Tjugo år efteråt

 

Hovrättsprocessen och rättegångsreformen

 

Av hovrättsrådet CARL FR. HADDING

 

Efter långa födslovåndor trädde nya rättegångsbalken i kraft den 1 januari 1948. Redan 1926 hade processkommissionen efter 15 års arbete lämnat sitt principbetänkande om domstolsorganisationen och rättegångsförfarandet. Fem år senare uttalade sig riksdagen om huvudgrunderna för den genomgripande reform av vårt rättegångsväsen som borde komma till stånd. Processlagberedningen, som enligt direktiven skulle följa de av riksdagen biträdda huvudlinjerna för reformen, presenterade 1938 sitt förslag till ny rättegångsbalk. Den 1942 av riksdagen antagna balken innebar att allt väsentligt vad beredningen föreslagit i fråga om förfarandet godtogs.
    Koncentration, muntlighet och omedelbarhet är ledstjärnorna för den nya processen. Nya RB tillgodoser i hög grad dessa önskemål. Ytterst väsentliga är också förhandlingsprincipen och den ackusatoriska principen. I dessa hänseenden tog man dock inte steget fullt ut. Anledningen är naturlig. Vid denna tid hade många åklagare icke sådan utbildning att man vågade i nämnvärd utsträckning ge avkall på domstolens rätt och skyldighet att vara verksam för målens utredande och behandling. I samma riktning verkade den omständigheten att en tilltalad mera sällan hade en kompetent försvarare. I fråga om tvistemålen — främst de dispositiva — blev reformen på detta område mer genomgripande. Att även här begränsningar gjordes får ses bl. a. mot bakgrunden av att parter ofta skötte sin talan själva och att det på många håll var ont om advokater skickade att på ett självständigt sätt föra sin huvudmans talan i enlighet med förhandlingsprincipens krav.
    Den begripliga försiktigheten i fråga om att göra domstolen passiv och ge parterna och ombuden fria händer visar sig exempelvis i regler om möjlighet för domstolen att förelägga åklagaren att fullständiga förundersökningen (45: 11 och 51: 11), om domstolens rätt att självmant föranstalta om bevisning (35: 6) samt om ledande av förhör med den tilltalade (46: 6) och vid bevisupptagning (36: 17 och 37: 5). Även föreskrifterna i 43: 4 och 46: 4 om att rätten skall tillse att målet blir uttömmande behandlat kan nämnas här.

 

18—683005. Svensk Juristtidning 1968

 

274 Carl Fr. Hadding    Vad särskilt gäller hovrättsprocessen är bland annat 35: 13 av intresse. Enligt detta lagrum skall muntligt bevis (eller syn) upptas ånyo om hovrätten finner det vara av betydelse för utredningen (eller ock part yrkar det och upptagande ej finnes sakna betydelse). I detta sammanhang kan pekas på den omstridda frågan om hovrätt skall eller bör självmant inkalla s. k. tilltrosvittnen (jfr 50: 23 och 51: 23).
    Stadgandena om målens förberedelse i hovrätt utgår från möjligheten av en icke ringa aktivitet ex officio (se 50: 11 och 14, 51: 11 och 14 samt 52: 10). Vid huvudförhandling gäller samma regler som för underrätt i fråga om sättet för bevisupptagning, t. ex. förhör med vittnen och part under sanningsförsäkran. Beträffande förebringandet i övrigt av bevisningen gäller olika regler för tvistemål och brottmål. För tvistemålens del utgår rättegångsbalken — ehuru det inte sägs uttryckligen i 50: 17 — från att detta helt skall skötas av parterna, medan för brottmålens del (här liksom eljest i denna artikel bortses från mål där enskilt åtal föres) 51: 17 som huvudregel anger att den vid underrätten förebragta bevisningen skall framläggas genom hovrättens försorg. Först om hovrätten finner det lämpligare och parterna samtycker därtill må bevisningen förebringas av parterna.
    Det råder en uppenbar diskrepans mellan lagtexten och grundsatsen att parterna, sinsemellan likställda, skall framlägga sin sak för en domstol som — särskilt med hänsyn till det oavvisliga kravet på full objektivitet — ej bör tillföra målet annat än vad ett starkt behov av särskilt anlitad sakkunskap kan motivera. Som jag redan framhållit var det naturligt att man vid den tid då lagreglerna i RB utformades gjorde vissa avsteg från vad som i princip skulle ha varit önskvärt. Utan tvivel utgick man från att, allteftersom möjligheterna därtill ökade, praxis skulle gå allt längre mot ett förverkligande av de grundläggande tankegångarna. Stort utrymme har funnits att göra det redan inom ramen för lagrummen; efter hand skulle också erforderliga lagändringar kunna fullständiga reformen.
    Hur har det nu blivit i verkligheten? 20 år har gått och rundlig erfarenhet har vunnits. En del ändringar i RB har genomförts men knappast i de avseenden som är av intresse här (trots att en rättegångskommitté under åtskilliga år sysslade med hithörande problem). Nå, praxis då? Jag skall här inskränka mig till hovrättsprocessen, särskilt som många år gått sedan jag hade direkt erfarenhet av nya RB i underrätt.
    Till en början kan konstateras att genom nya utbildningskrav, specialisering och omorganisation vi nu har en åklagarkår som är

 

