Förenta staternas Högsta Domstols politiska roll

 

Av attachén LENNART ALVIN

 

    Förenta staternas författning är kortfattad ifråga om domstolsväsendet. Artikel III: 1 föreskriver att den dömande makten skall tillkomma en för hela unionen gemensam Högsta Domstol och de underordnade domstolar, som kongressen må inrätta. Den amerikanska Högsta Domstolen har befogenhet att upphäva delstatliga lagar och undanröja beslut av delstatliga domstolar i den mån sådana beslut och lagar icke står i överensstämmelse med konstitutionen. I dess judiciella prövningsrätt ingår också att den kan upphäva beslut som fattats av presidenten och ogiltigförklara lagar som antagits av kongressen och undertecknats av presidenten.
    Judiciell prövningsrätt kan vara av två slag — formell och materiell. Den formella prövningsrätten innebär befogenhet att undersöka om lagar och beslut tillkommit under iakttagande av de bestämmelser som finns i författningen. Den materiella prövningsrätten innebär att domstolen har rätt att pröva om beslut och lagar står i överensstämmelse med författningen. Detta är vad man vanligen menar med judiciell prövningsrätt.
    Författningen är enligt artikel VI bindande för domstolarna i varje stat, oavsett vad som må föreskrivas i delstatliga författningar eller lagar. Det finns emellertid inte i författningen någon motsvarande formell grund för de federala domstolarnas judiciella prövningsrätt. Under utarbetandet av författningen ansågs det dock vara självklart att en sådan prövningsrätt förelåg. Sålunda förutsätter den första Judiciary Act av år 1789 i § 25 en sådan och nämner vissa fall då federala lagar kan prövas och upphävas eller bekräftas av Högsta Domstolen.
    Uppfattningen att man ansåg det självklart att tillskriva Högsta Domstolen en judiciell prövningsrätt har sin grund i de forna engelska koloniernas speciella ställning. De första invandrarna medförde det rättssystem de varit vana vid hemma i England, men de förändrade levnadsvillkoren i den nya världen gav upphov till betydande avvikelser. Sedan alla kolonier i Nordamerika blivit kronkolonier och kolonialministeriet tillskapats i London 1696 började också en mera planmässig kolonialpolitik bedrivas. Det tillkom Privy Council i London att bedöma, om lagar som antagits i kolonierna skulle godkännas eller ej och således få bindande kraft. Före 1696 förekom det ej att Privy Council vägrade godkänna en lag, men därefter hände det ganska ofta att lagar ej godkändes. Kolonierna fick således vänja sig vid att få sina lagar prövade och ibland underkända av högre juridisk instans i London.
    Förhandlingarna inför Privy Council ägde rum i judiciella former. Konflikterna mellan kolonierna och moderlandet kom därför att från början få en juridisk karaktär och detta kom helt naturligt att påverka inställningen hos de män, som skrev den amerikanska författningen. Man var van vid att

 

all lagstiftning var underkastad judiciell prövning. Vidare var den stora juridiska auktoriteten vid denna tid i de amerikanska kolonierna Edward Coke. Både i sina skrifter och sina domstolsutslag hade Coke med skärpa hävdat att kungamaktens och parlamentets lagstiftningsmakt var underkastad judiciell prövning. Han sammansmälte tre olika företeelser, Magna Charta, den engelska sedvanerätten och naturrättsliga tankegångar, till en högre rätt, som begränsade lagstiftningsmakten.
    Mot denna ideologiska bakgrund är det naturligt att den amerikanska författningen inte uttryckligen ger Högsta Domstolen en judiciell prövningsrätt. Denna rätt framstod säkerligen för de flesta vid denna tidpunkt som helt självklar, även om man — liksom för övrigt var fallet med större delen av konstitutionen — ej kunde definiera begreppen eller förutse den kommande utvecklingen.
    Bland den amerikanska nationens grundläggande idéer ingår således folkligt självstyre genom kongressen med Högsta Domstolen som väktare av de konstitutionella grundvalarna, allt tankegångar som var vanliga i den politiska idédebatten mot slutet av 1700-talet. Man förväntade sig således att Högsta Domstolen skulle medverka i utformningen av landets politik. Det finns dock vissa absoluta gränser — om än otydligt utstakade — för dess verksamhet.
    För det första är Högsta Domstolen en domstol i ordets egentliga betydelse samtidigt som den har andra väsentliga, praktiska funktioner. Detta innebär att beslut i en fråga ej kan fattas om den ej presenteras i form av ett mål mellan olika parter. En stor del av domstolens makt ligger just i det faktum att den av många anses vara den opartiska rättvisan, vars plikt det är att bevara respekten för författningen. Eftersom denna på många punkter är vagt utformad är det domstolens uppgift att uttolka den. Denna uppgift måste, som nämnts, utövas under judiciella former och häri ligger också en begränsning av domstolens verksamhet. Det finns konstitutionella frågor, som domstolen undviker att sysselsätta sig med — i varje fall hitintills — eftersom den anser att dessa frågor ej lämpar sig för juridiska avgöranden. Exempel härpå är bestämmelsen i konstitutionens artikel IV:4, som föreskriver att delstaterna skall ha ett republikanskt styrelsesätt.
    Konsekvenserna av det ovanstående är att Högsta Domstolen tvingas utföra sina legislativa åligganden med judiciella medel. Det är också nödvändigt för domstolen att beakta den allmänna opinionen i landet, då den fattar beslut i frågor av politisk natur. Detta innebär inte att domstolen slaviskt följer det politiska dagsläget, utan snarare att den allmänna idédebatten och politiska grundinställningen drar upp vissa gränser för dess nyskapande verksamhet. Om konstitutionen hade inneburit ett rent folkligt självstyre hade domstolen kunnat inskränka sig till den sekundära rollen av laguttolkare. Om man å andra sidan hade infört ett styrelsesätt, enligt vilket grundlagarna tillerkänts rollen av en avgörande kontrollfaktor, hade domstolen fått en mycket självständig ställning såsom uttolkaren av dessa grundlagar. Man valde emellertid ett mellanting mellan dessa system med inbördes kontroll och balansering mellan kongressens makt och domstolens, och givetvis även presidentens. Resultatet är att, medan domstolen ibland påverkar den allmänna opinionen, den också måste taga hänsyn till denna opinion för att dess avgöranden skall respekteras och kunna praktiskt genomföras.

