PREBEN LYNGSO. Check- og veksellovene. Kbhvn 1967. Juristforbundets Forlag. 443 s. Dkr. 44,00.

 

Den svenska litteraturen på checkrättens område är tyvärr förvånansvärt ringa och knapphändig. Därför har vi här i detta hänseende främst anlitat vissa nordiska kommentarer till 1932 års checklag (CL), nämligen bl. a.

 

Lars Fogelklou 477Helpers danska kommentar och — kanske särskilt — Holmboes norska. Eftersom CL bygger på en internationell konvention och i princip är lika lydande i de olika konventionsstaterna, har de danska och norska kommentarerna stort värde även för vår del. Båda dessa arbeten är emellertid nu drygt 35 år gamla. Ett starkt behov av nya arbeten på området, vari bl. a. praxis efter checklagens tillkomst redovisas, har därför sedan länge förelegat. Detta behov har väl i någon mån fyllts av Hesslers 1958 genom Svenska Bankföreningen utgivna arbete »Obehöriga förfaranden med värdepapper», som bl. a. behandlar åtskilliga intressanta och aktuella checkfrågor och därför varit till stort praktiskt gagn.1 Med den oerhört kraftiga utveckling checkrörelsen fått i vårt land — särskilt genom införande av checklönesystemet — har bristen på en modern kommentar till CL känts särskilt besvärande.2 Lyngsøs arbete, som ju också omfattar växellagen (VL), mottages därför med stor tillfredsställelse. I förordet framhåller förf., att han främst avsett att göra en kommentar till CL. Kommentaren till VL kommer därför sist i framställningen. Med hänsyn till att de flesta bestämmelser i VL har sin motsvarighet i CL har kommentaren till VL i stor utsträckning begränsats till hänvisningar till framställningen av motsvarande bestämmelser i CL. Med denna för ändamålet väl lämpade metod, som radikalt skiljer sig från den för gemensamma kommentarer till VL och CL vanligen förekommande, blir alltså checklagskommentaren det primära, medan växelrätten kommer i andra hand. Metoden innebär bl. a. att i checkkommentaren också behandlas växelrättsfall av betydelse för innebörden av motsvarande bestämmelser i CL. Av kommentaren hänför sig till CL ca 275 s. och till VL ca 120 s. Därtill kommer, förutom ett fylligt sakregister, en imponerande litteraturförteckning och ett s. k. domsregister, som även omfattar norska och svenska rättsfall — allt förhållanden som underlättar arbetets praktiska utnyttjande. I detta sammanhang kan framhållas, att med arbetets uppläggning detta av naturliga skäl inte får riktigt samma värde på växelrättens område, en omständighet som emellertid är av mindre betydelse då litteraturen på detta område är avsevärt större än den på checkrättens.
    Efter ett studium av boken, som här begränsats till att avse den checkrättsliga delen, har mitt huvudintryck därav varit följande. Arbetet, som i viss mån är av handbokskaraktär, består av en fortlöpande kommentar till de olika reglerna i CL. Kommentaren är mycket utförlig och ger rikhaltiga hänvisningar till litteratur och rättsfall. I ett stort antal berörda tveksamma frågor har de lösningar förf. anfört byggt på redovisad litteratur eller rättspraxis. Men självfallet har förf. också i åtskilliga spörsmål måst ta ställning utan att kunna inhämta direkt stöd från andra auktoriteter. Därvid synes förf:s lösningar i allmänhet ha starkt fog för sig. Det intresse för svensk rätts vidkommande som förevarit beträffande innebörden av den särskilda straffbestämmelsen i 74 § CL har ej framkommit i kommentaren, eftersom danska CL inte innehåller en motsvarande regel. Enligt dansk rätt är utställande av check utan täckning m. m. straffbart blott efter strafflagens regler. (Norska CL har däremot en med den svenska likalydande regel i detta hänseende.) I Danmark torde inte heller ännu finnas någon motsvarighet till de i vårt land särskilt av checklönesystemet föranledda överenskommelserna banker och andra kreditinstitut emellan rörande ansvar för

 

1 Arbetet har av anmälaren recenserats i SvJT 1960 s. 511.

2 Vid slutet av 1967 fanns det drygt 880 000 checklöneräkningar.

 

