Ersättningsfrågor inom skadeståndsrätten

 

Av f. d. justitierådet HALVAR LECH

 

Av det omfattande rättsområde som täcks av rubriken skall i denna uppsats behandlas endast följande spörsmål, nämligen frågan om ersättning för inkomstbortfall vid traumatiska neuroser, invaliditetsbedömning vid ögonskador samt invaliditetsbedömning som avser förfluten tid, alla tre frågorna i anslutning till domstolsavgöranden.
    Ersättning för inkomstbortfall vid traumatiska neuroser. Det är inte ovanligt att en kroppsskada framkallar det själsliga sjukdomstillstånd som kallas neuros. Ibland uppträder en neuros i omedelbart samband med ett olycksfall. En sådan neuros synes vara relativt sällsynt och går i allmänhet fort över. Med benämningen traumatiska neuroser avses mestadels ej dessa primära neuroser utan de mycket vanliga sekundära neuroser som också kallas ersättningsneuroser och ränteneuroser. De traumatiska neuroserna uppträder vanligen efter lätta och medelsvåra olycksfall som ger den skadade rätt till ersättning, och de utlöses ej förrän det har gått någon tid sedan olycksfallet inträffade. På ett mer eller mindre affektbetonat sätt fixeras den sjuke vid en felaktig föreställning att han erhållit svåra skador som ger honom allehanda besvär, att han för all framtid satts ur stånd att göra en tillfredsställande arbetsinsats och att han har rätt till ett betydande skadestånd. Hans önskan att uppnå ekonomisk trygghet och slippa de påfrestningar en återgång till ett normalt arbetsliv skulle medföra hindrar honom från att bli fri från besvären även när dessa saknar organiskt underlag. Betecknande är att den sjuke sedan ersättningsfrågan blivit slutligen avgjord ofta tillfrisknar förvånande fort. Emellertid är de traumatiska neuroserna såväl till arten som till graden mycket varierande.
    Ur skadeståndsrättslig synpunkt ger de traumatiska neuroserna anledning till vissa komplikationer. Till en del sammanhänger dessa med frågan om orsakssammanhanget mellan kroppsskadan och neurosen. Med det specifikt medicinska orsaksbegreppet1 är det ej förenligt att anse sådant samband föreligga. Enligt den medicinska uppfattningen är neurosen på grund av obefintligheten av organiskt

 

1 Se ang. detta orsaksbegrepp John Nordin, Olycksfallsskada och sjukdom 1935 s. 615 ff, Andenæs, Straffbar Unnlatelse 1942 s. 150 ff, Werner och Hansjoachim Wussow, Das Unfallhaftpflichtrecht 8:de uppl. 1963 s. 65 ff. 

28—683005. Svensk Juristtidning 1968

 

434 Halvar Lechunderlag endast en sekundär följd av olycksfallet, direkt betingad av att ersättning kan förväntas. Sambandet mellan olycksfall och neuros är detsamma, har det sagts, som mellan tillfället och tillfällighetsstölden. Ett annat uttryck för den medicinska uppfattningen är att neurosen har sitt upphov inte i olycksfallet utan i lagen som ger rätt till ersättning för olycksfallet.
    Det är uppenbart att det medicinska orsaksbegreppet är för snävt för att kunna vara tillfyllest i juridiska sammanhang. Vid rättsliga bedömningar måste även mänskliga reaktionssätt få ingå i orsakskedjan. Den tyska judikaturen, som ägnat den rättsliga bedömningen av traumatiska neuroser synnerligen ingående överväganden, har trots den kritik som mött från företrädare för medicinsk vetenskap bestämt hållit fast vid att även på detta område tillämpa det traditionella juridiska orsaksbegreppet. En av Bundesgericht år 1956 meddelad dom, som fått prejudicerande betydelse, slår fast att den som är ansvarig för ett olycksfall i princip har att ersätta också sådana skadeföljder som härrör från den skadades själsliga reaktioner på olycksfallet (»wenn diese in adäquater Weise durch den Unfall verursacht sind», vilken förutsättning torde vara att förstå så, att den sjuke skall vara i god tro och ur stånd att genom egen viljekraft komma från sina oriktiga föreställningar). Orsakssammanhanget mellan den skadebringande händelsen och ett tillstånd hos den skadade som hämmar hans arbetsförmåga och motståndskraft kan enligt domen inte negeras enbart på den grund att den skadades reaktion uppfattas som psykogen. Det är främmande för det rättsliga betraktelsesättet, heter det i domen, att inskränka orsakssammanhang till kroppsligt-organiska förlopp.
    Även av ett annat skäl än att den traumatiska neurosen inte är en primär utan en sekundär följd av skadan kan det sättas i fråga, om ett adekvat orsakssammanhang är för handen. Neurosen är visserligen en följd av skadan men inte en följd enbart av denna. Den förutsätter eller anses åtminstone förutsätta en själslig svaghet, en nervös (hysterisk eller neurastenisk) läggning hos den skadade. Det lär ej råda någon meningsskiljaktighet om att den som råkar skada en kroppsligt defekt person måste till fullo ersätta följderna av skadan även om dessa på grund av defekten blivit svårare än de eljest skulle blivit. Kan adekvat kausalitet anses föreligga även när det är en själslig defekt som förvärrat skadeföljderna? Det ligger nära tillhands att besvara frågan jakande. Just i fråga om traumatiska neuroser kan dock spörsmålet synas tvivelaktigt. Bland annat kommer i betraktande svårigheten att avgöra om den skadade ej kunnat av egen viljekraft övervinna sina oriktiga föreställningar. Vilken stånd-

 

Ersättningsfrågor inom skadeståndsrätten 435punkt Bundesgericht intagit framgår av vad som redan anförts om den prejudicerande domen. I denna sägs uttryckligen att det är utan betydelse om den skadades handikapp bestod i en kroppslig defekt eller utgjordes av en svaghet i hans personlighetsstruktur. I Sverige har ej meddelats någon dom som kan tilläggas liknande betydelse. Emellertid ger den judikatur som förekommit ej anledning till annan uppfattning än att också enligt svensk rättspraxis adekvat kausalitet kan anses föreligga mellan en kroppsskada och de följder därav som framkallats av en traumatisk neuros.2
    Av den traumatiska neurosen föranledd arbetsoförmåga synes alltså i princip böra anses ersättningsgill, så snart det inte befinnes attden skadades besvär och hämningar sannolikt (enligt Bundesgericht: med mycket stor sannolikhet) skulle ha manifesterat sig på ungefär samma sätt om olyckan ej hade inträffat. Därmed är dock ej sagt att skadevållaren bör anses skyldig att i full utsträckning ersätta det ekonomiska avbräck den sjuke lider genom neurosen. Detta sammanhänger med sjukdomens säregna natur. Det är en allmän erfarenhet att utgivandet av livränta till den sjuke och likaså utgivandet av ett kapitalbelopp, som ej har karaktären av engångsersättning eller slutlikvid, i många fall kan ytterligare fixera honom vid hans besvär och overksamhet. Det säger sig självt att när så är fallet starka betänkligheter möter mot att ålägga skadevållaren fortsatt ersättningsskyldighet. Ur två synpunkter, som emellertid hör nära samman, har Bundesgericht funnit en begränsning av ersättningsskyldigheten motiverad. Den ena är att syftet med rätten till skadestånd förfelas om skadeståndsbetalningarna får den verkan att den sjukes tillfrisknande ej underlättas utan i stället hans återinförande »in den sozialen Lebens- und Pflichtenkreis» försvåras eller rent av omöjliggöres. Den andra synpunkten är att det vore obilligt att begära av skadevållaren att han genom fortsatta betalningar skall bidraga till att den skadade kvarhålles i ett tillstånd som motverkar hans kroppsliga och själsliga tillfrisknande. När den skadades själstillstånd väsentligen får sin prägel av en strävan, medveten eller omedveten, efter försörjning och trygghet eller av att han krampaktigt klamrar sig fast vid en förment rättsposition och den skadade i olycksfallet finner en anledning att undandra sig arbetslivets svårigheter, är enligt Bundesgericht den gräns nådd, utöver vilken skadevållarens ersättningsskyldighet ej bör sträckas. Enligt den prejudicerande domen är det för en riktig bedömning av den skadades reak-

 

2 Om dansk och norsk judikatur på området se bl. a. Stig Jorgensen, Erstatning for personskade og tab af forsørger 1963 s. 112 f, och Øvergaard, Norsk Erstatningsrett 1911 s. 299 o. 311. 

436 Halvar Lechtioner erforderligt att hans personlighet görs till föremål för en omsorgsfull och ingående undersökning. Och det är vid denna undersökning av särskild betydelse att skilja mellan å ena sidan de själsliga störningar som utlösts genom olycksfallets mer eller mindre svåra beskaffenhet, den skräck den skadade upplevt eller ingrepp som måst företagas under läkarbehandlingen och å andra sidan de störningar som fått sin prägel genom att till olycksfallet och den därigenom erhållna rättspositionen knutits »Begehrungsvorstellungen».
    Mot den gränsdragning Bundesgericht funnit vara den riktiga torde knappast några vägande invändningar kunna göras. I varje fall synes det svårt att finna någon bättre. En annan sak är att den väl inte alltid är så lätt att genomföra i praktiken. Den ställer tydligen stora anspråk på domstolen och kanske ännu större på de representanter för medicinsk och psykologisk sakkunskap domstolen måste anlita. Som noga övervägd riktpunkt för bedömningen är den otvivelaktigt av intresse.

 

Hur svensk rättspraxis på området hittills har tett sig framgår av nedan refererade rättsfall.

 

NJA 1932 s. 572. En kvinna, som medan hon vårdades på ett länslasarett fått ett brännsår under ena foten på grund av försumlighet från sjukvårdspersonalens sida, måste senare underkasta sig vård för en traumatisk neuros, som hon påstod ha uppkommit som en följd av fotskadan. Underdomstolarna förklarade det för fotskadan ansvariga landstinget skyldigt att med belopp som kunde varda framdeles bestämt i särskild rättegång utge ersättning för det framtida men neurosen möjligen kunde komma att medföra. HD undanröjde med tre röster mot två förklaringen med den motiveringen att det inte framgått att neurosen haft sådant sammanhang med olycksfallet att landstinget blivit ersättningsskyldigt för framtida men i följd av neurosen. Dissidenterna ansåg det inte visat att neurosen, för vilken den skadade börjat undergå läkarbehandling först avsevärd tid efter fotskadans uppkomst, förorsakats av fotskadan.