 

    Det första rättsfall, i vilket Högsta Domstolen hävdade sin judiciella prövningsrätt ifråga om beslut av kongressen, var Mackney vs. Madison (1803). Domen skrevs av den kraftfulle John Marshall, som var domstolens ordförande från 1801 till 1835 och som i hög grad satte sin personliga prägel på dess rättsskipning och arbetsformer. I sin dom hänvisade Marshall inte till Judiciary Act utan gav istället en principiell motivering för judiciell prövningsrätt i allmänhet. Marshall själv skulle emellertid inte mera komma att ogiltigförklara en federal lag eller undanröja ett beslut av en president. Domstolens sålunda hävdade judiciella prövningsrätt kom dock att spela en avgörande roll för den allmänna rättsutvecklingen inom delstaterna.
    Från 1789 till och med inbördeskrigets slut var domstolens dominerande intresse relationerna mellan unionen och delstaterna. Denna fråga hade lämnats så gott som helt olöst av konstitutionens upphovsmän. Problemet hur man skulle balansera för att undvika både ett alltför starkt federalt inflytande och alltför självständiga delstater var överhuvud överst på dagordningen i den politiska debatten under denna tid. Domstolens strävan var att anlägga de synpunkter på konstitutionen som var bäst ägnade att bevara och stärka unionen och därmed domstolen själv.
    Man kan här urskilja tre huvudprinciper för domstolen. För det första var domstolen tvungen att befästa sin formellt oberoende ställning. Den hade visserligen här dels koloniala traditioner att åberopa, dels bestämmelsen i konstitutionen att federala domare var oavsättliga och ej kunde få sin lön minskad. Kongressen hade dock viss dömande makt (impeachment, ett slags riksrättsåtal) samt kontroll över appellationsdomstolarna. Vidare var det nödvändigt för domstolen att få sin judiciella prövningsrätt allmänt accepterad av såväl federala som delstatliga myndigheter. Slutligen måste domstolens suveränitet i legala och konstitutionella frågor fastslås, så att domstolens utslag som sådant blev omedelbart bindande för övriga myndigheter även om avgörandets riktighet var diskutabel.
    Första gången domstolen undanröjde en delstatlig lag på den grunden att den stred mot konstitutionen var i fallet Fletcher vs. Peck (1810). Domstolen hävdade där att en donation var att betrakta som ett avtal och som sådant skyddad av konstitutionens bestämmelse, att inga lagar får stiftas som inkräktar på ingångna avtalsförpliktelser.
    I fallet Gibbons vs. Ogden (1824) uppkom frågan om kongressens rätt att reglera den mellanstatliga handeln. Frågan gällde ångbåtstrafiken. Olika ångbåtsbolag hade lyckats övertala myndigheterna i sina respektive delstater att trakassera konkurrenter från andra delstater. Vissa New England-stater bekämpade sålunda varandra genom en komplicerad lagstiftning. I det läget beslöt den federala regeringen i Washington att handla. Under åberopande av att ångbåtstrafik föll under begreppet mellanstatlig handel, utfärdade man tillstånd för Gibbons att driva färjetrafik över Hudsonfloden mellan New York och New Jersey. Där fanns redan tidigare en färja, som drevs med licens utfärdad av de bägge berörda delstaterna. Dess ägare tog ut stämning på Gibbons. Högsta Domstolen förklarade i sitt utslag, att delstatliga bestämmelser och föreskrifter rörande ångbåtstrafiken stred mot den federala författningen emedan de kränkte kongressens uteslutande rätt att reglera den mellanstatliga handeln. En lösning på politisk väg av denna fråga skulle sannolikt varit svår att åstadkomma, varför domstolens utslag fick mycket stor betydelse.

