HATTENHAUER-BUSCHMANN. Textbuch zur Privatrechtsgeschichte der Neuzeit mit Übersetzungen. München 1967. C. H. Beck. 348 s. DM 22,50.

 

    För den rättshistoriskt intresserade jurist som icke har tillfälle att ägna sig åt specialiserad forskning på området, liksom för den student som vill få en mer levande bild av det historiska textmaterialet än läroböckernas beskrivningar förmå att ge, är svårigheten att finna representativa texter i vederhäftiga editioner oftast ett avgörande hinder. Härtill kommer, med latinkunskapernas fortskridande förfall, oförmågan att hantera materialet. För dessa kategorier, liksom säkerligen också för lärarna i rättshistoria, synes Hattenhauers och Buschmanns textsamling utgöra ett synnerligen välkommet hjälpmedel. Volymen innehåller ett stort antal kortare texter av de mest skiftande slag — lagtexter, utdrag ur dom- och tänkeböcker, litterära skildringar av juristvärlden vid olika epoker samt framför allt avsnitt ur kända rättsvetenskapliga verk — från 1100-talet till våra dagar. Tyngdpunkten ligger på tysk rätt; i fråga om lagtexter redovisas visst utländskt — regelmässigt tyskspråkigt — material intill det senaste sekelskiftet, medan exemplen ur rättsvetenskapliga verk innefatta utdrag ur särskilt betydelsefulla icke-tyska arbeten från perioden före 1800. När det gäller den medeltida rätten liksom den moderna rättsvetenskapens begynnelser under renässansen är samlingen mer internationell, låt vara med viss tysk dominans och med koncentration i övrigt på franskt och engelskt material. Alla texter, som icke i original äro avfattade på modern eller för moderna läsare begriplig tyska, äro försedda med översättningar. Däremot ha utgivarna avstått från att kommentera bidragen. Att nordisk rätt lyser med sin frånvaro behöver måhända icke närmare påpekas.
    Urvals- och editionsprinciperna för en rättshistorisk textsamling låta sig givetvis diskuteras ad. infinitum. Den redan berörda avvägningen mellan tyskt och icke-tyskt material låter sig kanske i och för sig icke klandras, men en viss nyckfullhet vågar man måhända påtala. Någon klar princip för urvalet låter sig knappast utletas. En tänkbar möjlighet hade varit att välja sådana icke-tyska texter som haft särskild betydelse för allmän europeisk eller tysk rättsutveckling. De båda franska renässansjuristerna Cujas och Doneau (vilken senare f. ö. verkade som professor i Heidelberg) liksom Montesquieu och Code civil skulle försvara den plats de fått om en sådan princip varit förhärskande. Däremot ter sig det tämligen magra engelska urvalet — ett utdrag ur Henri de Bracton's De Legibus et Consuetudinibus Angliae från 1100-talet och ett par kända avsnitt ur Blackstone's Commentaries — icke förenligt med en dylik urvalsprincip. De engelska vetenskapsmän som betytt mest för europeisk idéhistorisk utveckling— även på privaträttens område — torde ha varit Hobbes, Locke och Bentham, vilka helt förbigås. Vore avsikten att presentera vederbörande länder mer fylligt, gapar otvivelaktigt en viktig lucka mellan Bracton och Blackstone: Sir Edward Coke, vars skrifter över the common law från förra hälften av 1600-talet torde ha betytt mer för dennas utformning än någon annan enskild jurists verk. På samma sätt skulle man bland de franska texterna förvänta sig att finna bidrag av de stora och även internationellt skolbildande 1600-talsjuristerna d'Argentré och Dumoulin liksom framförallt av Pothier, 1700-talets mest inflytelserike privaträttslärare, som kom att ibland nära nog ordagrant påverka Code civils lösningar. De italienska och spanska bidragen äro än mer sporadiska.

 

    De påpekade luckorna inverka knappast på samlingens värde i stort. I själva verket kan det vara anledning fråga sig, om det icke hade varit lämpligare att avstå från den relativa fullständighet i urvalet som eftersträvats, framför allt i fråga om tysk rätt, för att i stället ge ett mindre antal fylligare texter. De 167 olika utdragen — på knappa 350 tvåspaltiga sidor, av vilka hälften åtgår till översättningar — måste bli så korta att det för läsaren ofta är svårt att göra sig en bild av textens egenart, och detta så mycket mer som några förklarande anmärkningar icke ges. Visserligen äro utdragen ordnade under rubriker som belysa deras plats och funktion i samlingen, men sådana rubriker kunna icke ersätta en kommentar. En sådan ersättes heller icke helt av den relativt fylliga och som snabb orientering i europeisk privaträttshistoria utmärkta inledningen, i vilken hänvisas till flertalet bidrag. Vad nu sagts bör ej förringa läsarens stora tacksamhet mot utgivarna; det må blott tjäna som en erinran om att textsamlingen bäst kommer till sin rätt om den nyttjas parallellt med en ingående rättshistorisk framställning (såsom Wieackers utomordentliga Privatrechtsgeschichte der Neuzeit, som emellertid icke täcker de tidigaste texterna). Att en sådan läsning för den nordiske och svenske juristen icke skulle vara blott och bart en exotisk utflykt, utan också ett inträngande i den egna rättstraditionens källor, därom har nyligen klargörande vittnesbörd lämnats genom Jägerskiölds forskningar om den tysk-romerska rättens inflytande på svensk rätt, framför allt hovrättspraxis, under århundradet närmast före 1734 års lag.

Stig Strömholm