478 Lars Fogelkloucheckar i olika avseenden. Då dessa interna överenskommelser delvis innefattar regleringar, som avviker från de i CL angivna, har vid tillämpningen av CL i sammanhanget vissa svårigheter här förekommit. Något bidrag för lösning av dessa spörsmål kan sålunda ej heller inhämtas ur denna kommentar. På hithörande områden finns sålunda fortfarande behov av en rent svensk kommentar till CL. Förf. behandlar tyvärr inte de särskilda för checkrörelsen uppkomna problem, som sammanhänger med nu åtminstone i Sverige gängse automatisk databehandling av checkkonton. Eftersom CL inte uppbyggts mot bakgrunden av ett sådant förfarande, är vissa regler i CL inte helt ändamålsenliga för detta system.
    Efter dessa allmänna synpunkter på Lyngsøs bok skall jag nu ta upp vissa däri berörda frågor, som jag tror kan vara av intresse och som är belysande för vad man kan inhämta av kommentaren.
    Under 1 § berörs frågan om underskrift å check med faksimilstämpel. Förf. uttalar, att sådan underskrift inte uppfyller CL:s krav men att man måste beakta, att det kan utbilda sig en sedvana härvidlag som ändrar kravet på egenhändig namnunderskrift (s. 26, bl. a. not 18 a). Tendensen till främjande av en sådan sedvana torde förvisso växa sig allt starkare. Under 4 § behandlas bl. a. frågan huruvida täckning för checken måste föreligga redan vid tidpunkten för utställandet eller om det räcker med att täckning föreligger vid presentationen (s. 37). Förf. synes i likhet med Holmboe ansluta sig till det förra alternativet, för vilken ståndpunkt goda skäl föreligger.
    Under 12 § behandlas frågan om rätt till betalning av skuld med check (s. 75 o.f.). Här fastslås att gäldenären, om det inte finns någon uttrycklig bestämmelse om betalningssättet och frågan ej heller reglerats genom kutym eller sedvana, har rätt att betala med check, såframt borgenären härigenom icke utsätts för väsentlig risk eller olägenhet. Får borgenären checken i så god tid att han kan få den inlöst i bank före förfallodagen, kan det ej alls vara fråga om dröjsmål. Om borgenären får checken på förfallodagen, kanske han först nästa dag har möjlighet att få betalt i banken, men om gäldenären inte vet, att borgenären har behov av kontanter på själva förfallodagen, kan en dags dröjsmål med betalningen normalt ej betyda att det föreligger väsentligt dröjsmål. I sammanhanget åberopas bl. a. det mot denna grundsats stridande rättsfallet NJA 1955 s. 399, som dock gällde hyra och därför i flera avseenden var speciellt. Förf:s ståndpunkt till frågan synes visserligen med hänsyn bl. a. till checkrörelsens nuvarande breda omfattning väl motiverad då det gäller blott en isolerad skuldbetalning. Emellertid föreligger därutöver åtskilliga andra betalningssituationer, exempelvis vid köp och andra ömsesidiga avtal, varvid likvid skall erläggas för ett köpt värdepapper eller ett lösöreföremål, då det kan vara riskabelt för säljaren att utan vidare godta köparens check som likvid och säljaren-borgenären därför bör kunna vägra att emotta sådan likvid.
    I 15 §, sista stycket, anges, att överlåtelse till trassatbanken blott gäller som kvitto, såvida banken inte har flera kontor och överlåtelsen skett till annat kontor än det, å vilket checken dragits. Detta skulle såsom förf. framhåller bl. a. betyda att trassatbankskontoret, om det honorerar en på kontoret dragen check för vilken täckning helt eller delvis saknas å utställarens konto, förlorar regressrätt mot checkinnehavaren, låt vara att den istället får ett utomcheckrättsligt täckningskrav mot utställaren (s. 96 o.f.). Förf. anför därom vidare, att trassatbanken genom sin inlösen av den täck-

 

