den 1 april 1968.

 

Försäkringsrätt. En ny lag om tillägg till vissa trafiklivräntor behandlar värdesäkring av trafiklivräntor. Värdesäkringen omfattar såväl äldre som nytillkommande livräntor och sker genom att livräntetagarna får tillägg till livräntorna. Till trafiklivränta som fastställts före utgången av år 1965

 

skall utgå allmänt tillägg med ett procenttal, som bestämts med hänsyn tillstegringen av konsumentprisindex sedan livräntan fastställdes. Dessutom skall, om basbeloppet inom den allmänna försäkringen stiger, utgå indextillägg till alla av förslaget omfattade livräntor. Vidare utgår viss kompensation åt livräntetagare med höggradig invaliditet, dels i de fall livräntan intekunnat utgå till fullo på grund av tidigare gällande ersättningsmaxima, dels då livräntetagaren skadats innan han fyllt 16 år. Kostnaderna för värdesäkrings- och kompensationsförmånerna skall bäras av trafikförsäkringstagarna. Dock skall, enligt en förordning om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m. m., staten svara för kostnaderna i fråga om de trafiklivräntor för vilka staten är ansvarig. I samband med reformen har också vidtagits en ändring av trafikförsäkringslagen, innebärande att försäkringsplikten utvidgas till att omfatta även kommunala motorfordon, vilket utgör ett stadfästande av rådande förhållanden. Kommunernas inordnande i trafikförsäkringstagarkollektivet har nämligen ansetts möjliggöra den smidigaste och mest praktiska lösningen av värdesäkringen för skadelivräntor i de fall där skadan orsakats av kommunala motorfordon. — Lagstiftningen trädde ikraft den 1 januari.

 

Socialförsäkring. Under höstsessionen har riksdagen antagit betydelsefulla ändringar i lagen om yrkesskadeförsäkring. Den årliga arbetsförtjänst, som enligt lagen skall ligga till grund för bestämmande av livräntor, har maximerats till ett belopp motsvarande fem gånger basbeloppet, dvs.med ett basbelopp av 5 700 (jan. 1968) till 28 500 kr., i stället för tidigare15 000 kr. Även de inkomstgränser som tillämpas för bestämmande av det s. k. ersättningsunderlaget vid livränteberäkningen har räknats upp och anknutits till basbeloppet. De berörda reglerna innebär att den högsta livränta som kan utgå höjts från 11 000 till ca 19 600 kr. Genom en särskild lag har såväl äldre som nytillkomna livräntor värdesäkrats genom anknytning till basbeloppet. Äldre livräntor har därjämte räknats upp med 10—25 procent. Vissa förbättringar av yrkesskadeförmånerna i övrigt har dessutom genomförts. Begravningshjälpen har sålunda ökats från 600 kr. till 20 procent av basbeloppet. Livräntor till efterlevande barn skall i normalfall utgå till 19 års ålder mot tidigare 16 år. Efter initiativ i riksdagen har vidare kravet på bevisning om samband mellan en händelse i arbetet och en yrkesskada lättats upp. Den tidigare gällande regeln innebar, att i de fall skäl talade såväl försom emot ett samband, kausalitet skulle anses föreligga, om inte övervägande skäl talade däremot. Orsakssamband skall nu anses föreligga, såvida inte skälen mot ett samband är betydligt starkare än skälen för. Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari. Samtidigt genomfördes motsvarande ändringar för militärersättningar och därmed likställda ersättningar som utgår av statsmedel.
    Samtidigt med förbättringen av yrkesskadeförsäkringens förmåner genomfördes vissa organisatoriska förändringar. De s. k. socialförsäkringsbolagen skall upphöra att meddela försäkringar från och med år 1969. Bolagen skall före utgången av år 1973 överföra sina försäkringsbestånd och förpliktelser på riksförsäkringsverket, som i framtiden skall vara ensam försäkringsgivare. Kungl. Maj:t föreslog i sin proposition till riksdagen att försäkringsrådet, som är mellaninstans för yrkesskadeförsäkringen, skulle ersättas av en yrkesskadenämnd, vilken i administrativt hänseende skulle vara sammankopplad

 

med riksförsäkringsverket. Riksdagen avslog propositionen i denna del med motivering att mellaninstansen borde inta en fri och oberoende ställning. Riksdagen hemställde att Kungl. Maj:t skulle framlägga ett nytt förslag om mellaninstansens framtida organisation. Försäkringsrådet har t. v. bibehållits.