Hovrättsprocessen och rättegångsreformen 275oändligt mycket bättre skickad att självständigt och på eget ansvar föra det allmännas talan i brottmålen. Systemet med offentliga försvarare har likaså utvecklats i sådan grad att en tilltalad kan räkna med att få en kompetent försvarare i praktiskt taget varje mål av betydelse. I tvistemålen är det alltmer sällan part för egen talan och sakförarskrået är — hoppas jag — på avskrivning.
    Har vi då i hovrätterna tillvaratagit möjligheterna att i hög grad lita till åklagares och partsombuds förmåga och därigenom få en överrättsprocess som utmärkes av att parterna agerar och domstolen — utöver nödvändig formell processledning — inskränker sig till kompletteringar?
    På den frågan kan man svara både ja och nej. I mångt och mycket förväntar man sig att åklagare och advokater skall spela den aktiva rollen. Men åtminstone vid vår största hovrätt är tillämpningen ojämn. Skälen härför kan vara flera. Lagtexten i RB liksom föreskrifterna i hovrätternas arbetsordning ger otvivelaktigt stöd för, låt mig kalla det, den äldre skolan. Många domare har en påtaglig faiblesse för att hålla sig till lagens ord. Konservatism i allmänhet anses ju vara ett utmärkande drag för denna yrkeskategori. Vidare är det onekligen påfrestande att sitta passiv och bara lyssna under en lång huvudförhandling, särskilt om målet inte presenteras klart och koncist och om förhören sköts valhänt.
    Å andra sidan kan diskuteras om hovrätterna tillräckligt aktivt sköter sin formella processledning under förberedelsen. Blir målen så beredda att det vid föredragning resp. före huvudförhandlingen står klart vad parterna yrkar, invänder och åberopar som grunder?
    Svea hovrätt har nu inte mindre än elva dömande avdelningar för allmänna mål. Det betyder att enbart i denna hovrätt drygt 20 domare regelbundet fungerar som ordförande. En domare är, inbillar jag mig, vanligen individualist i den meningen att han ogärna underkastar sig uniformitet i arbetet om den strider mot hans egen läggning och uppfattning. Variationer i sättet att handlägga målen är därför naturliga och behöver givetvis inte i sig vara av ondo. Men jag föreställer mig att mången advokat och åklagare som på yrkets vägnar går in i Wrangelska palatset suckar över dessa variationer. De kan tänka att inkvisitorisk process väl ändå tillhör det förgångna och undra över att ordföranden X envisas med att leda förhör med den tilltalade. De kan fråga sig varför referenterna, eller ordföranden, på en del avdelningar läser upp den skriftliga bevisningen medan det på andra avdelningar — i samma slags mål — förutsätts att parterna utan anmaning klarar av det själva.
    Förberedelsen i hovrätten är nästan hundraprocentigt skriftlig.

 

276 Carl Fr. HaddingDen syftar till att genom några få skrifter få målet berett på sådant sätt att, när huvudförhandling eller, vid avgörande på handlingarna, föredragning äger rum, ingen tvekan skall råda om vilka frågor processen rör sig om. Det är närmast genant att behöva understryka det elementära kravet att yrkanden, invändningar och åberopade grunder skall vara tydligt angivna. Tyvärr syndas det inte sällan häremot. Jag har varit med om åtskilliga huvudförhandlingar där man från rättens sida varit tvungen att ha formliga förhör med ombud eller åklagare för att få ståndpunkterna klarlagda. Dessa brister är väl särskilt påfallande i mer invecklade tvistemål.
    I stora mål kan muntlig förberedelse vara till stor hjälp men förekommer mycket sällan. De fall jag känner till har, vad jag kanminnas, genomgående tillkommit på initiativ av hovrätten. Så länge det ofta är svårt att med ledning av skrifterna komma underfund med parternas ståndpunkter skulle det vara skäl att i större utsträckning än som sker ha muntlig förhandling. En sådan skulle ibland samtidigt kunna ge lämpligt tillfälle till förlikningsöverväganden.
    Även om RB saknar direkt stadgande om muntlig förberedelse i hovrätten föreligger intet formellt hinder mot muntlighet som en komplettering till den föreskrivna skriftliga förberedelsen (jfr 50: 12 och 51: 12). I detta sammanhang vill jag framhålla det önskvärda i att införa närmare stadganden i RB om såväl muntlig som skriftlig förberedelse i underrätt i brottmål.
    Det skulle vara mycket fördelaktigt om den skriftliga förberedelsen i hovrätten — i första hand genom parternas försorg — slutade med en sammanställning av yrkanden, invändningar, grunder och åberopad bevisning. Som det nu är får notarier, fiskaler och referenter sätta till mycken tid och möda med att sålla fram dessa uppgifter och som jag redan framhållit måste ibland huvudförhandlingen inledas med en slutlig förberedelse.
    Vad speciellt gäller bevisning som part åberopar i hovrätten är det ytterst vanligt att det i inlagorna endast sägs att parten åberopar samma bevisning som vid underrätten. Detta och liknande uttryckssätt anger inte — i vart fall inte med önsklig klarhet — om parten önskar förnyat upptagande av den muntliga bevisningen (alltså i regel om vittne eller sakkunnig skall omhöras). Av lätt insedda skäl är det ett berättigat krav att part självmant skall tydligt ange om han önskar nytt förhör eller ej.
    I de fall då vittne inte skall omhöras bör parten i sin bevisuppgift ange om han åberopar endast det referat av vittnesmålet som kan finnas i underrättens dom (detta gäller även mål som skall

 

