TORSTEN ERIKSSON, Kriminalvård. Idéer och experiment. Sthm 1967. Norstedts. 415 s. Inb. kr. 48,50.
Med kriminalvård menar man behandling i eller utanför anstalt av människor som är dömda för brott. Ordet inger lätt förväntningar om en behandling som står i paritet med kroppssjukvård och inbjuder därför till kritik om förväntningarna icke uppfylles. Ordet får emellertid förstås som ett program, som uppställts att tjäna såsom riktpunkt för de verkställande organen. Programmet innebär, att verkställigheten skall i möjlig mån inriktas på att förbättra den dömdes vilja och förmåga att i fortsättningen avhålla sig från brott och att detta skall ske genom positivt verkande åtgärder, icke endast genom den negativa verkan som straffet kan förväntas ha genom att avskräcka den dömde från återfall.
Den bok, som kriminalvårdsstyrelsens chef skrivit, är i huvudsak en historik. Successivt, mestadels i tidsföljd, beskrives tillvägagångssätt som har använts i Sverige och utomlands. Beskrivningen är synnerligen ingående. För målsättning, anstaltsbyggnader, personal och daglig rutin redogöres omsorgsfullt. Det kunskapsstoff, som framlägges för läsaren, är mycket omfattande. Att samla detta har varit en allt annat än lätt uppgift. Källorna är svårtillgängliga och det är nog få, över huvud i världen, som kunnat åstadkomma en liknande framställning. Man måste också beundra den energi, som gjort det möjligt för förf. att vid sidan av sin arbetstyngda ämbetsmannagärning åstadkomma detta verk.
Det ingår som en del i den av Schlyter startade serien Kriminologisk Handbok.
Framställningen går naturligt nog utöver den ram, som titeln anger, genom att omfatta också behandlingen av lösdrivare och unga oavsett om de har begått brott. Å andra sidan är framställningen ganska snävt begränsad till en beskrivning av just behandling och ingår föga på dennas samband med straffsystemen och dessas bärande idéer.
Frågan hur kriminalvård bör tillgå är i själva verket tämligen ny, om man ser den i historiskt perspektiv. Frihetsberövande såsom straff användes ganska litet förrän på nyare tiden, och ända fram till 1800-talet dominerade dödsstraff och kroppsstraff. Det må vara sant, att ej blott vår reformator Olaus Petri (25: e domarregeln) utan även den katolska kyrkans stora auktoritet Thomas av Aquino hävdade, att straff skall vara till förbättring, men vad man tänkte på var framför allt att det tillfogade lidandet skulle, lämpligt avpassat, bringa brottslingen till ånger. I praktiken dominerade avskräckningstanken. Det är förklarligt, att man på en tid, då det ansågs fullt i sin ordning att brottslingar dödades eller misshandlades, icke hade mycken tanke till övers för dem som slapp sådant straff och i stället berövades friheten. Beccaria, som i sin mycket inflytelserika skrift av år 1764 på sitt sätt förde humanitetens talan i det han ivrade mot dödsstraffet, framställde icke, utom i de mest allmänna ordalag, något reformkrav beträffande frihetsstraffet. För honom tycks det ha varit en given sak, att detta borde vara hårt och avskräckande, och ett skäl därtill var att det så skul-
le kunna ersätta dödsstraffet. När Josef II något senare avskaffade dödsstraffet, ersatte han det med raffinerat grymma frihetsstraff. Att fångar hölls till arbete var dock vanligt, och det förekom inrättningar som hade till mål att vänja de intagna, ofta lösdrivare, vid arbete.
Något större och mera allmänt intresse för en fångbehandling framträder först i slutet av 1700-talet, såvitt man kan se under inflytande av de religiösa rörelser som då gjorde sig gällande. Engelsmannen Howard (1726—1790) tillkommer framför andra äran av att ha fäst samtidens uppmärksamhet på fängelsernas usla tillstånd.
Av betydelse för utvecklingen blev särskilt det initiativ som togs i Pennsylvania med kväkarna som drivande kraft. Där utvecklades cellsystemet, vilket visserligen haft föregångare i Europa men som i sin amerikanska utformning kom att tilldraga sig mycken uppmärksamhet. Ett fängelse skulle, menade man, vara till bot och bättring, och medlet skulle vara inneslutning i cell. Det första amerikanska fängelset enligt detta system, penitentiärsystemet, anlades i Philadelphia och blev färdigt 1792. Därefter uppfördes flera. I den närmare utformningen av systemet förekom variationer. En fråga var, om fången skulle arbeta eller icke arbeta och i senare fallet om arbetet skulle vara hårt eller lätt. En variant var arbete i gemensamhet men under tystnad, det s. k. Auburn-systemet till skillnad från Philadelphia- eller Pennsylvaniasystemet, enligt vilket fången hela tiden skulle vistas ensam i cell. I Europa slog dessa tankar igenom i mitten av 1800-talet. En även utomlands uppmärksammad insats gjorde Oscar I, då kronprins, genom sin 1840 utgivna bok »Om straff och straff-anstalter». Den svenska riksdagen gick 1840—41 i sin reformiver så långt, att medan regeringen begärt 270 000 riksdaler för inrättande av fängelser, riksdagen beviljade 1,3 miljoner.
