BERTIL BENGTSSON. Allemansrätt och markägarskydd. 2:a uppl. Sthm 1966. Norstedts. 150 s. Kr. 24,00.

 

Förevarande arbete ger utmärkt ledning inom ett aktuellt och expansivt rättsområde. Första upplagan utkom 1963 och har avlösts av denna betydligt utvidgade version, som bl. a. beaktar innehållet i 1964 års naturvårdslag.
    Fortfarande är allemansrättens omfattning ytterst bristfälligt preciserad i skriven lag och det må därför icke förvåna, att uppfattningarna om rättens innehåll på många punkter går isär. Förf. redovisar noggrant allt relevant material och får sedan tillfälle att taga ställning i en rad intrikata tolkningsfrågor beträffande färdselrättens omfattning till lands och vatten, tältning, parkering av bilar och husvagnar, badplats, båtförtöjning, upplåtande av område mot avgift, uppträdande i naturen m. m. I många avseenden presenteras hittills obeaktat material, såsom t. ex. praxis beträffande stängselgenombrott (s. 57 ff.). Även grannländernas lösning av problemen blir föremål för en översikt och förf. avslutar sin framställning med några tänkvärda synpunkter de lege ferenda. Att de synpunkterna kanske kommer att stå obeaktade under flera år framåt är icke förf:s fel; det förefaller som om de lagstiftande myndigheterna vore tämligen obenägna att på nytt sticka huvudet i detta getingbo, där en ständig motsättning mellan markägare och fritidsfolk synes oundviklig.
    En av förf:s huvudteser går ut på, att några entydiga rättsliga gränser kring vad som är tillåtet för allmänheten icke finnes eller ens lämpligen kan uppställas: »det är inte likgiltigt, om den rättsliga bedömningen gäller straffansvar, skadeståndsansvar, förbud vid vite att beträda viss mark eller tillåtligheten av ett stängsel på området» (s. 12). Om detta uttalande — som följes av flera liknande — endast avser att inskärpa att rekvisiten för straff- resp. skadeståndspåföljd o. s. v. icke är identiska, så finns väl intet att erinra. Men

 

