Lagstiftningsfrågor vid 1968 års riksdags vårsession

 

Redogörelsen upptar endast sådana ärenden som kan antas vara av särskilt intresse för SvJT:s läsekrets.

 

Kyrkorätt m. m. Riksdagen har bifallit en proposition i vilken föreslås att underrätt i stället för hovrätt blir första domstol i mål om ämbetsbrott av biskop, annan ledamot av domkapitel eller stiftssekreterare och att icke ordinarie präst skall kunna väljas till ledamot av domkapitel. Samtycke till lagändringarna, som föreslås träda i kraft den 1 januari 1969, skall inhämtas från det allmänna kyrkomöte som sammanträder i höst.

 

Familjerätt. 4 kap. 5 § föräldrabalken har från och med den 1 juli erhållit ändrad lydelse. I lagrummet har nämligen införts en föreskrift att moderns samtycke till adoption skall ha lämnats sedan hon hunnit tillräckligt återhämta sig efter nedkomsten. Ändringen har föranletts av att Sverige tillträtt en inom Europarådet avslutad konvention om adoption av barn (jfr SvJT 1967 s. 388 f).

 

Fastighetsrätt. Riksdagen har antagit förslag till ändringar i arrendelagstiftningen. Ändringarna syftar till att stärka rättsställningen för arrendatorer, som enligt arrendeavtalet har rätt att uppföra eller bibehålla byggnad på den arrenderade marken. Den nya lagstiftningen skiljer mellan arrende för att tillgodose arrendatorns bostadsbehov (bostadsarrende) och arrende för att tillgodose en näringsdrivande arrendators behov av byggnad i förvärvsverksamheten (anläggningsarrende). — Bestämmelsen rörande bostadsarrende innebär bl. a. att arrendeavtal skall upprättas skriftligen med en minsta arrendetid om fem år. Sägs arrendet inte upp inom viss tid, förlängs det automatiskt. Är arrendestället bebyggt med hus som åsatts taxeringsvärde, har arrendatorn besittningsskydd i form av en rätt till förlängning av arrendeavtalet. Begär jordägaren oskälig avgift för en kommande arrendeperiod eller uppställer han annat obilligt villkor, kan avgiften nedsättas eller villkoret jämkas efter prövning vid domstol. Besittningsskyddet kan brytas endast på vissa i lagen angivna grunder. Arrendatorn tillerkänns dessutom en vidgad rätt att överlåta arrenderätten. Bestämmelserna är ihuvudsak tvingande. Rätten kan dock medge undantag om särskilda omständigheter föranleder till det och avtalet innehåller förbehåll om att sådant medgivande får sökas. — När det gäller anläggningsarrende behålls avtalsfriheten för parterna i högre grad än i fråga om bostadsarrende. Avtal skall dock upprättas skriftligen med bestämd arrendetid. Har ej annat avtalats, förlängs arrendet automatiskt, om uppsägning inte sker. Vidare får anläggningsarrendatorn, om ej annat avtalats, ett indirekt besittningsskydd i form av rätt till ersättning för förlust, om arrendeavtalet sägs upp utan befogad anledning. Också reglerna om överlåtelse av arrenderätten ändras i viktiga hänseenden. Lagändringarna trädde i kraft den 1 juli. Bestämmelserna om besittningsskydd vid bostadsarrende gäller även avtal som slutits dessförinnan. I princip förutsätts dock att arrendet vid arrendetidens utgång skall ha varat under minst tio år.

 

