Lagrådsremiss beträffande ny fastighetsbildningslag
Som ett viktigt led i det pågående reformarbetet på fastighetsrättens område har nyligen till lagrådet överlämnats ett förslag till ny fastighetsbildningslag. Remissen är dagtecknad den 19 april 1968. Förslaget bygger till största delen på fastighetsbildningskommitténs förslag från år 1963. En kort redogörelse för detta förslag har tidigare varit införd i denna tidskrift (se 1962 s. 146). Den mycket stora omfattningen av lagrådsremissen (remissen omfattar tillhopa 1 100 sidor, vilket torde vara rekord) gör att den redogörelse som lämnas i det följande måste bli mycket rapsodisk.
Fastighetsbildningslagen är i enlighet med kommitténs förslag indelad i sju avdelningar med tillhopa 19 kapitel. Antalet paragrafer är 212. Som jämförelse kan nämnas att de lagar som främst ersätts av den nya lagen, nämligen 1917 års lag om fastighetsbildning i stad samt 1926 års lagar om delning av jord å landet och om sammanläggning, innehåller nära 400 paragrafer.
Den nya lagen är avsedd att gälla hela landet. Att låta kommuntypen avgöra vilken lag som skall gälla på detta område kan uppenbarligen inte längre komma i fråga och inte heller de skillnader som finns mellan tätorter och glesbygd anses motivera ett system med skilda lagar. I några hänseenden har det befunnits lämpligt att ge särskilda regler för tätorts- resp. landsbygdsförhållanden men bestämmelserna är i regel så allmänt hållna att de kan tillämpas oberoende av var marken är belägen.
Frågor om fastighetsbildning skall enligt förslaget alltid prövas vid förrättning. Detta gäller även sammanläggning. De grundläggande bestämmelserna om förrättningsförfarandet har samlats i ett enda kapitel, som alltså gäller för alla former av fastighetsbildning. Reglerna ger förrättningsmännen väsentligt större möjligheter att handla efter förhållandena i det enskilda fallet än vad de nuvarande reglerna ger.
Antalet former för fastighetsbildning minskar väsentligt om förslaget genomförs. Nybildning av fastigheter kan ske genom avstyckning, klyvning eller sammanläggning. Omreglering av bestående fastigheter kan ske genom fastighetsreglering. Avstyckningsinstitutet skiljer sig inte principiellt från avstyckning enligt gällande lagar. Klyvning — ett institut som inte torde komma att få någon större användning — motsvarar den form av laga skifte som nu brukar kallas klyvningsskifte, dvs. skifte för utbrytning av ideella andelar i en fastighet. Inte heller sammanläggning skiljer sig i grunden från vad som f. n. gäller, bortsett från att beslutet — som redan antytts — skall fattas vid lantmäteriförrättning.
Den stora nyheten bland fastighetsbildningsinstituten är fastighetsregleringen, som ersätter både laga skifte för omarrondering (s. k. omskifte) och ägoutbyte, servitutsutbrytning och sammanföring. Fastighetsreglering kan också ersätta det nu ofta använda kombinerade förfarandet avstyckning med sammanläggning. Genom fastighetsreglering kan göras såväl mindre justeringar i fastighetsindelningen som genomgripande omregleringar inom hela socknar eller andra stora regleringsområden, t. ex. motsvarande de skiften som inom vissa delar av Kopparbergs län sker med stöd av den s. k. dalalagen. Vid fastighetsreglering kan också bildas samfälligheter av olika slag, t. ex. gemensamhetsskogar. I viss utsträckning kan också inlösen ske. Vidare kan servitut bildas, ändras eller upphävas och slutligen kan vissa gemensamma arbeten bringas till utförande.
En av de former för fastighetsbildning som försvinner genom den nya lagen är tomtindelningen, som därmed kommer att bli enbart ett planinstitut. Fastighetsbildning inom städer eller andra områden med stadsplan skall alltså ske med anlitande av samma fastighetsbildningsinstitut som anvisas för landsbygden.