En ny tanke tillfördes cellsystemet genom det s. k. progressivsystemet, som innebar att fången genom gott uppförande kunde intjäna förmåner. Såsom detta utvecklades i Irland i mitten av 1800-talet, ingick däri såsom näst sista led vistelse i öppen anstalt och såsom sista led villkorlig frigivning följd av en prövotid varunder den frigivne stod under övervakning.
För unga fångar började man inrätta reformatories. En föregångsanstalt var Elmira i staten New York, startad på 1870-talet. Cellsystemet övergavs,och man inriktade sig på uppfostran och yrkesutbildning. Samma tanke lades till grund för Borstalanstalterna i England och sedermera för vårt ungdomsfängelse.
Försök har också gjorts med att organisera fångarna såsom en stat eller kommun och låta dem i stor utsträckning själva eller genom sina förtroendemän bestämma i anstaltens angelägenheter för att mana till lojalitet och träna i medborgarskap.
Det har också försökts att låta strafftiden redan från början avtjänas i helt öppen anstalt där huvudvikten lagts vid arbete i fria luften. Jordbruksarbete har ansetts särskilt lämpligt.
För att sluta denna provkarta må nämnas, att man under de senaste generationerna i den internationella debatten propagerat mot korta frihetsstraff och att likväl under de senaste årtiondena uppträtt former av frihetsberövande för vilka det utmärkande just varit tidens korthet: detention centre i England, ungdomsarrest i Tyskland och vår i skyddstillsyn ingående anstaltsbehandling.
Det kan tilläggas, att skyddstillsyn, probation, snart sagt överallt i en eller annan form kommit till allt större användning.
När man går igenom allt detta och mycket annat som rymmes i generaldirektör Erikssons bok, blir man slagen av hur famlande utvecklingen har varit och hur åsikterna har växlat. Så sent som 1910 kunde Thyrén förklara, att tre år var den tidsgräns inom vilken cellstraff enligt genomsnittlig erfarenhet icke medför större skada för den straffade.1 Vad lär erfarenheten? Vad vet man egentligen? Experiment har gjorts. Påfallande ofta har de i början tett sig lovande men vållat besvikelse när pionjärårens entusiasm försvunnit och när vad för de intagna tedde sig som en förmån kommit att betraktas som en självklar rättighet.
Rätt betänkt är det emellertid föga underligt, att man famlat efter metoder att behandla dem som har begått brott. Problemet är som sagt historiskt sett tämligen nytt. Först på senare tid har problemet börjat angripas på ett vetenskapligt sätt. Man må jämföra med barnuppfostran. Hur barn bör uppfostras har varit en fråga sedan urminnes tider, men ändock har uppfattningarna i frågan växlat starkt, t. o. m. under den nu levande generationens tid. Man bör också betänka, hur svårt det måste vara att bibringa en vuxen människa annan känsloinställning gentemot omvärlden och annan viljeinriktning än den hon tillägnat sig under sin uppväxt. Det är under barnaåren som människans karaktärsegenskaper i huvudsak formas.
Det är också påfallande, att de metoder som försökts på kriminalvårdens område till stor del har rört den yttre ramen för behandlingen. Först på senare tid har man börjat utbilda metoder som tagit mera hänsyn till att varje individ har sina problem. I boken kommer förf. något in på den mera avancerade behandling som förekommer på sina håll, t. ex. i den danska anstalten Herstedvester och den svenska anstalten Roxtuna.
Begränsningen av våra insikter i människobehandlingens konst faller i ögonen vid kriminalvård i anstalt, emedan man tycker sig kunna göra anspråk på att ett frihetsberövande skall vara förenat med effektiv vård. Icke sällan framställes frihetsberövande som meningslöst därför att det, såsom man säger, »icke gör honom bättre». Det är emellertid svårt att se, att det f. n. är möjligt att låta kriminalvård i frihet helt eller i väsentligt större utsträckning än hos oss redan skett uttränga kriminalvård i anstalt. En synpunkt bland andra är denna. Det må vara sant, att vård i frihet mycket ofta är att föredraga från vårdsynpunkt, men en förutsättning för ett lyckligt resultat är att den brottslige bjuder till. Där brister det ofta. Det skulle brista än oftare, om kriminalrättsskipningen icke hade tillgång till åtgärder som den brottslige finner angeläget att undgå, och dit hör frihetsberövande. Man måste kunna utan att ljuga säga honom, att det för hans egen skull är viktigt att han avstår från vidare brottslighet eller, kort uttryckt, att brott icke lönar sig.
Om därför frihetsberövande icke kan undvaras, bör man emellertid naturligtvis göra det bästa möjliga av situationen. Frihetsberövandet bör, därom kan man vara ense, utformas såsom en såvitt möjligt effektiv kriminalvård. Otvivelaktigt har generaldirektör Eriksson gjort en mycket nyttig insats genom sin redogörelse för olika försök att bemästra den uppgiften. Det är att hoppas, att han får möjlighet att, såsom han ställer i utsikt i förordet, gå närmare in på hur den svenska kriminalvården av i dag söker lösa sina problem.
Ivar Strahl