Egenmäktigt förfarande eller hemfridsbrott?

 

I SvJT 1968 rf s. 18 refereras ett rättsfall, som enligt min mening föranleder vissa invändningar. Det rör gränsdragningen mellan egenmäktigt förfarande å ena samt hemfridsbrott och olaga intrång å andra sidan vid inbrott utan stölduppsåt. En starkt spritpåverkad person tog sig in i ett hus. Dess vestibuldörr var söndersparkad. Personen ifråga uppgav emellertid vid vallning att han dåmera erinrade sig att han hängt i en takränna, som givit vika, och att han tagit sig in genom ett fönster. Det framgår ej av referatet om fönstret var stängt. Han erkände även att han med våldtagit sig in i tre lägenheter och försökt taga sig in i en fjärde. I dessa hade ingenting blivit rört. Göta hovrätt dömde honom — med ändring av rådhusrättens dom för försök till grov stöld — för hemfridsbrott, vilket ej ansågs grovt.
    Av referatet framgår ej vari det våld varmed personen inträngt i huset och lägenheterna bestått, men eftersom rättsfallet enligt rubriken avser »fråga, huruvida visst förfarande vore att bedöma såsom egenmäktigt förfarande eller såsom hemfridsbrott» får man väl antaga att våldet uppfyllde rekvisiten i 8 kap. 8 § BrB: »om någon utan tillgrepp, genom att anbringa eller bryta lås eller annorledes, olovligen rubbar annans besittning». Ett sådant våld utgör icke något rekvisit enligt 4 kap. 6 § BrB för hemfridsbrott: »den som olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad». Av ordalagen i 8 kap. 8 § BrB att döma skall en besittningsrubbning anses ske redan genom inbrottet: »genom att . . . bryta lås . . . rubbar annans besittning». Om man liksom i ovannämnda rättsfall bedömer de fall där någon utan stölduppsåt berett sig tillträde till en stuga, lägenhet e. d. genom inbrott såsom hemfridsbrott, för vilket rekvisiten är blott olovligt inträngande, blir såväl våldet som den därigenom och ibland också på annat sätt åstadkomna besittningsrubbningen obeivrade. — Samma anmärkning kan för övrigt mutatis mutandis göras angående förhållandet mellan egenmäktigt förfarande och intrång i förvar.
    Konstruktionen »genom att bryta lås rubba annans besittning» kan tyckas vara mindre lyckad. Ordalagen innebär ju att besittningen alltid skall anses bli rubbad genom brytandet av lås. Men är så fallet om man t. ex. bryter upp en stugdörr och ägaren — som kanske är proffsboxare — befinner sig i stugan? Inläser man i ordet »rubbar» allenast att man gör intrång i någons besittning (jfr ordalagen i 8: 11 andra stycket BrB) och icke att man tillvällar sig den helt, går pusslet emellertid ihop. Även en proffsboxares besittning till sin stuga får väl anses i någon liten mån kränkt om man bryter upp dess dörr — även om dörröppningen genast utfylls av hans utan tvivel väldiga gestalt, flåsande av iver att återställa den del av besittningen som blivit rubbad och med ögonen glimmande av eventuellt uppsåt å misshandel, som ej är att anse som ringa. Finner man besittningskränkningen i sådant fall helt obetydlig, trots brytandet av lås, föreligger väl snarast ett försök till egenmäktigt förfarande, vilket ju ej är straffbart.
    Sannolikt kan det ej vara hovrättens mening att alla fall av olovligt nyttjande efter inbrott av annans bostad eller kontor skall vara hemfridsbrott eller olaga intrång. Det förhåller sig väl snarare så, att hovrätten ansett att — utöver t. ex. uppbrytandet av en dörr — ytterligare något moment av besittningsrubbning måste tillkomma för att gärningen skall vara att hänföra till egenmäktigt förfarande. Detta ytterligare moment kan då

 

