Det komplexa tillgreppsrekvisitet

 

Den, som olovligen tager, tillgriper, vad annan tillhör, skall straffas för stöld eller egenmäktigt förfarande. Utifrån lagtextens lydelse och allmänna föreställningar eller kunskap om vilka gärningar som straffas såsom tillgrepp är man benägen antaga, att tillgreppsbrottet med få undantag kan beskrivas såsom en i och för sig olovlig förflyttning av annans lösa sak. Möjligt kan vara att underlåtenhet att förflytta eller döljande av eller förnekande av innehav av lös sak kan vara att betrakta såsom tillgrepp. Vid bedömande huruvida en gärning objektivt innefattar tillgrepp, skulle enligt gängse straffrättsligt betraktelsesätt gärningsmannens uppsåt vara utan betydelse. Varje gärning, som kan vara att bedöma såsom stöld, skulle, därest tillägnelseuppsåt icke ansåges föreligga, objektivt vara att bedöma såsom egenmäktigt förfarande.
    Flertalet svenska jurister synes emellertid omfatta en annan åsikt om tillgreppsrekvisitet. Enligt denna uppfattning kan en gärning, som i och för sig icke anses olovlig, bliva att betrakta såsom olovlig, därest gärningen företages med tillägnelseuppsåt. Emellanåt uttryckes denna föreställning så, att tagande med, resp. utan, tillägnelseuppsåt äro objektivt två skilda gärningar, eller så, att den som tager något med tillägnelseuppsåt tillägnar sig godset. Sannolikt måste rättspraxis rörande tillgrepp av vara i snabbköpsbutik uppfattas såsom en följd av denna uppfattning. Tjuven i snabbköpsbutiken straffas icke för att han fört varan ur butiken utan att betala, vilket uppenbarligen måste vara olovligt, eller för att han stoppat varan i fickan, vilket skulle kunna anses olovligt, utan för att han tagit varan, vilket är lovligt, med uppsåt att olovligen tillägna sig varan.
    Om det nu förhåller sig så, att straffansvar förutsätter att gärningsmannen gjort något olovligt eller underlåtit att göra något som han är skyldig att göra, är rekvisitkonstruktionen en produkt av ordkonst. Om man så vill, kan man kalla detta tillgreppsrekvisit en komplex rekvisitkonstruktion, med såväl objektiva som subjektiva referenser.
    Professor Per-Edwin Wallén har i uppsats i SvJT 1964 s. 465 ff rörande rubricering av olovlig befattning med varor i snabbköpsbutik påvisat förekomsten av det komplexa tillgreppsrekvisitet och framfört kritik häremot.
    Det komplexa tillgreppsrekvisitet borde i lagtext lyda: Den som tager vad annan tillhör med uppsåt att olovligen tillägna sig det . . .
    Man skulle nu vara benägen tro att godtagande av en komplex brottskonstruktion måste hava föregåtts av överväganden, huruvida det är nödvändigt eller ens önskvärt att bestraffa tjuvaktigt tänkesätt i förening med i sig icke olovliga gärningar, och huru man skall kunna påvisa förekomsten av ett sinnesinnehåll, som icke kan beläggas genom förekomsten av enolovlig och för sinnesinnehållet typisk gärning. Några sådana överväganden kan icke spåras i litteratur eller förarbeten till lagstiftningen. Klargörande upplysningar om förekomsten av det komplexa tillgreppsrekvisitet saknas helt, bortsett från justitierådet Nils Beckmans uppsats i SvJT 1948 s. 343 ff i fråga om olovlig befattning med omärkt tamren. Möjligen skall Beckmans uttalanden i SvJT 1944 s. 309 uppfattas på samma sätt.
    Ehuru motiven till 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten icke lämnar upplysning om det komplexa tillgreppsrekvisitet, kan man finna belägg för en hypotes att lagstiftaren umgåtts med föreställningar om kom-