En fråga som väckt stort intresse vid remissbehandlingen av fastighetsbildningskommitténs förslag är hur de allmänna och enskilda intressen som kan göra sig gällande vid fastighetsbildning skall bevakas och i vilka former de skall vägas mot varandra. Departementsförslaget följer i denna del i allt väsentligt kommittéförslaget och utgår från att fastighetsbildningen i princip bör betraktas som en fastighetsägarnas egen angelägenhet och att ägarnas intressen skall bevakas av ägarna själva. Servitutshavare jämställs med fastighetsägare, medan nyttjanderättshavare får ställning som sakägare i begränsad omfattning. Inteckningshavarnas intresse däremot skall beaktas av fastighetsbildningsmyndigheten ex officio. En sådan anordning är nödvändig med hänsyn till att dessa i princip inte fått ställning av sakägare.
När det gäller de allmänna intressena läggs bevakningen på fastighetsbildningsmyndigheten. Svårigheten är att avväga vilket inflytande som bör tillkomma de myndigheter som har till uppgift att företräda vissa allmänna intressen, t. ex. byggnadsnämnden, lantbruksnämnden, naturvårdsmyndigheter etc. I det remitterade förslaget görs en analys av olika situationer med olika allmänna intressen. Därvid uttalas bl. a. att vissa administrativa beslut, t. ex. om antagande av stadsplan, i princip skall vara bindande vid fastighetsbildning. I övrigt tillgodoses de allmänna intressen som företräds av särskilda myndigheter genom utformningen av de materiella reglerna förfastighetsbildning och genom en föreskrift om skyldighet för fastighetsbildningsmyndigheten att samråda med de myndigheter vilkas verksamhetsområden berörs. Byggnadsnämnden tillförsäkras speciella möjligheter att påverka fastighetsbildningen genom att den i betydande omfattning skall kallas till förrättning.
I fråga om överprövningen av fastighetsbildningsmyndighetens beslut är en viktig nyhet värd att notera, nämligen att fastställelseprövningen avskaffas. Bevakningen av allmänintressena skall i första hand ankomma på överlantmätaren. Om han är missnöjd med beslutet, kan han angripa det genom att föra talan hos behörig domstol i samma ordning som enskild sakägare. En motsvarande talerätt tilläggs länsstyrelse och lantbruksnämnd. Beträffande fastighetsbildning inom vissa planområden tilläggs även byggnadsnämnden besvärsrätt. Tanken på en delad överprövning av fastighetsbildningsmyndighetens beslut så att vissa frågor skulle prövas av administrativ myndighet och andra av domstol avvisas.
Uppgiften att handlägga fastighetsbildningsförrättning skall enligt det remitterade förslaget ankomma på fastighetsbildningsmyndighet. Denna myndighet skall bestå av en högskoleutbildad tekniker och två gode män. Medverkan av gode män är emellertid inte nödvändig i alla ärenden. Förslaget innehåller inga ställningstaganden i fråga om det kommunala mätningsväsendets funktioner på fastighetsbildningens område och inte heller ges några närmare bestämmelser om kompetenskrav m. m. för olika förrättningar eller åtgärder. I det förra hänseendet pågår en särskild utredning och i det senare kommer behövliga bestämmelser att meddelas i instruktioner eller motsvarande författningar.
Innan de skilda kapitlen får en kort presentation bör nämnas att domstolsfrågan lösts på ett helt annat sätt än fastighetsbildningskommittén föreslagit. En av kommitténs utgångspunkter i denna fråga, nämligen att förrättningsmännen kan uppfattas som en med domstolsprövning likvärdig instans, underkänns. Delvis som en konsekvens härav behålls det nuvarande systemet med en judiciell överprövning i tre domstolsinstanser. Kommitténs förslag om inrättande av jorddomstolar, knutna till hovrätterna, frångås alltså. För att möta den kritik som riktats mot ägodelningsrätterna föreslås emellertid att fastighetsbildningsmålen skall tas upp av s. k. fastighetsdomstolar med i princip länet som domkrets. Från fastighetsdomstolen skall talan i regel kunna föras till hovrätten och därifrån vidare till högsta domstolen. De närmare reglerna om fastighetsdomstols sammansättning och vissa regler om förfarandet inför domstolen tas upp i en särskild lag. Förslaget därom läggs fram i den remiss till lagrådet angående ny underrättsorganisation som beslutats samma dag som fastighetsbildningslagen.
