TORKEL NORDSTRÖM. Lagen om företagsinteckning. Sthm 1966. Norstedts. 140 s. Kr. 21,00.
Den 1 juli 1967 trädde lagen den 29 juli 1966 om företagsinteckning i kraft. Den ersatte 1883 års KF om förlagsinteckning och 1932 års lag om inteckning i jordbruksinventarier ävensom vissa andra författningar. Den kommentar till den nya lagen som här anmäles är utgiven av ordföranden i förlagsinteckningskommittén justitierådet Torkel Nordström. Kommentaren ingår i Norstedts gula serie och grundar sig på sedvanligt sätt huvudsakligen på förarbetena.
Kretsen av inteckningsbara rörelser har i den nya lagen betydligt utvidgats. Rätt att erhålla företagsinteckning tillkommer alla bokföringspliktiga näringsidkare och dessutom den som driver jordbruk eller skogsbruk. Redan den omständigheten att jordbruk (och skogsbruk) kan begagnas som underlag för kredit genom företagsinteckning borde rimligtvis dra med sig att bokföringsskyldighet ålades sådan rörelse i samma omfattning som andra näringsverksamheter. Det undersöktes också vid tillkomsten av 1966 års lag, om icke för jordbrukare kunde skapas åtminstone en viss skyldighet att föra räkenskaper. Det stötte emellertid, enligt vad som uppges i kommentaren, på betydande svårigheter. Det ansågs icke heller att behovet av kontroll för inteckningshavare gjorde sig gällande med samma styrka som eljest. Den svårförståeliga ståndpunkten att jordbrukare skall undantas från vad som anses oundgängligt ifråga om andra näringsidkare har märkligt nog bevarats även i det nyligen avlämnade förslaget till lag om skyldighet att föra räkenskaper, SOU 1967:49.1
Medan förlagsinteckningen ansågs kunna göras gällande endast i konkurs, får förmånsrätt på grund av företagsinteckning åberopas även vid utmätning. Och i motsats till förlagsinteckningen kan den nya inteckningsformen i viss omfattning göras gällande även mot ny ägare av den intecknade egendomen. Detta är fallet om hela verksamheten överlåtes; inteckningen gäller då i just de föremål som omfattas av överlåtelsen, 10 §. Om rörelseidkaren överlåter enstaka föremål vari inteckning gäller inträder däremot inte någon »forfölgningsret» för inteckningshavaren. Möjligheten att efter överlåtelse av verksamheten göra gällande rätten mot förvärvaren »preskriberas», om inteckningshavaren inte väckt talan mot honom ett år efter överlåtelsen. Säkerheten faller också bort om förvärvaren överlåter egendomen (den gäller dock i vederlagsfordringen).
I kommentaren ställs den »terminologiska» frågan om rätten på grund av företagsinteckning bör karakteriseras som panträtt. Det framhålls bl. a. att man under förarbetena förklarade sig avstå från att beteckna rätten som en panträtt. Bl. a. anfördes som skäl att panträtt i lös egendom i allmänhet
förutsatte att egendomen specificerades. Jag har svårt att förstå att detta i och för sig skulle vara avgörande. Vad som främst skiljer företagsinteckningen från vanlig panträtt i lös egendom är väl att skyddet mot ny ägare är så pass bräckligt, dels genom den nämnda »preskriptionsregeln» och dels därigenom att det endast består i förste förvärvarens hand, däremot icke i senare förvärvares. Ett väsentligt moment i panträttsbegreppet brukar anses vara att säkerhetsrätten kan göras gällande i egendomen, oavsett i vems hand den är. Med hänsyn härtill förefaller det lämpligt från systematisk synpunkt att särhålla företagsinteckning och panträtt.
Ett av de viktigaste önskemålen vid reformeringen av förlagsinteckningen var just att denna säkerhetsform skulle beredas ett ökat skydd mot tredje man. Så har nu också skett men man frågar sig dock om det inte varit möjligt med en mer storslagen lösning, varigenom varulager och inventarier i en rörelse som kreditunderlag blivit mer likställt med fastighetsinteckning och sålunda med en verklig panträtt. Visserligen har genom 1966 års lag om vad som är fast egendom — vilken är intagen i kommentaren — samtidigt fastighetstillbehörskretsen vid industriella företag utökats till att omfatta vissa inventarier som annars inte utgör tillbehör (industritillbehör); därigenom kommer de att ingå i underlaget för fastighetsinteckning. Detta är naturligtvis en värdefull reform. Men på något sätt är det en smula irrationellt att maskiner o. d. som kreditunderlag skall ge olika rätt alltefter den i och för sig rätt ovidkommande omständigheten, om rörelseidkaren äger den fastighet på vilken rörelsen drivs eller inte.