 

plexa brottskonstruktioner. Motiven uttalar att med att någon tager vad annan tillhör förstås, att gärningsmannen tager en annan tillhörig sak i besittning. Det är icke lätt att förstå att ordet besittningstagande kan vara en meningsfull bestämning till ordet taga, därest ordet refererar till en iakttagbar gärning. Varje tagande, i ordets allmänspråkliga betydelse, synes nämligen medföra att en besittningssituation uppkommer. Andra betydelser av ordet besittningstagande kan vara möjliga men framstå såsom oriktiga eller föga sannolika. Det kan därför icke uteslutas att lagstiftaren använt ordet besittningstagande med komplexa referenser.
    Ett sådant antagande vinner stöd i det förhållandet att straffrättskommitténs förslag till 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott upptager en komplex brottskonstruktion, varvid straffrättskommittén funnit bruk för ordet besittningstagande. Kommittén föreslog ett tillägg till SL 22: 4 av följande lydelse: »Samma lag vare, där någon i annat fall än förut i denna lag är sagt, genom att taga sak i besittning frånhänder annan saken eller säkerhetsrätt till denna». I anslutning härtill uttalade kommittén: »Det är visserligen olovligt att taga hittegods med uppsåt att tillägna sig det, men besittningstagandet i och för sig är lovligt.» Vad ordet besittningstagande betyder i denna sats är icke lätt att förstå. Satsen såsom helhet torde emellertid icke kunna uppfattas annorledes än såsom ett uttalande, att det är olovligt att hava tillägnelseuppsåt, då man tager befattning med hittegods.
    Lagrådet fann innebörden av kommitténs förslag i denna del vara tämligen svårfattlig och av ringa praktisk betydelse. Lagrådet föreslog att bestämmelsen skulle utgå, vilket också skedde.
    Kommitténs uppfattning har emellertid visat sig livskraftig nog att överleva lagrådets behandling. I kommentaren till brottsbalken del I s. 410 nederst återfinnes följande uttalande: »Vid 4 § har också framhållits, att ansvar för olovligt förfogande inträder icke endast i det av 4 § tydligt omfattade fallet att upphittaren först efter det han gjort fyndet tillägnar sig detta, t. ex. genom att besluta sig för att behålla hittegodset, utan också där han redan vid fyndet tillägnar sig detta, t. ex. genom att redan då besluta sig för att behålla det.» Man finner här kommitténs uppfattning uttryckt medelst ordet tillägna, vilket användes med referens till gärningsmannens sinnesinnehåll. Uttalandet är icke förenligt med tillämplig lagtext, som stadgar att straffansvar skall följa på grund av förfogande över egendomen eller underlåtenhet att fullgöra vad åligger upphittare.
    Det komplexa tillgreppsrekvisitet finner säkerligen sin yttersta förklaring i en allmänt omfattad aggressivitet mot tjuvaktiga personer. Ett avgörande villkor för dess förekomst såsom föreställning och arbetsmetod bland jurister torde vara språkbruket. Orden besittningstagande, tillägnelse och möjligen även besittningsskiljande och besittningsrubbning användes utan att ordens betydelse fastställts genom elementära konventioner. Det är ofta omöjligt att säkert veta, huruvida dessa ord användes med referens till iakttagbar verklighet eller till ett sinnesinnehåll eller komplext till båda. Det lärer icke kunna antagas att språkbruket bygger på en konvention så till vida, att flertalet svenska jurister efter övervägande funnit det onödigt skilja mellan objektivt iakttagbar verklighet och subjektiva sinnesinnehåll och utifrån detta funnit språkbruket ändamålsenligt. Större fog kan då finnas för hypotesen att språkbruket framkallat de föreställningar, som innehålles i det komplexa tillgreppsrekvisitet. Hypotesen skulle även lämna en

 

