Strafflagstiftningen i Connecticut moderniseras? År 1963 tillsatte den lagstiftande församlingen i Connecticut en kommitté med uppgift att modernisera och systematisera statens många svåröverskådliga och till stor del föråldrade författningar på straffrättens område. Kommitténs den 3 juni avgivna betänkande tyder på att en mer upplyst och mindre bigott inställning till abort och homosexualitet håller på att växa fram i Förenta Staterna, där man dock ännu i vida kretsar visar en påfallande trångsynthet i dessa frågor. Betänkandet avspeglar samtidigt det i landet växande motståndet mot dödsstraffet.
    Vad beträffar abort, som enligt gällande lagstiftning i Connecticut är tilllåten endast för att rädda en kvinnas liv, föreslås det, att sådana ingrepp skall få ske även i fall av incest och våldtäkt samt på varje havande ogift kvinna under sjutton år.
    I ett kapitel om onormala sexuella beteendemönster heter det, att kommitténs grundläggande princip varit att frågan om sexuellt umgänge — vare sig homosexuellt eller heterosexuellt — mellan myndiga vuxna personer, som samtycker därtill, icke hör hemma inom straffrätten. Man föreslår därför, att de bestämmelser, som kriminaliserar otukt och onormala sexuella företeelser, upphävs, »enär individen har rätt till skydd i sina personliga angelägenheter mot ingrepp från samhällets sida i den mån icke någon annan person utsätts för skada».
    Beträffande de olika uppsåtsrekvisiten för mord (premeditation, malice, deliberation) uttalar kommittén, att dessa begrepp är så vaga, att de endast bidrager till att förvilla juryn. Det föreslås därför, att de avskaffas och ersättas med »homicidal intent to take a life».
    Enligt förslaget får vidare en domare rätt att upphäva (overrule) en jurys rekommendation att dödsstraff skall utmätas. Dessutom föreslår kommittén, att institutet villkorlig dom med övervakning kompletteras med ett nytt straffrättsligt institut, nämligen villkorlig frigivning.
    Av nyss antydda skäl betraktas det nu framlagda betänkandet som i hög grad kontroversiellt, men först i början av 1969, då betänkandet kommer upp till behandling i legislaturen, torde man kunna få en klar uppfattning om hur långt lagstiftarna i Connecticut är beredda att sträcka sig.
 

G. Campbell-Westlind

 

Dom av USA:s högsta domstol. Under efterkrigstiden har den amerikanska opinionens inställning till dödsstraffet markant förändrats. Enligt en för femton år sedan företagen opinionsundersökning förklarade sig 68 % av de tillfrågade vara för detta straffs bibehållande. En motsvarande undersökning 1966 utvisade, att siffran sjunkit till 38 %. Antalet verkställda dödsdomar visar likaledes en avsevärd nedgång — från 199 år 1930 till endast två 1967. Denna mer humana och upplysta inställning har bl. a. kommit till uttryck däri, att dödsstraffet helt eller praktiskt taget helt avskaffats i en rad delstater, i Alaska och Hawaii år 1957, i Oregon 1964 samt i Iowa, New York, Vermont ochWest Virginia 1965. Redan tidigare har dödsstraffet avskaffats i Michigan (år 1847), Rhode Island (1852), Wisconsin (1853), Maine (1876), Minnesota (1911) och North Dakota (1915).
    Men även ett antal av Högsta Domstolens domar avspeglar den förändrade synen på denna strafform. Ett exempel härpå utgör en dom den 3 juni, vari domstolen indirekt uttalat sig mot dödsstraffet samt antytt, att ytterligare steg i riktning mot dess avskaffande kan förväntas.

 

    Bakgrunden till det nu avdömda målet, som avgjordes med sex röster mot tre, är följande. Då en amerikansk domstol har att utse jury i ett brottmål, där dödsstraff kan utdömas, händer det icke sällan, att vederbörande förklarar sig icke vilja ifrågakomma som juryman, enär han av religiösa eller andra skäl är motståndare till dödsstraffet. Traditionellt har samtliga federala och statliga domstolar (utom de statliga i Iowa och South Dakota) i dylika fall befriat vederbörande från uppdraget som juryman. Genom den ovannämnda domen har emellertid Högsta Domstolen fastslagit, att personer, som förebär samvets- eller andra betänkligheter i fråga om dödsstraffet, icke utan vidare kan befrias från skyldigheten till jurytjänstgöring. Så kan, fastslog domstolen, ske först sedan vederbörande sagt sig på grund av sitt motstånd mot dödsstraffet icke kunna rösta för en fällande dom. Domstolen förklarade vidare, att dödsstraff, som avkunnats efter rättegång med jury, där motståndare till detta straff »utrensats», icke får verkställas. Genom detta retroaktiva beslut torde flertalet av de 435 personer, som för närvarande väntar på verkställighet av dödsstraff, kunna få möjlighet till ny rättegång.
    Det aktuella målet (Witherspoon v. Illinois) gällde en man, som dömts för mord på en polis i Chicago år 1960. Genom sin advokat hävdade den åtalade, att det gällande systemet vore författningsstridigt, enär det skapade jurys, som tenderade att finna en åtalad skyldig och att uttala sig för dödsstraff. En av de domare, som i målet röstade mot majoriteten, hävdade, att den ifrågavarande domen skulle leda till att jurys i framtiden skulle få en negativ inställning till dödsstraffet. Fällande domar mot personer, som uppenbarligen vore skyldiga, skulle nu av tekniska skäl rivas upp och lagarnas tilllämpning försvagas vid en tidpunkt, då brottsligheten och våldstendenserna i landet är i stigande.
    Enligt mångas mening är det nu endast en tidsfråga, när dödsstraffet av Högsta Domstolen kommer att förklaras grundlagstridigt, d. v. s. täckas av det åttonde författningstillägget, som stadgar förbud mot »grymma eller ovanliga straff».

G. Campbell-Westlind