Så en kort presentation av de skilda kapitlen.
I 1 kap. — som tillika utgör första avdelningen — har samlats vissa inledande bestämmelser. Där presenteras begreppen fastighetsbildning, fastighetsbestämning, fastighetsregister och samfällighet. En viktig regel finns i
2 § andra stycket, där det föreskrivs att fastighetsbildning och fastighetsbestämning blir slutligt gällande, när uppgift om åtgärden införts i fastighetsregistret. En regel av detta slag krävs bl. a. med hänsyn till att det nuvarande fastställelseförfarandet avskaffas.
Andra avdelningen omfattar 2—4 kap. och innehåller regler om fastighetsbildning i allmänhet. De grundläggande bestämmelserna finns i 2 kap. Här föreskrivs bl. a. att fråga om fastighetsbildning prövas vid förrättning och att förrättning handläggs av fastighetsbildningsmyndighet. En viktig regel är den som säger att fastighetsbildningsfråga tas upp efter ansökan, om inte annat är föreskrivet. Bland innehållet i övrigt märks bestämmelser om hur olika tillbehör till fastighet skall behandlas vid fastighetsbildning. I 6 § finns vissa allmänna regler om kostnaderna för genomförande av fastighetsbildning. Kompletterande regler finns i de kapitel som behandlar de olika fastighetsbildningsåtgärderna.
Ett centralt kapitel är 3 kap. Kapitlet har rubriken Villkor för fastighetsbildning och innehåller i skilda avdelningar allmänna lämplighets- och planvillkor, särskilda bestämmelser beträffande jordbruk, skogsbruk och fiske, vissa undantagsbestämmelser och slutligen särskilda bestämmelser om fastighetsbildning över kommungräns m. m. De föreslagna reglerna gäller för alla slags fastighetsbildande åtgärder och bygger i viss utsträckning på de nuvarande reglerna i 19 kap. jorddelningslagen angående de jordpolitiska förutsättningarna för avstyckning men regelsystemet har omredigerats och förenklats. När det gäller jordbruksfastigheter avviker det remitterade förslaget i hög grad från såväl gällande rätt som kommittéförslaget. Det remitterade förslaget bygger nämligen på de nya riktlinjer för jordbrukspolitiken som antogs av 1967 års riksdag. För att en jordbruksfastighet skall anses lämpad för sitt ändamål krävs sålunda att den medger tillfredsställande lönsamhet hos det företag som skall drivas på fastigheten. I fråga om skogsbruksfastighet uttrycks saken så att fastigheten skall medge ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift. Den anknytning till familjejordbruket, som utmärker gällande rätt, har alltså övergetts.
4 kap. är med sina 42 paragrafer det mest omfattande i hela lagförslaget. Kapitlet innehåller bestämmelserna om fastighetsbildningsförrättning. Under särskilda rubriker behandlas fastighetsbildningsmyndigheten, förrättningens inledande och grunderna för handläggningen, kallelse och delgivning samt förrättningens fortsättande och slutförande. Slutligen finns ett avsnitt med rubriken särskilda bestämmelser.
Vid förrättning skall fastighetsbildningsmyndigheten i regel hålla sammanträde med sakägarna. Om stridiga intressen inte finns och hinder motden sökta fastighetsbildningen inte föreligger, kan förrättningen emellertidhandläggas utan sammanträde.
Bestämmelserna om kallelse och delgivning har förenklats och moderniserats i förhållande till vad som f. n. gäller. Den delgivningslag, som f. n. bereds inom justitiedepartementet, avses gälla även förrättningsförfarandet. Specialbestämmelserna i fastighetsbildningslagen har därför kunnat begränsas. I princip bygger lagen på personlig delgivning av kallelse till förrättning, men i olika hänseenden medges enklare förfarande.