Hovrättsprocessen och rättegångsreformen 277avgöras på handlingarna). Åberopas fonogramutskrift bör om möjligt anges vilka delar som inte är relevanta.
    Genom förberedelsen skall alltså klarläggas omfattningen av det processmaterial parterna vill åberopa samt, i huvudförhandlingsmål, även i vilken utsträckning bevisningen skall upptagas vid förhandlingen. I vad mån förekommer det nu att material tillkommer som part ej åberopat?
    Först kan sägas att, såvitt jag vet, hovrätten aldrig (eller praktiskt taget aldrig) använder sig av den i 51: 11 givna befogenheten att förelägga åklagaren att fullständiga förundersökningen. Ytterst ovanligt torde även vara att hovrätten kallar in vittne som inte hörts i underrätten. I dispositiva tvistemål är det inte tillåtet, i brottmål bör det enligt min mening inte förekomma. I vissa indispositiva tvistemål kan det däremot tänkas vara rimligt, främst i vårdnadsmål i anslutning till skilsmässa. I sådana mål, där föräldrarna strider om vem som skall få vårdnaden, finns vanligen ingen som opartiskt företräder dem vars framtid det gäller. Det kan därför vara påkallat att domstolen ingriper för att tillföra målet behövlig utredning. Vanligen blir det i exempelvis vårdnadsmål dock inte vittnesinkallelser, utan hovrättens insats stannar vid begäran om yttrande av barnavårdsnämnd (som ju i sin tur brukar insamla uppgifter från personer vilka skulle kunna tänkas bli hörda som vittnen).
    I såväl brottmål som tvistemål inhämtas genom hovrättens försorg i inte ringa utsträckning sakkunnigyttranden av olika slag. Fall när så sker utan att part begärt det gäller vanligen utnyttjande av den speciella sakkunskapen hos fackmyndigheter eller andra särskilda organ (t. ex. rättskemiska laboratoriet, lantmäteristyrelsen, försäkringsbolagens skaderegleringsnämnder och handelskamrarna). Åtgärder av detta slag, tillämpade med måtta, står i överensstämmelse med kraven på en god process.
    En särställning intar i brottmålen utredning som inte avser skuldfrågan utan enbart valet av påföljd. Då och då begär försvararen eller åklagaren komplettering av materialet i denna del, men inte sällan inhämtar hovrätten på eget initiativ yttranden av övervakare eller skyddskonsulent, förordnar om läkarintyg enligt 7 § lagen om personundersökning eller om s. k. stor sinnesundersökning eller begär utlåtande av interneringsnämnden. Det vore, åtminstone på längre sikt, önskvärt om ansvaret för utredning angående den tilltalades personliga förhållanden och övriga omständigheter av betydelse för påföljden i högre grad än nu är fallet lades på åklagaren.

 

278 Carl Fr. Hadding    Av det sagda framgår att hovrätten — med vissa undantag — inte drar in ny bevisning i målen. Något annorlunda förhåller det sig med bevisning som förebragts vid underrätten men inte av part åberopas i hovrätten. Om part vid huvudförhandling uttryckligen säger att han inte åberopar viss bevisning, lär väl hovrätten, bortsett från vårdnadsmål och liknande situationer, inte dra in den. I vart fall bör rätten inte göra det. Vad som däremot torde vara mycket vanligt — utan att för den skull vara rekommendabelt — är att ordföranden med ledning av det s. k. trycket (som bl. a. innehåller en förteckning över den bevisning vid underrätten som kan tänkas bli aktuell) utgår från att vad som åberopats vid underrätten också skall förebringas i hovrätten (även om detta inte framgår av förberedelsens bevisuppgift). Genom sitt agerande kan ordföranden då mer eller mindre »framprovocera» processmaterial som annars inte skulle ha tillförts målet. Detta förfaringssätt har väl vanligen sin grund i RB:s regler om hur bevisningen skall förebringas vid huvudförhandling i hovrätt (härom mera senare). Men ibland, framför allt i brottmål, är det nog så att ordföranden själv anser att viss bevisning bör läsas upp och tillser att så sker antingen utan att ha frågat parterna om deras ståndpunkt eller också efter att ha yttrat sig på sådant sätt att ingen invändning är att vänta.
    För egen del anser jag att om parterna inte självmant anger sin bevisning, ordföranden skall nöja sig med att neutralt fråga vilken bevisning som åberopas eller — t. ex. i brottmål där bara påföljdsfrågan är uppe — om någon bevisning åberopas. Från denna huvudregel, som jag anser mycket väsentlig, kan naturligen undantag behöva göras ibland. Dels, självfallet, i de speciella situationer då hovrätten enligt vad jag framhållit har anledning att vara verksam i indispositiva tvistemål, dels när enskild part uppträder ensam och inte kan föra fram vad han vill utan att få litet hjälp på traven.
    Mål som avgörs på handlingarna erbjuder särskilda problem. Det kan vara svårt att veta vad som var processmaterial vid underrätten (huvudförhandlingsprotokollen ger inte alltid klart besked) och vad som kan anses vara det i hovrätten. Det står visserligen i RB 17:2 och 30: 2 att då mål avgöres utan huvudförhandling skall domen grundas »å vad handlingarna innehålla och eljest förekommit i målet». Detta betyder dock inte att man får ta hänsyn till allt som står i underrättsakt och hovrättsskrifter (jfr Gärde s. 178 och 405). Processmaterial blir i princip endast det som parterna åberopar i hovrätten. Om hovrätten av ett eller annat skäl skulle vilja beakta något utöver det åberopade, måste rimligen parterna få veta det och få tillfälle att yttra sig.

