ULRICH KLUG. Presseschutz im Strafprozess. Berlin 1965. Luchterhand. 147 s.

 

MARTIN LÖFFLER och JEAN LOUIS HÉBARRE. Form und Funktion der Presse Selbstkontrolle. München 1968. C. H. Beck. 189 s.

 

BERNHARD SCHEER. Deutsches Presserecht. Kommentar. Hamburg 1966. Verlag Deutsche Polizei. 447 s.

 

GÜNTER HERRMANN. Rundfunkgesetze. Textsammlung. Köln 1966. Carl Heymanns Verlag. 276 s.

 

CHARLES DEBBASCH. Traité du droit de la radiodiffusion. Radio et télévision. Paris 1967. Librairie générale de droit et de jurisprudence. 607 s.

 

Även i de europeiska huvudländerna, där snart sagt varje upptänkligt rättsområde är föremål för fortlöpande studium och diskussion, kan man på senare år konstatera ett påfallande intensivt intresse för de rättsregler som på ett

 

eller annat sätt ha anknytning till massmedia. Till en del förklaras detta av pågående eller nyss genomförd nationell lagstiftning — det gäller i Tyskland pressrättens upphovsrättsliga, straff- och skadeståndsrättsliga och allmänt tryckfrihetsrättsliga aspekter — eller på samma sätt aktuell internationell verksamhet; här må erinras om förändringarna i den internationella upphovsrätten genom 1967 års Stockholmskonferens.
    Professor Ulrich Klugs undersökning av pressens ställning i straffprocessuellt hänseende — ett utlåtande i den s. k. Spiegel-affären, som för några år sedan upprörde den tyska opinionen — spänner över en rad frågor som alla ha det gemensamma draget att de avse de rättsvårdande myndigheternas rätt att företaga beslag och husundersökningar i pressmål. Ehuru undersökningen i första hand rör tillämpningen av vissa till sin utformning tämligen speciella tekniska regler i den tyska Strafprozessordnung, är diskussionen av intresse ur nordisk synpunkt, ej minst i vad rör frågan hur en rättsstridig tvångsåtgärd i efterhand »botas», ett spörsmål som i tysk doktrin tidigare främst diskuterats i fråga om rättsstridigt åtkomna bevis.
    Ett — i Sverige bl. a. i samband med radiolagstiftningen, omarbetandet av publicistklubbens publiceringsregler och diskussionen kring integritetsskyddet uppmärksammat — område är pressens frivilliga självkontroll och yrkesetik. I Löfflers och Hébarres trespråkiga (tyska, franska, engelska) utgåva redogöra experter från ett antal olika länder för de anordningar som i detta hänseende existera i deras respektive rättsområden. De korta referaten, bland vilka återfinnes en redogörelse för svenska förhållanden av professor Hilding Eek och där i övrigt bl. a. engelska, franska, tyska, polska, schweiziska och österrikiska pressorganisationer behandlas, uppvisa en intressant provkarta på lösningsmodeller av olika slag och tydligen av varierande effektivitet. Det kan konstateras, att den svenska Pressens opinionsnämnd, upprättad år 1916, är det i särklass äldsta organet av denna typ; flertalet motsvarande inrättningar härröra från tiden efter andra världskriget. Samtidigt som pressens oarter förete markerade lokala variationer, är självkontrollens problematik — både i vad rör arten av de metoder och förfaranden som bekämpas och i fråga om kontroll- och sanktionssystemets effektivitet — påfallande enhetlig. De presenterade lösningarna synas därför ha intresse för den fortsatta nordiska diskussionen.
    I Tyskland råder i pressrättsligt hänseende den egendomliga situationen att på förbundsplanet inga initiativ till en modernisering av den från 1870-talet härstammande rikslagstiftningen lett till resultat. Att formulera detaljerade regler tillkommer de enskilda förbundsländerna, och under efterkrigstiden ha dessa också infört egna lokala presslagar. Flertalet av dessa lagar stå i nära överensstämmelse med ett modellförslag från 1963, som är av intresse bl. a. emedan det är ett av de viktigaste resultaten av »samtyskt» lagstiftningsarbete på ett område där länderna ha lagstiftningskompetens. Bernhard Scheers arbete om den tyska pressrätten är en kommentar till dessa lokala lagar jämte vissa närstående specialregler från andra rättsområden. Särskild uppmärksamhet ägnas den nedersachsiska presslagen, som står modellförslaget mycket nära och vars lösningar också äro giltiga i flertalet andra förbundsländer. Boken är välskriven och klar och innehåller rikliga hänvisningar till sådan äldre praxis som behållit sitt intresse.
    Även på radiorättens område är Västtyskland det land som f. n. besitter den modernaste lagstiftningen — en lagstiftning av högst heterogent slag;

 

den omfattar generella regler i de lokala presslagarna, speciallagar utfärdade i samband med inrättandet av radioföretag samt traktater mellan förbundsländerna slutna då dessa gått samman för att bilda dylika företag. I Herrmanns textutgåva Rundfunkgesetze ha de relevanta bestämmelserna ur alla dessa källor sammanställts. Likheten i materiella lösningar mellan de olika texterna är påfallande men utesluter icke viktiga skillnader, t. ex. i fråga om rätten till replik och tillrättaläggande för personer som omnämnts i radioprogram.
    »Radiorätt» i vidsträcktaste mening behandlas i Ch. Debbaschs klart skrivna och väldokumenterade monografi, som innehåller åtskillig komparativ information men i huvudsak ägnas de franska reglerna om radions organisation, arbetssätt, ansvarighetsförhållanden m. m. Ett omfattande avsnitt handlar om radiosändningens upphovsrättsliga aspekter; vidare behandlas de rättsfrågor som radiomottagningen ger upphov till samt det internationella konventionsnätet och praktiska samarbetet på rundradions fält. Söker man lättfattlig praktisk information inom det växande området radiorätt synes Debbaschs bok oumbärlig.

S. S.