506 Arne ReisDet under höstsessionen 1967 framlagda förslaget till ny hyreslagstiftning, vilket sedermera återkallades (jfr ovan s. 146 f), har med viss jämkning på nytt förelagts riksdagen och antagits av denna. Den nya hyreslagen träder i kraft den 1 januari 1969. Giltighetstiden för hyresregleringslagen har förlängts till och med den 31 december 1971.
    Den nya hyreslagen innehåller bl. a. följande nyheter. Bostadshyresgäst får ett direkt besittningsskydd, dvs. rätt till förlängning av hyresavtalet, om ej någon viss i lagen angiven situation föreligger. Besittningsskyddet skall inte kunna sättas ur spel genom obilliga hyreskrav. Om hyresvärden fordrar höjd hyra för att gå med på förlängning av hyresavtalet, skall den begärda hyrans skälighet kunna prövas av myndighet. På orter med mera påtaglig bostadsbrist skall dessutom den s. k. förstagångshyran, dvs. i principden hyra som avtalas vid hyresgästens inflyttning i lägenheten, kunna underkastas myndighets prövning. För lägenheter på sådana orter skapas härigenom en spärr mot hyror som är för höga i jämförelse med självkostnadshyrorna i nyproduktionen. — Frågan om besittningsskydd för lokalhyresgäst löses på det sättet att sådan hyresgäst tillförsäkras ett indirekt besittningsskydd, dvs. en rätt till ersättning för förlust om hyresavtalet sägs upp utan befogad anledning. — Genom lagändringarna införs vidare bytesrätt beträffande bostadslägenheter. Bestämmelserna om hyresvärdens skyldighet att underhålla lägenheten under hyrestiden utökas med regler som direkt tar sikte på det löpande underhållet av lägenheter som hyrts för att användas som bostad. Också reglerna om överlåtelse av hyresrätt och upplåtelse av lägenhet i andra hand ändras i viktiga hänseenden. Beträffande förfarandet i hyrestvister innebär den nya lagen att en hyresnämnd skall inrättas för i princip varje län. Nämnden, som skall bestå av lagfaren ordförande och representanter för fastighetsägare och hyresgäster, får i första hand till uppgift att medla i uppkommande tvister. I tvister om bl. a. rätt till förlängning av hyresavtal och om hyressättningen skall nämnden avgöra tvisten, om förlikning inte kan nås. Part som är missnöjd med nämndens beslut får inom viss tid klandra detta genom att väcka talan vid domstol. Domstolsprövningen i alla hyrestvister skall i första instans ske vid i princip endast en underrätt i varje län. Betydande begränsningar i fullföljdsrätten stadgas. Hyresnämnderna skall överta de nuvarande kommunala nämndernas arbetsuppgifter. De kommunala nämnderna skall dock bestå under en övergångstid för att pröva redan anhängiggjorda ärenden. Hyresrådet består som besvärsinstans i fråga om ärenden enligt hyresregleringslagen. — I sammanhanget kan nämnas att Kungl. Maj:t bemyndigats att inrätta 22 ordinarie tjänster som ordförande i hyresnämnd samt att medel dessutom beräknats för 22 extra ordförandetjänster.
    Förlängningen av giltighetstiden för hyresregleringslagen innebär att hyresregleringen behålls både i fråga om bostadslägenheter och lokaler på de orter där regleringen nu gäller. För att anpassa hyresregleringen till hyreslagens nya bestämmelser har emellertid — med giltighet från och med den 1 januari 1969 — genomförts vissa begränsade reformer inom hyresregleringens ram. Sålunda öppnas möjlighet för hyresvärd och hyresgäst att, liksom f. n. gäller i fråga om ersättning för bränsle-, vatten- och avloppskostnader, träffa avtal om ersättning för förbättringsarbeten, inbegripet underhåll. Om avtal inte kan träffas, har hyresvärden rätt att vända sig till hyresnämnden för att få ersättningen prövad. Lägenheter som färdigställs efter

 

Lagstiftningsfrågor vid 1968 års riksdags vårsession 507utgången av år 1968 undantas från hyresregleringen. Hyrorna i dessa lägenheter kommer som följd härav inte att bestämmas med hänsyn till de faktiska produktionskostnaderna utan efter jämförelse med hyresläget i likvärdiga lägenheter. Hyresnämnd skall vidare på begäran av hyresvärd eller hyresgäst kunna förordna att hyresregleringen skall upphöra att gälla för hus, vilka har undergått omfattande ombyggnad som avslutats efter utgången av år 1968.

