En fråga rörande strafflags tillämplighet i tiden

 

Den 1 januari 1967 trädde en lagändring i kraft, genom vilken inom trafikstraffrätten dagsböter i ett antal fall ersattes med penningböter. Därvid uppkom problemet, hur man skulle förfara i de fall, då den straffbara gärningen begåtts före år 1967 men strafföreläggande eller dom skulle ges först efter den 1 januari 1967.
    För svensk rätts del är huvudregeln, uttryckt i BrP 5 § 2 st., att gärningstidens lag skall tillämpas. Härifrån göres dock det undantaget, att nyare lag skall tillämpas vid domfällandet, »om den [nyare lagen] leder till frihet från straff eller till lindrigare straff». Problemet blir nu, vilken betydelse detta får i de fall, där dagsböter utbytts mot penningböter. Till belysning av problemet skall anföras två fall.
    Fall 1. X, universitetsstuderande, överskred i oktober 1966 vid förande av bil gällande hastighetsbegränsning med 11 km/tim. Med anledning härav förelades X i mars 1967 genom strafföreläggande att böta 150 kr. i penningböter. X erkände gärningen men bestred påföljden. Han hävdade, att om han dömdes efter gärningstidens lag och således fick dagsböter, skulle detta för honom leda till ett lindrigare resultat, d. v. s. bötesbeloppet i dagsböter skulle bli lägre än de förelagda penningböterna. Åklagaren åtalade då X. HR dömde X enligt vissa lagrum i vägtrafikförordningen »i dess lydelse före den 1 januari 1967 jämförd med 5 § andra stycket lagen om införande av brottsbalken» att böta 10 dagsböter à 7 kr.
    Fall 2. Y, universitetsstuderande, överskred i augusti 1966 vid förande av bil gällande hastighetsbegränsning med 18 km/tim. Med anledning härav förelades Y i januari 1967 genom strafföreläggande böter på 200 kr. Y godkände strafföreläggandet. Senare besvärade sig Y under åberopande av RB 59 kap. 5 § över strafföreläggandet. I sina besvär anförde Y, att straffet, om gärningstidens lag tillämpats, skulle blivit högst 15 dagsböter à 5 kr. Y ansåg det därför inte rimligt, att åklagaren genom att dröja med utfärdandet av strafföreläggandet till efter den 1 januari 1967 skulle kunna ålägga honom betydligt högre böter. Gärningstidens lag borde ha tillämpats. Strafföreläggandet stred därför mot lag och borde alltså undanröjas.
    HR fastslog: »Enär penningböter är att anse som ett lindrigare straff än dagsböter, kan åklagarens användande av penningböter som straff ej anses strida mot lag.» Besvären lämnades därför utan bifall.
    Y besvärade sig. HovR yttrade: »Enär ifrågavarande förseelse begåtts före den 1 januari 1967, har straff bort föreläggas Y jämlikt 67 § första stycket vägtrafikförordningen i dess då gällande lydelse, därest icke med hänsyn till Y:s ekonomiska förhållanden tillämpning av 67 § andra stycket samma förordning i dess nuvarande lydelse skulle leda till lindrigare straff.
    Även om vid en prövning efter dessa grunder Y rätteligen bort såsom straff föreläggas dagsböter, kan emellertid den omständigheten att åklagaren härutinnan må ha gjort ett felaktigt bedömande icke anses innebära att strafföreläggandet ej överensstämmer med lag.

