Natanael Gärde †.

 

När jag sätter mig ned att skriva några minnesord över Natanael Gärde — en man vars förvånansvärt rika gärning torde vara allmänt känd bland oss jurister — kommer en strof av Longfellow för mig:

 

»The heights that were by great men achieved and kept were not attained by sudden flight, but they when their companions slept were toiling upwards in the night.»

 

 

    Gärde var sannerligen generöst utrustad av naturen. Och gåvorna var av det slaget att de kombinerade med varandra gjorde honom sällsynt väl skickad för sin huvudroll i livet, den som lagstiftare. Hans säkra blick för det väsentliga i en av arbetsuppgiften aktualiserad problembild är omvittnad, likaså hans ofta häpnadsväckande förmåga att snabbt skönja var den praktiskt gångbara lösningen var att finna. Härtill kom att den intellektuella apparatens centrala mekanism, minnet, var av allra högsta klass; utan överlägsna minnesresurser skulle det inte ha varit honom möjligt att få den nödvändiga helhetsvyn över de väldiga arbetsfält vilka utbredde sig framför honom och vilka han var ställd att bemästra.
    Men ändå. Enbart vad man kallar begåvning räcker inte att göra människor till storverks skapare. Åtminstone inte på vårt område. Den hårda mödan är det ofrånkomliga komplementet. Och förklaringen till att Gärde kunde nå sina höjder var en arbetsinsats av ovanliga mått. Alltifrån ungdomstiden, genom de bästa mannaåren, ända upp i den höstliga ålder då jämnåriga redan länge unnat sig pensionärens avkopplade och retrospektiva tillvaro, strävade Gärde oförtrutet vidare. Dagsverke efter dagsverke i en oändlig rad. Långa, krävande sammanträden i tjänstelokalerna, sena kvällar vid skrivbordet, »toiling upwards in the night» . . . Naturligtvis kan man tala

 

Notiser 163om begåvning också i detta sammanhang. Ingen mäktar sådant utan att besitta exceptionella krafter.
    Vad var det som drev honom till denna hart när omänskliga arbetsprestation? »Fame is the spur», säger Milton, »that the clear spirit doth raise, to scorn delights and live laborious days». Jag tror inte orden representerar en allmängiltig sanning, och jag vet att de inte stämde in på Gärde. Han ägde en förståelig självkänsla, men äran var inte hans sporre. Bevekelsegrunden till att han så helt hängav sig åt arbetsmödan var lika litet att söka i en brist på andra lockelser; han hade tvärtom ett brett intresseregister vid sidan av juridiken, främst på historiens, litteraturens och språkvetenskapens gebit. Nej, drivfjädern var utan tvivel en inre uppfordran att oegennyttigt tjäna det allmänna, en ädel föresats att med fullaste utnyttjande av det honom skänkta pundet främja de viktiga samhällsuppgifter för vilkas lösande man begärt hans medverkan. För att inte svika den föresatsen prisgav han tveklöst personliga intressen.
    Det självuppoffrande i Gärdes strävan kunde under hans senare arbetsår komma betraktaren att känna gripenhet. Gärde närmade sig de åttio, och skymningslandet skulle enligt livets obevekliga lag inte kunna vara långt avlägset. Men han var alltjämt oförtröttlig vid sitt arbetsbord; verket — det stora jordabalksförslaget — var ännu inte fullbordat. Först när så hade skett gav han sig.
    En septemberdag 1960 trädde Natanael Gärde för sista gången ut ur sitt tjänsterum på lagberedningen. I dörren vände han sig mot mig med orden: »Har jag gjort mitt nu då?» Jag ansåg frågan retorisk och besvarade den inte. Han hade förvisso gjort sitt!

Peter Westerlind

 

    Natanael Gärde var född i Seglora, Älvsborgs län, den 27 juli 1880. Student i Göteborg år 1898 blev han fil. kand. 1900 och jur.utr.kand. 1905. Efter tingstjänstgöring inträdde han i Göta hovrätt, där han blev adj. led. 1910 och hovrättsråd 1915. De följande tre åren var han sekreterare hos sakkunniga för utarbetande av ny vattenlagstiftning och 1919 ordförande i kommittén för utarbetande av ny dikningslagstiftning m. m. Till revisionssekreterare utnämndes han 1919, varefter han 1919—1921 tjänstgjorde som vattenrättsdomare i Norrbygdens vattendomstol och 1921—1928 innehade ämbetet som vattenrättsdomare i Österbygdens vattendomstol. Han var konsultativt statsråd 1926—1928 samt utnämndes det sistnämnda året till regeringsråd och 1929 till justitieråd. 1930—1932 var han justitieminister, 1932—1944 ordförande i processlagberedningen, 1944—1947 för tryckfrihetssakkunniga, 1946—1949 i processnämnden samt 1947—1960 i lagberedningen. Ledamot av riksdagens första kammare var han 1938—1945. De talrika uppdrag, han i övrigt fullgjorde, må här förbigås av utrymmesskäl. Juris hedersdoktor hade han blivit 1942. Av hans skrifter förtjänar framför allt nämnas den välkända kommentar till rättegångsbalken, som han jämte medarbetare utgav 1949, det grundläggande standardverket för det nya processkickets praktiska tillämpande.