Reglerna om själva förrättningen lämnar fastighetsbildningsmyndigheten ganska fria händer att förfara efter vad som är mest lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Särskilt kan nämnas att arbetet kan delas upp i etapper. Tillståndsfrågan t. ex. kan avgöras genom särskilt beslut. Om den sökta fastighetsbildningen kan äga rum skall myndigheten meddela ett s. k. fastighetsbildningsbeslut och sedan alla till förrättningen hörande frågor avgjorts skall avslutningsbeslut meddelas. I avsnittet med särskilda bestämmelser behandlas bl. a. frågor om rätt för fastighetsbildningsmyndigheten att anlita sakkunnigt biträde eller tolk, om sysslomän för att handha angelägenheter som är gemensamma för sakägare, om hantlangning och om rättelse av förrättningsbeslut.
Med tredje avdelningen i den föreslagna lagen inleds presentationen av de olika fastighetsbildningsinstituten. Avdelningen behandlar det nya institutet fastighetsreglering och omfattar 5—9 kap. Det är av många olika skäl befogat att beteckna denna avdelning som en av lagens tyngdpunkter. Avdelningen är så disponerad att de allmänna bestämmelserna om fastighetsreglering finns i 5 kap. I de följande kapitlen finns sedan särskilda bestämmelser om samfällighet, servitut, inlösen och gemensamma arbeten.
Bestämmelserna om fastighetsreglering är utformade så, att de ger möjligheter till aktiva insatser från det allmännas sida för att åstadkomma en förbättrad fastighetsindelning. Utgångspunkten är visserligen att regleringen i första hand skall vara en fastighetsägarnas egen angelägenhet. Olika myndigheter har emellertid fått rätt att ta initiativ till reglering. Om regleringen är av större allmän betydelse får nämligen länsstyrelse, överlantmätare eller lantbruksnämnd påkalla förrättning. Byggnadsnämnden får begära reglering inom område där tätbebyggelse föreligger eller är att vänta inom en nära framtid. Expropriant har rätt att begära reglering, om olägenhet av expropriationen därigenom kan undanröjas eller förebyggas. Vissa spärrar till skydd för fastighetsägarna gäller. Bl. a. har det ställts upp ett s. k. båtnadsvillkor, vilket innebär att fördelarna skall överväga de kostnader och olägenheter som regleringen medför. Vidare finns bestämmelser om opinionsundersökning framför allt i sådana fall när annan än fastighetsägare påkallat regleringen. Denna får då inte komma till stånd, om de sakägare som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig företaget och har beaktansvärda skäl för sin ståndpunkt. Även om sak-
ägareopinionen sålunda är emot företaget, kan detta komma till utförande i sådana fall då regleringsbehovet är synnerligen angeläget.
Det viktigaste momentet i fastighetsreglering är marköverföring. I detta hänseende har förfarandet viss likhet med det nuvarande ägoutbytet. Den mest påtagliga skillnaden är att några bestämda gränser inte angetts för storleksförändringarna. Det sägs bara att fastighets graderingsvärde inte får minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att olägenhet uppkommer för ägaren. Det uttalas i motiven att man i princip bör hålla sig inom de procentgränser som f. n. gäller. Med fastighetsägarnas samtycke har man emellertid i princip frihet att göra vilka storleksförändringar som helst. En fastighets hela ägovälde kan sålunda överföras till en annan fastighet. Detta förfarande torde i framtiden komma att ersätta sammanläggningsförfarandet i stor utsträckning. Även tvångsvis kan man överskrida de nyssnämnda gränserna för storleksförändringar. Det sker genom inlösen, vilket behandlas i 8 kap. och som till sin natur inte är annat än en utvidgad form av marköverföring. Inlösen har givetvis kringgärdats med åtskilliga bestämmelser. Det får bara förekomma vid större förrättningar som har till syfte att åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom ett område och som omfattar mark till ett flertal fastigheter med skilda ägare. Inlösen får inte heller ske, om avsevärd olägenhet skulle uppkomma för ägaren eller brukaren. Inlösen avses komma i fråga bara beträffande fastigheter som inte uppfyller lämplighetskraven. Ägare av skogsmark kan undgå inlösen genom att ingå i gemensamhetsskog.