 

    1789 års Judiciary Act föreskrev att federala domstolar vid avgörandet av varje mål skulle tillämpa rättsregler i den delstat under vars domvärjomålet föll såvida ej annat föreskrivits. Denna bestämmelse ansågs till enbörjan medföra skyldighet för federala domare att bygga sina domar påsåväl delstatliga lagar som delstatlig praxis. I fallet Swift vs. Tyson (1842) bröt dock Högsta Domstolen denna princip och förklarade, att federal domstol endast vore skyldig att följa delstatlig rätt ifråga om uttryckliga lagbestämmelser. Vid tolkning av delstatliga lagregler åsidosatte domstolen sedan delstatlig rättspraxis i en rad fall och lade sig således till med ökadebefogenheter. Denna princip bröts dock 1938 i fallet Erie Railroad vs. Tompkins.
    Det kanske betydelsefullaste rättsfall som avdömdes under Marshalls tid i Högsta Domstolen var McCulloch vs. Mary land (1821). Frågan var här bl. a. huruvida en delstatlig skatt på sedlar, utgivna av den amerikanska riksbankens avdelningskontor i Maryland, stod i överensstämmelse med författningen. Skatten ogiltigförklarades bl. a. med motiveringen: »Makt att beskatta innebär även makt att tillintetgöra». Att tillåta denna delstatliga skatt på sedlar skulle innebära att man tillerkände delstaterna makt över unionen.
    Högsta Domstolen utvecklade sig sålunda snabbt till en självständig maktfaktor i landet. Detta får självfallet till en del tillskrivas Marshalls skickliga manövrerande och hans känsla för det praktiskt möjliga, men kanske framför allt det faktum att domstolen fann stöd för sina åsikter hos många av de mera inflytelserika bland befolkningen. Domarna har visserligen varken parti eller valkrets som stöd bakom sig, men domstolen kunde räkna på stöd från bl. a. redan på den tiden inflytelserika juristkretsar samt huvuddelen av de mera besuttna. Båda grupperna var anhängare av den stabila, federala struktur Marshall sökte åstadkomma. Juristerna stödde dessutom rent principiellt den uppfattning om domstolens roll, som Marshall representerade. Affärsmännen tilltalades dessutom självfallet av domstolens uppfattning om konstitutionens avtalsklausul som skydd för den privata äganderätten såsom denna uppfattning kom till uttryck först i fallet Fletcher vs. Peck och sedan, mera uttalat, exempelvis i fallet Dortmouth College vs. Woodward.
    Marshall efterträddes som Chief Justice av Roger B. Taney. Trots farhågor för att det som uppnåtts under Marshall skulle förstöras, förstärktedomstolen under Taney ytterligare sina positioner. På 1840-talet var domstolens suveränitet i juridiska och konstitutionella frågor nästan självklar.Det är emellertid svårt att under tiden 1836—1857 peka på några bestämda allmänna principer, som domstolen följde. Man intog en pragmatisk inställning och hade för övrigt fullt upp att göra med att konsolidera de vunna segrarna och hålla jämna steg med utvecklingen i övrigt i landet.
    Domstolens ställning var nu så stark att inte ens det famösa utslaget i fallet Dred Scott vs. Sandford (1857) kunde helt förstöra den. Detta fall komemellertid att få en utomordentligt stor politisk betydelse. Dred Scott, enslav, hade följt med sin ägare från Missouri, där slaveri tilläts, till Illinois, där det var förbjudet. Därifrån flyttade man västerut till ett territoriumdär slaveriet reglerades av Missouri-kompromissen och Kansas-Nebraskabillen. Slaveri var där förbjudet enligt dessa kongressbeslut. Dred Scottstämde sin ägares änka och gjorde gällande att han upphört att vara slav i och med flyttningen. Högsta Domstolen fastslog dels att Scott såsom neger

