Nordiska rådets sextonde session
Nordiska rådet har vid sin senaste session, den sextonde, som avhölls i Oslo den 17—22 februari 1968, liksom tidigare år avhandlat ett flertal frågor av större eller mindre juridiskt intresse.
Skadeståndsrätten har under längre tid varit föremål för ett livligt intresse från rådets sida. Även vid årets session var frågor inom detta rättsområde före. Det gällde denna gång ersättning för skador, vållade av interner och andra av samhället omhändertagna under försöksutskrivning eller vid rymning från anstalt. Rådets juridiska utskott kunde ej, såsom förslagsställarna påyrkat, tillstyrka, att en allmän ersättningsplikt konstruerades för det allmänna för dylika skador, utan föreslog en av rådet sedermera antagen rekommendation, som var mindre långtgående. I denna rekommendation (nr 19/1968) riktas det en hemställan till regeringarna att sammanställa närmare upplysningar om huruvida och, i jakande fall, på vilken grund och i vilken omfattning offentliga myndigheter i de nordiska länderna betalar ersättning för skador som vållas av personer, beträffande vilka samhället har vidtagit åtgärder av kriminalvårdande art eller i övrigt av vårdkaraktär genom deras anbringande på anstalter eller institutioner eller på annat sätt. I rekommendationen föreslås regeringarna vidare skola undersöka möjligheterna till fastställande av likartade nordiska principer för ett administrativt utbetalande av skälighetsersättning av allmänna medel till dem, som drabbats av dylika skador. I rekommendationen gjordes sålunda icke någon begränsning till vissa grupper av interner eller till vissa slag av skador såsom personskador.
Till skadeståndsområdet hör också ett led i en rekommendation, som egentligen gäller det postala samarbetet (nr 12/1968). Där rekommenderas de nordiska regeringarna nämligen i en punkt att införa likartade regler beträffande postväsendets ansvar för av postväsendet omhänderhavda försändelser. Dessa regler är för närvarande inte helt likformiga i de nordiska länderna.
Under sessionen kom i ovanligt stor utsträckning upphovsrättsliga spörsmål till behandling.
I alla de nordiska länderna (utom Island) trädde lika lagar angående patent i kraft fr. o. m. den 1 januari 1968. I samband med lagens antagande i Danmark hösten 1967 hade som villkor för att lagen skulle kunna antagas enhälligt av folketinget en kompromiss ingåtts omfattande bl. a. att i Nordiska rådet förslag skulle väckas om viss ytterligare utbyggnad av patentsamarbetet. I enlighet härmed hade danska medlemmar av rådet föreslagit en rekommendation avseende en undersökning av hur det nordiska samarbetet på patentområdet bäst skulle kunna samordnas med de principer, som ligger till grund för andra länders patentlagstiftning. I detta sammanhang borde även möjligheterna undersökas för nordisk anslutning till den s. k. Birpi-planen, som går ut på att mera långtgående förhandsundersökningar av patentansökningar skall utföras vid vissa centrala patentinsti-
tutioner på några få platser i världen. I anslutning härtill skulle möjligheterna prövas för upprättande av ett gemensamt nordiskt nyhetsprövningsinstitut, som skulle få samma ställning som de nyssnämnda i Birpi-planen nämnda instituten på andra håll i världen. Detta förslag är nu föremål förbehandling i rådets juridiska utskott.
Lagreglerna rörande arbetstagares uppfinningar har sedan rätt länge varit föremål för nordiska harmoniseringssträvanden. Dessa försök har hittills misslyckats. Orsaken därtill är svåröverbryggbara motsättningar i nuvarande regler. För närvarande är lagstiftningen i Sverige relativt välvillig mot arbetstagaren, medan lagreglerna bl. a. i Danmark är mera fördelaktiga för arbetsgivaren. Ett försök att nå ett nordiskt förenhetligande i form av en medelproportional mellan dessa båda ståndpunkter har icke lett till resultat. I den av rådet vid årets session antagna rekommendationen i ämnet (nr 18/1968) uppmanas nu regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige att återupptaga förhandlingarna om åstadkommande av en gemensam lagstiftning om arbetstagares uppfinningar samt att därvid arbeta med utgångspunkt från den svenska lagstiftningen i saken.
Beträffande två andra lagstiftningsfrågor inom samma ämnesområde kom rådet inte till något positivt beslut. Vad gäller förenhetligandet av mönsterskyddlagstiftningen i Norden fann rådet att arbetet härmed redan var i så goda gängor, att en rekommendation från rådets sida icke var påkallad. Vad återigen gäller lagstiftningen om illojal konkurrens har det nordiska samarbetet icke varit helt framgångsrikt. Då betänkandena i detta ämne framkom i de olika länderna efter ett föregående nordiskt samarbete, visade sig vissa skiljaktigheter mellan lagförslagen kvarstå. Det sedvanliga lagstiftningssamarbetet har sedan kommit i otakt, i det Danmarks regering förelade folketinget lagförslag i ämnet tämligen omgående utan att avvakta vad kontakterna med departementen i grannländerna skulle kunna ge. I Norge och Sverige har man förklarat sig villig att ingå i departementsförhandlingar för att avlägsna resterande olikheter. I rådets juridiska utskott framhölls emellertid från dansk sida att de skiljaktigheter som förelåg var av politisk art, varför de inte kunde överbryggas genom departementala förhandlingar. Det saknades därför anledning för Danmark att låta ärendet uppehållas av sådana förhandlingar. Det danska lagförslaget, som första gången framlagts våren 1967, har senast ånyo förelagts folketinget i mars 1968, nu av den nya danska regeringen med sikte på att få fram ett beslut under 1968. Därmed är möjligheterna att nå till nordisk enhetlighet på detta område starkt reducerade. Nordiska rådet beslöt vid sessionen för sin del att icke företaga sig någonting i saken utan att avvakta den vidare utvecklingen i förhoppning om att dock kontakter skulle komma att upptas.