Värderings- och ersättningsbestämmelserna i samband med fastighetsreglering är ganska invecklade. Tre olika former av värdering kan förekomma, nämligen graderings-, likvid- och båtnadsvärdering. I allmänhet torde dock endast likvidvärdering behöva göras. Denna syftar till att åstadkomma en rättvis ekonomisk uppgörelse mellan sakägarna. Värderingsreglerna anknyter i huvudsak till expropriationslagens regler, men vissa betydelsefulla skillnader finns som betingas av olikheten i värderingssituationen. Vid värdering i samband med fastighetsreglering skall en indirekt vinstfördelning företas.
I samband med regleringen får fastighetsbildningsmyndigheten stora befogenheter att förordna om rivning och flyttning av byggnader, att förbjuda avverkning av skog eller bortförande av jord under förrättningens gång och att bestämma tidpunkten för tillträde. Åtskilliga regler gäller nyttjanderättshavares behandling i samband med reglering. I princip upphör nyttjanderätt att gälla i sådan mark som överförs till en annan fastighet. En nyhet i remissen är att fastighetsbildningsmyndigheten får besluta i fråga om gottgörelse till arrendator som genom regleringen går miste om sitt arrendeområde.
Bestämmelserna i 6 och 7 kap. om samfällighet resp. servitut kan väntas få stor praktisk betydelse. Av intresse är särskilt att samfällighets- eller servitutsbildning får ske även inom område med stadsplan. Samfällighet får bildas för ändamål som är av stadigvarande betydelse för flera fastigheter, om inte ändamålet med större fördel kan tillgodoses på annat sätt. Av stort intresse är också bestämmelserna om gemensamhetsskog. Ägosplittringen inom skogsmarken är f. n. mycket påfallande i många trakter. Den alltmer omfattande mekaniseringen av skogsbruket har medfört att skogsskiftenas storlek och utformning har fått större betydelse för det ekono-
miska resultatet av skogsbruket än tidigare. Fastighetsbildningslagen ger ökade möjligheter att sammanföra skogsmark till gemensamhetsskog och erbjuder även vissa tvångsmedel för genomförandet av sådan åtgärd.
Bestämmelserna om servitut i 7 kap. av departementsförslaget ansluter sig till kommitténs förslag att fastighetsbildningsservitut skall få bildas inte bara som hittills i samband med ändringar i fastighetsindelningen utan också genom fristående förrättning. Också i ett annat hänseende innebär förslaget en utvidgning av möjligheterna att tillskapa fastighetsbildningsservitut. Förslaget har nämligen inte någon motsvarighet till uppräkningen i 10 kap. 9 § jorddelningslagen av tillåtna servitutsändamål. I stället skall det allmänna servitutsbegreppet — dvs. den nya jordabalkens servitutsbegrepp — tillämpas vid fastighetsbildning. Ändring och upphävande av servitut får komma till stånd i samma omfattning som ändringar i själva fastighetsindelningen. Bestämmelserna gör det möjligt att inte bara i samband med fastighetsbildningsförrättning utan också helt fristående förordna om begränsning, flyttning och annan ändring av område för utövning av servitut samt om upphävande av sådan rättighet. Reglerna om ändring och upphävande av servitut har gjorts fullt tillämpliga också på upplåtelseservituten. Som en följd härav har någon motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna i detta ämne i servitutslagen inte tagits upp i jordabalksförslaget.
