LIZZIE CARLSSON. »Jag giver dig min dotter». Trolovning och äktenskap i den svenska kvinnans äldre historia. I. (Skrifter utg. av Institutet för rättshistorisk forskning. Serien I. Band 8.) Lund 1965. 326 s. Kr. 21,00.
Under lång tid har Lizzie Carlsson sysslat med forskningar i svensk medeltidsrätt. Som resultat härav har hon tidigare publicerat ett antal värdefulla uppsatser. Hennes senaste forskningar har burit frukt i ett stort arbete, i vilket behandlas formerna för äktenskaps ingående och i samband därmed kvinnans ställning i svensk medeltidsrätt. På vissa punkter går framställningen även längre fram i tiden. Det skall genast sägas, att Lizzie Carlssons arbete blivit föremål för mycket uppskattande recensioner och belönats med en filosofie doktorsgrad vid Uppsala universitet.
Inledningsvis redogör författarinnan för de källor hon lagt till grund för sin framställning och den metod hon ämnar använda. Hon vill genom att jämföra det nordiska materialet med sydgermansk rätt försöka nå kunskap om ett äldre samgermanskt rättstillstånd, som hon menar måste ha existerat liksom ett urgermanskt språk. I vissa fall utsträcker författarinnan sina jämförelser till fornindisk rätt, som visar förbluffande likheter med den germanska. Det skulle alltså på denna väg vara möjligt att på vissa punkter vinna kunskap om ett ursprungligt indoeuropeiskt rättstillstånd. Metoden har för övrigt med framgång använts av von Schwerin i hans undersökning »Die Formen der Haussuchung in indogermanischen Rechten» (Rechtsgeschichtliche Studien 1). Däremot har mig veterligen den jäm-
förande metoden föga utnyttjats på äktenskapsrättens område förrän i Lizzie Carlssons undersökning.
Vad författarinnans källor beträffar, så utgörs dessa naturligtvis i första hand av våra medeltidslagar. Men därutöver utnyttjar Lizzie Carlsson en mängd andra källor. Framför allt fäster man sig vid det skickliga utnyttjandet av olika litterära källor såsom folkvisor, legender, krönikor m. m., källor, som ofta försummas i traditionella rättshistoriska framställningar.
I sitt första kapitel kommer författarinnan in på den omstridda frågan, huruvida brudköp förekommit i Norden. Flera framstående forskare, exempelvis i äldre tid von Amira och i senare tid Hafström, har förnekat möjligheten att leda i bevis, att köpäktenskapet förekommit i nordgermansk rätt. Under alla omständigheter bestrider man, att det förekommit i svensk rätt. Den motsatta uppfattningen görs gällande av Lizzie Carlsson liksom av t. ex. Hemmer samt Holmbäck och Wessén. Det är då att märka, att alla är ense om att köpäktenskapet är ett passerat stadium i de bevarade nordiska lagarna. Har ett sådant förekommit, tillhör det tiden före lagarnas upptecknande. Lizzie Carlsson menar emellertid, att såväl lagarna —även de svenska — som de isländska sagorna innehåller reminiscenser av ett i äldre tid existerande köpäktenskap. Därtill kommer, att köpäktenskapet med visshet förekommit hos sydgermanerna. Det är då svårt att motivera, varför så inte skulle vara fallet hos nordgermanerna.
Till stöd för uppfattningen, att köpäktenskapet ej existerat i nordisk rätt brukar åberopas, att det i lagarna aldrig talas om att sälja en kvinna till hustru utan om att giva henne till hustru liksom att all terminologi utgår från detta ord (gifta, giftermål etc.). Visserligen talas det i norsk och isländsk rätt om bruðkaup men detta bortförklarar man med att kaup här inte betyder »köp» utan har den mera allmänna betydelsen av »avtal». Må så vara. Jag kan emellertid inte se, att det starka betonandet av att kvinnan gavs bort är till fördel för motståndarna till köpäktenskapet. Om inte kaup betyder »köp» i modern mening, så är det ännu tydligare, att »gåva» i fornnordisk rätt inte betyder »gåva» i modern mening. Gåvan var alltid, vilket Lizzie Carlsson också betonar, ett ömsesidigt förpliktande avtal. Den krävde en gengåva, och för den blivande hustrun erlades också en sådan, vanligen kallad mund eller vängåva. För att få en hustru måste man alltså i realiteten betala även på landskapslagarnas tid. Jag vill härmed inte göra gällande, att äktenskapet på landskapslagarnas tid fortfarande uppfattades som ett köpäktenskap men väl att det fortfarande bär starka spår av att ha varit ett sådant. Lizzie Carlssons framställning förefaller mig på denna punkt realistisk och övertygande.
Äktenskapet kom i svensk medeltidsrätt till stånd i så att säga tre etapper: trolovning eller fästning, giftermål och sängledning. Dessa var alla borgerliga rättsakter. De kyrkliga formerna för äktenskaps ingående och då framför allt vigseln hade under hela medeltiden svårt att slå igenom. Författarinnan koncentrerar sitt intresse på de borgerliga rättsakterna men hoppas kunna i en andra del behandla de kyrkliga.