 

    HD:s majoritet har tydligen ansett adekvat kausalitet inte vara ådagalagd. Möjligen har majoriteten, utgående från det medicinska orsaksbegreppet, ansett traumatiska neuroser i princip inte vara ersättningsgilla.

 

NJA 1937 s. 277. En lantbruksinspektor A, som i april 1933 blivit av L utsatt för tämligen svår misshandel och i september 1934 genom utslag av Kungl. Maj:t tilldömts skadestånd av L för tiden till den 21 november 1933 med 4 300 kr., fordrade i ny rättegång mot L ersättning för fullständig arbetsoförmåga under den följande tiden. Medicinalstyrelsen förklarade i infordrat yttrande att A:s arbetsoförmåga berodde på en av misshandeln förorsakad neuros. Underdomstolarna tillerkände A skadestånd för tiden 21 november 1933—14 januari 1936 med 13 300 kr., varifrån skulle avgå av

 

Ersättningsfrågor inom skadeståndsrätten 437Riksförsäkringsanstalten erlagda belopp. Därjämte lämnades A öppet att framdeles föra talan om skadestånd för tiden efter sistnämnda dag. Efter det att L hos Kungl. Maj:t fullföljt talan mot hovrättens dom avgav professor N. Antoni i ett annat till Kungl. Maj:t fullföljt mål ett utlåtande, vari framhölls bl. a. att frågor rörande ersättning för traumatisk neuros borde avgöras snabbt och definitivt samt att ersättning i form av ett kapitalbelopp visat sig äga särskilt värde, dock endast i samband med låg invaliditetsgrad. HD fann — med tre röster mot två — A med hänsyn till vad som blivit utrett angående sjukdomens natur skäligen gottgjord med, utöver vad han fått sig tillerkänt genom utslaget 1934, ett belopp i ett för allt av 7 000 kr., varifrån skulle avräknas vad Riksförsäkringsanstalten betalat. Dissidenterna fann sådant samband inte ha visats mellan misshandeln och neurosen att L kunde åläggas ersättningsskyldighet.

 

    Genom denna dom har HD, visserligen med knapp majoritet, slagit fast att den omständigheten, att ett av kroppsskada föranlett sjukdomstillstånd är en traumatisk neuros, inte i och för sig bör leda till att adekvat kausalitet ej anses föreligga mellan kroppsskadan å ena sidan samt sjukdomstillståndet och därav härrörande arbetsoförmåga å den andra. Genom domen har därjämte fastslagits att i dylika fall ersättningen för arbetsoförmågan med hänsyn till sjukdomens natur kan skäligen bestämmas till ett engångsbelopp som ej motsvarar full ersättning.3

 

NJA 1938 s. 223. En hos ett fabriksbolag anställd elektrisk montör L fick i augusti 1933 under monteringsarbete i bolagets fabrik, genom vållande av en övermontör hos bolaget, elektrisk ström genom ena handen och kroppen med påföljd att han fick brännsår på handen och drabbades av en nervchock. Efter några månader inställde sig nervösa besvär i form av sömnlöshet, oro och modlöshet samt diffusa magbesvär. Efter olyckan hade han en fobiartad rädsla för arbete med elektriska ledningar. I rättegång mot bolaget fordrade L ersättning dels för sveda och värk samt för de allmänna besvär han ådragit sig med 2 000 kr., dels för minskad arbetsförtjänst med 500 kr. årligen från den 9 april 1934 eller med det belopp som åtginge för inköp av en däremot svarande livränta. Hans talan ogillades av underrätten enär bolaget ej kunde anses vållande till skadan. Hovrätten utdömde ersättning för sveda och värk med 200 kr. men ogillade L:s talan i övrigt enär av vad i målet förekommit ej framginge att L:s nervösa besvär hade sådant sammanhang med olycksfallet att bolaget kunde anses ersättningsskyldigt utöver vad nyss nämnts. I av HD infordrat yttrande anförde medicinalstyrelsen bl. a. att L:s rädsla för arbete med elektriska ledningar otvivelaktigt vore en direkt följd av den psykiska chock olyckan medfört, att dylika tvångsfenomen vore vanliga vid psykasteniska tillstånd och att

 

3 Rättsfallet har tidigare kommenterats av Hult i denna tidskrift 1939 s. 245. Hult har uppfattat HD:s dom så, att domstolen efter en viss sannolikhetsberäkning fastslagit att en skada delvis står i adekvat orsakssammanhang med en viss händelse, delvis åter icke. Uppfattningen synes ej förenlig med uttryckssättet i domen. Uppgiften i Hults kommentar att den skadelidande enligt HD:s dom fick sig tillerkänd endast ca 1/6 av det belopp underdomstolarna utdömt måste bero på ett förbiseende. 

438 Halvar Lechdet vore mest sannolikt, med hänsyn till att L inte före olyckan företett några nervösa symptom, att psykastenien vore en följd av olycksfallet, som således kunde ha spelat en primär roll för uppkomsten av L:s nervösa symptom.
    HD fann med tre röster mot två att bolaget, enär L:s besvär enligt vad utredningen gåve vid handen uppstått genom inverkan av elektrisk ström vid olyckstillfället, vore ersättningsskyldigt gentemot L, förutom för sveda och värk, även för de nervösa besvären och för den av skadan föranledda begränsningen av L:s arbetsförmåga. Ersättningen bestämdes till 1 000 kr. för sveda och värk och de nervösa besvären samt till 3 500 kr. i ett för allt för den nedsatta arbetsförmågan. Dissidenterna ville fastställa hovrättens dom.

 

NJA 1939 s. 620. Vid en bilkollision i juli 1936 erhöll Ö, som färdades såsom passagerare i den ena bilen, vissa kroppsskador. I rättegång mot den andra bilens förare fordrade han ersättning bl. a. för förlorad arbetsförtjänst under tiden den 8 juli 1936—den 19 februari 1937 med tillhopa 1 146 kr. Han förbehöll sig därjämte rätt att i särskild rättegång föra talan om ersättning för tiden efter sistnämnda dag. Underrätten fastslog i sin dom att Ö, jämte det han genom olycksfallet erhållit vissa fysiska skador vilka medfört arbetsoförmåga t. o. m. den 21 juli 1936, efter det han sistnämnda dag av läkare förklarats frisk lidit av neurotiska besvär samt att dessa likaledes orsakats av olycksfallet och medfört arbetsoförmåga åtminstone t. o. m. den 19 februari 1937. På grund härav bifölls Ö:s talan i vad den gällde ersättning för mistad arbetsförtjänst. Hovrätten fann att Ö:s besvär under tiden efter den 21 juli 1936 härrört från en hos honom i följd av olyckan uppkommen traumatisk neuros samt att Ö för förlust av arbetsförtjänst under samma tid vore skäligen gottgjord med ett belopp i ett för allt av 1 000 kr. Vad underrätten stadgat om rätt för Ö till ytterligare skadeståndstalan undanröjdes. HD fann med tre röster mot två den Ö tillkommande ersättningen för mistad arbetsförtjänst efter den 21 juli 1936 skäligen kunna bestämmas till 2 000 kr. i ett för allt, således ett högre belopp än Ö i målet fordrat. Dissidenterna fastställde underrättens dom i fråga om ersättning för förlorad arbetsförtjänst och förklarade Ö berättigad att i särskild rättegång föra talan om ersättning för mistad arbetsförtjänst för tiden efter den 19 februari 1937.

 

NJA 1952 s. 104. Under arbete hos ett bolag ådrog sig diversearbetaren en relativt svår gengas- (koloxid) förgiftning, för vilken han sjukskrevs första gången den 14 maj 1944. Från denna dag t. o. m. den 31 december 1947 var han med undantag för kortare tider sjukskriven såsom helt eller delvis arbetsoförmögen och erhöll då ersättning av bolaget. Emellertid var han utsatt för förnyad påverkan av koloxid åtminstone under år 1945 och början av år 1946, då han ånyo arbetade hos bolaget, ehuru uppenbarligen icke återställd. Under den följande tiden ansågs han helt arbetsoförmögen den 1 januari—den 28 februari 1948 och den 12 november 1948—den 24 maj 1949 samt hans arbetsförmåga nedsatt den 1 mars—den 11 november 1948 med 30 % och den 25 maj—den 26 november 1949 med 75 %. I rättegång mot det bolag, i vars tjänst han blivit gengasförgiftad, fordrade A ersättning för arbetsförtjänst som han påstod sig på grund av gengasförgiftning ha gått förlustig under tiden den 1 januari 1948—den 26 november

 

Ersättningsfrågor inom skadeståndsrätten 4391949. Kravet avsåg ca 11 876 kr., varifrån skulle avgå av Riksförsäkringsanstalten erlagda belopp. Bolaget gjorde gällande att A tillfrisknat från gengasförgiftningen och att hans sjukdomstillstånd och arbetsoförmåga vore att tillskriva traumatiska hjärnskador, ådragna vid ett olycksfall i januari 1943 och under mångårigt utövande av fotbollsspel, samt psykogena pålagringar och aggravationer. Med hänsyn till vad sålunda åberopats bestred bolaget A:s talan. I målet förebringades genom utlåtanden och vittnesmålen synnerligen vidlyftig medicinsk utredning. Underrätten fann, med stöd av utlåtande av medicinalstyrelsen, att A:s arbetsoförmåga med övervägande grad av sannolikhet haft sitt upphov i gengasförgiftning och biföll helt hans anspråk. Hovrätten däremot ansåg det icke kunna antagas att A:s sjukdomstillstånd i så väsentlig grad orsakats av gengasförgiftning att han borde vara berättigad till ersättning av bolaget. Till stöd härför åberopades närmare angiven medicinsk expertis, främst vittnesmål och utlåtanden av legitimerade läkaren Ragnar Bringel. HD fann utredningen ej lämna stöd för antagande att A:s sjukdom, såsom bolaget förmenat, delvis orsakats av yttre våld å huvudet. Väl kunde med hänsyn främst till den långa tid under vilken A varit helt eller delvis arbetsoförmögen icke uteslutas att hans sjukdom efter hand i viss mån fått neurastenisk karaktär. Vid bedömande av läkarutlåtandena och vad i övrigt förekommit i målet måste emellertid övervägande sannolikhet anses föreligga för att A:s sjukdom åren 1948 och 1949 varit åtminstone huvudsakligen föranledd av gengasförgiftningen. HD fastställde därför det slut vartill underrätten kommit.