En viktig processrättslig fråga togs upp vid årets session och bragtes ett första steg vidare, nämligen spörsmålet om internordisk vittnesplikt. Denna fråga har tidigare inte kunnat lösas av den anledningen att vittnesplikten i vissa länder, exempelvis i Danmark, icke gällt inom hela det egna landet. I och med att vittnesplikten med förbättrade kommunikationer överallt givits nationell räckvidd, blev det också möjligt att upptaga spörsmålet om att ålägga nordbor vittnesplikt även inför grannländernas domstolar. I den av rådet antagna rekommendationen i ämnet (nr 17/1968) inskränkte sig dock rådet till att förorda en utredning av förutsättningarna för en dylik plikt att vittna i annat nordiskt land.
Nordiska rådet har genom åren verkat för enhetliga bestämmelser för jakt och fridlysning av däggdjur och fåglar. Hösten 1966 anordnade juridiska utskottet en konferens i ämnet (NU 1967: 7). På förslag av juridiska utskottet antog rådet en rekommendation (nr 2/1968), vari det hemställer till regeringarna att bygga lagstiftningen på detta område på vissa gemensamma principer. Alla djur och fåglar, också de som traditionellt karaktäriseras som skadliga, bör som ett minimum vara fridlysta under fortplantningstiden. Ingen inhemsk djur- eller fågelart bör utrotas totalt, varför man bör vidtaga nödiga åtgärder för att bevara livskraftiga stammar av sådana djur och fåglar, som eljest skulle riskera att utdö i Norden. Det bör vara förbjudet att använda sådana fångstmedel, genom vilka djur eller fåglar utsätts för onödigt lidande. Skottpengar bör icke få erbjudas för dödande av sådana djur och fåglar, vilka är i fara att utdö.
I samband med en frågedebatt rörande förhindrande av boxningens skadeverkningar uttalade den svenske justitieministern att han vid kommande nordiska förhandlingar komme att verka för ett totalt förbud mot professionell boxning i de nordiska länderna.
Lagregler om resebyråverksamhet finns för närvarande i Norge och Sverige och i någon mån i Finland. Däremot saknas sådana helt i Danmark. Reglerna är utformade efter skilda principer i de olika länderna, vilket leder till olika beslut i tillämpningen. Utgående ifrån att Norden utgör ett enhetligt område, bl. a. när det gäller charterflyget, fann rådet det naturligt, att även den inom området gällande lagstiftningen om resebyråverksamhet var enhetlig och antog en rekommendation (nr 35/1968) till regeringarna att förenhetliga denna lagstiftning.
Sedan länge pågår arbete med att få till stånd enhetliga nordiska vägtrafikregler. Nordiska vägtrafikkommittén har utarbetat likformiga detaljförslag (NU 1966: 3), som har remissbehandlats och vilkas slutliga utformning nu förberedes. Rådet rekommenderade nu regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige att så snart som möjligt införa en gemensam nordisk vägtrafiklagstiftning med dessa förslag som grundval (rek. nr 27/1968).
Vid 1966 års session antog rådet en rekommendation nr 29/1966 om en nordisk språkkonvention. Enligt denna tänkes varje medborgare i Norden få rätt att hos myndighet använda sitt eget nordiska modersmål, om han ej behärskar myndighetens eget språk. Efterhand som utredningsarbetet fortskrider, förefaller det emellertid som om en konvention av det innehåll som rekommendationen avser icke är en framkomlig väg. Snarare torde det bli fråga om regler, varigenom möjligheter till kostnadsfri tolkning och översättning ställes till förfogande för sådana nordbor, som ej behärskar vistelselandets språk, vid deras kontakter med landets myndigheter.
Slutligen kan nämnas att vid sessionen även några internationellrättsliga spörsmål berördes. Rådet tog sålunda i en rekommendation (nr 31/1968) upp frågan om skydd mot oljeföroreningarna i havet och önskade, att regeringarna skulle arbeta för en sådan ändring av oljeskyddkonventionen, att totalt förbud införes för utsläpp av olja eller oljeblandningar i havet. I detta sammanhang hemställde rådet till regeringarna att även överväga, om det vore möjligt att vid tillämpningen av konventionen låta en internationell domstol beivra överträdelser av dess regler.
Av mera allmänt folkrättsligt intresse var också några interna samarbets-
problem. På uppdrag av rådet hade dess presidium till regeringarna avgivit ett yttrande över ett förslag till organisationen av nordiskt u-landsbistånd. Yttrandet gick bl. a. ut på att en nordisk ministerkommitté skulle ges befogenhet att besluta å ländernas vägnar beträffande biståndsprojekt och att den löpande förvaltningen skulle uppdragas åt en administrativ styrelse bestående av medlemmar, valda dels av regeringarna dels av Nordiska rådet och röstande individuellt och ej i nationella grupper. Dessa synpunkter förkastades emellertid av regeringarna som fastställde en organisation av traditionellt snitt med en samrådande ministerkommitté utan beslutsfunktioner och en styrelse bestående av nationella representanter, där varje land äger en röst. Även i nordiska sammanhang går det trögt att övervinna inrotade nationella tänkesätt.
Gustaf Petrén