Förslag till ny väglagstiftning. Under de senaste åren har vägtrafiken och vägbyggandet undergått en utveckling som medfört att gällande bestämmelser, som ifråga om vägbyggnad i huvudsak grundar sig på 1943 års lag om allmänna vägar samt vägstadga, inte längre motsvarar tidens krav på väg- och trafikområdet. Mot den bakgrunden har 1960 års vägsakkunniga framlagt sitt slutbetänkande benämnt »Allmänna vägar» (SOU 1968:17). De förslag till ändringar i och tillägg till gällande lagstiftning som framläggs är så omfattande, att förslagen fått formen av en ny väglag och en ny vägstadga. Förslagen avser närmast frågor om anordningar som är att hänföra till väg, dit även bl. a. anordning för vägbelysning skall kunna räknas, vägs omfattning i sidled, arbetsplan som led i allmän vägs tillkomst, vägrätt, indragning av allmän väg, enskilda utfartsvägar, lokalisering av serviceanordningar, underhåll och renhållning, vägnämnder och länsvägnämnder, rättegången i vägmål samt handläggningen av vägfrågor hos administrativ myndighet.

Å. B.

 

Nya normer för avfattningen av Kungl. Maj:ts beslut i statsrådet. Sedan den 1 april 1968 tillämpas inom statsdepartementen s. k. systematisk maskinskrivning. Inför övergången till den nya skrivmetoden har genom statsrådsberedningens försorg sammanställts vissa anvisningar, benämnda »Skrivanvisningar». Dessa innehåller dels vissa rent tekniska anvisningar för kanslipersonalen, dels vissa mera allmänna anvisningar rörande expeditioners utformning, avsedda för främst den handläggande personalen. Anvisningarna grundar sig på en promemoria, som en särskild arbetsgrupp (kansliråden Olof Lindberg, Berndt Erneholm och Karl Gustaf Grönhagen) avgav i ämnet i juni 1967, och på synpunkter som framförts under remissbehandling av promemorian inom statsdepartementen. Ett av huvudsyftena med anvisningarna är att åstadkomma en innehållsmässigt såvitt möjligt enhetlig och rationell utformning av Kungl. Maj:ts expeditioner m. m. En tämligen ingående redogörelse för anvisningarna har lämnats i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1968 s.113. En mera detaljerad redogörelse återfinnes i Från departement och nämnder 1968 s. 263 ff.
    Även för denna tidskrifts läsekrets torde vissa av de frågor som behandlas i de allmänna anvisningarna vara av intresse. Detta torde särskilt gälla frå-

 

gan i vad mån motivering bör lämnas i Kungl. Maj:ts beslut. En allmän reglering av frågan i vilken utsträckning förvaltningsmyndighets beslut skall motiveras förbereds f. n. i justitiedepartementet på grundval av besvärssakkunnigas förslag till lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964:27). I avvaktan på denna frågas lösning rekommenderas i anvisningarna att följande ordning t. v. iakttas beträffande Kungl. Maj:ts beslut. Om inte annat är särskilt föreskrivet eller särskilda skäl föranleder annat, bör motivering i ansöknings- eller besvärsärende lämnas när beslutet innebär avslag på en ansökan eller framställning. Särskilda skäl mot att redovisa motiv kan vara att beslutet innebär ett skälighets- eller lämplighetsavgörande eller ett avgörande av politisk natur eller att det meddelats med anledning av ansökan eller besvär i tjänstetillsättningsärende eller i ärende angående antagning för utbildning eller betygssättning eller annat liknande ärende. Motiv kan också vara uppenbart obehövliga t. ex. när besvär avslås och underinstansens motiv godtas. Även i beslut som innebär bifall kan motiv behöva redovisas. Så är fallet om beslutet är av principiellt intresse och motiv kan behövas för att ge underordnad myndighet eller remissmyndighet upplysning om vilka synpunkter som varit avgörande för utgången i ärendet. När motiv lämnas bör det enligt anvisningarna som regel ske i beslutet eller genom bilaga till detta, t. ex. bifogat remissyttrande. Den sålunda rekommenderade ordningen överensstämmer i huvudsak med den uppfattning som konstitutionsutskottet sedermera gett uttryck för i årets dechargememorial (KU 1968:15 s. 13 ff.).
    Beträffande avfattningen av slutet i besluten innebär anvisningarna bl. a.att antalet formuleringar vid avslag starkt begränsas i förhållande till tidigare praxis. I avslagsbeslut har sålunda tidigare använts ett tjugotal olika formuleringar, var och en med en relativt bestämd innebörd. Med hänsyn till att behovet av så många varianter starkt minskas, när motivering till besluten lämnas, och till, inte minst, att den särskilda innebörden av ett på visst sätt utformat slut endast varit känd för den initierade rekommenderas i anvisningarna ett mycket begränsat antal slutformuleringar att användas var och en för särskilt angivna situationer. Vid avslag i besvärsärende förordas sålunda användande av endast två typer av formuleringar, nämligen »Kungl. Maj:t lämnar besvären utan bifall» vid avslag efter sakprövning både när överklagade beslutets resultat är riktigt men motiveringen anses mindre tillfredsställande och när beslutets motivering och slut godkänns samt »Kungl. Maj:t lämnar besvären utan åtgärd» i övriga fall.
    I fråga om prövning av ansökan eller besvär som inkommit efter utgången av föreskriven tidsfrist framhålls i anvisningarna att man i princip bör noga iaktta formföreskrifter. Besvär som kommit in för sent skall sålunda inte tas upp till sakprövning om ärendet är desert på grund av föreskrift i lag eller annan författning som är beslutad av eller med riksdagen. I andra fall skall ärende, när det är desert, prövas i sak endast om det kan konstateras att något tredjemansintresse inte berörs och avvisande på formella grunder skulle leda till materiellt otillfredsställande resultat. Klaganden kan t. ex. gå förlustig en förmån eller förlora möjlighet att få sin sak fortsättningsvis prövad. Även i nu berörda hänseende överensstämmer anvisningarna med vad konstitutionsutskottet anfört i årets dechargememorial (s. 9 f).
    Utöver de nu särskilt berörda frågorna behandlas i anvisningarna bl. a. sådana frågor som utformning av recit till beslut, prövning av partsbehörighet och av behörighet att företräda part.

M. S.