 

Per-Edwin Wallén 499    Ej heller eljest föreligger, såvitt av utredningen framgår, något förhållande av beskaffenhet att föranleda strafföreläggandets undanröjande.
    Hovrätten fastställer förty häradsrättens beslut i vad därigenom besvären lämnats utan bifall.»1
    De anförda fallen innehåller alla varianter, som behövs för den fortsatta diskussionen. Fall 1 är ett exempel på att gärningstidens lag tillämpats, emedan den nya lagen (penningböter) inte ansetts leda till ett lindrigare resultat för den tilltalade.1a I fall 2 har HR tillämpat den vid domfällandet gällande lagen under hänvisning till att penningböter generellt är ett lindrigare straff än dagsböter. Hovrätten åter har i detta fall i sina domskäl uttalat, att gärningstidens lag borde ha tillämpats. Av processuella skäl har emellertid HovR ej ansett sig kunna upphäva strafföreläggandet. Den processuella frågan, ehuru av stort intresse, skall inte behandlas här.
    Det är i lagmotiven klart uttalat, att man vid bedömandet av om ny strafflag leder till mildare resultat skall ta hänsyn till resultatet i det konkreta fallet.2 Den nya lagen skall tillämpas endast, då den in casu leder till ett lindrigare resultat. Härom råder också en ovanlig enighet inom doktrinen.3 Om man utgår från fall 1, skulle då problemet bli att avgöra, vilket som för X är lindrigast, 70 kr. i dagsböter eller 150 kr. i penningböter. Det kunde förefalla ligga nära till hands att, som HR gjort, ta hänsyn till bötesbeloppets storlek och alltså komma till resultatet, att böter på 70 kr. är lindrigare än böter på 150 kr. Så enkelt tycks emellertid problemet inte vara. Det kan nämligen göras gällande, att penningböter till sin natur är ett lindrigare straff än dagsböter och att penningböter därför, oberoende av beloppets storlek, alltid drabbar den dömde lindrigare än dagsböter. Är detta riktigt, borde i fall 1 X känt sig lindrigare bestraffad, om han fått betala 150 kr. i penningböter i stället för 70 kr. i dagsböter. Det sagda aktualiserar två frågor. För det första gäller det att avgöra, om det är riktigt, att penningböter alltid måste betraktas som lindrigare än dagsböter. För det andra gäller det att ta ställning till frågan, om penningböternas formella ställning i bötessystemet över huvud skall beaktas vid tilllämpningen av BrP 5 §. Även om det skulle kunna göras sannolikt, att penningböter formellt måste anses som lindrigare än dagsböter, är därmed inte sagt, att man bör ta hänsyn därtill vid ett avgörande av vilket straff, som in casu är det mildaste.
    Frågan, huruvida penningböter generellt måste betraktas som ett lindrigare straff än dagsböter har av RÅ besvarats i cirkulär C 24 av den 29 november 1966. Det heter där: »Penningböter får anses som ett lindrigare

 

1 SvJT 1968 rf s. 38.

1a Fallet är utvalt bland en rad fall, där HR tillämpat samma princip. Det finns också hos samma domstol exempel på fall, där penningböter utdömts i stället för dagsböter (och således nya lagen tillämpats), emedan bötesbeloppet i penningböter blivit lägre än vad det skulle ha blivit i dagsböter (på grund av storleken av den tilltalades inkomster). HR har således konsekvent låtit beloppets storlek avgöra frågan om vilken lag, som leder till det in concreto lindrigaste resultatet.

2 SOU 1953:14 s. 427, jfr Beckman—Holmberg—Hult—Strahl, Kommentar till Brottsbalken III (Sthm 1967) s. 437 f.

3 Se t. ex. Agge, Den svenska straffrättens allmänna del i huvuddrag (1944) s. 113; Strahl, Kompendium över straffrättens allmänna del enligt brottsbalken (Uppsala 1967) s. 180; Thornstedt, Översikt över straffrättens allmänna del (Komp. Sthm 1967) s. 37. 