 

Med lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse under åborätt av viss jord, åborättslagen, skapades en form för upplåtelse av statens jord till bildande av mindre jordbruksfastigheter under tryggad besittningsrätt. De förhoppningar som vid lagens tillkomst hystes om att institutet skulle komma att tas flitigt i bruk har långt ifrån infriats. Endast vid ett enda tillfälle har lagen tillämpats, nämligen år 1936, då ett område i Julita socken i Södermanlands län uppläts i fem åbolägenheter. På dessa upplåtelser grundade sigde tre åborätter som bestod vid 1968 års ingång. Den jordpolitiska inställning som härskade vid lagens tillkomst har för länge sedan övergivits. Mot denna bakgrund har något behov av lagen inte ansetts föreligga och den har från och med den 1 juli utmönstrats ur lagstiftningen. Med visst undantag äger lagen dock tillämpning på bestående åborätt. Det må framhållas att beslutet inte berör den ärftliga besittningsrätt till kronojord, som under benämningen stadgad åborätt i äldre tid tillförsäkrades vissa nyttjanderättshavare. Detta instituts avveckling är emellertid föremål för utredning.

 

Under vårsessionen har också genomförts ändringar i jorddelningslagen, syftande till att i två avseenden möjliggöra ett mera rationellt förfarande vid fastighetsbildning. Den ena ändringen innebär att avstyckning i enkla fall skall få handläggas utan sammanträde. Den andra avser fastighetsägarnas rätt att vid ägoutbyte eller laga skifte träffa överenskommelse om s. k. ägokravsjämkning, dvs. om minskning av en fastighet och motsvarande ökning av en annan. Sådan överenskommelse har enligt tidigare gällande regler inte fått avse större minskning av fastighets uppskattningsinnehåll än 10 procent. Denna procentgräns har nu slopats. Möjligheterna att genom ägoutbyte eller vid laga skifte överföra mark från en fastighet till en annan mot ersättning i pengar ökar härigenom starkt. Lagändringarna har trätt i kraft den 1 april.

 

Riksdagen har godkänt riktlinjer för en reform av fastighetsregistreringen, vilka i huvudsak innebär följande. Fastighetsregistret skall vara enhetligt för hela landet och ha ett enhetligt beteckningssystem. Fastighetsbeteckningen skall vara lokaliserande, dvs. i beteckningen skall ingå ett namn med anknytning till allmänt kända geografiska begrepp på samma sätt som i det system som f. n. används i jordregistret. Kommunen skall vara registerområde. Redovisningen av fastigheternas läge skall ske enligt en närmare angiven koordinatmetod. ADB-tekniken skall användas för det nya registret som skall föras centralt genom en enda anläggning. Avsikten är att reformen skall genomföras så snabbt som möjligt jämsides med ett fortsatt utredningsarbete, framför allt beträffande ADB-systemet. Då inskrivningskommitténs pågående arbete rörande inskrivningsväsendet inte ansetts böra föregripas, har ställning inte tagits till fastighetsregisterutredningens

 

508 Arne Reisförslag att fastighetsregister och fastighetsböcker — med bibehållande av skilda redovisningsorganisationer — skall sammanföras till ett register i tekniskt hänseende.

 

I syfte att förenkla arbetet på inskrivningsavdelningarna och underlätta en eventuell övergång till automatisk databehandling inom inskrivningsväsendet har riksdagen antagit vissa reformer inom lagfarts- och inteckningslagstiftningen och i fråga om fastighetsbokföringen. Den från principiell synpunkt viktigaste reformen går ut på att inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut, som har beviljats eller vilandeförklarats före den 1 januari 1918, skall förfalla om de inte förnyas senast på sista inskrivningsdagen år 1970. — Vidare har i nyttjanderättslagen och servitutslagen införts bestämmelser om verkan på nyttjanderätt och servitut av att fastighet delas. Om rättighetens utövning är lokaliserad till visst område, får en delning av fastigheten den verkan att rättigheten upphör att besvära fastighet, som inte omfattar någon del av området. Inskrivningsdomarna har tillagts befogenhet att avföra betydelselösa anteckningar, t. ex. om avdikningslån och frälseräntor, ur fastighetsboken, och kravet på att tomtkarta skall företes när lagfart första gången söks på rättsligen bestående tomt har slopats. Motsvarande ändring har genomförts i fråga om inskrivning av tomträtt i sådan tomt. Slutligen har stämpelskatteförordningen ändrats så att utrymmet för s. k. sanering av fastighets inteckningsförhållanden blivit något större. — De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli.