Underlaget för företagsinteckning har väsentligt utvidgats i förhållande till vad som gällde vid förlagsinteckning. Det omfattar nu all den lösa egendom som hör till verksamheten. En del undantag har dock gjorts, såsom för lånefordringar; skälet är att sådana i regel grundar sig på löpande skuldebrev och därför lätt kan pantsättas. Däremot omfattar företagsinteckningen fordringar på vederlag för levererade varor och utfört arbete. Såsom i kommentaren framhålls förmodade kommittén, att man inte behövde befara att rörelseidkaren skulle överlåta eller pantsätta sådana fordringar. Denuntiationskravet finge antas verka avhållande härvidlag. Dessa fordringar lämpade sig därför till att ingå i underlaget för företagsinteckning.
Kundfordringar brukar ju emellertid numer ofta få tjänstgöra som kreditunderlag genom s. k. factoring, som betyder att företaget pantsätter eller överlåter kundfordringarna till ett finansieringsföretag och på detta sätt får snabb valuta för dem. I lagen har inte särskilt reglerats förhållandet mellan företagsinteckning och den rätt som en efter inteckningens tillkomst skedd factoring skapar. I kommentaren berörs endast det fallet att kundfordring överlåts; det sägs att vid sådan överlåtelse företagsinteckningshavaren eventuellt på grund av att säkerheten nedgått i värde kan kräva omedelbar betalning (15 §). Men hur förhåller det sig om fordringarna inte överlåts utan pantsätts till factorn, vilket i allt fall hittills torde ha varit det vanligaste förfaringssättet? Hur ställer det sig då med företrädet mellan factorns anspråk på kundfordringar, som blivit pantsatta till honom genom generell denuntiation till kunderna, å ena, och företagsinteckningshavarens anspråk på att kundfordringarna skall ingå i underlaget för inteckningen, å andra sidan? Frågan berörs som sagt inte i kommentaren. I en annan
framställning, Leijonhufvud—Mattsson—Persson, Näringsidkares inteckningslån (1966, s. 31) antages utan vidare att fordringarna bortfaller som säkerhetsunderlag för företagsinteckningen. God eller ond tro hos factorn skall tydligen inte spela någon roll. Det är väl sannolikt att detta är den riktiga lösningen, men den förefaller mig inte alldeles utan vidare självklar.
Ett företrädesfall som — fastän det får antagas vara betydligt ovanligare än factoring-fallet — regleras i lagen är förhållandet mellan företagsinteckning och lösöreköp. Om inga bestämmelser funnes skulle väl resultatet bli, att en försäljning enligt lösöreköpsförordningens regler av egendom, som omfattades av en företagsinteckning, komme att medföra att det sålda inte längre kunde tagas i anspråk av företagsinteckningshavaren.Nu stadgas emellertid i 12 §, att en sådan försäljning är »utan verkan» mot innehavare av annan företagsinteckning än sådan som sökts mer än 30 dagar efter det att lösöreköpsavhandlingen företeddes inför rätten.
Vad betyder då detta? Hur gestaltar sig, närmare bestämt, läget i rörelseidkarens konkurs? Vad betyder det där att löseöreköpet, som ju normalt sett medför separationsrätt i konkursen, skall vara »utan verkan» mot äldre företagsinteckningshavare? Antag att i boet endast finns egendom, som utgör underlag för företagsinteckning och som tillika blivit föremål för lösöreköp (som ej är äldre än företagsinteckningen). Och antag vidare att det i konkursen göres gällande fordran på lön med förmånsrätt enligt HB 17:4. Skall då lösöreköpet vara »utan verkan» mot företagsinteckningen men ha företräde framför lönefordringen, oaktat denna i sin tur skulle ha förmånsrätt framför företagsinteckningen (som ju följer HB 17:7)? Den knuten förefaller ganska besvärlig att lösa.2
Emellertid är det sannolikt här fråga om ett mindre lyckligt valt uttryckssätt i lagen. Meningen måste vara att företagsinteckningen belastar egendomen, trots att den genom ett lösöreköp överlåtits och sålunda kommit i ny ägares hand. Det är m. a. o. fråga om ett speciellt fall där —i motsats till vad i övrigt gäller vid överlåtelse av enstaka föremål (alltså icke hela rörelsen) — företagsinteckning kan göras gällande mot ny ägare.Vid rörelseidkarens konkurs betyder det sålunda att den genom lösöreköpet överlåtna egendomen inte ingår i konkursen. Den blir således oåtkomlig för gäldenärens 17:4-borgenärer. Men företagsinteckningshavaren kan rikta anspråk mot förvärvaren av egendomen, eventuellt genom bevakning i dennes konkurs. I den konkursen kan inteckningshavaren tänkas få stryka på foten för lösöreköparens 17:4-borgenärer, om han nu har några sådana.