Framför allt vid de stora regleringarna för rationalisering av jordbruk och skogsbruk kommer det att föreligga ett påtagligt behov av att i samband med regleringen utföra vissa för sakägarna gemensamma arbeten, t. ex. vägbyggnad och dikning. Men även inom bebyggelseområden kan det bli aktuellt att i anslutning till förrättning genomföra arbeten med gemensamhetsanläggningar av olika slag, exempelvis anordnande av parkeringsområde. Särskilda bestämmelser om sådana gemensamma arbeten meddelas i 9 kap. Normalt förutsätts arbetena komma att utföras av sysslomän som har rätt att verkställa utdebitering för att ta ut kostnaderna för arbetet av sakägarna. En samordning av förfarandet enligt fastighetsbildningslagen med vissa speciallagar, t. ex. vattenlagen och lagen om enskilda vägar, är avsedd att genomföras i samband med följdlagstiftningen.
Fjärde avdelningen innehåller i 10—13 kap. bestämmelserna om övriga fastighetsbildningsåtgärder, dvs. främst avstyckning och sammanläggning. Ett särskilt kapitel ägnas dessutom åt klyvning och i ett ges vissa specialregler för fastighetsbildning i syfte att anpassa fastighetsbildningen till den kommunala indelningen.
Om avstyckningskapitlet, 10 kap., behöver inte sägas mycket mer än att det i väsentliga delar motsvarar vad som redan nu gäller. En nyhet är att avstyckning av fastighets andel i samfällighet uttryckligen tillåts. Vidare har anpassningen till den föreslagna nya jordabalkens regler om fastighetsbildning som villkor för att en överlåtelse av område skall vara civilrättsligt giltig satt vissa spår i kapitlet.
Även klyvning, som behandlas i 11 kap., kan här snabbt förbigås. De allmänna jordpolitiska villkoren för fastighetsbildning torde komma att leda till att klyvning sällan kan äga rum. Det är emellertid en lagteknisk fördel att ha bestämmelserna samlade i ett särskilt kapitel. Också i fråga om klyvning har en anpassning skett till reglerna i den föreslagna nya jordabalken.
Sammanläggningsinstitutet, som behandlas i 12 kap., skiljer sig enligt
förslaget inte i principiellt hänseende från vad som redan nu gäller. Det nya är förfarandet. Kommitténs förslag hade i denna del mött en delvis mycket hård kritik och detta har föranlett att det remitterade förslaget i viss utsträckning skiljer sig från kommitténs. Som redan nämnts skall även sammanläggning handläggas vid förrättning. Detta föreslogs också av kommittén. Skiljaktigheterna gäller prövningen av om de sakrättsliga förutsättningarna för sammanläggning föreligger. Enligt det remitterade förslaget skall fastighetsbildningsmyndigheten — sedan det konstaterats att hinder mot den sökta sammanläggningen inte föreligger på grund av villkoren i 3 kap. — underrätta inskrivningsmyndigheten om ärendet och därefter undersöka om de speciella villkor som uppställs i 12 kap. och som inte avser gravationsförhållandena är uppfyllda. Om så är fallet skall yttrande inhämtas från inskrivningsmyndigheten, som har att vidta åtgärder för att undanröja eventuella hinder och i förekommande fall även upprätta förslag till företrädesordning. Inskrivningsmyndigheten skall i yttrandet till fastighetsbildningsmyndigheten klart ange om hinder möter eller inte. Samtidigt antecknas i fastighetsboken att yttrande i sammanläggningsfrågan avgetts. Om det därefter sker några ändringar i inskrivningsförhållandena skall detta anmälas till fastighetsbildningsmyndigheten. Sedan denna myndighet fått yttrandet angående gravationsförhållandena tas ärendet upp på nytt och om hinder inte föreligger meddelas fastighetsbildningsbeslut, varvid eventuell företrädesordning fastställs. Sedan inskrivningsmyndigheten underrättats om detta beslut inträder inskrivningsförbud beträffande de berörda fastigheterna. Förbudet varar till dess inskrivningsmyndigheten fått meddelande om att fastighetsbildningen registrerats.