 

Straffrätt. Ändringar i brottsbalkens regler om förverkande av egendom på grund av brott och vissa följdändringar i andra lagar har antagits av riksdagen. Syftet med ändringarna har främst varit att modernisera balkens regler i ämnet och få till stånd mera enhetliga normer för förverkandelagstiftningen i övrigt. Avsikten har också varit att nå större likformighet inom Norden på detta område. I stället för den förutvarande uppräkningen i brottsbalken av muta och andra otillbörliga förmåner anges nu helt kort »utbyte av brott» enligt brottsbalken som föremål för förverkande. Vidare har bl. a. gjorts viss utvidgning av brottsbalksregeln om förverkande av hjälpmedel och brottsprodukter. Preskriptionstiden för talan om förverkande har sänkts från tio till fem år. Vissa bestämmelser i brottsbalkens förverkandekapitel har blivit direkt tillämpliga på förverkande utanför brottsbalken. I denna har dessutom införts en särskild regel som gör det möjligt att underlåta tillämpning av sådana specialstraffrättsliga bestämmelser enligt vilka förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan följer obligatoriskt på visst brott. Reformen, som trätt i kraft den 1 juli, har medfört omfattande ändringar i 36 kap. brottsbalken samt ny lydelse av 13 kap. 13 § luftfartslagen och 4 § krigshandelslagen. 11 § lagen om straff för varusmuggling och 4 § lagen om förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet har upphävts.

 

Riksdagen har också antagit ett förslag till narkotikastrafflag, vilken trätt i kraft den 1 april. Till nämnda lag har överflyttats bl. a. de bestämmelser om straff för olaga tillverkning, saluhållande, överlåtelse och innehav av narkotika, som tidigare funnits i narkotikaförordningen. Maximistraffet för sådana brott samt för smuggling av narkotika har höjts till fängelse i fyra år. Det straffbelagda området har utvidgats genom att försök, förberedelse

 

Lagstiftningsfrågor vid 1968 års riksdags vårsession 509eller stämpling till vissa narkotikabrott straffbelagts. — Andra lagutskottet har i sitt av riksdagen godkända utlåtande framhållit att höjningen av maximistraffen inte är avsedd att leda till en slentrianmässig skärpning av straffen för alla narkotikabrott utan att straffskärpningarna främst motiverats av önskemål att kunna döma till verkligt kännbara straff, då det gäller personer som yrkesmässigt sysslar med illegal narkotikahantering.
 