Lagens uttryckssätt, att lösöreköpet är utan verkan mot inteckningshavaren, är emellertid som sagt egendomligt. Till belysning må hänvisas till 10 § i lagen. Där upptas den förut berörda regeln att företagsinteckning kan göras gällande mot ny ägare, om hela verksamheten överlåts. Man säger, helt naturligt, inte här att överlåtelsen av rörelsen är »utan verkan» mot inteckningshavaren. Utan man säger, att egendomen svarar i förvärvarens hand för inteckningen.
På detta sätt uttryckte sig också kommittén i lösöreköpsfallet. Det sägs där (19 §), att utan hinder av lösöreköpet den sålda egendomen häftar för
företagsinteckningen. Den lokution som nu finns i lagen tillkom på förslag av lagrådet (prop. nr 23/1966 s. 165 f.). Skälet synes ha varit, att kommitté- och remissförslagens formulering skulle kunna täcka det fall att det skett ett lösöreköp, som sedermera följts av tradition till lösöreköparen. Farhågorna för en sådan tolkning synes svårförståeliga. Det måste väl rent allmänt vara klart att om tradition sker av egendom, som från början sålts på villkor att den skulle få kvarbli hos säljaren och enligt de speciella reglerna i lösöreköpsförordningen, ett sådant köp i och med traditionen blir jämställt med vanliga köp som följts av tradition. Härtill kommer så att den av lagrådet introducerade avfattningen »utan verkan» som sagt förefaller missvisande eller i vart fall förbryllande. I kommentaren har den här frågan inte berörts.
Kommentaren — som är av mycket stort värde och till stor hjälp för förståelsen av lagen — utkom med berömvärd snabbhet strax efter lagens tillkomst (motsvarande kan tyvärr inte sägas om denna anmälan). Det har emellertid fört med sig att de mycket viktiga följdändringar i bl. a. UL som föranletts av lagen samt av 1966 års lag om vad som är fast egendom inte blivit behandlade. Följdlagstiftningen genomfördes först efter det lagen antagits, vilket kanske kan tyckas vara en förbluffande lagstiftningsmetod. Man får hoppas att den blir berörd i den nya upplaga av kommentaren som väl snart är aktuell.
Till sist en liten framtidsfundering. Det inom justitiedepartementet utarbetade och nu hos lagrådet liggande förslaget till ny jordabalk introducerar som bekant en helt ny panträttskonstruktion. Själva pantbrevet (dvs. »inteckningen») skall aldrig ensamt kunna utgöra fordringsbevis utan det krävs att pantbrevet pantförskrivs av fastighetsägaren som säkerhet för en fristående fordran, vanligen en fordran enligt omslagsrevers. Konstruktionen är djärv och intressant och kommer åtminstone synbarligen till rätta med de risker som är förenade med det nuvarande systemet med dubbla reverser, som kan komma att skiljas åt. Företagsinteckningen bygger på hittillsvarande system och det är här sålunda fråga om ett fordringsbevis som blir intecknat och som kan användas direkt eller också läggas som säkerhet för en omslagsrevers.
Man undrar om en eventuellt genomförd förändring av panträttskonstruktionen i fastighetsrätten skall komma att föra med sig motsvarande ändringar även beträffande företagsinteckning och andra former av inteckning i lös egendom. Eller skall vi få två principiellt helt olika »inteckningar», den ena— fastighetspantbrevet — som är helt värdelös om den inte förvärvas tillsammans med en fordran och pantförskrivits till säkerhet för denna av fastighetsägaren, den andra, t. ex. företagsinteckningen, som utgör fordringsbevis. Om inte annat kommer det kanske att stöta på vissa svårigheter att övertyga de juris studerande om att en sådan ordning är lättförståelig och rationell.
Henrik Hessler