 

Hovrättsprocessen och rättegångsreformen 279    Det som i praktiken oftast ger anledning till funderingar om vad domstolen kan ta hänsyn till i föredragningsmål är förundersökningsprotokollen. En nitisk fiskalsaspirant börjar kanske läsa upp vad den tilltalade sagt vid polisförhör, även om ingen hänvisning till detta gjorts enligt protokollet från underrättens huvudförhandling eller under skriftväxlingen i hovrätten. Hur intressanta uppgifterna vid polisförhöret än kan tänkas vara, bör föredraganden genast uppmanas att hålla sig till processmaterialet. Så lär dock inte alltid ske utan åtskilliga ledamöter låter sig den förbjudna frukten väl smaka. En del anteckningar i polisrapporten, t. ex. om platsundersökning och fordonsuppgifter i trafikmål, kan på goda grunder anses som tillåtet material, men så kan inte sägas om förhörsberättelser.
    Det är enligt min mening överhuvudtaget olyckligt att fullständiga förundersökningsprotokoll skall inges till domstolarna. Avsnitt som återger förhörsberättelser bör inges eller företes endast i den mån det blir aktuellt att åberopa något ur dem. Mången ambitiös domare — det gäller såväl underrätt som hovrätt — anser det vara sin plikt, eller åtminstone rätt, att plöja igenom dessa luntor. När det sedan blir huvudförhandling, skall han döma enbart på vad som förekommit under den. Han skall alltså göra det psykologiska konststycket att helt, både medvetet och omedvetet, bortse från det han läst i polisrapporten och som inte framdragits vid huvudförhandlingen. Han löper vidare risken att genom att ställa frågor med hänvisning till förhörsuppgifter äventyra de närvarandes uppfattning om domstolens opartiskhet. Slutligen går det åt en massa tid till denna läsning till ingen eller föga nytta men, som sagt, med avsevärd skada inom riskzonen.
    Efter denna utvikning låt oss återgå till hovrättspraxis beträffande bevisningen och behandla frågan om i vilken utsträckning domstolen ex officio är verksam för omhörande av målsägande och vittnen m. fl.
    Enligt 20: 14 jämförd med 11:5 skall målsägande, även om han inte för talan, kallas till huvudförhandling, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. I många mål (t. ex. våld mot och missfirmelse av tjänsteman) har förhör med målsäganden helt karaktären av bevismedel och sakligt sett föreligger ingen anledning att i fråga om initiativ till omhörande behandla honom annorlunda än ett vittne. I stor utsträckning har man också dragit konsekvensen härav och underlåter att kalla den som ej för talan, även när det inte direkt kan sägas att hans hörande skulle sakna betydelse. Praxis inom Svea hovrätt är dock inte enhetlig.

 

280 Carl Fr. Hadding    Om part hörts under sanningsförsäkran vid underrätten, men detta ej begärs i hovrätten, är det ytterst ovanligt att rätten verkar för ett nytt sådant förhör. Snarare är det ofta så att man från domstolens sida i det välförståndiga syftet att avvärja risk för osann försäkran hellre låter part tala utan att ha avlagt försäkran.
    Vad gäller vittnen torde hovrätten mycket sällan utnyttja sin befogenhet enligt 35: 13 att omhöra någon ex officio. Det undantag som ligger närmast till hands att tänka sig är tilltrosvittne i indispositivt tvistemål. Om lämpligheten eller rentav skyldigheten att i andra mål agera för omhörande av tilltrosvittnen har rått och råder alltjämt delade meningar både inom och utom hovrätten. Själv anser jag att hovrätten inte bör ingripa men jag vill inte att denna artikel skall blåsa liv i denna föga fruktbara debatt, som dessutom i praktiken har betydelse för endast ett mycket ringa antal mål. Bäst vore det med en lagändring som ger en klar och praktisk gränsdragning.
    Innan jag övergår till en del spörsmål i samband med genomförandet av huvudförhandling i hovrätt, skall jag något beröra frågan om i vad mån domstolsledamöterna i förväg bör sätta sig in imålet. Vad jag tidigare sagt om förundersökningsprotokollen kan givetvis appliceras också på annat material i akten. För att kunna tillgodogöra sig en huvudförhandling behöver ledamöterna inte ha haft tillgång till mer än den överklagade domen och uppgift om yrkandena i hovrätten. I mer komplicerade mål kan det behövas närmare uppgifter om parternas ståndpunkter så att man får klart för sig vilka rättsfrågor som kan bli aktuella. Under de första åren av nya RB:s tillämpning var det brukligt att både referent och ordförande läste akten före förhandlingen. Så småningom har allt fler — men inte alla — kommit underfund med att man endast i rena undantagsfall behöver ha sett akten för att som ordförande kunna på ett fullgott sätt leda en huvudförhandling. Referenten måste som ansvarig för förberedelsen ha närmare kännedom om målet. Enligt 25 § i hovrätternas arbetsordning måste han vidare bl. a. vara beredd att under huvudförhandlingen påvisa bristande överensstämmelse mellan utsagor vid förhandlingen och tidigare av samma personer i målet avgivna utsagor. Detta stadgande, som möjligen kunde ha sitt berättigande under en kort övergångstid, bör snarast upphävas. Om det skall efterlevas, krävs att referenten noggrant läser långa fonogramutskrifter i förväg, vilket knappast kan undgå att påverka hans inställning till frågor i målet. Vidare syftar föreskriften till att han skall ingripa under förhören på ett sätt som illa rimmar med huvudlinjerna för en modern process.