förklaring i frågan, huru kunskap om det komplexa rekvisitet förmedlas. Också skulle man häri finna förklaring till svårigheten att rubba en komplext tänkande jurist ur hans föreställningar eller åtminstone klargöra att det komplexa tillgreppsrekvisitet är en straffrättslig anomali, värd att uppmärksammas.
    Jurister, som godtager komplexa brottskonstruktioner, synes anse att prövningen av subjektiv täckning av ett konventionellt objektivt rekvisit och prövningen av förekomsten av den subjektiva beståndsdelen i ett komplext rekvisit är ekvivalenta kunskapsfrågor. Detta är givetvis riktigt så till vida som alla hypoteser om sinnesinnehålls förekomst och beskaffenhet är omöjliga att pröva. Prövning av frågor om subjektiv täckning av ett konventionellt subjektivt rekvisit torde emellertid grundas på en presumtion att den, som begått en olovlig gärning, riktigt uppfattat den iakttagbara verkligheten och att det föreligger ett orsakssammanhang mellan gärningsmannnens sinnesinnehåll och den olovliga gärningen. Prövningen av den subjektiva beståndsdelen i komplext rekvisit kan däremot icke grundas på en sådan presumtion, enär gärningen i sig icke anses såsom olovlig.
    Slutligen må göras ett antagande om ett möjligt samband mellan det komplexa tillgreppsrekvisitet och bruket av ordet besittning. Man har anledning tro att bruket av ordet besittning inom straffrätt sammanhänger med frågan, huruvida en gärning är lovlig eller olovlig. Principiellt torde det vara förbjudet att flytta annans lösa sak på sådant sätt att en besittningssituation bringas att upphöra.
    Ordet besittning nyttjas vanligen såsom en kategoribeteckning för lösa sakers rumsplacering (eller rumsrelation mellan lös sak och rättssubjekt) av viss beskaffenhet. Kategorin refererar till sakers rumsbelägenhet, sådan denna omedelbart kan iakttagas, och dess omfång bestämmes av elementära och allmänt praktiserade sedvänjor för ett förnuftigt hanterande av lösa saker. Kategorin har beskrivits av Undén i Svensk sakrätt. Rättsfallet NJA 1956 s. 533 avseende fråga om tillgrepp av kamera, som ägaren ställt ifrån sig på disk i affärslokal, är ett gott exempel på bruket av kategoribeteckningen.
    Nu förekommer det emellertid att kvarglömt och tappat gods säges vara i ägarens eller annans besittning. I rättsfallet NJA 1939 s. 329, avseende fråga om tillgrepp av persedlar som kvarglömts på en gärdesgård, nyttjas ordet besittning med tidsreferens. Besittningssituationen omnämnes såsom en företeelse, vilken avklingar med tidens förlopp. Konstaterande av förekomsten av en dylik besittningssituation förutsätter, förutom kännedom om tid efter vilken besittningen avklingat, flera på varandra följande observationer av godset. Det är här fråga om en kategoribestämning med andra referenser och av annat omfång än den förstnämnda. Förmodligen refererar kategorin till innehavarens möjligheter att själv återtaga det kvarglömda eller tappade godset eller sålunda till ett hypotetiskt händelseförlopp, vars förverkligande skulle varit beroende, förutom av godsets rumsplacering, av tid som förflutit efter förlusten av godset och av innehavarens sinnesinnehåll vid upptäckten av förlusten. Den, som anträffar kvarglömt eller tappat gods, lärer sällan finna något underlag för spekulationer i dylika frågor. Regelmässigt torde en förnuftig upphittares handlingssätt bestämmas av en bedömning av godsets värde och dess utsatta belägenhet.
    Användningen av kategoribeteckningen besittning på kvarglömt och tap-

 

pat gods skulle, efter vad förut sagts, innebära att det är olovligt att taga godset. En sådan slutsats är emellertid icke helt säker. Till bedömning i nyssnämnda rättsfall har förekommit, förutom tagandet, efterföljande underlåtenhet att vidtaga åtgärd för att återställa godset till ägaren. Möjligheten står då öppen att besittningskategorin icke nyttjas för bedömning av frågan, huruvida tagandet är olovligt, utan i samband med avgörande av frågan huruvida efterföljande underlåtenhet skall betecknas såsom tillgrepp eller trolöshetsbrott. Om man uppfattar domslutet såsom grundat på tilllämpning av ett komplext rekvisit, förefinnes uppenbarligen ej heller något samband mellan besittningskategorin och frågan, huruvida gärningen är olovlig. Gärningsmannen straffas då icke för att han tagit något, som han bort låta ligga, utan därför att han tagit kvarglömt gods med tillägnelseuppsåt, vilket anses olovligt oavsett om godset befunnit sig i en besittningssituation eller icke.
    Det komplexa tillgreppsrekvisitet motiverar ett antagande: att ordet besittning i straffrättsliga sammanhang kan nyttjas på sådant sätt, att det, utan att äga sådan innebörd, antyder att gärningsmannen gjort något olovligt, d. v. s. tagit något som han bort låta ligga. Bruket av ordet besittning såsom namn på olika kategorier, med skilda referenser, omfång och funktioner, kan icke vara ändamålsenligt.

Sune Dalgren