Processrätt. Riksdagen har antagit förslag som medför att brott av lindrigare beskaffenhet skall i betydligt ökad omfattning kunna beivras i förenklade former.
    Bl. a. har möjligheterna att använda strafföreläggande vidgats. Detta sker genom att Kungl. Maj:t bemyndigats förordna, att strafföreläggande får användas beträffande brott i vilkas straffskalor ingår — förutom böter — fängelse i högst sex månader, om brottet i det enskilda fallet inte anses föranleda svårare påföljd än sådant bötesstraff som får utkrävas genom strafföreläggande. Sådant förordnande skall gälla vissa slag av brott. I samband därmed har högsta straff som får åläggas genom strafföreläggande bestämts till 50 dagsböter för enkelt brott och 60 dagsböter när det gäller gemensamt straff för flera brott. En annan nyhet är att strafföreläggande kan godkännas av ombud för den misstänkte. Det är också möjligt att godkänna strafföreläggande genom betalning och alltså utan att skriftligt godkännande behöver avges. Ytterligare jämkningar i bestämmelserna om strafföreläggande har vidtagits som förberedelse till övergång till ADB-teknik inom detta förfarande.
    Vidare har gjorts vissa ändringar beträffande ordningsbotssystemet. Detta har tidigare tillämpats på försök i vissa polisdistrikt men har fr. o. m. den 1 juli blivit tillämpligt i hela landet. Riksåklagaren skall i samråd med rikspolisstyrelsen bestämma vilka förseelser som skall föras in under ordningsbotssystemet. Kungl. Maj:t skall dock meddela föreskrifter om det högsta belopp till vilket ordningsbot får bestämmas och om andra begränsningar för användningen av förfarandet. Bestämmelserna om ordningsbot har även i övrigt setts över. De har intagits i rättegångsbalken och förts samman med bestämmelserna om strafföreläggande i 48 kap. Författningsändringar som gör det möjligt att beivra fylleri genom ordningsföreläggande har också vidtagits.
    Ändringarna har med ett mindre undantag trätt i kraft den 1 juli.
    Genom reformerna beräknas att 30 000—40 000 mindre mål, som tidigare årligen förekommit vid domstolarna, kommer att flyttas bort från dessa. Den största gruppen av dessa mål avser erkända fylleriförseelser. En vidgad användning av ordningsbotsförfarandet påräknas vidare leda till att antalet strafförelägganden minskar.
    I anslutning till de nu nämnda ändringarna har antagits vissa andra förslag av mera begränsad räckvidd. Det gäller bl. a. en fråga om jäv för polisman, rätten att avlägga vittnesförsäkran i stället för ed och vissa bötesförvandlingsfrågor.
    Reformen innebär att 48 kap. RB helt omarbetats. Dessutom har ändringar vidtagits av 5 kap. 6 och 8 §§, 7 kap. 9 § och 36 kap. 12 § RB. En paragraf har tillkommit i 59 kap. RB, 9 §. Ändringar har också gjorts i 57 § nykterhetsvårdslagen, 4 och 9 §§ bötesverkställighetslagen, 1 och 2 §§ lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. samt 4 § lagen om parkeringsbot.

 

510 Arne ReisSkadeståndsrätt. Riksdagen har godkänt 1960 års Pariskonvention om skadeståndsansvar på atomenergins område samt 1963 års Brysselkonvention om supplerande statsansvar för atomskador, vilken har karaktären av en tilläggskonvention till Pariskonventionen. Samtidigt har riksdagen antagit förslag till ny atomansvarighetslag, byggd på de båda nämnda konventionerna. Den nya lagen, som har ersatt 1960 års provisoriska atomansvarighetslag, vars giltighetstid utgick den 31 mars 1968, bygger på samma principer som den provisoriska lagen men medför att den svenska lagstiftningen i detalj anpassas till de nämnda konventionerna. Detta innebär bl. a. att den nya lagen i viss omfattning blir tillämplig även på atomolycka som inträffar utanför svenskt territorium och på olycka för vilken innehavare av atomanläggning i annan konventionsstat är ansvarig enligt Pariskonventionen. För innehavare av atomanläggning i Sverige höjs ansvarsbeloppet från 25 till 50 milj. kr. Vidare höjs begränsningsbeloppet vid personskada från 200 000 till 1 milj. kr. per person. De nya reglerna om supplerande ersättning av statsmedel vid katastrofolyckor — dvs. fall då anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp inte förslår till full ersättning för skadorna — ansluter till 1963 års tilläggskonvention. De innebär bl. a. att staten åläggs ett civilrättsligt ansvar. — Jämte en mängd följdändringar till den nya atomansvarighetslagen har beslutats om förlängning till utgången av år 1970 av giltighetstiden för 1963 års lag om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift.

 

Trafikförsäkring m. m. Riksdagen har godkänt en inom Europarådet år 1959 avslutad konvention om obligatorisk försäkring mot skadeståndsansvar i fråga om motorfordon. Samtidigt har gjorts vissa av konventionen föranledda ändringar i 4 och 22 §§ i 1929 års trafikförsäkringslag. Även 25 och 26 §§ i trafikförsäkringslagen har fått ändrad lydelse. Ändringarna syftar till att medge en smidigare handläggning av mål om underlåtenhet att fullgöra föreskriven försäkringsplikt. Samtidigt har ändringar vidtagits i 1 § 1939 års lag med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m. m. och 11 § 2 mom. vägtrafikförordningen i syfte att skapa lättnader i kraven på försäkring, registrering och beskattning av motorfordon som förhyrs av krigsmakten i samband med repetitions- och beredskapsövningar. Författningsändringarna har trätt i kraft den 1 juli.