 

ej kunde bli amerikansk medborgare, dels att han hade sitt hemvist i Missouri och därför inte kunde åberopa lagbestämmelser i Illinois, och delsatt principen i Missouri-kompromissen och Kansas-Nebraska-billen stredmot konstitutionen. Kongressen kunde ej förbjuda slaveri i territorierna, menade man, eftersom det skulle innebära att slavägarna orättmätigt avhändes sin egendom. Detta utslag väckte våldsamma protester i nordstaterna och bidrog till att samla folket bakom Abraham Lincoln 1860. De juridiska garantier slavägarna fått i och med domen i Dred Scott-målet upphörde emellertid i och med inbördeskriget. Det 13:e tillägget till konstitutionen, vilket avskaffade slaveriet, trädde i kraft 1865 och året därpå antogs det 14:e tillägget, som gjorde negrerna till amerikanska medborgare.
    Det är utan tvekan så att slavfrågan var för stor och för känslig för att kunna lösas av domstolen. Det var en fråga som måste lösas med politiska medel. Domstolen hade här överskridit de vaga gränser, inom vilka den kunde utöva så stort inflytande som den hittills hade gjort. Resultatet blev också en tillfällig nedgång i domstolens makt. Den hämtade sig dock snabbt. Den era under vilken domstolen framför allt ägnat sig åt delstaternas förhållande till de federala myndigheterna var slut i och med inbördeskriget.
    I och med industrialismens genombrott och de kapitalkoncentrationer detta medförde kom domstolens huvudintresse att överflyttas till det ekonomiska området och då främst till frågor om federalt och delstatligt inflytande över den privata affärsverksamheten. Domstolens huvudintresse varatt skydda affärsvärlden mot federala ingripanden. Rädslan för att delstaterna skulle förstöra unionen hade ersatts med fruktan för att myndigheterna skulle skada eller hindra affärsverksamheten, som man ansåg vara nyckeln till landets lycka och välgång. Gradvis omsatte domstolen i praktiken teorin, att företagsamheten utvecklas bäst och är till störst gagn om den får existera utan statliga eller federala ingripanden. Domstolen ogiltigförklarade sålunda bl. a. delstatliga skatter på järnvägsfrakter och delstatliga telegrafmonopol.
    1896 förklarade domstolen att den av kongressen tillskapade Interstate Commerce Commission saknade befogenhet att reglera fraktsatserna för järnvägstrafiken och i fallet United States vs. E. C. Knight Co. (1895) förklarade domstolen att den av kongressen år 1890 stiftade Sherman Act, som skapats för att komma tillrätta med monopol och andra dylika handelshinder, ej kunde förbjuda monopol i fabrikationsledet eftersom detta led ej berörde mellanstatlig handel. Den legala grunden till denna s. k. laissez faire-politik var, att de federala myndigheterna endast kunde reglera mellanstatlig handel. Domstolens långvariga kamp mot olika former av federal ekonomisk lagstiftning kom också till uttryck i fallet Pollock vs. Farmer's Loan and Trust Company (1895). Domstolen förbjöd där en direkt, federal inkomstskatt.
    Klausulen om mellanstatlig handel var dock ej tillräcklig för att man skulle effektivt kunna genomföra laissez faire-politiken. Redan i Slaughter House-fallet, 1873, hade ifrågasatts om inte 14:e tillägget till konstitutionen, som föreskriver att ingen får berövas liv, frihet eller egendom »without due process of law» samt att alla har samma rätt till »equal protection of the laws», utgjorde grund för att ogiltigförklara ett delstatligt slaktmonopol. Det skulle dock dröja till 1890-talet innan 14:e tillägget kom att användas som konstitutionell grund för ogiltigförklarande av ekonomisk lagstiftning.

 