 

Hovrättsprocessen och rättegångsreformen 281Praxis beträffande omfattningen av referenternas och ordförandenas »inläsning» av målen torde växla starkt.
    Starka skäl talar för att ansvaret för förberedelsen bör läggas på annan än domare som skall deltaga i målets avgörande. Införande av en särskild förberedelseavdelning i hovrätt — något liknande justitierevisionen — borde övervägas.
    Vid huvudförhandling i hovrätt skall underrättens dom uppläsas »i den mån det erfordras» (50: 16 och 51: 16). Till en början var det vanligt att praktiskt taget hela domen i överklagad del lästes. Snart nog fann man att det var en onödig, tidsödande och föga njutbar arbetsmetod. En del kortade ner kraftigt, andra slog då över till motsatsen och återgav bara domslutet i tillämplig del. Praxis är nu tämligen vacklande.
    Frågan om i vilken utsträckning underrättens dom bör uppläsas eller refereras har, bl. a. med tanke på önskvärdheten att undvika dubblering, nära samband med sakframställningen men kan också ses ur andra synvinklar. Såväl parternas företrädare som domstolens ledamöter har haft tillfälle att före förhandlingen läsa domen. Från rent praktisk synpunkt kan det därför vara motiverat att anse innehållet vara processmaterial även i de avsnitt som inte återges. Detta resonemang, vars konsekvenser vunnit viss tillämpning, är jag beredd att godta i modifierad form. I domen intagna referat av bevisning bör inte få beaktas, om de inte på något sätt förebragts vid hovrättens huvudförhandling. Vidare är det skäl att beakta offentlighetsprincipen. Publikintresset för huvudförhandlingarna i hovrätten är vanligen minimalt och för det mesta finns ingen åhörare i sessionssalen och då kan det ju förefalla rätt meningslöst att läsa upp det som de närvarande redan känner till. Men är åhörare närvarande bör domsläsningen (eller snarare referatet) göras på sådant sätt att den tillsammans med sakframställningen gör det möjligt för den oinvigde att följa med och förstå förhandlingen. Själv föredrar jag att, även när ingen åhörare finns, i starkt förkortad form återge yrkanden och invändningar vid underrätten samt, beroende på omständigheterna, det väsentliga av domskälen. Domslutet i överklagad del måste rimligen återges.
    Sakframställningen skall klarlägga vad som är stridigt och ange partens ståndpunkt i relevanta frågor. Den skall ge hans syn på de faktiska omständigheter som är av betydelse för hans talan. En väldisponerad och till väsentligheter koncentrerad sakframställning underlättar i högsta grad arbetet för domstolsledamöterna.
    De sakframställningar åklagare och advokater gör i hovrätten är ofta utmärkta. I ett par hänseenden brister det dock inte så sällan.

 

282 Carl Fr. HaddingKritiken i denna del liksom i åtskilliga andra avseenden återfaller i väsentlig grad på oss hovrättsdomare som främst har anvaret för hur den nya processen kommit att utformas. I brottmål är det alltjämt vanligt att åklagaren — emellanåt hårt bunden till stämningsansökan och polisrapport — gör en fullständig sakframställning även när vadekäranden klagat endast i påföljdsfrågan. Långrandiga beskrivningar av tillvägagångssättet vid en rad slentrianmässiga stölder har då föga intresse. Viktigare är att få höra om den tilltalades sociala situation vid tiden för brotten. Därom sägs vanligen föga eller intet. Detaljerade redogörelser för målsägandens uppfattning om vad som hänt i samband med ett slagsmål är skäligen meningslösa när målsäganden själv skall höras en stund senare.
    Den i 51: 16 givna möjligheten att låta försvararen för en klagande tilltalad inleda sakframställningen tillämpas praktiskt taget aldrig. I brottmålen förväntas i allmänhet inte ens att försvarare skall komplettera åklagarens sakframställning. Detta anser jag vara felaktigt. Han bör alltid ges tillfälle härtill. Ibland kan han vilja lämna synpunkter på de faktiska förhållandena, ibland, ja ofta, är det önskvärt att han preciserar de invändningar hans huvudman har ifråga om underrättens dom och/eller åklagarens talan. För den som skall följa förhandlingen i exempelvis ett rattfyllerimål är det självfallet av vikt att snabbt få veta om åtalet bestrides därför att den tilltalade inte förde bilen vid tillfället eller därför att han inte var påverkad av alkohol.
    I tvistemålen efterlyser man emellanåt större pregnans i sakframställningen och då särskilt en presentation på lämpligt stadium av grunderna för partens talan med angivande av ståndpunkterna för olika tänkbara alternativ.
    I anslutning till frågan om sakframställningarnas utformning är det anledning att understryka att processen i hovrätten i första hand innebär en överprövning av underrättens dom och inte — som man ibland tycks utgå från — är en helt ny rättegång (jfr Gärde s. 740).
    För framläggande vid hovrättsförhandling av bevisningen gäller, som jag tidigare påpekat, enligt RB olika regler för brottmål och tvistemål. Att denna särskillnad fortfarande upprätthålles formellt är beklagligt. Den för mig självklara utgångspunkten för alla slags mål är att parterna skall presentera sin talan och materialet till stöd för den, inte att domstolen skall för parterna redogöra för vad som förekommit. Föreskriften i 51 : 17 att det i första hand är hovrätten som i brottmål skall framlägga den vid underrätten förebragta bevisningen borde nu 20 år efter ikraftträdandet ha blivit obsolet. Så är dock ingalunda fallet. Praxis är starkt vacklande och man märker

