Mera lagar — mindre laglydnad?

 

Samhället utvecklas numera utomordentligt hastigt. Tempot stegras alltmera.
    Normerna för mänsklig samlevnad, dvs. lagarna, måste något så när anpassas efter förändringarna i samhället. Sker ingen anpassning eller går anpassningen för långsamt, uppkommer olägenheter.
    På reglerade områden kan folk med skäl tappa respekten för lagbestämmelser, som släpar efter och som därigenom upphör att tjäna rationella syften.
    Lämnas oreglerade områden, som berörs av tekniska landvinningar, utan lagstiftning alltför länge, så kan detta medföra stora skadeverkningar. »Friheten» från lagstiftning kan utnyttjas utan tillräcklig hänsyn till motstående allmänna och enskilda intressen.
    Men om lagstiftaren har ambitioner att följa utvecklingen — givetvis enligt god lagstiftningstradition på sådant avstånd att det framstår något sånär klart vart det bär hän — så har detta också sina sidor. Fortfarande lär nog den allmänna uppfattningen vara att lagbestämmelser skall vara eller uppfattas som beständiga, i varje fall på centrala rättsområden. Det går inte att ändra den allmänna rättsuppfattningen så fort som skulle behövas, om lagstiftarna ändrade lagarna i takt med samhällets utveckling.
    Om den aktuella situationen är godtagbart skisserad här, står lagstiftarna alltså inför Scylla och Charybdis. Hur de än gör får de räkna med kritik. Man kan f. ö. om situationen säga, att det är den som ligger bakom den för ett par år sedan särskilt aktuella, intensiva debatten mellan dem som vill hålla fast vid normer och hålla stånd mot »normlöshet» och dem som vill ha utmönstring och förnyelse i normbeståndet.
    De svenska lagstiftarna är ambitiösa. De har valt att inom vissa gränser försöka tillgodose det ultradynamiska samhällets krav på nya lagar. Och de har säkert upplevt situationens besvärlighet.
    De lär känna av den rent praktiskt. Lagstiftningsapparaten räcker inte till. Som ett av flera tecken på detta kan nämnas, att lagrådsgranskningen utfördes av ett lagråd med fyra ledamöter fram till den 1 oktober 1965. Då dubblerades lagrådet genom att en extra avdelning inrättades. Beslut har redan fattats om att inrätta en tredje avdelning. Behov av en fjärde avdelning kan förutses föreligga inom några år.
    Tekniken i lagstiftningen måste anpassas efter det dynamiska samhälle där den skall tillämpas. En ökad användning av »smidiga», »elastiska», »flexibla» paragrafer — »kautschukparagrafer» i folkmun — kan tas som uttryck för en sådan anpassning. Dessa paragrafer har den för allmänheten kännbara nackdelen att bara antyda vad som är rätt. Avgörandet i de särskilda, aktuella fallen lämnas åt rättstillämpningen eller särskilda organ. Vad som är rätt i enskilda fall är alltså ovisst till dess behörigt organ avgjort saken.

 

    Paragrafer av detta slag har tidigare i någon utsträckning använts i vissa av strafflagstiftningens brottsbeskrivningar. Ett typiskt exempel är när ett brottsrekvisit anges vara att »såra tukt och sedlighet». I ett statiskt samhälle kan finnas eller bildas en stark och bestående opinion om vad uttrycket betyder i praktiken. Men i ett samhälle med stark dynamik även i opinionsbildningen blir innebörden av uttrycket särdeles oviss och det blir illa lämpat för att karakterisera gärningar som brottsliga.
    Hur än lagstiftarna anstränger sig, lär de få räkna med att deras uppgift inte kan lösas med samma mått av framgång som i ett samhälle där dynamiken inte är lika stor som i det nuvarande. Den framgång, som då åsyftas, tar sig främst uttryck i att lagstiftningen slår igenom, blir känd och åtlydd. Jag tror, att man måste räkna med att ökad lagstiftning ger minskad laglydnad.
    Det bör emellertid finnas möjligheter att förbättra genomslagskraften hos de många nya lagar, som nu kommer, och därmed också att förbättra möjligheterna att få lagarna respekterade.
    En åtgärd som då ligger nära till hands är att genom effektivare publicering göra lagarna mera kända.
    F. n. publiceras lagarna i Svensk författningssamling. Denna publikation finns hos myndigheter och organisationer och företag. Men den är säkert helt okänd av den stora allmänheten. Denna är hänvisad till den information, som lämnas i massmedia. Det görs inte mycket — i varje fall långt ifrån tillräckligt mycket — av dem som svarar för lagstiftningsarbetet för att förse massmedia med material, som från medias synpunkt är användbart. Resultatet är, att informationen i massmedia om nya betydelsefulla lagar till sin kvalitet kan bli mycket varierande och att den sällan ger möjlighet ens för särskilt intresserade att få en något så när riktig bild av nyheter på lagstiftningens område.
    Ibland är behovet av information om ny lagstiftning så påtagligt, att särskilda kampanjer organiseras. Detta gäller t. ex. trafiklagstiftning, särskilt i samband med den i höstas införda högertrafiken. Det var också meningen att ordna information om den lagstiftning, som enligt de sedermera återkallade propositionerna nr 141 (delvis återkallad) och 171 till 1967 års riksdag skulle ersätta hyresregleringslagen. För denna information hade begärts ett särskilt anslag om 300 000 kronor.
    Men informationsverksamhet av detta slag är t. v. undantagsföreteelser. Inom kanslihuset har emellertid inrättats en s. k. informationsgrupp, som bör kunna användas för informationsuppgifter av det här angivna slaget.
    Den uppdrivna takten i lagstiftningen gör, att det ställs ökade krav på personal av olika kategorier, som sysslar med tillämpning av lagar. Särskilt om personalen i fråga är hårt belastad med löpande arbete, kan den ha svårt att tillräckligt uppmärksamma och lära in nya lagar och grundläggande idéer och principer, som de vilar på.
    Behovet att introducera nya lagar bland rättstillämpare har i vissa fall lett till särskilda åtgärder. Bl. a. har den nya brottsbalken introducerats genom kurser, som justitiedepartementet ordnat. Sådana kurser ägde rum hösten 1964, dvs. omedelbart innan brottsbalken trädde i kraft. Ytterligare kurser har sedermera hållits hösten 1965 och hösten 1967.
    Information om ny lagstiftning är, när den riktas till tjänstemän, närmast en form av personalutbildning. Det finns en statlig personalutbildnings-