500 Per-Edwin Wallénstraff än dagsböter. Vid de brott, för vilka straffet ändras från dagsböter till penningböter skall därför penningböter användas i strafföreläggande, som utfärdas efter den 31 december 1966, även om gärningen företogs före den 1 januari 1967.» Till yttermera visso beordrade RÅ åklagarna att under tiden 15—31 december 1966 inte utfärda några strafförelägganden i fall, där straffet efter årsskiftet skulle bli penningböter i stället för dagsböter.
    Även JO har tagit ställning till frågan. Svaret är dock mindre entydigt. I JO:s senaste ämbetsberättelse heter det att JO för sin del finner penningböter generellt sett vara ett lindrigare straff än dagsböter.4 Omedelbart därefter uttalar emellertid JO: »Det finns dock utrymme även för en motsatt ståndpunkt i denna fråga.» Denna motsatta ståndpunkt skall här utvecklas närmare.
    JO redovisar utförligt de skäl, som kan anföras till stöd för uppfattningen, att penningböter generellt måste anses som ett lindrigare straff än dagsböter. Enligt JO:s mening kommer en sådan uppfattning till uttryck på flera ställen i lagstiftningen, så t. ex. i promulgationsbestämmelserna med anledning av dagsbotssystemets införande i svensk rätt den 1 januari 1932. Enligt dessa skulle äldre lag alltid tillämpas, då gärningen begåtts före dagsbotssystemets införande. Detta förefaller att vara ett uttryck för uppfattningen, att dagsböter generellt sett är ett grövre straff än penningböter. Dock förefaller det mig, som om den omständigheten, att frågan om nya lagens tillämplighet i tiden uttryckligen reglerats i lag, skulle kunna vara ett uttryck för uppfattningen att tvekan annars kunde uppstå.5
    Tydligare kommer emellertid lagstiftarens uppfattning till uttryck i samband med vidtagandet av vissa ändringar i strafflagen år 1938. I lagmotiven uttalas:6 »Bortsett från normerade böter gäller beträffande tillämpningsområdet för de två slagen av bötesstraff i princip, att böter omedelbart i penningar användas vid sådana mindre förseelser som bruka hänföras till ordningsförseelser medan dagsbotssystemet tillämpas vid grövre förseelser. Härav lärer följa att bötesstraff i dagsböter måste anses utgöra svårare straff än penningböter utan avseende därå att i fråga om personer med lågt dagsbotsbelopp användning av penningböter ofta skulle leda till högre utdömt bötesbelopp än tillämpning av dagsbotsstraff.» Av detta uttalande framgår klart att lagstiftaren anser penningböter generellt lindrigare än dagsböter. Ännu bättre är, att skälet härtill redovisas. Anledningen är den, att penningböter begagnas vid ordningsförseelser medan dagsböter är förbehållna grövre förseelser. Ytterligare uttryck för uppfattningen att penningböter är ett lindrigare straff än dagsböter kan hämtas ur lagtext. Ett exempel kan räcka. I lagen om parkeringsbot 1 § talas om »överträdelse som ej är belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar». I likhet med JO antar jag, att i detta uttryckssätt ligger att dagsböter betraktas som ett svårare straff än penningböter.
    Utan tvivel har lagstiftaren vid flera tillfällen givit uttryck åt uppfattningen, att penningböter är ett lindrigare straff än dagsböter. Anledningen är, som ovan framgått, den, att penningböter endast förekommer vid ordningsförseelser medan dagsböter hör ihop med grövre brott. Ändras denna förutsättning, finns det inte längre något skäl för att anse penningböter vara

 

4 JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 168.

5 Möjligen kommer denna uppfattning till uttryck hos Agge a. a. s. 114 not 37.

6 NJA II 1938 s. 519.

 