Anm. av Preben Lyngsø: Check- og veksellovene 479ningslösa checken kan sägas ha stillatigande träffat avtal om överdragning eller förhöjning av en kredit — ett uttalande som dock får anses mera teoretiskt än reellt rättvisande. Visserligen kan trassatbanken stundom resonera på sådant sätt men regelmässigt är nog detta inte fallet. Frågan sammanhänger i hög grad med de praktiska möjligheterna för trassatbanken att snabbt konstatera, huruvida täckning förefinns. Det här är just en situation, där CL:s regler i praktiken är svåra att tillämpa vid den stora omfattning checkrörelsen nu fått och med det nya systemet för databehandling av checkkonton. Som förhållandena nu ligger till är det exempelvis i många fall nästan ogörligt för ett bankkontor att vid emottagande för honorering från en affärskund av en massa checkar kontrollera att det verkligen finns täckning just för de av dessa som dragits på ifrågavarande kontor. Detta skulle i vart fall på ett för både kunder och banker ogynnsamt sätt förlänga ärendets expediering. (För övriga, å andra bankens kontor eller å andra banker dragna checkar, som kunden endosserat, bibehålls ju regresskravet mot denne.) Man får därför i dylikt fall närmast anse att bankkontoret med kundens stillatigande medgivande mottagit de direkt å kontoret dragna checkarna med reservation för att täckning föreligger, så att likvid också för sådan check utan täckning sedan kan avkrävas kunden. (Trassatbankkontorets transaktion innebär då i den delen inte en verklig inlösen av ifrågavarande checkar.) Men banken måste därvid självfallet snarast undersöka täckningsförhållandena. Hur fort detta kan göras beror bl. a. på ordningen för databehandlingen, som vid banker med åtskilliga kontor regelmässigt sker centralt. Utvecklingen av kommunikationerna för checkrörelsen mellan ett avlägset filialkontor och det kontor, där databehandlingen sker, är sålunda av stor betydelse. Särregeln för överlåtelse till filialkontor har stundom föranlett någon tveksamhet om vad därmed rätteligen avses. Denna fråga behandlar förf. under 6 § (s. 49). Danska CL talar om »forretningsafdeling», varmed enligt förf. avses att sådant kontor skall ha en viss grad av självständighet även om det inte har en särskild styrelse. Främst ligger vikten på att kontoret skall vara självständigt räkenskapsförande. (Även om räkenskapsföringen sker mer eller mindre centralt, blir det fört en särskild bokföring avseende just detta kontor, vilket enligt min mening bör vara tillfyllest.) I praxis tolkas enligt förf. regeln så att check kan dras på »alle kontorer og forretningsafdelinger uden for hovedafdelingen». Efter denna välmotiverade tolkning, som även anses gälla i Sverige, omfattar regeln sålunda också de olika s. k. expeditionskontor, som finns på en ort vid sidan av ett där beläget större kontor varunder expeditionskontoret i första hand lyder.
    Av stort intresse är den ingående kommentaren till de betydelsefulla reglerna i 21 och 22 §§ CL. Under 21 § (s. 125) berörs bl. a. frågan om kraven för ond tro resp. grov vårdslöshet och görs jämförelser med motsvarande, till sin innebörd något skiljaktiga regler i 14 § skuldebrevslagen. Därvid framhålls, att i åtskilliga fall skillnaden realiter är liten. Flera intressanta rättsfall refereras (s. 127 o. f.) däribland UfR 1961.642 (Østre landsret), som rörde frågan om verkan i angiven situation av återkallelse av check och av bank i anledning därav vidtagna åtgärder. I detta rättsfall var bl. a. uppe frågan om betydelsen av att en bank till sina olika kontor utsänder meddelande om återkallelse av check. I målet fastslogs, att sådan återkallelse rättsligen gällde det bankkontor, på vilket checken dragits, men att banken inte utan vidare var ansvarig för att tillse att återkallelsen iakt-

 