 

Enligt förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel erhåller den som tillhör den allmänna sjukförsäkringen läkemedel, som ordinerats av läkare, kostnadsfritt eller till nedsatt pris. Kostnadsfria läkemedel utgår vid vissa långvariga och allvarliga sjukdomar. Övriga läkemedel rabatteras på så sätt att den försäkrade endast behöver betala ett karensbelopp, maximerat till 3 kr., samt hälften av det belopp varmed priset överstiger karensbeloppet. Karensbeloppet räknas på varje läkemedelspost för sig. Riksdagen har under höstsessionen bifallit en proposition med förslagom förbättring av läkemedelsförmånerna. Förslaget innebär bl. a. att karensbeloppet knytes till alla vid ett expeditionstillfälle inköpta, samtidigt förskrivna läkemedel. Karensbeloppet höjs till 5 kr. Priset närmast ovanför karensbeloppet rabatteras med 50 procent. Den del av priset som ligger över 25 kr. rabatteras helt. På så vis kommer den enskildes utgift för medicin på recept att vid varje expeditionstillfälle kunna uppgå till högst 15 kr. Kostnaderna för reformen beräknas till ca 60 milj. kr. för år 1968. Finansieringen sker genom höjning av de försäkrades sjukförsäkringsavgifter med ca 15 kr. per år.

 

Studiesocial lagstiftning. Fr. o. m. i år inträder återbetalningsskyldighet för dem som uppburit studiemedel under det första året studiemedelsförordningen var i kraft, år 1965. I en under höstriksdagen antagenförordning om studiemedelsavgifter återfinns regler om debitering och uppbörd av avgifter. Reglerna har i enlighet med studiemedelsförordningen utformats så att betalningsskyldigheten blir beroende av den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga. Under avgiftsåret uttas enligt huvudregeln preliminär avgift. Slutlig avgift fastställes sedan taxering för avgiftsåret verkställts i första instans. Slutlig avgift bestämmes särskilt endast i de fall den återbetalningsskyldige begär det eller han efter ansökan befriats från att erlägga preliminär avgift. Annars utgör den preliminära avgiften också slutlig avgift. Återbetalningen fördelas i regel på tre uppbördsterminer per år.

 

Sociallagstiftning i övrigt. Riksdagen har antagit en lag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, som från den 1 juli i år skall ersätta 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. Det allmänna skall bereda psykiskt utvecklingsstörda undervisning, vård och bostad. Huvudmannaskapet skall i princip ligga kvar hos landstingskommunerna och de landstingsfria städerna. En styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda skall svara för ledningen av huvudmannens verksamhet på området. För avgörandet av vissa frågor, där det är av särskild vikt att rättssäkerhetsgarantier föreligger, skall finnas beslutsnämnder. Ordföranden skall vara lagfaren och bör vara eller ha varit innehavareav ordinarie domartjänst. Undervisningen skall liksom för närvarande meddelas i särskola. De undervisningsformer som skall ställas till förfogandesträcker sig från förskola till yrkesskola. Undervisningsbegreppet ges en sådan innebörd, att allt fler av de svårast utvecklingsstörda barnen får undervisning. I fråga om vården anges i lagen att det skall finnas vårdhem, spe-

 

cialsjukhus, daghem för barn och sysselsättningshem. I vårdhem och specialsjukhus skall en utvecklingsstörd, på motsvarande sätt som då det gäller sluten psykiatrisk vård av en psykiskt sjuk, kunna beredas vård oavsett samtycke. Beslut om skyldighet att underkasta sig omsorger skall i regel kunna överklagas hos den psykiatriska nämnd, som skapades i samband med 1966 års lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Om någon vägrats omsorg enligt den nya lagen skall besvär kunna föras hos huvudtillsynsmyndigheten, som är skolöverstyrelsen eller socialstyrelsen. Den nya lagstiftningen har medfört följdändringar i bl. a. brottsbalken (30 kap. 7 § och 31kap. 3 §), rättegångsbalken (20 kap. 7 §), lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål (3, 5 och 7 §§) samt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (1, 4 och 34 §§). Av särskilt intresse för den som sysslar med domstolsjuridik är ändringen i 31 kap. 3 § BrB, vilket lagrum behandlar överlämnande till sluten psykiatrisk vård. Ändringen innebär att påföljden omvandlas till överlämnande till sluten psykiatrisk vård, i princip avsett för psykiskt sjuka och med dem jämställda psykiskt abnorma, och överlämnande till vård i specialsjukhus, vilken påföljd i princip är avsedd för psykiskt utvecklingsstörda.

 

Arne Reis³