En fråga rörande strafflags tillämplighet i tiden 501lindrigare än dagsböter. Enligt min mening har denna förutsättning ändrats genom dagsböternas ersättande med penningböter inom trafikstraffrätten. Trafikmålskommittén har nämligen inte bytt ut dagsböter mot penningböter för att därigenom markera, att de ifrågavarande trafikbrotten i fortsättningen bör anses mera bagatellartade, eftersom de endast är belagda med penningböter.7 Huvudskälet till utbytet är, att införskaffandet av dagsbotsutredning blivit alltför betungande för polisen på grund av trafikbrottens talrikhet. Skälet är således rent arbetstekniskt. Därtill kommer, att Trafikmålskommittén direkt värjer sig mot uppfattningen, att övergången till penningböter skulle åsyfta att åstadkomma en generellt lindrigare bedömning. Visserligen framhåller kommittén, att det i vägtrafikförordningen finns ett stort antal förseelser, som närmast kan betraktas som ordningsförseelser, men samtidigt betonas, att det inte är fråga om någon nedvärdering av dessa bestämmelser ur trafiksäkerhetssynpunkt. Det avgörande är emellertid kommitténs därpå följande uttalande: »En övergång från dagsböter till penningböter kan . . . ingalunda anses innebära en generell strafflindring.» Bisarrt nog har detta uttalande i flera mål, som jag studerat, av åklagaren ansetts innebära, att Trafikmålskommittén uttalat, att penningböter generellt sett är lindrigare än dagsböter. Men vad Trafikmålskommittén säger är ju det rakt motsatta: övergången till penningböter innebär »ingalunda (här kurs.) . . . en generell strafflindring».
    När man bytt ut dagsböter mot penningböter inom trafikstraffrätten har syftet inte varit att ge en lindrigare prägel åt de tidigare med dagsböter belagda förseelserna. Det finns då intet som helst skäl för att i dessa fall anse penningböter som ett generellt lindrigare straff än dagsböter utan de båda bötesarterna är här likställda. Därav följer, att bötesstraffets storlek in casu blir avgörande för frågan, vilken lag som leder till det lindrigaste straffet. Skulle dagsböter ge ett lägre bötesbelopp än penningböter — vilket torde bli fallet då den tilltalade saknar inkomst eller har mycket liten sådan8 — skall gärningstidens lag (dagsböter) tillämpas. Skulle åter penningböter medföra ett lägre bötesbelopp — vilket bör bli fallet vid större inkomster — skall den nya lagen (penningböter) tillämpas, eftersom den leder till in casu lindrigare resultat.
    Den andra frågan som skulle behandlas gällde problemet, huruvida man vid tillämpningen av BrP 5 § över huvud bör ta hänsyn till att ett visst slag av böter ur formell synpunkt betraktas som en lindrigare straffart änett annat slag av böter. Enligt min mening bör man inte göra detta. Jag menar alltså, att även om RÅ och JO skulle ha rätt i sin uppfattning, att penningböter alltid, generellt sett, är att betrakta som ett lindrigare straff än dagsböter, så skall detta inte beaktas vid tillämpningen av BrP 5 §. Tar man som utgångspunkt fall 1, så blir den fråga, som skall besvaras, följande: skall den tilltalade anses ha fått ett in concreto lindrigare straff, då han ålägges böta 150 kr. i penningböter, än då han ålägges att böta 70 kr. i dagsböter? Svarar man, som RÅ och JO gjort, ja på denna fråga, måste man, såvitt jag kan se, utgå från att det högre bötesbeloppet känns lindrigare för den dömde, därför att böterna kallas penningböter. Är det rimligt att anta, att namnet på böterna har denna verkan? Nej, det är det inte. Det måste betvivlas, att allmänheten över huvud skiljer mellan dagsböter och

 

7 Trafikmålskommitténs motivering återfinnes i SOU 1963:27 s. 67.

8 Angående beräkning av dagbotsbeloppet se RÅ:s cirkulär nr 119 av den 6 febr. 1963 (jfr SvJT 1964 s. 234 f). 

502 En fråga rörande strafflags tillämplighet i tidenpenningböter. Vad den dömde upplever är bötesbeloppets storlek, inte böternas namn. Påståendet att böter på 150 kr. i det konkreta fallet är lindrigare än böter på 70 kr. strider i mitt tycke mot lagens mening.
    Förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning i BrP 5 § utgör enligt straffrättskommitténs uppfattning ett skydd för den enskilde.9 Det skyddet är det inte mycket bevänt med, om den enskilde med stöd av retroaktivt tillämpad lagstiftning kan ådömas högre böter än vad han skulle fått, om gärningstidens lag tillämpats, och detta till råga på allt under motivering att man därigenom uppnår en lindrigare bestraffning.

Per-Edwin Wallén