The effectiveness of punishment and other measures of treatment. Council of Europe. Strasbourg 1967. 257 s.

 

Varje år dömes ett stort antal personer för olika brott till straff som innebär frihetsberövanden. De flesta återvänder förr eller senare till friheten. Återvänder de förbättrade eller försämrade från anstaltsvistelsen eller helt enkelt

 

488 Bo Larmarkopåverkade av frihetsberövandet? Vad menas med förbättrad eller försämrad och hur skall förbättringen eller försämringen mätas? I en tid när ett betydande intresse visas för att göra fängelsesystemet och behandlingsmetoderna effektivare framstår det som angeläget att med hjälp av vetenskapens senaste rön granska de tillämpade behandlingsmetoderna för olika lagöverträdare. Detta har föranlett Europarådets expertkommitté i frågor angående brottslighet att uppdraga åt fyra europeiska forskare att inkomma med redogörelser för kriminologins nuvarande ståndpunkt beträffande effekten av gällande påföljdssystem. Rapporterna har utarbetats av Leslie Wilkins, England, Christian Debuyst, Belgien, Dick Blomberg, Sverige, och Wolf Middendorff, Västtyskland.
    Wilkins konstaterar i sin inledning att de sociala vetenskaperna har utvecklats mer under påverkan av humanitet än vetenskaplig forskning. Det kan slås fast med stöd av färska undersökningar att ett milt påföljdssystem är åtminstone lika effektivt som ett strängt. Att milda straff till sin verkan skulle vara överlägsna hårda straff har emellertid ännu inte blivit övertygande bevisat. Människan är svår att förändra och detta torde vara konstitutionellt, oavsett i vilken riktning man önskar förändringen. Något stöd för den avskräckande effekten av stränga straff har inte heller ådagalagts. Det förefaller vara hög tid att stanna upp och analysera våra förmodade kunskaper och teorier på penologins område. Har vi kanske gått för långt på för bristfälligt kunskapsunderlag? Detta är några av frågeställningarnai Wilkins' rapport. Han diskuterar bestraffningen av lagöverträdaren som en allmän social kontrollåtgärd ur olika aspekter. En del negativa synpunkter framkommer beträffande de nuvarande straffmedlen. Författaren menar att kritiken får gälla som en sporre att fortsätta forskningen och utvecklingen på området. Wilkins återger bl. a. en undersökning av Walter C. Baily, USA, vilken visar att de flesta former av påföljder är skadliga för individen. Denna tes torde inte vara lätt att vare sig bevisa eller avvisa. Klart är emellertid att samhället måste reagera mot lagöverträdare och det bedömes inte som möjligt att tillåta spontan återanpassning som alternativ. Men genom att välja en så lite ingripande påföljd som möjligt kan samhället åstadkomma minsta möjliga skada.
    Recidivister har varit föremål för kriminologiska studier över hela världen. Det förefaller av tillgängliga siffror som om antalet återfall i brott är i stigande i de flesta länder. Hur svårt det är att på förhand bedöma återfallsrisken illustreras med en undersökning av Warner, USA. Warner undersökte ett antal frigivningar från Massachusetts State Penitentiary. Enligt anstaltsnämnden vid fängelset ansågs i allmänhet att sexualförbrytare vid frigivningen hade en dålig prognos. I själva verket blev cirka 30 % av sexualförbrytarna recidivister medan omkring 50 % av övriga frigivna återföll i brott.
    De problem som möter kriminologin låter sig inte delas upp i avgränsade fack utan kriminologins olika områden är intimt förknippade med varandra. Den kriminologiska undersökningsmetodikens olika former och brister berörs också av Wilkins.
    Debuyst ser på följderna ur psykologins synvinkel. Samhällets krav är att behandlingen skall reducera eller borttaga farligheten för andras liv och egendom hos den dömde. Som ett exempel på lagöverträdarens relationer till samhället åberopar Debuyst en engelsk undersökning bland ett antal personer dömda till kortare frihetsberövanden: 60 % ansåg sig miss-

 

Anm. av The effectiveness of punishment 489förstådda av domstolen och samhället. De straffverkställande tjänstemännen framstår för den dömde som företrädare för det samhälle som så illa förstått och behandlat honom. Ett försök till information om straffverkställigheten redan första dagen av fängelsevistelsen skulle kunna luckra upp och nyansera den dömdes negativa inställning. Efter några dagar är hans uppfattning annars fast fixerad, bl. a. genom påverkan från andra intagna.
    De flesta av de dömda har ingen önskan att ändra sitt liv eller undergå social återanpassning. Denna avsaknad av motivation har vitsordats av många psykologer. Brottslingen blir i viss mån ett offer för behandlingen, han får en negativ bild av sig själv och tror sig oförmögen att vara annat än kriminell. Detta tillstånd kan ge den dömde en viss tillfredsställelse, han får en viss ställning och prestige och inga krav kan ställas på honom: »Everybody knows we are thieves, our names have been in the papers, and nobody will ever trust us now». Den intagne vill hellre försvara denna negativa roll än löpa risken att förlora sin själ och sitt ansikte i en omvandling till »god». Att sabotera återanpassningen blir en försvarsmekanism. Detta kan vara en förklaring till de annars så oförklarliga rymningarna kort före en utsatt frigivning. Den dömde är för osäker på sig själv för att uthärda förväntningarna på honom från »återanpassarnas» sida.
    Blomberg bidrager med en redogörelse för fängelsesamhället bl. a. ur sociologisk synvinkel. Han inleder med en analys av de sociala relationerna mellan de intagna, fortsätter med att granska problem som sammanhänger med personalsystemet och anstaltens dubbla målsättning: att skydda samhället för brottslighet och att rehabilitera lagöverträdarna. Vidare diskuteras samspelet mellan de intagna och personalen samt olika sätt att värdera effekten av anstaltsbehandlingen.
    Middendorff ägnar sig huvudsakligen åt påföljder i samband med trafikbrott. Han uppehåller sig dock en del vid kriminologin i allmänhet, dess begränsning, nuvarande ståndpunkt och svårigheten att förändra en människa genom anstaltsbehandling. Beträffande frivården framhålles att institutionen under 100 års användning i England och USA visat sitt värde i stort, bl. a. genom att i många fall ersätta fängelse och därmed minska denna påföljds skadliga verkningar. Att frivården som påföljd skulle vara överlägsen fängelse eller böter har emellertid inte bevisats. Böter har i allmänhet visat sig vara en effektiv påföljd med avskräckande effekt i individuella fall.
    Kriminologin har gradvis flyttat tyngdpunkten för sina undersökningar från brottets orsaker till att söka utröna effekten av de olika påföljderna, varvid internationellt iakttagits en stor variation i domstolspraxis och en allmän tendens mot milda straff. I allmänhet har varken hårdhet eller mildhet i domar haft någon effekt på brottsutvecklingen, möjligen har stränga domar visat en motsatt effekt mot vad som åsyftats. Om ett lagförande och straffverkställande överhuvudtaget kan påverka brottslingen som individ har blivit otillräckligt utrönt och är ännu inte klarlagt. I allmänhet anser kriminologin idag att fängelsedomar, särskilt kortvariga sådana, är skadliga. Verkställigheten av frihetsstraff bör därför reserveras för de svåraste fallen, särskilt för upprepade återfall i brott.
    Kriminologin befinner sig ännu i sin barndom, den har stora uppgifter framför sig. Det finns behov av en komparativ kriminologi och en samordnad internationell forskning. Organisationer som Europarådet har här en uppgift, framhåller Middendorff.

Bo Larmark