 

Hovrättsprocessen och rättegångsreformen 283ofta på åklagare och advokater deras osäkerhet om hur dagens ordförande kan väntas agera. Mången åklagare är så van att rätten är verksam att han inte ens har tillgång till den skriftliga bevisning eller vittnesutsaga han ämnar åberopa.
    Om den skriftliga bevisningen inte är omfattande är det ofta bäst att den föredrages i samband med sakframställningen. När det än sker, bör framläggandet alltid göras av partens företrädare. I de fall då parterna på ömse sidor åberopar olika delar av samma skriftliga bevis kan det vara praktiskt att den som först framlägger beviset föredrar allt som åberopas.
    Till försvar för att bevisningen skall framläggas av domstolen framhålles ibland att det går fortare då. Man menar att referenten läser snabbare och kan hoppa över irrelevanta detaljer, såsom adressuppgifter etc. Invändningen kan ha fog för sig i det enskilda målet men har ingen principiell räckvidd. Godtar man den annat än i undantagsfall riskerar man att åklagare och advokater inte lägger sig vinn om att föredra på ett effektivt sätt. Utan tvivel skulle de flesta efter några vänliga anvisningar kunna vänja sig vid att skala bort meningslösa detaljer.
    När det gäller vid underrätten upptagna berättelser av part under sanningsförsäkran, målsägande, vittnen och sakkunniga har det, som väl är, de sista åren blivit allt vanligare att part när så är befogat nöjer sig med referat i underrättens dom. Ofta uppläses då detta av tjänstgörande protokollförare, ibland gör referenten det, ibland ordföranden. Få är de partsföreträdare som självmant sätter i gång, vilket borde vara det normala.
    Nöjer sig inte parterna (eller ordföranden) med domsreferatet följer läsning av fonogramutskrifter, något som inte precis kan räknas till rättegångens toppunkter, varken för de i saken inblandade eller för den åhörare som till äventyrs kommit för att lyssna på något dramatiskt eller åtminstone en levande förhandling. För att hjälpligt avhålla de närvarande från att somna eller i vart fall från att tänka på annat tillgrips ofta en ensemblemetod, den s. k. växelsången. Detta försök till utväg ur tråkighetsdilemmat tillgår så att parternas företrädare läser sina egna frågor vid underrätten och protokollföraren eller — vad som inte borde förekomma — referenten spelar den hördes roll. Smärre komplikationer uppstår då och då: vem skall läsa frågor från rätten, ena parten har inte tillgång till fonogramutskrift, ingen har i förväg strukit bort alla »förlåt jag hörde inte», upprepningar och frågor som inte leder någon vart.
    Vad jag nyss sade om skriftliga bevis kan tillämpas också på utsagor som skall läsas. I fråga om fonogramutskrifterna är det dock

 

284 Carl Fr. Haddingrimligt att låta protokollföraren medverka i viss utsträckning. Rättens ledamöter bör avhålla sig från att deltaga i sången.
    Också beträffande sättet för hållande av förhör står nya RB med ett stadigt ben kvar i det som borde vara det förgångna. Läser man JO:s ämbetsberättelser (1959 s. 59 f och 1966 s. 50 f) kan man se vilka svårigheter dessa formella skäl utgör när man vill befordra ett mer konsekvent genomförande av den kontradiktoriska principen.
    I hovrätten är det numera mycket ovanligt att förhör med den tilltalade inleds med ingående utfrågning från ordförandens sida. I den mån det förekommer är det förkastligt, särskilt i de fall då åtalet bestrides. Föreskriften i 46: 6 att den tilltalade skall uppmanas att i ett sammanhang redogöra för saken är inte direkt tillämplig på förhandling i hovrätt (se 51: 15—16), men bortsett från vad som stadgats om möjlighet för försvaret att inleda sakframställningen var tydligen tanken att förhör i hovrätt med den tilltalade skall ske på samma sätt som i underrätt (jfr Gärde s. 789). RB underlåter tyvärr att i lagtexten klart skilja mellan sakframställning av försvaret och förhör med den tilltalade. Detta gäller reglerna för samtliga instanser (se 46: 6, 51: 16 och 55: 15). Denna brist bör avhjälpas och anpassning ske till tvistemålsbestämmelserna.
    Just föreskriften i 46:6 torde vara en förklaring till att förhöret i hovrätt vanligen börjar med att ordföranden ber den tilltalade lämna sin version av saken. Intet ont behöver ligga däri, men faran är att Pettersson behöver ytterligare uppmaningar och frågor för att berättelsen skall bli någorlunda fullständig. Ger sig ordföranden, vilket inte är så ovanligt, in på dessa följdfrågor är det risk för att han hamnar i ett förhör med inkvisitorisk prägel. Dessutom blir det lätt mängder med onödiga upprepningar när sedan åklagaren släpps fram. Något annorlunda ligger det till när endast påföljdsfrågan är uppe. Då kan det vara lämpligt att fråga försvaret om sakframställningen är korrekt och ge den tilltalade tillfälle att modifiera eller komplettera redogörelsen innan åklagaren ställer de frågor som till äventyrs kan behövas.
    Fastän denna artikel egentligen skall hålla sig till hovrättsprocessen vill jag dock passa på att här väcka frågan om det inte vore skäl att, oavsett vilken instans det gäller, låta försvararen börja förhöret med den tilltalade precis på samma sätt som han får inleda förhör med egna vittnen. Efter motförhör av åklagaren skall självfallet finnas utrymme för återförhör.
    Målsäganden skall i underrätt alltid höras före den tilltalade (46: 6). Hovrätten kan inte anses lika bunden av denna ordningsföljd. I de fall då målsäganden ej för talan och förhöret är att anse