 

Socialförsäkring. I lagen om allmän försäkring har vidtagits vissa ändringar, som trädde i kraft den 1 juli. Försäkrad, som är född före år 1928 och fått sina inkomster nedsatta till följd av arbetslöshet, har tillerkänts vissa fördelar vid beräkning av tilläggspension. De nya reglerna, vilka har samma konstruktion som motsvarande bestämmelser för sjukdom, omfattar försäkrad som under ett kalenderår erhållit dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa under mer än 60 dagar eller under motsvarande tid uppburit utbildningsbidrag eller omställningsbidrag. Sådan försäkrad skall i princip få tillgodoräkna sig året som pensionsunderlag även om han inte haft pensionsgrundande inkomst överstigande ett basbelopp. Vidare skall vid beräkning av det poängmedeltal, som skall ligga till grund för pensionen, bortses från det aktuella året, om medeltalet därigenom höjs. De fördelaktigare beräkningsreglerna får tillämpas för högst tre år. De gäller även retroaktivt fr. o. m. år 1965.

 

Lagstiftningsfrågor vid 1968 års riksdags vårsession 511    Folkpensionerna räknas upp så att ålderspension och hel förtidspension utgör 90 procent av basbeloppet för en ensam pensionär och 140 procent för ett pensionärspar. Med det vid lagstiftningens antagande gällande basbeloppet, 5 800 kr., blir det årliga pensionsbeloppet — bortsett från kommunalt bostadstillägg — 5 220 kr. för ensam pensionär och 8 112 kr. för ett pensionärspar.
    Riksdagen har vidare antagit en lag om procentsatsen för uttag av avgift under åren 1970—1974 till försäkringen för tilläggspension. Avgiften, som för år 1969 utgör 9,5 procent av den pensionsgrundande inkomsten, skall höjas med 0,5 procent för år 1970 och under de följande fyra åren med ytterligare 0,25 procent per år.

 

Även i år har frågan om en allmän arbetslöshetsförsäkring behandlats av riksdagen. Ett delbetänkande av KSA-utredningen har av Kungl. Maj:t lagts till grund för förslag om stödformer för äldre arbetstagare som drabbats av särskilda omställningssvårigheter på arbetsmarknaden. Förslagen, som godkänts av riksdagen, innebär följande. Arbetslösa i åldern 60—66 år — i vissa fall 55—59 år — skall få särskilt kontant stöd, antingen som ersättning under förlängd tid från de frivilliga arbetslöshetskassorna eller genom en nyinförd bidragsform kallad omställningsbidrag. Ersättningstiden i arbetslöshetskassorna förlängs med 300 dagar. Förbättringen av försäkringen bekostas nästan helt av staten. Omställningsbidrag med 800 kr. i månaden, som är skattepliktigt, utgår till arbetslösa som inte tillhör den frivilliga försäkringen eller blivit utförsäkrade från denna. Även företagare skall kunna få omställningsbidrag. Utöver de ändringar i arbetslöshetskasseförordningen, som blivit nödvändiga för att ge det ökade åldersstödet, har förordningen ändrats i olika avseenden som berör alla försäkrade. Den mest väsentliga ändringen består i att dagpenningbeloppen höjts. Högsta dagpenning blir 50 kr. Vissa av ändringarna har trätt i kraft den 1 juli. Andra träder i kraft den 1 september 1968.

 