Motiveringen var då att ingen kunde berövas egendom utom i laga ordning. Högsta Domstolen hade således kring sekelskiftet 1900 utvecklat sina verktyg — klausulen om mellanstatlig handel och 14:e tillägget — till effektiva vapen för att understödja den laissez faire-politik man utvecklat under åren efter inbördeskriget.
    På grund av sin konservativa majoritet ställde sig domstolen under enlång tid på arbetsgivarnas sida. I Lochner vs. New York (1905) gällde frågan om staten New York kränkt konstitutionen genom att utfärda en lag, som begränsade arbetstiden för bageriarbetare till 10 timmar. Domstolen fann att så var fallet. Rätten att fritt köpa och sälja arbete var en del av den frihet som garanterades medborgarna i det 14:e tillägget. Därigenom hade 14:e tillägget, som ursprungligen syftat till att göra negrerna rättsligt likställda med de vita, förvandlats till ett medel för domstolarna att kontrollera delstaternas socialpolitiska lagstiftning.
    Under de närmaste årtiondena efter 1905 upphävdes en rad lagar med bestämmelser om arbetstider, minimilöner och arbetsförhållanden. Så småningom inträdde dock en förändring i domstolens inställning. Det började med att den godtog lagar, som på olika områden begränsade arbetstiden för kvinnor. Detta skedde redan 1914 och 1915. Sedan följde en period avvacklande praxis tills domstolen på 1930-talet slutligen godtog den moderna sociallagstiftningen. Dessförinnan skulle dock frågor därom utlösa öppenkonflikt mellan de tre federala statsmakterna.
    Under Franklin D. Roosevelts tid som president blev sociallagstiftningentill stor del en uppgift för de federala myndigheterna. Presidenten och myndigheterna kom att ingripa på områden som förut legat utanför deras kontroll. Formellt skedde detta genom att kongressen beslöt att den var behörig att utfärda föreskrifter om arbetsförhållanden inom företag, vilkas produkter transporterades över delstatsgränser. Lagstiftningen byggde således på författningens föreskrift, att kongressen skall ha uteslutande befogenhet att reglera den mellanstatliga handeln. Domstolen opponerade sig häremot och i fallet Schecter vs. United States (1935) ogiltigförklarades National Recovery Act. I United States vs. Butler (1936) hände samma sak med Agricultural Adjustment Act och andra väsentliga New Deal-lagar.
    Många av de utslag genom vilka nya lagar underkändes hade beslutats av domstolen med fem röster mot fyra. Domstolen hade en konservativ och en liberal grupp samt en oavhängig ledamot, Owen Roberts, som ibland röstade med den ena gruppen och ibland med den andra. I och med sin förkrossande valseger 1936 kände sig Roosevelt stark nog att gå till angrepp mot domstolen. För att försvaga dess konservativa grupp begärde han att få utnämna nya domare för var och en av domstolens ledamöter som fyllt 70 år. Detta angrepp misslyckades dock. Roberts och delvis även ordföranden, Charles Hughes, ändrade emellertid åsikt och gick över till det liberala lägret. Troligen inverkade härtill Roosevelts valseger, som klart visade att han hade folkligt stöd för sin New Deal-lagstiftning. I varje fall godkändes 1937 dels en lag om införande av minimilön, dels en lag om hjälp åt skuldsatta jordbrukare samt Railway Labor Act. Vidare godkändes Wagner-lagen, som reglerade förhållandet mellan arbetsgivare och fackföreningar samt Social Security-lagstiftningen, som införde en allmän folkpension för stora samhällsgrupper.
    Situationen 1937 för domstolen liknade mycket den situation som rått

 

30—683005. Svensk Juristtidning 1968

 

1866. I båda fallen hade domstolen fått ge vika för en allmän opinion i landet. Många samtida bedömare lutade vid båda tillfällena åt uppfattningen att domstolen hade spelat ut sin roll som judiciell prövningsinstans och att dess politiska roll sålunda mer eller mindre upphört. Intet kunde vara mera felaktigt. Om domstolen skulle kunna fortsätta att spela en viktig roll i samhällsutvecklingen var det dock nödvändigt — nu sedan de principiella frågorna i förhållandet mellan regeringen och den privata företagsamheten till största delen hade lösts — att man utvecklade en ny intressesfär och drog upp nya riktlinjer för verksamheten på samma sätt som man gjort 1866, då domstolen från att tidigare främst ha ägnat sig åt att utarbeta en doktrin angående förhållandet mellan de federala myndigheterna och delstaterna övergick till att behandla relationerna mellan regeringen och privatföretagen.
    Den intressesfär, som kom att dominera denna tredje era i domstolenshistoria, är problematiken kring den enskildes medborgerliga rättigheter (civil rights). Att så kom att bli fallet är naturligt med tanke på Förenta staternas situation mot slutet av 1930-talet. Krigsrisken var överhängande och medvetenheten om sådana diktaturer som Tyskland och Ryssland gjorde att allmänheten som aldrig förr blev varse värdet av exempelvis yttrandefriheten. Hitlers raspolitik frambragte också en allmän medvetenhet om rasfrågan i USA. Eftersom Amerika mer och mer kom att betraktas som den fria världens ledare, växte den inhemska olusten över landets egna olösta problem. Som så ofta förr varit fallet påverkades domstolen av dessa allmänna idéströmningar och tonvikten i dess verksamhet försköts i riktning mot ökat skydd för de medborgerliga rättigheterna.
    Det var först under 1940-talet, som domstolen kom att åberopa 14:e tilllägget till författningen för att garantera negrerna rättslig likställighet med de vita. Till en början ogiltigförklarade domstolen endast lagar som innebar diskriminering mot negrerna. Principen om segregation godtogs om grundsatsen »separate but equal», som den formulerades i fallet Plessy vs.Ferguson (1896), upprätthölls. Detta innebar att segregation godtogs, om de möjligheter, vilka stod negrerna till buds, verkligen var någorlunda likvärdiga med dem som erbjöds de vita. Åtskilliga universitet och colleges öppnades dock efter andra världskrigets slut för negrer. Högsta Domstolen utfärdade förelägganden till delstatliga myndigheter att ta emot vissa elever som studenter vid universiteten, såvida de inte före ett visst datum kunde styrka att en särskild men likvärdig utbildning fanns inom delstaten. Tidsfristerna var många gånger korta och föreläggandena fick därför oftasamma verkan som beslut om införande av samundervisning.
    I det kända rättsfallet Brown vs. Board of Education (1954) ändrade emellertid domstolen mening och förklarade att segregation i och för sig stred mot författningen. Negrernas långa kamp för juridiskt likaberättigande, som började med Dred Scott-målet och gick via Plessy-Ferguson-fallet till avgörandet i fallet Brown, var nu fullbordad. Domstolen framhöll i sitt utslag 1954, att principen om lagligt föreskriven åtskillnad mellan individer av olika ras innebär, att den minoritetsgrupp som försättes i en rättslig undantagsställning berövas »equal protection of the laws». Argumenteringen i målet byggde bland annat på Gunnar Myrdals bok »An American Dilemma».
    Förhållandet mellan domstolen och de två politiska instanserna var vid