 

Hovrättsprocessen och rättegångsreformen 285som ett rent bevismedel är det naturligt att likställa honom med vittnen också när det gäller i vilken ordning förhör skall äga rum. I praxis förekommer även i viss utsträckning att målsäganden hörs närmast efter den tilltalade. Om åklagaren i sin sakframställning — då ju målsäganden är närvarande — givit en ingående redogörelse för målsägandens uppfattning av ett händelseförlopp, föreligger av psykologiska skäl ytterligare anledning att höra den tilltalade först.
    Om förhör med målsäganden är eljest inte mycket mer att säga än att det i allt väsentligt bör ske på samma sätt som vittnesförhör. I praxis torde också skillnaden vara liten.
    I sin 1959 avgivna ämbetsberättelse har JO tämligen utförligt motiverat sin ståndpunkt att alla förhör med parter och vittnen bör i första hand ledas av advokater och åklagare, där ej särskilda skäl talar för annan ordning (s. 60). I fråga om vittnesförhör i hovrätt följs denna princip, om inte hundraprocentigt så dock för det mesta. Det torde vara mycket sällan som rätten leder förhöret i mål där parterna är kompetenta att själva göra det. Emellanåt förekommer en hybridform, som består i att ordföranden inleder förhöret med en uppmaning till vittnet att berätta, eventuellt åtföljt av »hjälp-på-traven-frågor», varefter han låter part överta förhöret. Denna metod, som bör självdö, tycks ha uppkommit genom en sammanblandning av bestämmelserna i 46: 6 och 36: 17 om uppmaning till den som skall höras att berätta i ett sammanhang. Medan 46: 6 utgår från att det alltid är rätten som skall ge denna uppmaning till den tilltalade, riktas motsvarande bestämmelse om vittne i 36: 17 till den som skall leda förhöret, antingen det är part eller rätten.
    Av parterna skall den som åberopar vittne först höra denne. Detta erbjuder knappast problem i underrätt utom möjligen när båda sidorna åberopar samma vittne. Men i hovrätten är det inte ovanligt att A, som i underrätten var vittne åt parten X, nu åberopas av parten Y men inte av X (t. ex. därför att A betraktas som tilltrosvittne). Vem skall då vid huvudförhandlingen i hovrätten inleda förhöret? En förnuftig och tämligen fast praxis är att den part som åberopade vittnet i underrätten skall börja förhöret.
    Så långt om inledande av förhör. Beträffande andra förhörsproblem kan i stort samma synpunkter anläggas för såväl underrätt som hovrätt, t. ex. om ingripande mot ledande frågor och om omfattningen av kompletteringsförhör från rätten. För hovrättens del tillkommer frågan om förhörets anknytning till den hördes utsaga vid underinstansen. Att företrädare för part påpekar att i hovrätten lämnade uppgifter skiljer sig från vad som sagts vid tidigare förhör är naturligt och ändamålsenligt. I vad mån rätten bör göra det är mera tvek-

 

286 Carl Fr. Haddingsamt. Som jag tidigare framhållit bör inte ens referenten före huvudförhandlingen läsa fonogramutskrifter (och än mindre polisförhör). Skulle han ändå ha gjort det, bör han vara mycket försiktig med att draga fram uppgifter därur som inte finns refererade i den överklagade domen. Vad som är återgivet i domen måste däremot anses som »tillåtet område» och motivera frågor från rättens sida. Detta gäller i första hand den tilltalades uppgifter men rimligen även vittnesmål och andra muntliga utsagor.
    De som anser att domstolen bör vara mer aktiv än jag pläderat för motiverar vanligen sin ståndpunkt med att målet ju är att söka åstadkomma materiell rättvisa och att rätten därför skall vara verksam för att utröna sanningen (eller åtminstone att få fram det som talar till förmån för en åtalad). Naturligtvis skall man — så långt det nu är praktiskt möjligt — försöka nå rättvisa avgöranden, men inte minst för att domstolen skall kunna framstå som fullt opartisk bör vi godta den rollfördelning som följer av förhandlingsprincip och ackusatorisk princip. Undantag kan behöva göras när enskild part uppträder ensam eller bara har hjälp av någon som inte är vuxen sin uppgift. Det är för övrigt väsentligt att domstolen tillvaratar sina möjligheter att verka för att part vid behov får kompetent biträde.
    Åtskilligt mer kan sägas om förhör vid domstol, inte minst om själva förhörskonsten, en i Sverige sorgligt försummad teknik, men det sagda må vara nog här.
    Närmast före den sista fasen av förhandlingen, pläderingen, framlägges i brottmålen det material som skall tjäna till ledning i påföljdsfrågan. Vid många huvudförhandlingar i hovrätten ligger tyngdpunkten här och det kan därför trots likheten i stort med situationen i underrätten vara skäl att säga något härom. I denna del av hovrättsförhandlingen är parterna nästan helt passiva. Vanligen går referenten igenom handlingarna och så ställs en fråga om det är någon komplettering angående nuvarande arbete etc. Säkerligen är denna metod för närvarande den mest tidsbesparande och den som säkrast leder till att allt väsentligt och inte särskilt mycket mer dras fram. Men i linje med min allmänna åsikt att det är parterna som skall presentera målet för domstolen och ej tvärtom anser jag det önskvärt att åklagaren pålägges större ansvar i denna del. Eftersom åklagaren är skyldig att framföra även vad som talar till den åtalades förmån liksom att på det allmännas vägnar ange vad som kan antagas vara den lämpligaste påföljden, vore det naturligt att som huvudregel ha att åklagaren framlägger materialet i påföljdsfrågan, varefter försvaret givetvis skall kunna komplettera och kritisera detta. Innan en sådan mer genomgripande ändring kan tänkas bli genom-