Sjukvårdslagstiftning. Den 1 januari 1969 träder ny lagstiftning om bekämpandet av smittsamma sjukdomar i kraft. Bestämmelserna i epidemilagen, tuberkulosförordningen och lex veneris har sammanförts till en smittskyddslag. Lagen skiljer mellan allmänfarliga och veneriska sjukdomar. Föreligger allmänfarlig sjukdom skall anmälan göras till läkare. Såväl sjuka som smittbärare är skyldiga att underkasta sig läkarundersökning och provtagning samt foga sig i isolering eller annan inskränkning i rörelsefriheten. Om behandling inte kan ske i öppen vård föreligger skyldighet för den sjuke eller smittbäraren att låta sig intas på sjukhus. Den som är intagen kan vägras lämna sjukhuset. Beslut om tvångsintagning får meddelas av tjänsteläkare. Dennes beslut kan överklagas hos hälsovårdsnämnd, som i första hand har att besluta om de i lagen angivna åtgärderna såvitt gäller allmänfarliga sjukdomar. Besvärsinstanser är länsstyrelsen och regeringsrätten.
    Bestämmelserna om veneriska sjukdomar överensstämmer i stort med vad som nu gäller. Här skall endast beröras frågan om anonymitetsskyddet för uppgiftslämnare. Liksom hittills skall läkare, som behandlar en veneriskt sjuk person, söka efterforska smittkällan och ta reda på om smittan förts vidare. En utpekad är därvid skyldig att underkasta sig läkarundersökning. Den som lämnat uppgiften är enligt gällande lag skyddad mot att hans

 

512 Lagstiftningsfrågor vid 1968 års riksdags vårsessionnamn lämnas ut till den uppgiften avser. Mot denna ordning har kritik riktats med hänsyn till att även uppenbart falska och illvilliga uppgifter kan lämnas utan att den som avses med uppgifterna kan få reda på vem som lämnat dem. Lagstiftningen har nu ändrats så att åklagare har rätt att få reda på vem som lämnat uppgiften, om det är påkallat för utredning av brott mot den som avses med uppgiften. Detta förutsätter, att den som blivit utpekad begärt polisutredning. Om åklagaren får den begärda upplysningen skall uppgift om anmälarens namn inte få föras vidare i annat fall än om åtal väcks mot honom.

 

Sociallagstiftning i övrigt. I avvaktan på resultatet av det pågående utredningsarbetet rörande översyn av socialhjälpslagen, barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen har vissa ändringar företagits i socialhjälpslagen. Ändringarna, som har trätt i kraft den 1 juli, syftar till att klarlägga kommunernas ansvar för den enskildes personliga omvårdnad. I 1 § har intagits en bestämmelse av innebörd att kommun skall tillse att den som vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållandena i övrigt kan anses tillfredsställande. Kompletteringen är inte avsedd att medföra någon avvikelse från gällande rätt när det gäller innebörden av begreppet socialhjälp eller besvärsrättens omfattning enligt socialhjälpslagen. — Enligt ett tillägg till 6 § skall socialnämnden göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett.

 

Lagen om bidragsförskott har ändrats med verkan från den 1 januari 1969. Bidragsbeloppet för år enligt huvudregeln höjs då från 25 till 30 procent av det i lagen om allmän försäkring omförmälda basbeloppet.

 

Djurskydd. I anledning av motioner har riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalat sig för införandet av ett lagstadgande som gör det möjligt att förbjuda den som begått djurplågeri att i fortsättningen ta befattning med djur. Utvecklingen har enligt tredje lagutskottets utlåtande i ämnet visat att gällande lagstiftning inte ger myndigheterna tillräckliga möjligheter att ingripa mot upprepade och grova former av djurplågeri. Mot bakgrund härav bör enligt utskottets mening de skäl som i tidigare sammanhang anförts mot en förbudspåföljd få vika för samhällets skyldighet att förhindra ett upprepande av sådana svårartade djurplågerifall som visat sig kunna förekomma.

 

Några lagar med tidsbegränsad giltighet har prolongerats. Som nämnts ovan har giltighetstiden för 1963 års lag om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift förlängts till utgången av år 1970. Förlängning t. o. m. den 30 juni 1970 har beslutats rörande lagen angående fortsatt giltighet av lagen den 21 mars 1952 med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och lagen den 13 maj 1966 angående utvidgad tillämpning av lagen den 22 juni 1939 om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. och av lagen den 21 mars 1940 med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg. Vidare har hembiträdeslagens giltighetstid förlängts t. o. m. den 31 oktober 1971.

Arne Reis1

 

1 Vid denna redogörelses utarbetande har medverkat hovrättsassessorn Hans Svahn och hovrättsfiskalen Gunnar Grenfors.