Gällande rätt är mycket restriktiv när det gäller fastighetsbildning över förvaltningsgräns. Eftersom en sådan inställning ofta hindrar önskvärda ändringar i fastighetsindelningen har kommittén tänkt sig att fastighetsbildning i behövlig omfattning skall kunna ske över gräns för förvaltningsområde men med hänsyn till att det är önskvärt att indelningen i förvaltningsområden och fastighetsindelningen stämmer överens har vissa särregler föreslagits. Särskilt viktigt är det att sambandet mellan fastighetsindelningen och indelningen i borgerliga primärkommuner inte bryts. Det remitterade förslaget ansluter i denna del helt till kommittéförslaget. De regler som behövs är avsedda att främst inflyta i en särskild lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning. Dessutom finns en särskild regel i 3 kap. 11 §. Vidare behövs regler om hur anpassningen mellan indelningen i förvaltningsområden och fastighetsindelningen skall verkställas när den förra indelningen ändrats i administrativ väg. Regler i detta hänseende föreslås i 13 kap. Den åsyftade anpassningen torde i normala fall komma att ske genom fastighetsreglering men även avstyckning kan förekomma. Anpassningen skall ske till den kommunala indelningen. Den ecklesiastika indelningen blir alltså inte avgörande.
Den femte avdelningen i lagförslaget innehåller bara ett kapitel, 14 kap., och behandlar fastighetsbestämning. Genom fastighetsbestämning kan avgöras inte bara gränsfrågor utan alla frågor om beskaffenheten av gällande fastighetsindelning samt dessutom frågor om beståndet och omfånget av vissa servitut. Begreppet fastighetsbestämning är alltså vidare än det nuvarande begreppet gränsbestämning. Förslaget innebär att alla tvister om fastighetsindelningens beskaffenhet kan prövas vid förrättning oberoende av
om de har samband med fastighetsindelning. Möjligheten att ta upp sådana tvister vid domstol utan förrättningsprövning behålls emellertid.
Om en tvist tagits upp vid förrättning, skall den alltid avgöras av fastighetsbildningsmyndigheten. Någon möjlighet att genom underställning eller liknande övergå till handläggning vid domstol finns alltså inte.
Sjätte avdelningen bildas av 15—18 kap. och behandlar rättegången i fastighetsbildningsmål. I denna del avviker det remitterade förslaget som redan nämnts i betydande utsträckning från kommitténs förslag. Skälen härtill har redan något berörts och i övrigt torde de komma att presenteras i denna tidskrift i annat sammanhang. Framställningen begränsas därför i det följande till ett kort referat av det framlagda lagförslaget.
De grundläggande reglerna om fullföljd mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut finns i 15 kap. som har rubriken Fullföljd till fastighetsdomstol. Huvudbestämmelserna om fastighetsdomstolens sammansättning och om förfarandet inför domstolen finns som redan nämnts i en särskild lag. I 16 kap. ges kompletterande regler om förfarandet vid fastighetsdomstol. Rättegången i hovrätt och högsta domstolen behandlas i 17 resp. 18 kap.
Bakom konstruktionen av systemet för överprövning av fastställelsemyndighetens beslut ligger uppfattningen att fastighetsbildningsproceduren är en judiciell angelägenhet. Även överprövningen bör därför ske i judiciell ordning och inför domstol. Överprövningen måste på ett avgörande sätt påverkas av frågan om det nuvarande systemet med fastställelseprövning behålls eller om man övergår till ett system där förrättningen blir slutligt gällande i och med att den vinner laga kraft. Som redan antytts innebär det remitterade förslaget en övergång till det senare systemet. Detta innebär emellertid inte att efterbevakningen helt slopas. Av hänsyn till allmänna intressen är det nödvändigt att ordna någon form av kontroll över fastighetsbildningsmyndighetens beslut och förslaget innebär att denna uppgift i princip läggs på överlantmätaren. Om överlantmätaren finner anledning till anmärkning mot förrättningen, har han att anföra besvär över fastighetsbildningsmyndighetens beslut. För sådan talan gäller i huvudsak samma regler som för enskilds besvärstalan. Kommitténs förslag om att överlantmätaren skulle föra frågan till domstolen genom underställning enligt regler som i väsentliga delar avvek från de vanliga besvärsreglerna har alltså frångåtts.