 

    Underrätten har tydligen ansett adekvat kausalitet föreligga mellan gengasförgiftningen och A:s sjukdomstillstånd. Däremot synes hovrätten, där en ledamot var av skiljaktig mening och ville fastställa underrättens dom, ha utgått från det medicinska orsaksbegreppet och därigenom ha kommit till uppfattningen att adekvat kausalitet icke var för handen. En av de ledamöter som tillhörde majoriteten utvecklade sin mening i särskilt yttrande. Han fann att A:s sjukdom vore att beteckna som en neuros, att denna hade ett otvetydigt samband med gengasförgiftningen, att emellertid de väsentliga orsakerna till sjukdomen enligt vad utredningen gåve vid handen vore att söka i andra faktorer, vilka bottnade i A:s egen personlighet, samt att det under angivna förhållanden icke förelåg sådant orsakssammanhang mellan gengasförgiftningen å ena sidan samt A:s sjukdom och därav härrörande arbetsoförmåga å den andra att bolaget vore ersättningsskyldigt. HD har med sin uppfattning att övervägande sannolikhet förelåg för att A:s sjukdom varit åtminstone huvudsakligen föranledd av gengasförgiftningen — varmed tydligen menats förgiftningens direkta skadeverkningar — saknat anledning att uttala sig om hurdan utgången skulle blivit, ifall sjukdomsbilden istället dominerats av den neurotiska pålagringen.

 

NJA 1964 s. 177. Med hänsyn dels till att detta rättsfall ger en intressant bild av hur en traumatisk neuros kan komma att gestalta sig, dels till de in-

 

440 Halvar Lechtrikata kausalitetsspörsmål rättsfallet rymmer skall det refereras utförligare än de föregående.
    S, en 50-årig frånskild kvinna, psykiskt labil och neurotisk till sin läggning, skadades i november 1958, då en bil, vari hon färdades, bakifrån påkördes av en annan bil. Hon kastades vid påkörningen baklänges och ådrog sig tandskador, ett s. k. knick-trauma med översträckning av halskotpelaren, nervskador och en psykisk chock. Före olyckan saknade hon ej arbetsförmåga, men efter densamma blev hon helt arbetsoförmögen. I rättegång mot den påkörande bilens ägare och förare yrkade hon ersättning, förutom för sveda och värk samt lyte och framtida men, för mistad arbetsinkomst under tiden 26/11 58—25/11 61 efter 15 000 kr. om året.
    Över en i mars 1961 företagen neurologisk undersökning av S avgav undersökningsläkaren, t.f. förste underläkaren Kurt Wikström, ett i målet åberopat intyg, vari omnämnes att S växt upp under svåra förhållanden, att hon hade två misslyckade och uppslitande äktenskap bakom sig, att hon i december 1957 blev övergiven av maken i det sista äktenskapet och att i mars 1959 hennes 17-årige son avlidit under tragiska omständigheter, vilken händelse ställt henne helt ensam. Av intygets uttalanden rörande arten och uppkomsten av S:s sjukdomstillstånd må här återges följande. I december 1958 hade läkare konstaterat bl. a. nedsatt grov kraft i vänster arm med nedsatta reflexer samt en högersidig perifer ansiktsförlamning. Dessa skador hade sannolikt kunnat uppkomma genom det våld för vilket S utsatts vid olyckstillfället; de hade emellertid varit försvunna vid en i februari 1959 av en neurologspecialist utförd undersökning av S. Hon hade vid den undersökningen företett en psykogen talrubbning samt en flora av besvär som alla enligt undersökarens uppfattning var psykiskt betingade, kanske med undantag för värk i nacke och huvud. Under de följande åren hade tillstött nya symptom, svimningsattacker, svaghet i vänster ben, koncentrationssvårigheter, trötthet, ökad värk, såväl huvudvärk som magvärk, samt känsla av att vara missförstådd. Värken torde ha förvärrats av det knick-trauma S ådragit sig vid olycksfallet men borde med tiden ha minskat eller försvunnit, om ej tillstötande nervösa faktorer gjort sig gällande. S hade blivit alltmer fixerad vid tanken att olycksfallet orsakat alla hennes aktuella besvär. Vid den av Wikström företagna undersökningen hade hon visat sig allmänt spänd, ängslig och misstrogen. Inför andra förklaringar än hennes egen till hennes besvär kände hon sig förolämpad och orättvist behandlad.
    Enligt Wikströms intyg var S:s tillstånd att bedöma på följande sätt: Det förelåge en grav posttraumatisk neuros utvecklad på basen av en personlighet med tidigare rikt utvecklade nervösa besvär och i nära tidssammanhang med yttre traumatiserande förhållanden (äktenskapliga förhållanden, sonens död) och där olycksfallet blivit en utlösande faktor. Upprepade försök att aktivera henne hade misslyckats, och hon måste anses helt arbetsoförmögen. Det vore angeläget att ersättningsfrågan snarast bleve definitivt avgjord, då den långa tid som gått efter olycksfallet utan avgörande på denna punkt måste ha bidragit till att utveckla och fixera den traumatiska neurosen. Först efter ett sådant avgörande torde den skadade ha förutsättningar att i framtiden i någon mån släppa fixeringen vid olycksfallet och aktivisera sig.
    Rörande orsakssammanhanget mellan olycksfallet och S:s tillstånd kom

 

Ersättningsfrågor inom skadeståndsrätten 441Wikström i sitt intyg till följande slutsatser: Från olycksfallet och fram till februari 1959 kunde av olycksfallet orsakad organneurologisk funktionsnedsättning ha förelegat men ej senare med undantag av den stegring av värk som omtalats i intyget. Vilken invaliditetsgrad som skulle tillskrivas olycksfallet vore svårbedömt men kunde uppskattningsvis bedömas till 10—20 %.
    För att få klarlagt sambandet mellan S:s besvär enligt Wikströms intyg och olycksfallet inhämtade underrätten, en häradsrätt, yttrande därom av medicinalstyrelsen. Styrelsen anslöt sig till innehållet i en promemoria, upprättad av ledamoten av dess vetenskapliga råd professor Eric Kugelberg, till vilken handlingarna i målet varit överlämnade. I promemorian konstaterade Kugelberg att S vid olyckstillfället erhållit »den typiska knicklesionen av halsen» och därjämte en psykisk chock. När emellertid, såsom i förevarande fall, nya symptom tillstötte och den normala förbättringen ej inträdde utan vederbörande blev arbetsoförmögen berodde erfarenhetsmässigt de kvardröjande eller tillkommande besvären till största delen på psykiska reaktioner, ej direkt relaterade till själva olyckan. I detta fall hade olyckan drabbat en person med tendens till likartade besvär och som dessutom haft betydande psykogena påfrestningar i ett nära tidssammanhang till olyckan, nämligen en andra skilsmässa och förlust av ende sonen. Dessa faktorer måste, allt efter som tiden gått, betraktas som allt mera utslagsgivande för S:s sjukdomstillstånd och till sist som helt dominerande. Man kunde anse det plausibelt att S från olycksfallet sex månader framåt betraktades som arbetsoförmögen på grund av faktorer nära relaterade till olyckan, såsom nackskadan och en traumatisk-psykisk chock. Efter denna tid vore det knappast plausibelt att godtaga annat än smärttillståndet i nacken som orsakat av olyckan, vilket kunde anses minska arbetsförmågan under ytterligare ett halvt år med 20 % och under de följande två åren med 10 %. Olyckans roll för den skadades arbetsförmåga kunde därefter anses utspelad.
    Häradsrätten fann S:s sjukdomstillstånd även sedan tillståndet fått en övervägande neurotisk karaktär åtminstone till viss del ha varit föranlett av olyckan. Med utgångspunkt från att S kunde beräknas ha haft en årlig arbetsinkomst av 7 000 kr., om olyckan ej inträffat, tillerkände häradsrätten henne såsom ersättning i sådant hänseende för tiden 26/11 1958—25/5 1959 3 500 kr. och för tiden 26/5 1959—25/11 1961 5 500 kr. eller tillhopa 9 000 kr. Av S framställt yrkande om rätt till framtida talan om ytterligare ersättning ogillades. Hovrätten fann med samma utgångspunkt S berättigad till full ersättning för förlusten av arbetsförtjänst med 21 000 kr., varjämte S förbehölls rätt att framdeles i särskild rättegång föra talan om ytterligare ersättning. Även om arbetsoförmågan av medicinska skäl delvis kunde ha andra orsaker än olycksfallet förelåg enligt hovrättsdomen inte anledning till antagande att sådana besvär skulle ha inträtt därest olyckan ej inträffat. Olycksfallet kunde ha varit en utlösande faktor för besvär som kunde haftsin grund i S:s nervösa läggning. HD fann S:s motparter icke ersättningsskyldiga mot S för nedsättning av arbetsförmågan i vidare mån än de i målet medgivit eller med sammanlagt 5 600 kr. Till grund för sagda medgivande låg en bedömning att S, om olyckan ej inträffat, haft den av underdomstolarna beräknade årliga arbetsinkomsten om 7 000 kr. samt att ersättning borde utgå för total förlust av arbetsförtjänst under tiden 26/11 1958—25/5 1959 och efter en nedsättning av arbetsförmågan med 20 % un-

 

442 Halvar Lechder tiden 26/5—25/11 1959 och med 10 % under tiden 26/11 1959—25/11 1961. Domen var ej enhällig utan beslöts med tre röster mot två.