 

tiden för detta avgörande inte helt friktionsfritt. Slitningarna var dock av en annan typ än tidigare, då domstolen i allmänhet representerat en merakonservativ ståndpunkt än presidenten och kongressens majoritet. Under Earl Warren har Högsta Domstolen oftast kommit att intaga en mera liberal och frihetsvänlig ståndpunkt än de politiska instanserna och har i enrad rättsfall slagit vakt om individernas medborgerliga rättigheter och om demokratiska principer. Den liberala röstövervikten i domstolen har ytterligare befästs i och med Abe Fortas' utnämning till domare 1965. Även Thurgood Marshall — han utnämndes 1967 som den förste färgade medlemmen av domstolen — förmodas i kontroversiella frågor komma att intaga en liberal ståndpunkt. I fallet Dennis vs. United States (1951) förklarade domstolen sålunda,att det inte var något brott att bekänna sig till den kommunistiska ideologin. Den som inte vidtagit någon handling eller deltagit i påtagliga förberedelser till en omstörtning av det amerikanska samhället med våldsamma medel, hade ej begått något brott.
    Domstolen förbjöd vidare åklagarmyndigheterna att använda hemliga vittnesmål och föreskrev att åklagaren alltid måste ange vilka vittnesmål han ämnade åberopa samt ställa allt bevismaterial till försvarsadvokatens förfogande. Denne måste också ges tillfälle att motförhöra vittnena. Bevismaterial, som åtkommits genom olaga telefonavlyssning, förbjöds vid alla federala domstolar även om avlyssningen skett i en delstat där sådan var tillåten. Vidare underkände domstolen State Departments praxis att vägra utfärda pass för personer, »vilkas resa i utlandet inte kan förväntas vara i Förenta staternas intresse». Med stöd av denna bestämmelse hade departementet länge vägrat utfärda pass till kända kommunister. Domstolen fastslog emellertid att en amerikansk medborgare har rätt att resa utomlands, såvida han ej är misstänkt eller åtalad för brott, försatt i konkurs eller dylikt.
    I ett uppmärksammat utslag 1962, Engel vs. Vitale, förbjöd domstolen läsning av bibeln samt böner och psalmer i de offentliga skolorna. Domstolen har också förbjudit edsavläggelser vid tillträde till federala ämbeten och förbjudit bidrag av delstatliga medel till kyrkoägda skolor. Man har också på sistone intagit en liberalare ståndpunkt till frågan om vad som är att betrakta som pornografisk litteratur. I ett utslag 1966 mildrade domstolen tidigare kriterier men tillade, att sådana faktorer som annonsering och försäljningsteknik finge beaktas vid avgörandet.
    Domstolens kanske viktigaste utslag med politiska följder på sistone är Baker vs. Carr (1962). Frågan gällde där valkretsindelningen. I fallet Colegrave vs. Green (1946) fastslog domstolen att valkretsindelningen varen politisk fråga som ej föll under domstolsprövning. Denna princip gällde ända till 1962, då den avvisades av majoriteten med motiveringen att en orättvis valkretsindelning strede mot 14:e tillägget därför att vissa medborgare berövades likhet inför lagen. Staten Tennessee ålades sålunda i Baker vs. Carr att genomföra en mera rättvis valkretsindelning. Men domen lämnade flera frågor öppna. I Reynolds vs. Simms (1964) och följande utslag besvarades vissa av dessa frågor. Dessa domar innebar att alla valkretsar inom en delstat måste ha ungefär samma antal invånare. Även den delstatliga legislaturen måste sammansättas med hänsyn till folkmängden. Dessa utslag har haft enorma verkningar i landet. Många, ofta kon-