 

nämnd, som efter utbyggnad skulle kunna organisera kursverksamhet och liknande för att introducera nya lagar.
    Författaren av dessa rader har på olika sätt medverkat i justitiedepartementets kursverksamhet om brottsbalken. Erfarenheterna från denna och den uppfattning om lagstiftningens läge, som redovisats i det föregående, har föranlett en skrivelse till justitieministern.
    I skrivelsen väcks frågan, om det inte kan finnas anledning överväga att i större utsträckning än som sker nu presentera och introducera särskilt betydelsefulla och omfattande nya lagstiftningsverk.
    Den introduktion, som avses, skulle riktas dels till tjänstemän och andra, som direkt skall engageras med den nya lagens tillämpning, dels till allmänheten.
    I skrivelsen sägs till en början om information av tjänstemän m. fl., att det intresse, som visades brottsbalkskurserna, ger vid handen, att det finns ett behov av introduktion genom kurser eller på annat sätt. Intresset kan förklaras med att lagtillämparna inte själva i tillräcklig utsträckning hinner studera förarbeten och efter hand utkommande kommentarer, vilket fordras för den som vill tränga in i och få en allmän överblick över en ny, större lagstiftning och de grundläggande idéerna bakom den. Studiet kommer istället att äga rum i samband med att aktuella fall behandlas. Det lär då i första hand komma att inriktas på detaljbetonade frågor med anknytning till fallen. Den allmänna överblicken torde komma i andra hand.
    Lagtillämparnas intresse för introduktion av nya lagar kan också förklaras med att de har behov av att träffa samman och utbyta erfarenheter om viktiga frågor, som de möter i sitt arbete, heter det vidare i skrivelsen. Detta intresse anses vara särskilt stort under åren närmast efter det att en ny central lag genomförts. Det gäller då lagens tillämpning.
    Ser man saken från statsmakternas egen sida borde det enligt skrivelsen också vara angeläget att ordna med introduktion av viktiga nya lagar. Introduktion genom kursverksamhet eller kortfattad skriftlig översikt av väsentliga nyheter och grundprinciper i den nya lagen eller bådadera kan betecknas som en rationaliseringsåtgärd. Den underlättar för rättstillämparna att på ett tidigt stadium få grepp om och lära in det väsentliga i nya betydelsefulla lagar och de grundläggande idéerna bakom dem. Därmed främjas också intentionerna hos riksdag och regering, som antagit och utfärdat lagen.
    Beträffande information, som riktas till allmänheten, understryks i skrivelsen, att den måste lämnas på ett betydligt mera lättillgängligt och journalistiskt upplagt sätt än vad som nu i allmänhet är fallet. Samtidigt måste informationen vara riktig.
    Det påpekas, att en bättre och intensivare information om viktiga lagstiftningsfrågor och nya idéer, som har debatterats, när förslaget om lagen prövades, är av intresse från flera synpunkter. Bl. a. kan det sägas vara ett demokratiskt intresse att allmänheten, dvs. folket, får veta och helst förmås att intressera sig för centrala och viktiga angelägenheter, om vilka folkets representanter i riksdag och regering beslutat.
    Informationen borde, alltjämt enligt skrivelsen till justitieministern, skötas systematiskt och i organiserade former. Den borde inte skötas rutinmässigt av olika tjänstemän, som svarat för den aktuella lagstiftningsfrågan och som betraktar sin insats som avslutad, när själva lagstiftningsuppgiften är slutförd.

 

    Viktigt är att begränsa informationen. Allmänhetens vilja och förmåga att tillgodogöra sig information av detta slag bör inte överskattas. Det är viktigt att gallra och att endast ta med väsentligheter. Lagar och författningar av mindre allmänt intresse bör alltså inte tas med. I fråga om de lagar, som kommer med, bör informationen strängt begränsas till huvudpunkter och grundläggande idéer. Endast i undantagsfall bör detaljer komma med. Det koncentrerade material, som sållas fram, bör presenteras för allmänheten under en längre tidrymd, i olika media och på varierande sätt. Annars slår informationen inte igenom.
    Skrivelsen slutar med en förklaring att en intensifiering av informationen om lagstiftning förutsätter större engagemang från statsmakterna än det hittillsvarande och en utbyggnad av de statliga organ, som skall ta befattning med och centralt ansvara för verksamheten.
    Skrivelsen har enligt beslut den 12 januari 1968 överlämnats till två statliga utredningar, nämligen informationsutredningen, som utreder frågan om vidgad samhällsinformation m. m., och utredningen om författningspublicering.

Per-Erik Fürst