Förslag om sänkning av myndighetsåldern i Storbritannien. En brittisk kommitté under ordförandeskap av domaren Latey avlämnade i juli 1967 ett betänkande med förslag till sänkning av myndighetsåldern från 21 till 18 år. Förslaget innebär att den som har fyllt 18 år skall ha full civilrättslig handlingsförmåga och vidare bl. a. rätt att ingå äktenskap utan föräldrarnas samtycke.
262 Nordiskt och internationellt Ursprunget till den gällande 21-årsgränsen spårar kommittén till tiden för Magna Charta, då rustningar och vapen var tunga och en yngling inte stark nog att bära upp dem förrän han hade fyllt 21 år. Bland enklare folk räknades man vid den tiden som vuxen vid 15 års ålder, men så småningom slog 21-årsgränsen genom även hos de lägre samhällsklasserna. Kommittén anser inte att den historiska bakgrunden ger något stöd för att myndighetsåldern i dagens samhälle bör vara 21 år.
Kommittén säger sig ha kommit till den uppfattningen att de unga mognar tidigare nu än förr och att de flesta 18-åringar är mogna för det ansvar och de befogenheter som enligt lagen tillkommer en vuxen person. I allmänhet sköter de unga faktiskt sina egna angelägenheter och uppträder som självständiga vuxna medborgare vid denna ålder. Somliga av kommitténs ledamöter, som mindes sin egen vilda ungdom, blev under utredningsarbetet nästan nedstämda av den bild av präktiga, skötsamma, arbetsamma och kreditvärdiga unga människor som mötte dem på många håll, och de säger sig ha med en viss lättnad tagit fasta på enstaka drag av äventyrslystnad.
Om man hindrar unga människor, som är beredda och i stånd att ta på sig det ansvar som åvilar en vuxen medborgare, från att göra detta, är det enligt kommitténs mening stor risk för att man gör dem oansvariga i stället för att hjälpa dem. Den minoritet som inte kan sköta sig ordentligt vid 18 års ålder blir inte bättre men kanske sämre av att vara betagen sin rättsliga handlingsförmåga. Intresset av att hindra det förmögna fåtal som ägnar sig åt att äta kaviar och köpa Ferraribilar från att förslösa sina tillgångar är inte tillräckligt stort för att påverka bedömningen av frågan om lämplig myndighetsålder. Kommittén anser inte att föräldrarna i familjer där det råder ett gott förhållande mellan dem och barnen har något behov av en rätt att hindra barn under 21 år från att gifta sig. Där förhållandet mellan föräldrar och barn inte är gott är risken stor för att ett av lagen sanktionerat förbud från föräldrarnas sida får motsatt effekt mot den avsedda.
Ett problem som kommittén inte behandlar är de komplikationer i internationella förhållanden som skulle kunna uppstå om Storbritannien sänkte myndighetsåldern utan att motsvarande ändringar genomfördes i andra stater. F. n. gäller 21-årsgränsen i hela Västeuropa utom Schweiz och Island, där åldersgränsen är 20 år, och i nästan alla delstater i USA. Däremot är 18-årsgränsen den normala i Östeuropa. För Sveriges del har förmynderskapsutredningen i ett stencilerat betänkande i fjol föreslagit att myndighetsåldern sänks till 20 år, och motsvarande reform har föreslagits i andra nordiska länder.
Kommitténs betänkande debatterades i parlamentet i november 1967. Från regeringshåll förklarades därvid att man i princip sympatiserade med kommitténs synpunkter. Debatten ägnades i stor utsträckning åt äktenskapsåldern, där meningarna var mycket delade. Det upplystes emellertid att engelska kyrkan förordade en sänkning.
A. K.