 

servativa, ombud från glesbefolkade och överrepresenterade landsdelar har förlorat sina platser i delstatliga legislaturer och i kongressen. De flestastater har fått vidtaga genomgripande åtgärder för att kunna genomföra val till delstatslegislaturen enligt domstolens intentioner. Det var endast 12 stater som ej behövde göra om valkretsindelningen för representanthusval.
    Högsta Domstolen har under de sista åren i flera fall uttalat sig till förmån för den enskildes rättighet att fritt demonstrera på fredligt sätt. 1966 hände emellertid för första gången under 60-talet att man dömde till nackdel för några demonstranter. Fallet berörde ett antal civil rights-demonstranter utanför ett fängelse. De arresterades när de ej, efter uppmaning, flyttade på sig för att inte blockera en allmän väg. Man kan eventuellt här förmoda att domstolen blivit mera lyhörd för kravet från många på en balansering mellan önskemål om full frihet för demonstrationer och om större befogenheter för ordningsmakten att ingripa i vissa fall.
    Domstolen har vidare i det uppmärksammade fallet Miranda (1966) klart utsagt, att den som är misstänkt ovillkorligen har rätt att konsultera sin försvarare innan han erkänner ett brott. Han skall klart upplysas om att han ej behöver besvara några frågor innan så kan ske. Detta utslag är utomordentligt betydelsefullt och kommer att få vittgående följder på processrättens område.
    Valutgången hösten 1966 gav klara tecken till kongressen och Vita Huset att det nu var dags att minska reformtakten. Det är möjligt att även domstolen, som visserligen ligger utom räckhåll för väljarna, har påverkats av denna opinion och dämpat takten något på sistone. Vissa beslut tyder i varje fall därpå. Bland dessa är domstolens ovannämnda beslut från november 1966 rörande demonstranter utanför ett fängelse. Domstolen röstade där med siffrorna 5—4 mot demonstranterna. Även domstolens aktivitet beträffande den nya valkretsindelningen tycks ha minskat. Domstolen avvisade nyligen ett fall som rörde frågan om elektorssystemet vid val av president och vicepresident. Domstolens domar i frågan om valkretsindelningen väckte också på sin tid en storm av protester i kongressen. Man övervägde t. o. m. ett lagförslag, som skulle fråntaga domstolen rätten att ta ställning till tvister i denna fråga. Även i skolsegregationsfrågorna har domstolen vid ett tillfälle på sistone intagit en undvikande attityd. Således vägrade domstolen att taga upp till prövning ett mål där den avgörande frågan var, huruvida den lokala skolstyrelsen har skyldighet att tillhandahålla blandade klasser i en och samma skola. Earl Warren visade också i ett tal inför American Law Institute redan i maj 1966 en viss moderation i tempot beräffande civil rights-lagstiftningen.
    Även om tecken på att domstolen just nu har dämpat reformtakten något ej saknas, så är de dock inte entydiga. Så sent som den 4 december 1967 beslöt domstolen att man skulle taga upp till prövning ett fall, som rörde diskriminering på bostadsmarknaden (open housing). Denna fråga var då en av de mest kontroversiella politiska frågorna. Numera har kongressen antagit en relativt omfattande civil rights-lag, som bland annat förbjuder diskriminering på bostadsmarknaden. Sådana frågor som privatlivets helgd, straffprocessen samt avvägningen mellan pressfrihet och kontroll av pornografika är också fortfarande i fokus för domstolens intresse. Det har också påståtts att det finns tecken som tyder på att domstolen i framtiden kan komma att ägna stor uppmärksamhet åt bestämmelserna i artikel IV:4