480 Lars Fogelkloutogs också på övriga dess kontor. Meddelande om återkallelse till sådana kontor skulle blott betraktas som en »ikke-pliktmæssig foranstaltning». Med den stora omfattning checkrörelsen fått och det stora antal meddelanden bankerna dagligen brukar utsända om olika obehöriga förhållanden beträffande räkningar av skilda slag och värdepapper m. m. synes detta avgörande välbefogat. Det är nämligen praktiskt taget omöjligt för en bank att tillse, att samtliga sådana meddelanden i varje situation uppmärksammas.
    Under 22 § behandlas bl. a. frågan huruvida en checkräkningshavare på grund av passivitet kan bli ansvarig för en check, å vilken hans namn förfalskats. Frågan besvaras jakande under hänvisning till såväl ett danskt som ett norskt rättsfall (s. 133). Enligt det senare rättsfallet (NRT 1918 s. 689) hade en affärsman av en bank erhållit meddelande att ett större antal växlar med affärsmannens påteckning om accept diskonterats i banken. Sedan det visat sig att acceptpåteckningarna förfalskats, ansågs affärsmannen, då han »trods bedre vidende» förhållit sig passiv till bankens hänvändelser, ansvarig för växlarnas belopp. Härunder redogörs (s. 139 o. f.) också för innebörden av kravet på att checkinnehavare — för att freda sig mot vissa checkgäldenärs invändningar — vid checkens förvärvande inte får ha uppsåtligen handlat till gäldenärens förfång. Detta spörsmål, som varit särskilt aktuellt för växelrättens vidkommande — motsvarande regel ges i 17 § VL — belyses med åtskilliga rättsfall; bl. a. UfR 1963 s. 509, NRT 1959 s. 76 och NJA 1962 s. 552 (det s. k. pianorättsfallet), vilka alla gäller växlar som utfärdats i anslutning till avbetalningskontrakt, varvid frågan om betydelsen i sammanhanget av de tvingande reglerna i lagen om avbetalningsköp aktualiserats. Spörsmålet har bl. a. behandlats av Hessler (Teori och praxis s. 183) och Burling (SvJT 1966 s. 695). Förf. hänvisar härtill men lämnar inga kommentarer till denna intrikata frågas vidare belysning.
    Under 34 § behandlas (s. 175 o. f.) frågan huruvida trassatbanken, om den har en förfallen fordran mot checkinnehavaren, vid checkens presentation äger kvitta denna mot sin fordran. Förf. uttalar, att en sådan kvittningsrätt — med hänsyn bl. a. till att den skulle försvåra betalningar med check — får anses tveksam, och han lutar närmast åt att kvittningsrätten är utesluten, för vilken uppfattning goda skäl också talar. Förf. framhåller vidare, att trassatbanken i regel bör vara avskuren från rätt att kvitta sina förfallna fordringar mot checkräkningshavaren för det belopp som innestår på hans checkkonto, och åberopar till stöd härför bl. a. Arnholm. (Hänvisning sker dock ej till Rodhe, som i Obligationsrätt s. 68 framhåller att frågan inte lösts i svensk rättspraxis). Som bestämmelserna för checkräkning inom våra affärsbanker nu är utformade har frågan emellertid bara teoretisk betydelse, eftersom bestämmelserna uttryckligen medger bank sådan kvittningsrätt.
    Under 35 § behandlas det ofta aktuella spörsmålet om checkräkningshavarens plikt att handha checkblanketterna på sådant sätt, att de inte kan tillägnas och utnyttjas av obehöriga. Därvid uttalas, att banken — om checkräkningshavarens förvaring av checkblanketterna varit oförsvarlig — har rätt att debitera checkkontot för en på grund därav tillkommen falsk check som banken har infriat »under iagttagelse af sædvanlige forretningsmæssige forsigtighedsregler». Frågan belyses med ett par danska rättsfall men förf. lämnar tyvärr inte några typexempel i övrigt på vissa vanligen förekommande situationer, då frågan om checkräkningshavarens vårdnadsplikt ställs på sin spets.

 

Anm. av Preben Lyngsø: Check- og veksellovene 481    Av dessa spridda axplock ur Lyngsøs bok framgår, att den erbjuder mycket av intresse, däribland inte minst dess rikhaltiga rättsfallsreferat. Efter anmälarens mening utgör kommentaren — även om man i en del hänseenden skulle velat ha vissa ytterligare förhållanden belysta — ett värdefullt tillskott till checkrättslitteraturen. Boken kan därför rekommenderas bl. a. för praktisk användning inom de ganska stora kretsar som sysslar med checkrättens delvis rätt så besvärliga gebiet.

Lars Fogelklou