 

    HD:s domskäl och dissidenternas mening skall redovisas i det följande. Dessförinnan skall uppmärksammas de ställningstaganden i kausalitetsfrågor som förekommit under målets behandling vid underdomstolarna. Det är till en början tydligt att doktor Wikströms och professor Kugelbergs uttalanden om i vilken grad S:s arbetsoförmåga föranletts av olycksfallet helt och hållet bestämts av det specifikt medicinska orsaksbegreppet. De sjukdomssymptom för vilka ej kunnat konstateras något organneurologiskt underlag har trots olyckans betydelse som utlösande faktor lämnats ur räkningen. För domstolarnas bedömning har därför de av Wikström och Kugelberg föreslagna invaliditetsgraderna ej kunnat ge någon ledning. När häradsrätten uttalat att S:s sjukdom även sedan den fått en övervägande neurotisk karaktär åtminstone till en del föranletts av olyckan har domstolen helt visst velat därmed ge uttryck åt den meningen, att sjukdomen delvis kunde ha sin orsak i de psykogena påfrestningar i nära tidssammanhang med olyckan (äktenskapliga förhållanden, sonens död), vilka såväl Wikström som Kugelberg tillagt betydelse för neurosens utveckling. Sannolikt har häradsrätten ansett adekvat orsakssammanhang ej finnas mellan olyckan å ena sidan och nyssnämnda påfrestningars neurotiserande effekt å den andra. För denna uppfattning synes domstolen ha haft goda skäl. Säkerligen är det samma påfrestningar hovrätten åsyftat med sitt uttalande att S:s arbetsoförmåga delvis kunde ha andra orsaker än olycksfallet. Hovrätten synes ha antagit att dessa påfrestningars neurotiserande effekt skulle ha uteblivit, om olyckan ej hade utlöst effekten, och att detta förhållande utgjorde ett tillräckligt skäl att oavsett påfrestningarnas eventuella roll som medverkande orsak till S:s arbetsoförmåga tillskriva olyckan arbetsoförmågan i dess helhet. Riktigheten av denna uppfattning måste ifrågasättas. Har adekvat orsakssammanhang ej funnits mellan olyckan och den neurotiserande effekten av ifrågavarande påfrestningar, torde därav ha blivit en ofrånkomlig konsekvens att S:s arbetsoförmåga i vad den berott på dessa påfrestningar ej skolat tillräknas olyckan.
    I HD:s dom omnämnes S:s psykiska labilitet och neurotiska läggning och konstateras att denna läggning föranlett att verkningarna med avseende å hennes arbetsförmåga och eljest av de kroppsskador och den chock som drabbat henne vid olyckan blivit större och långvarigare än de som vanligen följer av sådana traumata. I anslutning därtill förklaras att S finge i och för sig anses berättigad till gottgörelse, som svarade mot vad verkningarna blivit i hennes fall. HD

 

Ersättningsfrågor inom skadeståndsrätten 443fann det emellertid framstå som mest sannolikt att det berodde av andra faktorer än olyckan och de ursprungliga kroppsskadorna att hennes arbetsoförmåga bestått under hela den tid varom i målet var fråga. Med hänsyn därtill kunde det ej anses ådagalagt att nedsättningen av S:s arbetsförmåga haft sådant sammanhang med olyckan att motparterna i dylikt hänseende vore ersättningsskyldiga i vidare mån än de medgivit. Vad HD avsett med uttrycket »andra faktorer än olyckan och de ursprungliga kroppsskadorna» är ej alldeles otvetydigt. Emellertid lär därmed ha åsyftats de förut omtalade, av Wikström och Kugelberg påpekade psykogena påfrestningarna.
    Dissidenterna i HD ansåg orsakssammanhang — varmed tydligen menats adekvat kausalitet — föreligga mellan olyckan och S:s arbetsoförmåga under hela den tid varom i målet var fråga. Denna sin uppfattning grundade de på att arbetsoförmågan vållats dels av S:s skador vid olyckan, dels av en traumatisk neuros, vilken på grundval av hennes allmänt nervösa läggning utbildats som en följd av olyckan och därefter kommit att i allt högre grad inverka på förloppet av hennes sjukdom. Med hänsyn till sjukdomens art kunde emellertid endast en del av skadan anses äga sådant samband med olyckan att den borde ersättas av den som vållat påkörningen. Likaledes talade sjukdomens art för att ersättningen bestämdes att utgå med ett belopp i ett för allt. Med hänsyn till det sagda borde ersättningen skäligen bestämmas till 12 000 kr. Det vill således synas som om dissidenterna på grund av billighetshänsyn gentemot skadevållaren ansett den traumatiska neurosen böra föranleda att skadevållaren ansåges ersättningsskyldig för allenast en del av skadan. De särskilda psykogena påfrestningar för vilka S varit utsatt har dissidenterna tydligen ej tillagt någon självständig betydelse.

 

Invaliditetsbedömningen vid ögonskador har åtskilliga gånger behandlats i denna tidskrift, utförligast i den uppsats som fanns införd i årgången 1961 s. 1 ff och i det följande benämnes ögonskadeuppsatsen. I uppsatsen av MALMAEUS i samma årgång med rubriken Medicinsk invaliditet och faktisk förlust, s. 321 ff, har redovisats två HD-domar från åren 1946 och 1954, där HD för förlust av ett öga utdömt livränta efter den s. k. medicinska invaliditetsgraden, dvs. 25 %. Till dessa har 1966 kommit en dom, refererad i NJA s. 254 ff, där HD tillämpat samma bedömning.
    Målet rörde endast ersättning för inkomstförlust. En ung bilmekaniker vid namn Pott, som genom skada under värnpliktstjänstgöring åsamkats förlust av ena ögat, fordrade av Kronan en livränta beräknad efter 25 % invaliditet. Han hade normal inkomst i sitt

 

444 Halvar Lechyrke och hade inte haft några bestämda planer på övergång till annat yrke. Med åberopande av innehållet i ögonskadeuppsatsen medgav Kronan en efter ca 18 % invaliditet beräknad livränta att utgå, såsom Pott yrkat, tills han uppnått 67 års ålder.
    HD inhämtade yttranden av Ansvarsförsäkringens personskadenämnd och Trafikförsäkringsanstalternas nämnd. Personskadenämnden meddelade att nämnden, när särskilda omständigheter ej föranledde annan bedömning, brukat vid förlust av ett öga förorda en livränta som nära anslutit sig till rekommendationer i ögonskadeuppsatsen, enligt vilka invaliditetsgraden, då fråga vore om kroppsarbetare, i regel inte borde beräknas högre än till 18 %.4 Trafikförsäkringsanstalternas nämnd angav som normalfallsprincip för bedömningen i sådana fall som det förevarande en invaliditetsgrad något överstigande 15 %. Nämnden fann något egentligt avsteg från denna princip icke motiverat i fallet Pott men förklarade sig icke ha någon erinran mot procenttalet 18.
    HD:s dom innebar fastställelse av det slut vartill underdomstolarna kommit. Domen var enhällig ifråga om slutet och en del av domsmotiveringen. Beträffande större delen av motiveringen anförde referenten, jr. Westerlind, skiljaktig mening.
    Domen i Pott-målet är genom domskälen av stort principiellt intresse. Den har också, inte minst bland skadereglerare av facket, tilldragit sig betydande uppmärksamhet. Det finns därför anledning att göra såväl domskälen som referentens skiljaktiga motivering till föremål för analys. Denna bör lämpligen föregås av en resumé av vad som före domen blivit känt om den faktiska invaliditeten vid förlust av ett öga.
    Ögonskador och deras bedömning ur invaliditetssynpunkt inom försäkringen för olycksfall i arbete behandlades av Försäkringsrådets sakkunnige, professor GRANSTRÖM, i en artikel i Nordisk försäkringstidskrift 1951 s. 259 ff. Av artikeln framgick klart att Granström ansåg skadornas inverkan på förvärvsförmågan inte kunna motiverade medicinska invaliditetsgraderna. Till stöd för att ändå tillämpa dem, vilket Granström för sin del ville förorda, framhöll han det med skadorna förbundna lytet, »här alltså närmast katastrofrisken»,vilket borde få liksom ingå i invaliditetsgraden. Med katastrofrisken menade Granström tydligen katastrofhotet, oron för att det friska

 

4 Se ögonskadeuppsatsen s. 8 ff. Såsom framgår av den där lämnade framställningen inräknades i procenttalet 18 skälig kompensation för utgifter, som den skadade — med tanke på de ekonomiska följderna av eventuell framtida blindhet å det oskadade ögat — kunde finna sig föranlåten att underkasta sig för erhållande av ökat försäkringsskydd, således utgifter som närmast har karaktären av ett av den inträffade skadan föranlett men. 

Ersättningsfrågor inom skadeståndsrätten 445ögat skulle skadas, således en rent psykisk effekt. Tanken att vid invaliditetsgradens bestämmande beakta inkomstförlust till följd av en eventuell framtida skada på det friska ögat synes ha varit Granström främmande. Framkommen invändning att lagen om försäkring för olycksfall i arbete endast avsåge att ge ersättning för nedsättning av förvärvsförmågan bemöttes i artikeln med att lagen ej borde tolkas alltför bokstavligt.
    I ögonskadeuppsatsen refererades i korthet Granströms uttalanden i ämnet och redogjordes för en rad svenska undersökningar utvisande att vid ögonskada den medicinska invaliditeten låg väsentligt högre än den faktiska. Undersökningarna hade avsett även andra skador än ögonskador och hade 1954 föranlett chefen för socialdepartementet att vid framläggandet av propositionen till yrkesskadeförsäkringslagen erinra om att verkställda utredningar angående förhållandet mellan den faktiska inkomstminskningen och den fastställda invaliditetsgraden visade att den faktiska invaliditeten i genomsnitt låg långt under den beräknade.
    Vid nordiska juristmötet 1963 var ersättning för personskada ett av de ämnen som behandlades. Vid mötet förelåg en redogörelse för en intressant dansk undersökning från år 1963 av hur förvärvsmässiga och ekonomiska förhållanden gestaltat sig för personer som 1955 skadats genom olycksfall i arbete och fått sig tillerkända ersättning enligt danska olycksfallsförsäkringslagen.5 En redogörelse för gällande svensk rätt angående ersättning för personskada lämnades av jr. Conradi. Denne omnämnde6 att det erfarenhetsmässigt visat sig att förlust av ena ögat oftast inte ledde till en mot den medicinska invaliditetsgraden svarande nedsättning av den faktiska förvärvsförmågan, även om man beaktade förhållandena ända fram till normalpensionering. En viss tendens, berättade Conradi, hade därför försports att under i övrigt gynnsamma betingelser fastställa invaliditeten i dessa fall till kanske bara 15 %. Varken Conradi eller annan mötesdeltagare framförde någon kritik av denna tendens.
    Vid nordiska socialförsäkringsmötet i Köpenhamn 1964 behandlades en internordisk utredning7 om principerna för beräkning av invaliditetsersättningar. Byråchefen ENGSTRÖM, som varit en av utredningsmännen och som var förordnad som expert åt svenska yrkesskadeutredningen, bekräftade i ett sedermera i tidskriften Gjallarhornet 1964 s. 385 f publicerat anförande att de lindriga och me-

 

5 Forhandlingerne på det treogtyvende nordiske juristmode 1963 (1964) bil. VIII s. 13 ff.

6 Se det i not 5 anmärkta arbetet s. 206.

7 Innstilling om invaliditetsvurdering, erstatningsfastsettelse, tabellsystemer m. v. i yrkesskadetrygdene i Norden, udarbejdet af et nordisk udvalg 1963. 