Först behandlar författarinnan trolovningen och vad därmed sammanhänger. En friare hade att, eventuellt biträdd av böneman, söka komma överens med flickans giftoman — vanligen hennes far. Lyckades detta, var tiden inne för den högtidliga trolovningen. Den ägde rum på fästningastämman i närvaro av vittnen från båda kontrahenternas ätter. Det vikti-
gaste momentet var härvid handslaget. Ursprungligen var det friaren och giftomannen, som räckte varandra händerna, men så småningom inträdde den blivande bruden i giftomannens ställe. Vid fästningastämman skulle också den ovannämnda vängåvan överlämnas eller i varje fall utfästas, ursprungligen till giftomannen men sedermera till den trolovade kvinnan. En vanlig fästegåva till kvinnan var en guldring, ett bruk, som ju bevarats till våra dagar. Sist men icke minst avtalades på fästningastämman, vad bruden skulle medföra i boet som medgift eller hemföljd.
På trolovningen följde giftermålet. Detta ägde rum i brudens hem. Dit kom brudgummen med följe för att hämta sin brud. Under det därpå följande gästabudet, giftarölet, ägde själva giftermålet rum. Detta bestod i att giftomannen överlämnade bruden framsägande en högtidlig formel: »Jag giver dig min dotter till heder och till husfru och till halva sängen, till lås och nycklar och till hälften av allt . . .» (Stadslagens version). Samma formel förekommer med vissa variationer i flera av de svenska medeltidslagarna. Lizzie Carlsson menar, att giftermålet är av indoeuropeiskt ursprung och påvisar likheter mellan den ovan återgivna giftermålsformeln och dess motsvarighet i fornindisk rätt.
Så följde brudloppet (bröllopet), d. v. s. brudens överförande till brudgummens gård. Detta ansågs vara en farofylld färd. Den skedde i stort följe och under förhöjt straffskydd i form av höjda fridsböter. Hos brudgummen ägde så själva bröllopsfesten rum. Författarinnan skildrar med inlevelse, hur festligheterna gick till. Man får, åtminstone då det gäller de högre klasserna, ett starkt intryck av överdåd och blir därför inte förvånad, när författarinnan påpekar, att bröllopsgästerna förutsattes betala för sin förtäring.
Sedan bröllopsfesten pågått under lämplig tid följde sängledningen. Brudparet skulle »uppenbarligen», d. v. s. i närvaro av vittnen, bestiga den äktenskapliga bädden. I och med sängledningen inträdde äktenskapets alla rättsverkningar. För hustrun innebar detta, att hon förvärvade giftorätt i mannens egendom liksom rätt till morgongåva och för mannen, att han blev hustruns rätte målsman. Akten var av symbolisk natur och får inte förblandas med den kanoniska rättens krav på copula carnalis för att äktenskapet skulle anses fullbordat. Författarinnan visar, hur sängledningen med stor seghet hållit sig kvar som folklig sedvänja (ända in i vårt århundrade), långt efter det att den upphört att ha några äktenskapliga rättsverkningar.
Frågan om sängledningens ålder och ursprung är omstridd. Härom har förts en långvarig vetenskaplig polemik mellan Lizzie Carlsson och Ragnar Hemmer. Lizzie Carlsson menar, att sängledningen sträcker sig långt tillbaka i hednisk tid och är av indoeuropeiskt ursprung. Hemmer åter vill i sängledningen se en skapelse av kristendomen, närmare bestämt av den kanoniska rättens nyssnämnda krav på copula carnalis. Hemmer har sedermera modifierat sin ståndpunkt betydligt dock utan att acceptera Lizzie Carlssons. Utrymmet tillåter inte en analys av argumenteringen. Såvitt jag kan finna, talar emellertid utomordentligt starka skäl för riktigheten av Lizzie Carlssons uppfattning.
Sista kapitlet i sitt arbete ägnar Lizzie Carlsson åt morgongåvans problematik. Som redan nämnts förvärvade kvinnan rätt till denna genom sängledningen, men den överlämnades först på morgonen efter bröllopsnatten. Författarinnan antar, att morgongåvan ursprungligen varit ett pretium
virginitatis. Mycket tyder på att detta är riktigt. Morgongåvan tillföll kvinnan först vid mannens död. Den kunde utgå i både fast och lös egendom och hade till syfte att trygga hennes försörjning som änka. Troligen går morgongåvan tillbaka till en tid, då hustrun ännu inte hade giftorätt i mannens egendom.
Enligt en i Sverige på 1600-talet förhärskande uppfattning hade morgongåvan sin grund i bibeln. Här visar författarinnan, att denna uppfattning grundade sig på en felöversättning i 1541 års bibelöversättning. Felet går synbarligen tillbaka på Luthers bibelöversättning. I den hebreiska grundtexten talas inte om morgongåva utan om köpesumman för bruden. Vulgata har ordet dos, som kan betyda bådadera, och härifrån torde misstaget emanera. Författarinnan påvisar, hur denna missuppfattning påverkat senare svensk lagstiftning och praxis. Hon har härvid varit i tillfälle att med sin framställning införliva Thomsons betydelsefulla forskningar rörande morgongåvan, publicerade i uppsatsen »Morgongåva enligt Appendix till 1608 års edition av Kristoffers landslag (Kyrkohistorisk Årsskrift 1964).
Att Lizzie Carlssons arbete innebär en stor vetenskaplig landvinning på ett hittills torftigt behandlat område har redan framhållits. Vad som emellertid inte framhållits är, att »Jag giver dig min dotter» är en i hög grad välskriven och roande bok. Envar, som är kulturhistoriskt intresserad, bör därför läsa den även för sitt nöjes skull.
Per-Edwin Wallén