BERTIL BENGTSSON. Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott. Institutet för rättsvetenskaplig forskning. Sthm 1967. Norstedts. 658 s. Kr. 85,00.

 

Med denna tegelstensvolym — som dock icke, lugnar oss förf., är »i första hand» avsedd att sträckläsas (vilken tanke!) — har Bengtsson utfört en imponerande prestation. Och detta icke blott kvantitativt. En myckenhet av material har genomgåtts samt skickligt analyserats. Förf:s kunskaper äro helt visst utomordentliga, hans orientering på olika civilrättsliga områden respektingivande. Formellt är framställningen berömvärd.
    Undertecknad har för ett par år sedan i ett befordringsärende vid Stockholms universitet i egenskap av sakkunnig bedömt avhandlingen, som då icke var tryckt, och därvid framfört åtskillig kritik. I flera centrala hänseenden ha liknande kritiska uppfattningar framförts i sakkunnigutlåtanden som sedermera avgivits i andra befordringsärenden. Jag har sålunda ansett mig böra göra gällande att avhandlingen, som är oproportionerligt brett skriven och delvis, trots sitt formellt goda skick, icke kan undgå att ge intryck av materialsamling, är för sitt ändamål för stor, vilket medfört att det brister i vad som skulle utgöra den röda tråden, det sammanhållande momentet i arbetet, att de många diskussionerna om väsentlighetskravet vid hävning knappast stå i rimlig proportion till ämnets betydelse, enär man i praxis icke i tillnärmelsevis den omfattning som förf. synes föreställa sig har bekymmer för vad detta krav skall anses innebära (bedömningen ger sig merendels av sig själv eller i varje fall utan större svårigheter), att de starka inskränkningar i förutsättningarna för hävningsrättens utövande som förordas i arbetet ofta äro minst sagt diskutabla samt att utläggningarna rörande de »ändamålsöverväganden» som vore att företaga i avsevärd omfattning äro alltför »teoretiska» och böra tagas med skepsis.
    Detta hindrar för ingen del, att avhandlingen har mycket att bjuda. Inom dess ram ha företagits en mängd lärorika och väl utförda undersökningar, som hänföra sig till en hel rad olika kontraktstyper, även sådana som eljest icke pläga tilldraga sig så stor uppmärksamhet. Särskilt märkas de vidlyftiga framställningarna rörande hävnings- och uppsägningsrätt vid nyttjanderättsupplåtelse samt vid tjänsteavtal. Förf:s förmåga att handskas med sitt stora material (vilket dock icke i allo är av förstklassig beskaffenhet) och utmjölka resultat därur är märklig. Hans forskningsintensitet har ej många motstycken.
    Men när skall förf. lära sig — på allvar vilja lära sig — begränsningens konst? Det är icke nödvändigt att skriva allt som man vet (eller reflekterat över).

Hjalmar Karlgren

 

FINN SEYERSTED. United Nations Forces in the Law of Peace and War. Leyden 1966. A. W. Sijthoff. 447 s.

 

Arbetet innehåller en grundlig redogörelse för den gradvisa utvecklingen av civila, halv-militära och militära styrkor, tillkomna genom beslut av FN:s organ. Det är en från såväl utrikespolitisk som folkrättshistorisk synpunkt intressant framställning, präglad av självständigt omdöme och objektivitet. Kap. III innehåller en granskning av frågorna om rätten från folkrättslig synpunkt att företräda FN-styrkorna utåt och om ansvaret utåt för

 

styrkorna. Förf:s resultat, som syns väl belagda, visar att ansvaret utåt för »peace-keeping forces» och av FN direkt rekryterade förband uteslutande ligger hos FN, medan situationen var en annan i fråga om Korea och kan komma att avvika också i fråga om ingripanden i liknande former framdeles enligt den s. k. Achesonplanen. I fjärde kapitlet återkommer Seyersted till frågan om FN:s kompetens att inrätta semi-militära och militära styrkor utan särskilt stöd i stadgan. En relativt långvarig praxis inom FN ger belägg för riktigheten av Seyersteds satser om en »inherent power of the United Nations». Utvecklingen efter 1949 års avgörande av Internationella domstolen i frågan om FN:s rätt till diplomatisk intervention mot Israel har försett Seyersted med argument för riktigheten (»i stort sett» bör man kanske försiktigtvis tillägga) av en ståndpunkt, som han tidigare var ensam eller ganska ensam om.
    Seyersted undersöker vidare frågan om tillämpligheten av krigets folkrätt i allmänhet på FN:s aktioner. Sedan följer ett avsnitt om diskrimination mot angriparen vid tillämpningen av krigets lagar och betydelsen av denna grundsats vad beträffar ingripanden av FN. Denna framställning är högintressant, inte minst i det att den ger nya aspekter på krigets folkrätt i dess helhet mot bakgrund av de konventioner som förbjuder krig eller överhuvudtaget tillgripande av våld eller hot om våld i de mellanstatliga relationerna. Även betydelsen för neutralitetsreglerna belyses på givande sätt. Slutligen lämnas en analys av konventionerna rörande krigföring och deras tillämplighet vad beträffar FN samt en redogörelse för möjligheterna för FN som organisation att accedera till dem. Även de omstridda frågorna om disciplinär och kriminell jurisdiktion över medlemmar av nationella kontingenter, som ställts till FN:s förfogande, blir grundligt utredda.
    Förf:s slutsats är att med få undantag en FN-styrka är underkastad samma regler som gäller för staterna vid krig. Hans förslag de lege ferenda är få, men han understryker vikten av ett särskilt studium av de många praktiska frågor som möter vid tillämpningen genom FN av krigets folkrätt. Han hävdar också att det är möjligt för FN att accedera till de flesta konventioner om krigföring. I olikhet mot tidigare arbeten om FN-styrkorna utmärks Seyersteds arbete av förf:s strävan att dra fram det folkrättsligt relevanta ur ett källmaterial med stark politisk färgning och att därigenom nå resultat av värde för folkrätten och för ett vidare studium inom folkrättsdoktrinen av de mellanstatliga organisationernas och särskilt FN:s rättsordning.

Hilding Eek