Seve Ljungman 241nog förefaller det både korrekt och önskvärt att draga upp en gräns för vad som inom friluftslivet är tillåtet i den meningen, att ingen som helst rättslig sanktion står till buds mot beteendet, icke ens i form av stängselgenombrott. Både markägarna och allmänheten har stor nytta av att få veta vad de kan företaga sig helt utan påföljd.
    I största korthet skall även beröras några punkter, där rec. finner visst utrymme föreligga för avvikande mening. Att dessa punkter är i försvinnande minoritet, må vittna om bokens förträfflighet.
    Beträffande innebörden i det viktiga stadgandet BrB 12: 4 ang. förbud mot att taga olovlig väg över tomt eller plantering eller över annan äga, som kan skadas därav hävdar förf., att stadgandet endast avser förbud att utnyttja mark som icke utgör en förut upptagen väg (s. 38). Det skall villigt medges att uttalanden i 1944 års förarbeten klart går i denna riktning. Tolkningen leder emellertid, som förf. själv antyder, till den tämligen orimliga konsekvensen, att beträdande av ett inom tomtområde beläget berg, vilket icke därav skadas, kan straffas, men icke beträdande av en sandgång. Hänvisningen till att det senare beteendet kan föranleda ansvar för hemfridsbrott enligt BrB 4: 6, om rekvisiten härför föreligger, hjälper knappast upp den förvirrade situationen. Varför skall berget vara starkare skyddat? Tanken har väl ursprungligen varit, att visst markområde kring bebyggelse under alla omständigheter borde vara oåtkomligt för allmänheten. Svårigheten att konstruera ett samtycke beträffande den som är ute i legitima ärenden, t. ex. ett varubud, får icke överdrivas. Sådant är juristerna vana vid att klara i många sammanhang. Givetvis har förf. goda skäl för sin ståndpunkt, som även delas av Beckman—Holmberg—Hult—Strahls kommentar till stadgandet ifråga. Men man frågar sig onekligen, varför icke i så fall BrB 12: 4 kunde ha undvarit orden »tomt eller plantering eller över annan». Det finns ingen anledning att sätta berget i särklass, om stadgandet i och för sig icke är användbart mot den som tar en genväg över tomtens vägsystem. Förf. har också med sin tolkning tvingats acceptera den uppenbart orimliga konsekvensen, att svampplockning i annans trädgård icke är straffbar, om den objudne gästen bara håller sig på sandgångarna och icke stör hemfriden (s. 106). Även presumtiva äppelknyckare vore väl då välkomna att se sig om i en trädgård, som icke ligger i alltför störande närhet av bostadshus (olaga intrång enligt BrB 4: 6, andra st. torde i detta fall icke föreligga). Det återstår att se, om man i rättstillämpningen verkligen vill taga dessa konsekvenser.
    Även beträffande en praktiskt sett så viktig fråga som parkering av bil eller husvagn i skog och mark undrar rec., om icke förf. är alltför försiktig i sina slutsatser, då han finner rättsläget »i hög grad oklart» (s. 78, jfr s. 70). Vägtrafikförordningen ger ägare av enskild väg, som ej upplåtits för allmän trafik, rätt att avgöra, i vilken mån biltrafik skall tillåtas på vägen. Grunden till denna regel är risken för skada och därmed ökade underhållskostnader (jfr Ljungman—Stjernquist, Den rättsliga kontrollen över mark och vatten II, 1968, s. 137). Det torde vara i sällsynta undantagsfall, som motsvarande risk icke föreligger vid parkering utanför vägmark. Straffbestämmelsen i BrB12: 4 bör således i regel vara tillämplig på parkering i skog och mark. Detta synes också vara den slutsats, som 1960 års naturvårdsutredning kom till, låt vara att man hänvisade till att sådan parkering utmed väg »enligt en mycket utbredd sed» brukar tillåtas och i samband därmed framställde ett ännu icke

 

16—683005. Svensk Juristtidning 1968

 

242 Anm. av Bertil Bengtsson: Allemansrätt och markägarskyddgenomfört förslag om legalisering av denna sedvana (SOU 1962: 36, s. 187). Förf., som på goda skäl ställer sig skeptisk till sedvanans rättsbildande förmåga just på allemansrättens område (s. 26), kunde väl haft anledning att mera bestämt avvisa rätten att utan tillstånd parkera motorfordon på annans mark. Även härvidlag är det enligt rec:ns mening i dagens läge riktigare att laborera med presumerat samtycke. Visst måste förbudsskyltar i många sammanhang anses irrelevanta, men så långt som till att uttryckligt förbud mot parkering på främmande område icke behöver respekteras har väl trots allt rättsutvecklingen icke hunnit.
    Avsnittet om användning av friluftsområde mot avgift (s. 86 ff.) belyser orimligheten av det nuvarande principlösa tillståndet beträffande inträdesavgift till områden, som i och för sig borde falla under allemansrätten men där vissa anordningar vidtagits (här kunde framställningen ha exemplifierats med Tännforsen-målet, NJA 1939 s. 417, som förf. i annat sammanhang omnämner). Ett ingripande av lagstiftaren just i nu berörda avseende kan knappast uppskjutas.
    Kanske återstår efter dessa spridda anmärkningar ännu några punkter, där förf. tagit en mer eller mindre försiktig position, som vore värd att diskuteras. Sammanfattningsvis vill rec. dock konstatera, att förf. genomfört en synnerligen väldokumenterad och på fint sinne för rättsliga nyanser grundad avvägning av de motstående intressena. Boken är angelägen både för rättsvetenskapen och för den dagliga rutinen hos en stor skara praktiserande jurister.

Seve Ljungman