Nordiskt och internationellt 531Amerikansk dom om rätten till juryrättegång. I en dom den 20 maj 1968 har Förenta Staternas Högsta Domstol förklarat, att juryinstitutet i brottmål utgör ett så fundamentalt inslag i det amerikanska rättssystemet att envar, som åtalas för ett svårare brott, har en ovillkorlig rätt till juryrättegång.
Att jury skall användas vid rättegång i brottmål stadgas uttryckligen i den federala konstitutionens s. k. sixth amendment. Ifrågavarande författningstilllägg, som härrör från år 1789, har emellertid ansetts gälla endast rättegångar vid federala domstolar, och detta fastslogs för övrigt uttryckligen av Högsta Domstolen i ett utslag år 1900. De olika delstaterna har därför varit oförhindrade att antaga egna bestämmelser om juryrättegång i brottmål. Visserligen har de flesta infört bestämmelser med garantier för rättegång med jury i allvarligare brottmål, men i några stater kan en åtalad förklaras skyldig av domare, även om den åtalade begärt rättegång med jury.
Det aktuella målet (Duncan v. Louisiana) kom upp i Högsta Domstolen sedan en negeryngling i Louisiana, Garry Duncan, åtalats för misshandel och dömts till sextio dagars fängelse och 150 dollar i böter av en lokal domstol, som förvägrade vederbörande juryrättegång. I sitt utslag, som antogs med sju röster mot två, lämnade Högsta Domstolen frågan om gränsen mellan svårare och mindre svåra brott öppen. I federala rättegångar anses den senare kategorien, s. k. petty offenses, omfatta brott, som kan medföra högst sex månaders fängelse och 50 dollar i böter. I många delstater kräves det emellertid strängare straffbestämmelser för att juryrättegång skall kunna ifrågakomma. Spörsmålet vad som skall menas med svårare brott på det delstatliga planet torde besvaras först sedan Högsta Domstolen fått anledning att taga ställning därtill i ett konkret mål. G. C.-W.
Amerikansk lag till skydd för äldre arbetskraft. I syfte att motverka den inom det amerikanska näringslivet under senare år starkt stigande tendensen att anställa yngre arbetskraft antog kongressen i december 1967 en lag, som bl. a. förbjuder arbetsgivare och arbetsförmedlingar att diskriminera äldre arbetssökande. Till grund för »the Age Discrimination Act of 1967», som kompletterar liknande lagstiftning i 26 delstater, låg bl. a. en av Department of Labor på kongressens uppdrag utarbetad undersökning. Enligt denna är hundratusentals amerikaner i åldern 40—65 år längre eller kortare tid arbetslösa, enär de av arbetsgivarna »godtyckligt» refuserats på grund av sin ålder. De flesta erhåller efter hand ny anställning, men icke sällan är deras sökande efter arbete långt och svårt, och i många fall nödgas de acceptera ny anställning med lägre löneförmåner än de tidigare haft.
Den nya lagen, som trädde i kraft den 12 juni och är tillämplig på alla företag med mer än 25 anställda, förbjuder arbetsgivare att avskeda respektive vägra anställa personer av det skälet, att vederbörande är för gammal. Undantag härifrån medgives endast om »viss ålder är en rimlig förutsättning för respektive befattnings normala funktion». Vidare förbjuds fackföreningar att av nämnda skäl utesluta medlemmar respektive vägra acceptera nya medlemmar, och arbetsförmedlingar förbjuds att vägra äldre personer arbetshänvisning. Vid utannonsering av lediga platser får särskilda önskemål om vederbörandes ålder endast undantagsvis angivas.
Chefen för den avdelning inom Department of Labor, som har att övervaka lagens tillämpning, Clarence Lundquist, har framhållit, att man inte