446 Halvar Lechdelsvåra skadorna i allmänhet inte vållade någon bestående minskning av arbetsinkomsten och att livräntorna därför i de flesta fallen bleve lytesersättningar samt att detta i särskilt hög grad gällde beträffande ögonskador.
    Den kännedom som redan vid tiden för HD:s dom i Pott-målet vunnits om den bristande överensstämmelsen mellan medicinsk och förvärvsmässig invaliditet vid lindriga och medelsvåra skador — i synnerhet ögonskador — har ej lämnat några spår i domen. Denna innehåller en av alla domstolsledamöterna omfattad generell förklaring att vid skadeståndsberäkning bör med hänsyn till bedömningens art fordras särskilda skäl för att i höjande eller sänkande riktning frångå de medicinska invaliditetsgraderna. Förklaringen föregås av ett konstaterande att det knappast är möjligt att verkställa en helt efter det enskilda fallet anpassad bedömning av en kroppsskadas verkningar i en mera avlägsen framtid, varför man finge i stor utsträckning bygga på genomsnittsberäkningar. I anslutning härtill uttalas att därvid som hjälpmedel främst erbjöde sig de tabeller övermedicinska invaliditetsgrader som sedan länge tillämpades inom yrkesskadeförsäkringen.
    Bedömningen synes bygga på fiktioner. Man frågar sig vilka genomsnittsberäkningar HD kan ha avsett. Veterligen ligger inga sådana beräkningar till grund för de medicinska invaliditetsgraderna. Allra minst kan så vara fallet med invaliditetsgraderna vid ögonskador.
    Av den uppsats av byråchefen Engström om invaliditetsgraderingar som tidigare innevarande år influtit i denna tidskrift, s. 323 ff,8framgår hur det i verkligheten förhåller sig med de omtalade tabellerna.9 Engströms sammanfattande omdöme om dessa blir att det står helt klart att de inte är någon i stort sett adekvat måttstock på »hinder och brist i den skadades näring».
    Engströms omdöme bestyrkes av andra uttalanden av sakkunniga. Här må återges den beskrivning av den medicinska invaliditetsbedömningen som generaldirektören i Försäkringsrådet SAMUELSSON gav i ett föredrag, som han höll i juni 1966.10 Samuelsson anförde:

 

Bedömningen sker efter en medicinsk tabellarisk metod, som erfarenhetsmässigt har växt fram. Metoden innebär att inga hänsyn tas till den förvärvsmässiga invaliditeten. Detta i motsats till den allmänna försäkringens system, enligt vilket det inte är den medicinska effekten som sådan utan dess inverkan på den skadades förvärvsförmåga som är avgörande.

 

8 Se särskilt s. 327 f.

9 Jfr G. L. Christrup i det i not 5 anmärkta arbetet s. 203 ff.

10 Se Tidskrift för allmän försäkring 1966 s. 403.

 

Ersättningsfrågor inom skadeståndsrätten 447    Samuelsson tillade att yrkesskadeutredningen gjort den erfarenheten att den tabellariska invaliditeten i det stora flertalet fall inte motsvaras av någon ekonomisk invaliditet.
    Uttalanden i samma riktning återfinns flerstädes i yrkesskadeutredningens betänkande med förslag till yrkesskadelag m. m.11 I betänkandet har refererats resultatet av ovannämnda danska undersökning.
    Enligt HD-domen skall trots allt presumeras att de medicinska invaliditetsgraderna avspeglar den förvärvsmässiga invaliditeten. I domen har därjämte anförts särskilda omständigheter som skulle visa att 25 procent-graden ej medförde överkompensation i fallet Pott. Det får antagas, heter det i domen, att Potts förvärvsförmåga under den tid varom är fråga, sedd i sin helhet, kommer att lida ett ej obetydligt avbräck till följd av ögonskadan. Antagandet grundas på förmodanden om svårigheter, som Pott till följd av skadan skulle i en framtid kunna möta i arbetet och som vore att bedöma som sannolika eller i allt fall vore tänkbara. Gentemot de undersökningar som utförts om hur ensidigt blindas arbets- och inkomstförhållanden brukar gestalta sig synes dessa förmodanden inte väga tungt, helst som det ju inte var fråga om huruvida Pott borde tillerkännas invaliditetsersättning eller inte utan om en avvägning huruvida invaliditetsgraden borde bestämmas till 25 % eller lägre.12
    I HD-domen åberopas vidare att ögonskadan medfört och även framdeles komme att medföra vissa begränsningar i fråga om Potts möjligheter att välja yrke. Dessa begränsningar är givetvis en olägenhet och bör inverka på ersättningen för stadigvarande men. Men det kan knappast vara riktigt att presumera att de förorsakar inkomstbortfall. Det saknas ingalunda exempel på att den som genomen kroppsskada förhindrats att välja eller fortsätta i ett visst yrke därigenom kommit att ägna sig åt en mera inkomstbringande verksamhet. Vad Pott beträffar är kanske sannolikast att hans skada ej alls får någon inverkan på förvärvsförmågan.
    Av större principiellt intresse är uttalandet i närmast följande stycke i domen. Uttalandet avser katastrofrisken, vilken anges som risken för att Potts friska öga under den långa tid bedömningen avser skadas genom olyckshändelse eller sjukdom och han sålunda drabbas av blindhet eller allvarlig synnedsättning. Enligt uttalandet skall även denna risk beaktas vid bestämmandet av den sannolika nedsättningen av Potts framtida förvärvsförmåga. Uttalandet inne-

 

11 SOU 1966: 54 s. 124 ff samt s. 321. Se även Nils Olof Wentz i Nordisk försäkringstidskrift 1967 s. 46.

12 Jfr Stig Jørgensen a. a. s. 243 not 211 samt s. 272 ff.

 

448 Halvar Lechbär att Kronan görs ansvarig för en del — hur stor del framgår ej — av den inkomstförlust Pott till äventyrs kan komma att lida tillföljd av en ny skada orsakad av en tänkbar framtida händelse. Det förutsättes ej annat samband mellan den skada som inträffat och den tänkta framtida händelsen än att den förra skulle i hög grad förvärra effekten av den nya skadan.
    Referenten har på denna punkt ett mycket utförligt resonemang, varav här må ges följande sammandrag.

 

    Det vore visserligen ett sedan länge ådagalagt förhållande att vid förlust av öga den direkt förutsebara nedsättningen av den skadades arbetsförmåga eller arbetsinkomst inte i sig motiverade en gottgörelse i enlighet med den medicinska invaliditetsgraden. Vid fullständigast möjliga betraktande av framtidsperspektivet påkallade emellertid även andra faktorer än den direkt skönjbara nedsättningen uppmärksamhet. Dominerande bland dessa andra faktorer vore den s. k. katastrofrisken, dvs. risken för total blindhet vid eventuell framtida förlust av synen på det återstående ögat. Att det visat sig vara en ytterst sällan inträffande företeelse att synen å det andra ögat ginge förlorad hade begränsad bärkraft. Blotta möjligheten att katastrofen kunde inträffa uppfordrade till ett hänsynstagande som ginge utöver vad renodlat försäkringsmässiga överväganden skulle föranleda. Under alla förhållanden måste själva katastrofrisken berättiga till en gottgörelse, som minst svarade mot kostnaden för ett rimligt försäkringsskydd. Denna kostnad torde uppgå till åtminstone sex procent av den årsinkomst som försäkringen avsågs skola säkerställa. Vid sådant förhållande vore redan hänsyn till katastrofrisken ägnad att till större delen jäva påståendet om att en ersättningsberäkning efter den medicinska invaliditetsgraden skulle skapa överkompensation. Bland andra faktorer vilka borde uppmärksammas vid sidan av den direkt skönjbara nedsättningen av arbetsförmåga eller arbetsinkomst märktes möjligheten av att förhållanden kunde inträda, t. ex. genom konjunkturutvecklingen och därav alstrade svårigheter på arbetsmarknaden, vilka medförde att ögonskadan ledde till inkomstnedsättning för Pott. Verkningarna av minskad efterfrågan på arbetskraft kunde befaras i första hand gå ut över arbetstagare som vore behäftade med lyte. I anseende till vad sålunda upptagits och på av underrätten i övrigt anförda skäl fann referenten att Kronan icke förmått förebringa övertygande stöd för sin ståndpunkt.
    De skäl underrätten anfört utöver dem som referenten utvecklat synes inskränka sig till att vid den dittills tillämpade bedömningen även torde ha inverkat den speciella betydelse ur psykisk synpunkt som en skada av ifrågavarande slag anses ha för den skadelidande, att Pott på grund av skadan hade vissa svårigheter och obehag under arbetet, vilka längre fram kunde göra sig mera gällande, samt omständigheterna i övrigt.