 

Hovrättsprocessen och rättegångsreformen 287förd, vore det önskvärt om materialet framlades av protokollföraren och inte av någon av dem som skall deltaga i målets avgörande. Jag är väl medveten om att detta möter vissa praktiska svårigheter, men åtskilligt skulle kunna göras utan större olägenhet. En avsevärd del av materialet i påföljdsfrågan brukar vara personundersökningar. Försvar och åklagare har normalt haft tillgång till dessa i förväg och har mycket ofta ingen önskan att de föredrages annat än möjligen sammanfattningarna. Det kan mot bakgrunden härav många gånger anses både möjligt och lämpligt att ytterligt kort presentera sådana handlingar men ändå låta rätten vid behov taga del av dem i deras helhet under överläggningen.
    Om pläderingen i hovrätt skall jag fatta mig kort, eftersom också här skiljaktigheterna i problemställningarna för de olika instanserna är små. På samma sätt som beträffande sakframställningarna önskar man ibland en starkare anknytning till underrättens dom; det är ju ändå dess bestånd processen gäller. En annan skönhetsfläck som gör mången plädering föga njutbar är långa referat av nyss förebringad bevisning utan att detta motiveras av någon ingående analys av bevisningens hållbarhet.
    Efter pläderingen blir den tilltalade, om det inte är fråga om något bagatellmål, ofta tillfrågad om han vill säga något personligen. Detta kan tyckas ligga litet vid sidan om den nådiga tågordningen för förhandlingen, men det är ett tillägg som är psykologiskt välmotiverat. Inte sällan visar det sig att den tilltalade gärna vill yttra sig och han bör självfallet beredas tillfälle till det även om försvararen gjort allt vad på honom ankommer. Den som är åtalad i ett allvarligt brottmål får inte bibringas känslan att han blott är ett föremål för processen.
    Hovrätten meddelar i stor utsträckning dom omedelbart efter den enskilda överläggning som vidtar genast efter huvudförhandlingen. Från åtskilliga synpunkter är det önskvärt att domen avkunnas ännu medan parterna är kvar eller åtminstone samma dag. Den omständigheten att (bortsett från de tämligen fåtaliga fallen med dissenser) fyra personer skall enas om både innehållet i och avfattningen av hovrättsdomen gör det ofta svårt att få allt klart inom denna tid. Smärre formuleringsfrågor beträffande domskälen och andra för parterna skäligen ointressanta detaljer bör icke fördröja avkunnandet av domen. Det måste anses uppenbart att i sak betydelselösa justeringar skall kunna göras därefter.
    I åtskilliga mål kan ställningstagandet i huvudsaken gå fort, medan en oproportionerligt lång tid åtgår till diskussion om kostnadsfrågor (såsom storleken av advokatarvode, reseersättningar, återbe-

 

288 Carl Fr. Haddingtalningsskyldighet etc.). En stilla dröm är att, såsom förekommer utomlands, kunna hänvisa beräkningen av kostnader till en särskild sektion av domstolen. Redan under huvudförhandlingen kan löjligt lång tid spillas på resonerande med inkallade personer om hur stor ersättning som skall utgå för deras inställelse. Ur allmänt processekonomisk synvinkel sett är det knappast försvarbart att så mycken kvalificerad arbetskraft skall behöva användas i expensfrågor som nu är fallet i hovrätt.
    Utöver här berörda frågeställningar kan åtskilligt annat i hovrättsprocessen vara av intresse att behandla både helt allmänt och sett mot bakgrunden av processreformens tankegångar. Ett exempel är önskvärdheten att öka möjligheten att avgöra tvistemål på handlingarna, t. ex. underhållsfrågor där parterna är ense om sakförhållandena. Ett annat gäller den mer vittsyftande tanken att avgörande i skuldfrågan skall kunna vinna laga kraft fristående från påföljden. Det sagda må dock vara nog för att väcka diskussion och, om möjligt, leda till ett mer enhetligt och konsekvent genomförande av moderna processprinciper.
    Mycket skulle kunna göras genom att advokater, åklagare och domare satte sig ner tillsammans och diskuterade vad som är lämpligt och möjligt inom ramen för gällande bestämmelser och därefter gemensamt sökte verka för att överenskomna huvudlinjer blir tillämpade i praktiken. Avfattningen av en del lagrum försvårar men omöjliggör inte detta arbete. Andra stadganden är svåröverstigliga hinder. Det behövs därför författningsändringar, något som inte borde vara omöjligt att få till stånd. Lagstiftningsverksamheten i Sverige har imponerande omfattning och rättegångsbalken kan inte anses sakrosankt.