icke vara alltför obetydligt. Om man anser att ett inbrott — som ju är en grov besittningskränkning enär därigenom tillträde sedan lämnas för vem som vill taga sig in i huset — icke är tillfyllest för att gärningen skall rubriceras som egenmäktigt förfarande, kan icke gärna varje litet tillskott av besittningskränkning därutöver få sådan verkan. Ytterligare stöd för att en avsevärd besittningsrubbning utöver inbrottet skulle krävas för att egenmäktigt förfarande skulle anses föreligga kan hämtas i kommentaren till 8 kap. 11 § andra stycket BrB in fine, där det anföres att tämligen långtgående ingrepp kräves i rena fastighetsförhållanden för att egenmäktigt förfarande skall anses vara begånget. — Detta resonemang är visserligen analogiskt och torde därför vara otillåtet i straffrättsskipning, men då därigenom kraven för en gärnings hänförande under ett svårare straffbud skärps torde det kunna godtagas.
    Om nu Göta hovrätts dom är att tolka så som ovan antagits, nämligen att inbrott utan stölduppsåt i annans bostad är hemfridsbrott, men att gärningen kan bliva att bedöma som egenmäktigt förfarande om någon mera avsevärd besittningsrubbning tillkommer utöver inbrottet, skall man finna att man råkar i en del svårigheter när man skall utlägga dessa tankelinjer över t. ex. stuginbrottens brokiga mångfald.
    Exempel ur livet: a) X och Y har tagit sig in i en kolonistuga genom att bryta upp en fönsterlucka, göra hål i en fönsterram och peta undan fönsterhakarna. De har sedan övernattat i stugan — något som troligen ej ens ägaren till stugan varit berättigad att göra, då för kolonistugor oftast gäller som villkor vid markupplåtelse att övernattning i stugorna ej får ske. De har alltså dels brutit sig in i stugan, dels gjort t. o. m. mera bruk av densamma än den var avsedd för. Detta torde fylla kraven för egenmäktigt förfarande. Om icke, torde det vara olaga intrång, ty det var mitt i smällkallaste vintern. Och bostad kunde väl förresten stugan ej anses vara ens på sommaren, om den var av det slag att övernattningsförbud gällde.
    b) X och Y tog sig in i en torpstuga, tillhörig en scoutkår, genom att bearbeta trävirket kring slutblecket till dörrens lås, så att låskolven blev åtkomlig. Det var alltjämt i kallaste vintern. Det är ej känt om scouterna vid den tiden brukade begagna stugan, men ofta kan det i vart fall ej ha varit, enär inbrottet ej anmäldes förrän någon tid förflutit. De gjorde upp eld i spisen, värmde sig och kokade några annorstädes stulna ägg, vilket allt kan ha tagit en eller ett par timmar. De övernattade ej, enär där icke fanns några sängar. Även här föreligger besittningsrubbning genom inbrottet och vistelsen i stugan. Den senare tillhörde en scoutkår och användes alltså av en större krets personer — kanske utan annan inbördes samhörighet än föreningstillhörigheten — antagligen på ungefär samma sätt som X och Y gjort och sannolikt även för primitiva övernattningar. Stugan kan ej anses vara någons bostad, i vart fall ej under vintern. Denna gärning skulle alltså, om jag fattat Göta hovrätts dom rätt, bliva att bedöma som olaga intrång.
    Andra exempel torde kunna uppletas utan svårighet. Det kan ej vara tillfredsställande att man vid bedömande av t. ex. stuginbrott — för att nu begränsa frågan till dessa — som oftast är erkända skall behöva belasta huvudförhandlingen med utredning om subtiliteter av anfört slag. Därtill blir man emellertid tvungen, allra helst som straffskalorna är olika — för egenmäktigt förfarande kan ju följa fängelse — om man icke kan finna en

 

klar och entydig skiljelinje mellan egenmäktigt förfarande å ena samt hemfridsbrott och olaga intrång å andra sidan. En klar gränsdragning är påkallad nu kanske mer än tidigare, sedan bötesbrotten i allmänhet kan bli föremål för strafföreläggande. Vidare är det lätt att förbise regeln om åtalsprövning i 4 kap. 11 § BrB, om man vid överläggning till dom plötsligt kommer på idén att bedöma en gärning av det slag som här är ifråga som hemfridsbrott, ehuru den åtalats som egenmäktigt förfarande. Genom ett sådant åtal kan ju icke föreskriven åtalsprövning för hemfridsbrott anses ha skett.
    Det synes som om det vore lämpligt att låta inbrottet bliva kriteriet och ej kräva annan besittningsrubbning därjämte, utom möjligen i de fall där någon råkar vara hemma vid inbrottet. Ett inbrott eller ett inbrottsliknande föfarande är en så pass allvarlig sak att det torde vara tillfyllest för att hänföra dessa gärningar till egenmäktigt förfarande alldeles oavsett om man dessutom kokat ägg och värmt sig i stugan eller rent av tagit sig en tupplur i denna. Göta hovrätts dom — om den här tolkats rätt — bör icke bliva vägledande.
    Följden av den blir ju att en person, som bryter upp ett lås till en stuga och går sin väg utan att gå in i denna, gör sig skyldig till egenmäktigt förfarande (om hans uppsåt går längre än till skadegörelse — han kan t. ex. mena att alla stugor, såsom STF:s fjällstugor o. d., skall vara olåsta och tillgängliga för envar) men däremot till något av de ringare brotten hemfridsbrott eller olaga intrång, om han dessutom går in i stugan.

Olof Sundberg