 

    Referentens argumentering synes mycket litet övertygande. Vad beträffar katastrofrisken strider den mening referenten uttalat mot en av allt att döma enhällig uppfattning inom doktrinen. När det är fråga om framtida inkomstförlust på grund av kroppsskada bör

 

Ersättningsfrågor inom skadeståndsrätten 449enligt svensk rätt och förmodligen också enligt de flesta utländska rättssystem skadeståndet beräknas enligt differensbestämningsmetoden.13 Därvid måste jämförelsen mellan det hypotetiska och det framtida faktiska händelseförloppet även i fråga om sistnämnda händelseförlopp grundas på sannolikhetsberäkningar.14 Endast vad som enligt allmän erfarenhet kan med en viss grad av sannolikhet antagas komma att ske bör tagas i betraktande. Att ålägga skadevållaren ersättningsskyldighet för skada vars inträffande ter sig osannolikt kan ej vara riktigt. Om till den skadelidandes förmån skulle beaktas redan möjligheten att skadeföljderna förvärras genom en osannolik händelse, borde väl skadevållaren ha rätt att å sin sida få beaktad möjligheten att det inträffar en händelse varigenom utan inverkan av den inträffade skadan den skadelidandes förvärvsförmåga går helt eller till största delen förlorad, vid förlust av ett öga sålunda att den skadelidande utan något samband med den nedsatta synförmågan blir svårt invalidiserad genom sjukdom eller till följd av olycksfall. Också skadevållaren bör ju, åtminstone om han ej har någon ansvarsförsäkring att falla tillbaka på, kunna påräkna viss hänsyn, den hänsyn för vilken Ussing funnit det numera klassiska uttrycket: Han er dog også et menneske. Och bedömningen kan ej gärna ske efter en annan princip därför att det finns en ansvarsförsäkring eller därför att ansvaret ej åvilar en enskild person. — För övrigt synes referenten vid betraktandet av vad som betecknas som framtidsperspektivet också ha bort beakta det förhållandet att om katastrofrisken förverkligades Pott skulle bli berättigad till förtidspension beräknad att låta honom komma i åtnjutande av 65 procent av den förlorade inkomsten. Av detta förhållande måste tydligen den skadades behov av försäkringsskydd röna inverkan.
    Också majoriteten har, såsom framgår av förut återgiven del av domen, funnit sig böra beakta katastrofrisken. Till detta resultat har majoriteten, i motsats till referenten, kommit genom att låta den olyckshändelse eller sjukdom som skulle kunna drabba Pott i framtiden och ådraga honom blindhet eller allvarlig synnedsättning falla inom ramen för sannolika händelser. Bedömningen måste betecknas som orealistisk. Till livets normala gång, till den vanliga händelse-

 

13 Angående differensbestämningsmetoden se Ulf Persson, Skada och värde kap. 1, särskilt s. 16 ff, Rodhe, Obligationsrätt 1956 s. 467 ff, Lech i SvJT 1955 s. 1 ff, Hellner i Nordisk försäkringstidskrift 1957 s. 242 ff, Ulf Persson, Skadestånds- och försäkringsrättsliga studier 1962 s. 117 ff, Conradi, NJA 1961 s. 436, Stig Jørgensen a. a. s. 34 f, 188 f, 217 f samt Erstatningsret 1966 s. 150 f.

14 Se t. ex. Rodhe a. a. s. 468 ff, Lech i SvJT 1955 s. 2, Øvergaard a. a. s. 34, Stig Jørgensen a. a., i not 13 a. st. i det tidigare arbetet och s. 165 i det senare arbetet, samt Oftinger, Schweizerisches Haftpflichtrecht I 1940 s. 133. 

29—683005. Svensk Juristtidning 1968

 

450 Halvar Lechutvecklingen för den som förlorat ett öga hör inte att denne — efter det att skadan stabiliserat sig och medan den skadade ännu befinner sig i den arbetsföra åldern — blir blind eller får synen allvarligt nedsatt genom olyckshändelse eller genom sjukdom som ej skulle angripit också det andra ögat, om det funnits kvar.
    Mot både majoritetens och referentens argumentering rörande katastrofrisken synes med fog kunna hävdas att den tänkta framtida händelsen såsom osannolik icke bort få inverka på invaliditetsbedömningen. Även ur en annan synvinkel synes argumenteringen ge anledning till erinran. Om den som genom annans vållande förlorat synen på ena ögat längre fram i tiden genom en skada på det andra ögat, orsakad av olyckshändelse eller sjukdom, blir blind eller får synförmågan allvarligt nedsatt, lär den som vållat skadan nr 1 inte enbart på den grund, att denna skada utgjort en förutsättning för effekten av skadan nr 2, kunna göras helt eller delvis ansvarig för den ytterligare invaliditet som skadan nr 2 medfört. Härför torde, som ett minimikrav, böra fordras ett orsakssammanhang mellan händelsen nr 1 och skadan nr 2.15 Den genom skadan nr 1 uppkomna syndefekten måste, åtminstone i någon mån, ha medverkat till att synen på det andra ögat skadats. Om skadan nr 2 inträffade, skulle den med andra ord endast under nämnda speciella omständigheter kunna anses falla inom ramen för adekvat kausalitet. Inträffandet av skadan nr 2 under dylika speciella omständigheter måste betecknas som ytterst osannolikt.
    Är det sagda riktigt, måste slutsatserna bli
    1:o att vid bestämmandet av invaliditetsgraden tagits hänsyn till och med till sådant av en tänkbar men osannolik framtida händelse föranlett inkomstbortfall som med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet ej skulle kunna ådraga Kronan ersättningsskyldighet;
    2:o att inträffandet av den tänkta nya händelsen under sådana omständigheter att Kronan skulle bli ersättningsskyldig ter sig ytterst osannolikt.
    Enligt referentens votum skulle katastrofrisken i domstolspraxis ha tillmätts synnerligen stor betydelse, ibland så stor t. o. m. att den ansetts ensam rättfärdiga en efter den medicinska invaliditetsgraden beräknad livränta. Det torde dock för många framstå som föga rimligt att t. ex. en person med en årsinkomst av 40 000 kronor skall äga årligen uppbära en livränta å 10 000 kronor med hänsyn främst till risken för en händelse som sannolikt aldrig kommer att inträffa

 

15 Jfr ögonskadeuppsatsen s. 8 samt Stig Jørgensen i det i not 13 sist anmärkta arbetet s. 182. 

Ersättningsfrågor inom skadeståndsrätten 451och som skulle, om den inträffade, med största sannolikhet berättiga till hel förtidspension.16
    En stor del av HD-domen upptages av kritik av argument som framförts från Kronans sida. Personskadenämnden har i sitt av Kronan åberopade yttrande fäst uppmärksamheten på det stadgande i yrkesskadeförsäkringslagen som reglerar kompensationsgraden, dvs. livräntans storlek i förhållande till ersättningsunderlaget, vid olika invaliditetsgrader. Enligt detta stadgande skall en livränta som utgår vid en invaliditet av 25 % inte motsvara fjärdedelen utan endast ca 18 % av den livränta som — med samma ersättningsunderlag — skall fastställas om invaliditeten uppgår till 100 %. Mot åberopandet av detta förhållande invändes i domen att skillnaden i kompensationsgrad beror på att vid yrkesskadeförsäkringen inte åsyftas att lämna full ersättning för det verkliga inkomstbortfallet. Att kompensationsgraden avvägts på det speciella sätt som skett är dock otvivelaktigt ett uttryck för att den ekonomiska betydelsen för den skadade av 25 % invaliditet vid jämförelse med de ekonomiska följderna av total arbetsoförmåga bedömts genomsnittligt vara avsevärt mindre än som svarar mot relationen mellan talen 25 och 100.17
    I domen bemötes vidare ett påstående av personskadenämnden att invaliditetsgraden 25 % vid förlust av ett öga inrymmer gottgörelse för lyte och bestående men. Det kan ej antagas, heter det, att yrkesskadeförsäkringen avser att ersätta skada av annan än ekonomisk natur. Mot invändningen måste erinras att vad yrkesskadeförsäkringen avser att ersätta inte kan vara avgörande i detta samman-

 

16 Jfr de av häradsrätt under ordförandeskap av ordinarie häradshövdingen meddelade domar som finns refererade i Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling 1962 s. 278 ff och s. 285 ff. Se vidare Karlgren, Skadeståndsrätt 4:e uppl. s. 219 f, samt Ebbe Jacobsson i Nordisk försäkringstidskrift 1967 s. 245 f. — Det är att märka att det ingalunda är för förlust av synen på ett öga säreget att den redan inträffade skadan kan få till följd att verkningarna av en ny skadebringande händelse blir katastrofala. Vid åtskilliga andra skador kan katastrofrisken te sig långt mera hotande. Från personskadenämndens erfarenhet må anföras följande exempel. En verkstadsarbetare i trettioårsåldern fastnade med högra handen i en hydraulisk press med påföljd att underarmen måste amputeras (medicinsk invaliditet: 60 procent). Sedan ungefär ett år efter olyckan är han truckförare, vilken syssla han uppges klara mycket bra. Tydligen skulle redan en skada på vänstra handens tumme göra honom så gott som arbetsoduglig. Vid sådana mycket svåra skador som förlust av en hand är det emellertid aldrig tal om katastrofrisken. Är förklaringen härtill månne den att i dessa fall redan den inträffade skadan synes väl motivera den medicinska invaliditetsgraden medan så ej är fallet vid ensidig blindhet?

17 Referenten har uppfattat påpekandet som ett uttryck för att Kronan ville hävda att skadeståndsprövningen borde vara bunden av samma normer som livräntebestämningen enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller militärersättningsförordningen. En sådan bundenhet torde Kronan minst av allt ha velat göra gällande. 

452 Halvar Lechhang. Avgörande är i stället vad de myndigheter, som handhar försäkringen och vid förlust av ett öga tillämpar nämnda invaliditetsgrad, på grundval av sin erfarenhet och sakkunskap anser livräntan de facto utgöra ersättning för. Vad professor Granström och byråchefen Engström anser härom har redan omnämnts. I Riksförsäkringsverkets utlåtande över yrkesskadeutredningens förslag till yrkesskadelag m. m.18 anföres:

 

I princip är de nuvarande yrkesskadelivräntorna inte avsedda att ge kompensation för lyte och men. Vid mindre svåra skador kan det emellertid göras gällande att den tabellmässiga invaliditetsgraderingen ger ett yrkesskadeskydd, som erfarenhetsmässigt går utöver vad som behövs för att täcka inkomstbortfall, och att detta merskydd utgör ett slags kompensation för lyte och men. Förhållandet får anses ha sin förklaring däri att de tabellmässiga invaliditetsgraderna bestämts högre än som varit motiverat av inkomstbortfallet (kurs. här).