 

i konstitutionen, vari stadgas att varje stat skall ha ett republikanskt styrelseskick — »a republican form of government». En tolkning av denna bestämmelse skulle kunna få samma explosiva verkan som 14:e tilläggets bestämmelser om »due process» och »equal protection». Domstolen har förövrigt redan i och med bl. a. Baker vs. Carr angående valkretsindelningen uttalat sig om sammansättningen av delstatslegislaturerna trots uttryckligt motstånd från en majoritet av de röstberättigade i Colorado, Michigan och Californien.
    Domstolen har på sista tiden, liksom under hela sin tillvaro, varit utsatt för kritik från många. Det finns de, som anser att domstolen överskrider sin kompetens när den fattar vittgående beslut i frågor, som av en eller annan anledning ej kunnat lösas av exempelvis kongressen. Argumenten häremot är vanligen att domstolen ej bör befatta sig med sådana »politiska» frågor, eftersom den är utom räckhåll för väljarna. Sådan kritik mot Warren-domstolen är ingen nyhet. Redan 1958 antog en konferens med ordförandena i 36 delstatliga domstolar en resolution, som gick ut på att Högsta Domstolen vid flera tillfällen lagt under sig alltför stor politiskmakt. I slutet av förra året uppgav sydstatsdemokraten Sam Ervine som sin åsikt inför senaten att domstolen upprepade gånger utövat befogenheter, som tillkomme kongressen och delstaterna enligt konstitutionen. Även domaren i Högsta Domstolen Black har vid flera tillfällen antytt liknande tankegångar. Det torde dock knappast finnas någon anledning att tro att sådan opposition kan komma att få någon mera direkt inverkan på domstolens framtida handlande. Dels är den större delen av domarna liberalt inställda, dels har en liknande debatt alltid förts kring domstolen, vilket är helt naturligt med tanke på konstitutionens vaga föreskrifter om dess kompetens.
    En blick på domstolens historia ger vid handen att den aldrig varit endast en passiv uttolkare av konstitutionen. Dess åsikter i många frågor har dock helt naturligt växlat under årens lopp. De enskilda domarna har knappast kunnat undgå att påverkas av den värld de levt i eller att omsätta i praktiken många av de idéer, som påverkat dem. Det är därför helt logiskt att påstå, att domstolen aldrig legat vare sig långt efter eller långt före utvecklingen och debatten i Förenta staterna i övrigt. Detta faktum torde också vara en av förklaringarna till det stora inflytande domstolen har, trots konstitutionens vaga föreskrifter om dess kompetens. En annan förklaring är att domstolen förstått att hålla sig inom vissa gränser och ej överskatta sin omedelbara politiska makt. Vid de få tillfällen då dessa gränser överskridits har det också omedelbart visat sig att såväl respekten för domstolen som dess inflytande minskat.
    Domstolen har under sin tillvaro under olika perioder ägnat sig främståt lösandet av vissa principiella huvudfrågor, som varit av vikt för nationen. Under tiden 1789—1860 var förhållandet unionen-delstaterna den mest brännande frågan. Domstolen visade där aktivt vägen mot en lösning förde politiska myndigheterna. I och med industrialiseringen blev under tiden 1865—1937 förhållandet mellan regeringsmakten och det privata näringslivet huvudfrågan. Sedan domstolen 1937 överlämnat problematiken kring den ekonomiska lagstiftningen till de politiska instanserna, har den främstägnat sin uppmärksamhet åt de medborgerliga rättigheterna. Utan tvekan är dessa frågor de mest brännande just nu. Det faktum att domstolen sedan

 

början av 1950-talet i allmänhet varit mera liberalt inställd än kongressen och presidenten gör, att domstolen visat vägen i många frågor genom att fatta viktiga beslut, som antagligen ej varit möjliga att genomdriva i de politiska instanserna. Exempel härpå är besluten om valkretsindelningarna och rassegregationen.
    Det finns ingen anledning att tro att den tillfälliga dämpning i aktiviteten, som man kunnat spåra på sistone, hänger samman med minskat intresse från domstolens sida att lösa de brännande medborgarrättsproblemen. Det kan väl snarare förhålla sig så att domstolen, medveten om etttillfälligt uppsving för de mera konservativa krafterna i landet, föredrar att ej ställa alltför kontroversiella frågor på sin spets. Högsta Domstolens historia synes ju utvisa att den är en mäktig institution, så länge dess beslut ej avlägsnar sig alltför mycket från det politiska klimatet i allmänhet.

 

Källor

 

Ahlander, Björn: Maktspelet i USA, 1967
Berggren, Håkan: Förenta Staternas Historia, 1966
Bickel, Alexander M.: The Least Dangerous Branch, 1962
Bickel, Alexander M.: Politics and the Warren Court, 1965
Celler: The United States Constitution, 1966
Current, Williams, Freidel: American History, 1965
Freud, Paul A.: The Supreme Court of the U.S., 1961
Kirkpatrick, Dick: U.S. Supreme Court Upsets Traditon, 1967
McCloskey, Robert G.: The American Supreme Court, 1960
Rodell, Fred: Nine Men, 1955
Harvard Law Review November 1966
Harvard Law Review November 1967
U.S. News & World Report 18 december 1967