Besvärsrätt med hänsyn till allmänna intressen tillkommer inte bara överlantmätaren utan också länsstyrelsen och lantbruksnämnden men det förutsätts att dessa myndigheter i regel inte kommer att utnyttja sin självständiga besvärsrätt utan i stället ansluter sig till överlantmätarens talan. I de fall då lokala bebyggelseintressen berörs av förrättningen, dvs. då marken är belägen inom område med stadsplan eller byggnadsplan, har byggnadsnämnden att bevaka allmänintressena och är därför även besvärsberättigad.
Reglerna i 16—18 kap. torde kunna förbigås i detta sammanhang. De replierar givetvis i hög grad på rättegångsbalkens regler för närmast motsvarande situation och avviker inte i högre grad från vad som nu gäller. Beträffande rättegångskostnader föreslås vissa nyheter. Domstolen får möjlighet att förplikta förlorande part att ersätta annan part dennes kostnader. I mål om inlösen skall dock expropriationslagens regler gälla. Om enskild sakägare vinner mål mot företrädare för allmänt intresse kan dom-
stolen tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnad, om synnerliga skäl föreligger. Ersättningen skall då utges av staten eller — när enbart byggnadsnämnden fört talan — av kommunen.
Det återstår att nämna några ord om 19 kap., som bildar den sjunde och sista avdelningen i lagen och som innehåller vissa bestämmelser om fastighetsregister. Med hänsyn till pågående utredningsarbete har det mött vissa svårigheter att ta ställning till vad som bör regleras i detta kapitel. De pågående utredningarna berör såväl registrets konstruktion och materiella innehåll som registermyndighetens organisation. Kapitlet har därför utformats så, att det inte binder utredningsarbetet i något av dessa hänseenden. Den enda bestämmelse i kapitlet som bör nämnas i detta sammanhang är den som anger vad som skall redovisas som fastighet i registret. I registret skall under särskild beteckning redovisas dels enhet som är redovisad som fastighet i fastighetsregister när den nya fastighetsbildningslagen träder i kraft, dels fastighet som nybildas enligt den nya lagen, dels enhet som skall registreras som fastighet enligt annan bestämmelse.
Det är givet att lagstiftningsprojekt av den storleksordning som det här är fråga om kräver åtskilligt arbete även efter det att en lagrådsremiss med förslag till s. a. s. huvudlag presenterats. Vad som närmast förestår är lagrådsgranskningen av det remitterade förslaget och arbetet med att upprätta förslag till promulgationslag och annan följdlagstiftning. I denna del finns inte något utredningsförslag när det gäller fastighetsbildningslagen.
Omfattningen av detta lagstiftningsärende är i själva verket ännu större än vad det hittills anförda ger uttryck för. Arbetet på den nya fastighetsbildningslagstiftningen samordnas nämligen med arbetet på den nya jordabalken och dess följdlagstiftning. Bland den senare kan särskilt nämnas stora delar av utsökningslagstiftningen.
Till det nu anförda bör fogas att både jordabalken och fastighetsbildningslagen innan de sätts i kraft måste kompletteras med åtskillig lagstiftning av kungörelsekaraktär, med anvisningar av olika slag, blanketter m. m. Vidare måste en omfattande kursverksamhet inledas. I fråga om fastighetsbildningslagen gäller det bl. a. att komplettera de redan verksamma förrättningsmännens juridiska kunskaper.
Mot den nu angivna bakgrunden är det vanskligt att göra några förutsägelser om tidpunkten för ikraftträdandet av den nya lagstiftningen. Om inte något oförutsett inträffar bör både jordabalken och fastighetsbildningslagen emellertid kunna träda i kraft den 1 januari 1972.
Ingvar Gullnäs Tore Landahl