 

    Granströms och Engströms uttalanden sammanställda med det återgivna avsnittet i Riksförsäkringsverkets utlåtande synes kunna ge en föreställning om vilket besked HD skulle erhållit i Pott-målet, om yttrande inhämtats från Riksförsäkringsverket.
    Det är slutligen svårt att förbigå ett par uttalanden i HD-domen som tilldragit sig uppmärksamhet på den grund att de synes helt sakna relevans. I det ena uttalandet konstateras att från yrkesskadeförsäkringen utgående livräntor — till skillnad mot livräntor vilka utdömes såsom skadestånd — i viss utsträckning blir förhöjda vidpenningvärdeförsämring, i det andra att Pott tillerkänd lytesersättning, omvandlad till livränta, utgör ett obetydligt procenttal av inkomstunderlaget. Ingetdera av dessa båda fakta har kunnat inverka på bestämmandet av tillämplig invaliditetsgrad.
    I ögonskadeuppsatsen rekommenderades, såsom omnämnts i not 4, att vid ensidig blindhet låta i livräntan ingå skälig kompensation för kostnaden för ökat försäkringsskydd. Även om så sker synes det finnas skäl att avsevärt höja den ersättning för lyte och stadigvarande men som enligt nuvarande praxis utgår vid ifrågavarande skador.19 I den skadades naturliga ängslan för att någonting skall hända det oskadade ögat är säkerligen oron för ekonomiska följder av eventuell framtida blindhet inte det väsentligaste. Mera betyder helt visst oron för de genomgripande förändringar i livsföringen och relationerna till omvärlden som total blindhet skulle medföra. Härtill kommer så de besvär skadan orsakar, känslan att i ett viktigt hänseende

 

18 Se Tidskrift för allmän försäkring 1967 s. 45.

19 Jfr Engström a. a. s. 328.

 

Ersättningsfrågor inom skadeståndsrätten 453vara kroppsligt defekt samt skadans kosmetiska verkan och vid förlust av ögat de obehag protesen för med sig. Det kan naturligen ifrågasättas om det inte vore mest rationellt att vid den föreslagna höjningen av ersättningen för lyte och stadigvarande men bestämmadenna ersättning så, att den kom att innefatta även skälig gottgörelse för utgifter för ökat försäkringsskydd. Livräntan skulle då komma att uteslutande avse den förvärvsmässiga invaliditeten. Förutsättning för en höjning av lytes- och men ersättningen bör emellertid vara att livräntan bestämmes att någorlunda motsvara en sannolik nedsättning av förvärvsförmågan. Som enbart invaliditetsersättning för förlust av synen på ett öga torde även en standardiserad livränta beräknad efter en invaliditetsgrad om 15 procent vara i högsta laget.

 

Invaliditetsbedömning avseende förfluten tid. I sin förut omnämnda, mycket förtjänstfulla uppsats i denna tidskrift granskade MALMAEUS ett betydande antal rättsfall rörande invaliditetsbedömning ochbeaktade därvid särskilt huruvida bedömningen avsett förfluten tid eller framtiden.
    Malmaeus fann att praxis syntes tidigare ha visat stark obenägenhet att beakta att någon faktisk förlust ej uppkommit eller att denna i vart fall avsevärt understigit vad som svarat mot den medicinska invaliditeten. Frånsett ögonskador syntes å andra sidan senare rättspraxis visa en klar benägenhet att i dylikt fall nedsätta den skadade tillkommande livränta, förutsatt att hans arbets- och inkomstförhållanden tett sig relativt stabila. Rättsfallen gåve knappast vidhanden någon påtaglig skillnad härvidlag i fråga om ersättning förförfluten tid och för framtiden; benägenheten till nedsättning torde dock ha varit större när det gällt enbart förfluten tid än i fråga om den alltid mera ovissa framtiden. Även när den ekonomiska förlusten varit obefintlig hade man emellertid inte i något fall gått så långt att man helt förvägrat den skadade ersättning.
    I fråga om skador som medfört relativt ringa medicinsk invaliditet — kanske upp till 30 procent — äger de slutsatser Malmaeus kom till helt visst sin riktighet; i dylika fall har domstolarna, såsom Malmaeus påvisat, ibland i stället för livränta tillerkänt den skadade endast någon mindre engångsersättning. Beträffande svårare skadormedger rättsfallsmaterialet knappast någon säker slutsats i den avMalmaeus angivna riktningen. Totalintrycket blir att det visserligen i princip är den individuella, konkreta skadan som skall ersättas men att den medicinska invaliditetsbedömningens inflytande ofta gör sig gällande i sådan grad att bedömningen får en abstrakt karaktär.
    Vid bedömningar som avser enbart förfluten tid borde, kunde det

 

454 Halvar Lechtyckas, den medicinska invaliditetsgraden kunna helt lämnas därhän. Principiella uttalanden i den riktningen finner man också. I rättsfallet NJA 1957 s. 708 gjordes i hovrätten, där majoriteten beräknade ersättningen efter den medicinska invaliditetsgraden, ett dylikt uttalande av dåvarande adjungerade hovrättsledamoten Eskil Hellner. I HD bestämdes också ersättningen, med tre röster mot två, tillskillnaden mellan å ena sidan vad den skadelidande för den ifrågavarande tiden kunde antagas ha förtjänat, om skadan ej inträffat, och å andra sidan vad han trots skadan faktiskt tjänat; de skiljaktiga ledamöterna ville grunda bedömningen på den medicinska invaliditeten, beräknad för viss period till 26,66 och för den återstående tiden till 15 procent. I Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling för år 1963, s. 142 ff och 152 ff, finns refererade två rättsfall, som likaså avser ersättning för enbart förfluten tid men som ej refererats i NJA. Även i dessa båda rättsfall bestämdes utgången i HD av en majoritet om tre ledamöter. I det ena rättsfallet fann majoriteten gottgörelsen för förlorad arbetsförtjänst böra beräknas till skillnaden mellan den inkomst som den skadade, om olyckan ej inträffat, kunnat förvärva och den inkomst han med utnyttjande avde begränsade möjligheter som stod honom till buds bort kunna skaffa sig. De två skiljaktiga ledamöterna fann den skadade för den del av den förflutna tiden, varunder han prövat sina förutsättningar att återupptaga skogsarbete och som åtgått för anpassning till de ändrade utkomstmöjligheterna, vara berättigad till ersättning såsom om han varit helt oförmögen till arbete. För återstående delen av ifrågakommen tid ansågs ersättning böra utgå efter den medicinska invaliditetsgraden, som var 15 procent. I det andra rättsfallet fann majoriteten däremot anledning saknas att bestämma ersättning för den tid varom i målet var fråga annorledes än den skadade yrkat eller efter graden av hans medicinska invaliditet och den inkomst han kunde antagas ha haft om skadefallet ej inträffat. Den medicinska invaliditeten hade i detta fall uppskattats för viss period till 25 och för annan period till 30 procent. Här förenade sig de två skiljaktiga ledamöterna, jr. Karlgren och Brunnberg, vilka båda tillhört majoriteten i det närmast förut omnämnda målet, om en principiell förklaring, att till följd av kroppsskada förlorad arbetsförtjänst borde för förfluten tid — då ej särskilda omständigheter föranledde annat — uppskattas till skillnaden mellan å ena sidan den inkomst som kunnat påräknas, om skadefallet ej inträffat, och å andra sidan den inkomst som den skadade i verkligheten haft eller som han bort kunna skaffa sig; enligt deras mening saknades i det aktuella fallet anledning att frångå denna beräkningsgrund.

 

Ersättningsfrågor inom skadeståndsrätten 455    I sin uppsats uttalade Malmaeus betänkligheter mot att ens när det gällde ersättning enbart för förfluten tid lägga den faktiska förlusten till grund. Även i dylika fall förelåge regelmässigt stora osäkerhetsmoment vid bedömningen av vad den skadade bort kunna förtjäna. En olikartad bedömning av frågan när denna prövades isolerad och när den prövades i samband med ersättning för framtiden tedde sig knappast konsekvent och motiverad. Inte minst ur ränteneurotisk synpunkt torde det enligt Malmaeus få anses betänkligt, om den skadade skulle finna det vara till fördel för sig att i upprepade rättegångar föra talan om ersättning för faktisk förlust under redan förfluten tid.
    Mot de anförda betänkligheterna må erinras följande. Vad den skadade bort kunna förtjäna kan vara svårt att beräkna, men det är jämförelsevis sällan en dylik beräkning behöver ske. Naturligen förekommer bland de skadelidande också sådana som är uppenbart arbetsovilliga, men någon vanlig företeelse är det inte; det är ej ofta en sådan sinnesart kan konstateras. Utgår man från att det är den individuella, konkreta skadan som skall ersättas synes det varken inkonsekvent eller omotiverat att i fråga om tid som kan överblickas lägga den faktiska förlusten till grund. Och den för skadan ansvarige lär sällan behöva finna sig i att den skadade i upprepade rättegångar för talan om ersättning för faktisk förlust under förfluten tid. Han har i regel möjlighet att genom en fastställelsetalan få bestämt vilken livränta han skall behöva utge för framtiden.20
    För den skadeståndsrättsliga bedömningen borde det under alla förhållanden vara ett memento att den allmänna försäkringens invalidpensionering helt kastat loss från de medicinska invaliditetsgraderna för att i stället tillämpa rent skadeståndsrättsliga principer.Vad som anföres om invalidpensioneringens system i socialförsäkringskommitténs betänkande om förtidspensionering och sjukpenningsförsäkring m. m. (SOU 1961:29) är i stort sett ägnat att vinna tillämpning också inom skadeståndsrätten. Mot de regler om invaliditetsbedömning som upptagits i 7 kap. 3 § lagen om allmän försäkring finns ur skadeståndsrättslig synpunkt ingenting att invända.Visserligen bör man hålla i minnet att vid uppbyggandet av invalidpensioneringen det tett sig naturligt att ej lägga de medicinska invaliditetsgraderna till grund redan av den anledningen att olycksfallsskador där spelar en rätt liten roll jämfört med psykiska och invärtessjukdomar. Icke desto mindre ter det sig paradoxalt att man i svenskskadeståndsrättslig domstolspraxis fortfarande i stor utsträckning till-

 

20 Se NJA 1963 s. 442.

 

456 Halvar Lechlämpar en rent abstrakt bedömning21 medan man inom en viktig sektor av socialförsäkringen inte låter den medicinska effekten som sådan utan dess faktiska inverkan på den skadades förvärvsförmåga bli avgörande.
    Ovedersägligt är emellertid att vid bestämmandet av invaliditetsersättning i skadeståndsväg de medicinska invaliditetsgraderna trots deras schablonmässiga karaktär ofta måste få viss användning. Förhållandet har sin grund i de svårigheter som kan möta vid en jämförelse mellan arbetsförtjänsten eller arbetsförmågan före och efter skadans inträffande.
    Vad nu sagts gäller ej minst när den skadade är en självständig företagare eller uteslutande varit sysselsatt med hushållsarbete. Beträffande dessa kategorier må hänvisas till socialförsäkringskommitténs ovannämnda betänkande s. 70. Men även när det är fråga om arbetstagare kan en konkret differensbestämning stöta på svårigheter. Så kan t. ex. bli förhållandet när den skadade arbetat inom ett fack som utmärkes av täta ombyten av arbetsplats och där tider av sysselsättning avlöses av kortare eller längre arbetslöshetsperioder, där arbetsinkomsten per tidsenhet varierar avsevärt från den ena perioden till den andra, beroende på mer eller mindre förmånliga ackordetc., och där arbetare på samma arbetsplats, beroende på vilka arbeten arbetslaget satts att utföra, uppnår mycket skiftande årsinkomster. Exempel på dylika förhållanden erbjuder bl. a. byggnadsarbetarfacket.
    Särskilt för domstolarna, hänvisade som de är till det processmaterial parterna tillhandahåller, kan den föreliggande utredningen framstå som alltför mager för att kunna ensam läggas till grund för avgörandet. Som främsta hjälpmedel bör visserligen anlitas — förutom uppgifter om den skadades ålder, utbildning och tidigare verksamhet samt läkarintyg utvisande hans medicinska status och de besvär skadan förorsakar — den utredning som förebringas angående å enasidan vilken inkomst den skadade, om han ej drabbats av invaliditet, skulle efter invaliditetstillståndets inträde kunnat skaffa sig under den tid som kan överblickas och å andra sidan vad han tjänateller bort kunna tjäna under samma tid. Men dessa upplysningskällor ger ej alltid säker vägledning, och en jämförelse med den medicinska invaliditetsgraden och visst hänsynstagande till denna ärdärför ofta på sin plats. Att tillägga den medicinska invaliditetsbedömningen annan än sekundär betydelse borde dock endast i undan-

 

21 Jfr beträffande tysk rättspraxis Werner och Hansjoachim Wussow a. a.s. 471: Die Höhe aller Schadenersatzansprüche richtet sich ausschliesslichnach dem konkreten Schaden, niemals nach dem medizinisch feststellbaren Grade der Minderung der Erwerbsfähigkeit. 

Ersättningsfrågor inom skadeståndsrätten 457tagsfall komma i fråga. Och om en invaliditetsgrad, såsom är fallet med invaliditetsgraderna vid ögonskador, visat sig helt inadekvat, bör självfallet tagas hänsyn till detta förhållande.
    För försäkringsbolagen, vilka som bekant handhar invaliditetsbedömningen i det stora flertalet fall, ställer sig uppgiften genomsnittligt lättare. Genom personliga, informella kontakter med den skadade själv och hans familj, eventuellt också hans arbetsgivare och arbetsbefäl vid olika tidpunkter, kan försäkringsbolagen oftast skaffa sig ingående kännedom om den skadades belägenhet och skadans faktiska verkningar. Men även för dem och de rådgivande nämnderna kan visst hänsynstagande till den medicinska invaliditetsgraden ofta te sig påkallat.
    Otvivelaktigt har således de medicinska tabellsatserna en kompletterande uppgift att fylla vid invaliditetsbedömningen. Som en naturligtvis mycket grov regel har från yrkesskadeförsäkringshåll tillrått satt vid den skadeståndsrättsliga bedömningen i regel icke avvika från den medicinska i höjande eller sänkande riktning med mera än en tredjedel av vad den medicinska invaliditetsgraden utvisar.
    Framhållas bör i detta sammanhang att det i regel ej kan bli fråga om att utan jämkningar i ena eller andra riktningen låta ersättningen till den skadade framgå ur en jämförelse mellan hans arbetsförtjänst före och efter skadans inträffande. Åtskilliga omständigheter kan medföra att man inte bör räkna med hela den inkomst den skadade uppbär sedan han återgått till full arbetstid. Arbetsgivaren betalar honom kanske av välvilja full lön fastän hans arbetsprestation på grund av skadan blivit mindre än den normala. Arbetsförtjänsten har kanske delvis möjliggjorts genom att den skadades arbetskamrater för att hjälpa honom tagit på sin lott arbeten som närmast ankommit på den skadade men som denne till följd av skadan ej kunnat utföra. Den inkomst den skadade kommit upp till har han kanske uppnått genom att förlänga arbetstiden etc. För den skadade kräver arbetet oftast extra anspänning av hans krafter; att ejtaga hänsyn härtill skulle vara att undergräva hans ambition. Å andra sidan kan det också förekomma omständigheter som talar i motsatt riktning t. ex. att en skadad, som mycket väl skulle kunnat arbeta lika många timmar i veckan som före skadan, tar denna till förevändning för att inskränka arbetstiden. Blir det klarlagt att det förhåller sig så, bör ersättningen naturligtvis röna inverkan därav.
    Av det sagda framgår att differensbestämningen i förevarande falli regel måste mer eller mindre få karaktären av en skälighetsbedömning med de värderingar av olika slag som hör till en dylik bedömning.

 

458 Halvar Lech    De svenska domstolarnas benägenhet för abstrakta bedömningar har inte minst kommit till uttryck när det gällt att samtidigt bestämma invaliditetsersättning för förfluten tid och för framtiden. Även när vid tiden för meddelande av slutgiltig dom flera år förflutit sedan invaliditetstillstånd inträdde och den skadade inte lidit någon inkomstförlust under denna tid har i åtskilliga fall, såsom framgår av Malmaeus' uppsats, en och samma livränta, beräknad efter en högmedicinsk invaliditetsgrad, utdömts såväl för förfluten tid som förframtiden. Förklaringen härtill har man sökt finna i utjämningssynpunkter. Det är onekligen en egendomlig utjämning det är fråga om. Uppenbarligen kan bedömningen inte väntas i stort sett bli riktigare genom att man bortser från hur händelserna utvecklat sig under den enda tid varom man vet någonting med säkerhet. Om en utjämning skall ske, borde tydligen erfarenheterna från den tid som förflutit snarast leda till att livräntan för hela tiden bestämdes lägreän som eljest skulle ha skett. För en sådan bedömning måste dock fordras att den skadades arbets- och inkomstförhållanden jämte övriga omständigheter, däribland vad som kan antagas rörande det framtida arbetsmarknadsläget, indicerar att den faktiska invaliditeten även i fortsättningen kommer att vara förhållandevis låg. Anses omständigheterna ej med tillräcklig säkerhet utvisa att så blir fallet synes dock det faktum, att den skadelidande under den tid som gått lidit ingen eller relativt ringa inkomstförlust, regelmässigt böra inverka på bestämmandet av ersättningen för den tiden — låt vara att viss överkompensation så gott som alltid är motiverad, större ju större den erforderliga anspänningen och besvären i arbetet beräknas havarit. Enhetlighet i bedömningen för förfluten tid och för framtiden synes ej ha något egenvärde. Än mindre kan det ha något värde i och för sig att viss invaliditetsprocent anges som utslagsgivande. Därigenom får bedömningen sken av en exakthet som ej har någon motsvarighet i verkligheten, och för den skadade kan det knappast, om han är normalt beskaffad, vara till någon hugnad att påminnas omatt han åsatts den eller den invaliditetsgraden.
    Exempel på hur invaliditetsbedömningen vid ögonskador i domstolspraxis gestaltat sig beträffande förfluten tid erbjuder det förutavhandlade Pott-målet. Pott hade yrkat att livränta beräknad efter den medicinska invaliditetsgraden om 25 procent skulle utgå för tiden fr. o. m. den 3 november 1962 t. o. m. den 31 augusti 2009,för tiden t. o. m. den 31 augusti 1967 med 3 250 kr. om året, dock med rätt för Kronan att avräkna vad Pott för samma tid på grundav olycksfallet uppburit från Riksförsäkringsverket eller av Kronan. Kronan medgav att för sistnämnda tid utge livränta med 2 300 kr.

 

Ersättningsfrågor inom skadeståndsrätten 459om året, varifrån skulle avgå av Riksförsäkringsverket beviljad livränta om 1 625 kr. om året. När HD meddelade dom i målet hade Pott under den tid av nära tre och ett halvt år som då förflutit från invaliditetstillståndets inträde inte lidit någon inkomstförlust till följd av skadan. Ansvarsförsäkringens personskadenämnd hade i det yttrande nämnden avgivit uttalat att Pott syntes icke skäligen kunna för tilländagången tid göra anspråk på högre livränta än Kronan medgivit. För den katastrofrisk Pott löpt under denna tid och den extra anspänning arbetet under samma tid med hänsyn till tillvänjningen kunde ha krävt av honom syntes denna livränta utgöra fullttillräcklig gottgörelse. HD fann emellertid Pott även för denna tidberättigad till livränta efter den medicinska invaliditetsgraden. Bedömningen synes svår att förena med den förklaring som inlederdomen, ehuru förklaringen tar sikte på framtiden. Enligt förklaringen bör, där skadestånd för inkomstförlust i anledning av kroppsskada finnes skola utgå i form av livränta, denna motsvara den förlust skadan i det särskilda fallet antages komma att medföra under den tid varom är fråga.