Om läkarintyg jämlikt lagen om personundersökning i brottmål

 

Läkarutlåtande jämlikt § 7, före år 1965 § 4, lagen om personundersökning i brottmål har ej varit föremål för någon statistisk eller sammanfattande bearbetning annat än Karl-Erik Törnqvists undersökning från år 1957, vilken omfattade 197 intyg av läkare vid Rättspsykiatriska kliniken1, samt en mindre sammanställning i betänkandet rörande det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation (SOU 1959: 20). Dessa intyg, vilkas antal vuxit betydligt under senare år, spelar en ansenlig roll vid valet av påföljd för de tilltalade, som i samband med förundersökning bedömts vara psykiskt avvikande. Intygens antal överstiger betydligt antalet utförda rättspsykiatriska undersökningar och det kan därför synas anmärkningsvärt att de blivit föremål för få statistiska bearbetningar. I betänkandet rörande det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation anförs att § 4-undersökningarna ökat i antal och även fått en mera vidsträckt användning än vad som ursprungligen var avsett, nämligen att de skulle utgöra »ett komplement till personundersökningen».
    Ett av skälen till att dessa intyg varit föremål för så ringa redovisat intresse torde vara, att någon central registrering av dem ej äger rum. På grund härav försvinner de snabbt i enskilda domstolsakter. Visserligen förekommer en anteckning i kriminalregistret om § 4- eller § 7-undersökning ägt rum, men denna upplysning, som enfarenhetsmässigt stundom saknas, ger endast möjlighet att följa upp tidigare undersökningar rörande en enskild, för tillfället aktuell tilltalad. Ett centralt arkiv för intygen har föreslagits från rättspsykiatriskt håll men förslaget har ej lett till någon åtgärd. Förutsättningen för Törnqvists ovannämnda undersökning var att ett lokalt arkiv år 1954 skapats vid Rättspsykiatriska kliniken.
    Följande siffror är hämtade från en påbörjad statistisk granskning av detta arkiv, avseende samtliga under år 1965 och 1966 vid kliniken avgivna intyg. Det rör sig sålunda uteslutande om av läkare vid Rättspsykiatriska kliniken avgivna intyg. Huvuddelen av dessa upprättas för Stockholms rådhusrätt. Det kan därför vara av intresse att något beröra omfattningen av rådhusrättens verksamhet. Vid denna domstol handläggs cirka en fjärdedel av landets brottmål; antalet var år 1965 12 788 och år 1966 12 683. För rådhusrättens räkning utfördes år 1965 sammanlagt 519 § 7-undersökningar och år 1966 sammanlagt 501 (dessa siffror avser samtliga till rådhusrätten avgivna intyg och inkluderar därmed även ett flertal dylika, som ej utfärdats vid Rättspsykiatriska kliniken). År 1965 utfördes sålunda § 7-undersökning i något mer än 4 procent av alla brottmål och år 1966 i något mindre än 4 procent. Antalet under samma tid årligen utförda personundersökningar för rådhusrättens räkning var omkring 2 000. Enär ett § 7-intyg mycket ofta önskas av personundersökaren eller begäres som en

 

1 Karl-Erik Törnqvist, Om läkarintygen enligt lagen om personundersökning i brottmål, SvJT 1957 s. 276. 

Ann-Marie Jonsson, Lars Lidberg 741del i en mera omfattande personutredning kan, med någon osäkerhet, hävdas att § 7-intyg utfärdas i en knapp fjärdedel av alla de brottmål, i samband med vilka personundersökning utföres.
    I denna rapport, som är en preliminär redogörelse, har de intyg närmare granskats, i vilka läkaren rekommenderat antingen rättspsykiatrisk undersökning (RPU) eller sluten psykiatrisk vård utan föregående RPU, vård jämlikt nykterhetsvårdslagen eller barnavårdslagen. De intyg vari fängelse föreslagits (cirka 800) skall behandlas i annat sammanhang. Siffrorna har i förekommande fall jämförts med motsvarande i Törnqvists undersökning från år 1955.
    I 21 intyg — 2,4 % — föreslogs sluten psykiatrisk vård utan föregående rättspsykiatrisk undersökning. I drygt hälften (11) av fallen rörde det sig om från mentalsjukhus försöksutskrivna patienter. Dessa återintogs alla på mentalsjukhus efter domfällande utan att RPU dessförinnan företagits. I ett enda fall, där domstolen mot undersökningsläkarens rekommendation beslutade om RPU, rörde det sig om en närmast imbecill, hjärnskadad pojke, som var norsk medborgare. Han hade rymt från ett norskt sjukhus och i Sverige gjort sig skyldig till några smärre tjuvnadsbrott. Efter domstolens beslut om RPU intogs han i ett mutistiskt (totalstum, helt kontaktlös) tillstånd för vård på Rättspsykiatriska kliniken. I utlåtandet föreslogs sluten vård och domstolen följde undersökningsläkaren. I resterande 10 fall föreslogs åtalsnedläggelse och samtidigt utfärdades vårdintyg (vårdattest) för intagning på mentalsjukhus. Förslaget till åtalsnedläggelse, varom fråga i regel väckts av åklagaren, följdes i samtliga fall. Antalet straffriförklarade enligt dåvarande strafflagen 5:5 enbart efter § 4-undersökning var för hela riket budgetåren 1954/55 och 1955/56 59 respektive 66. Slås dessa båda siffror samman finner man, att i hela riket blev åren 1954—56 4,6 % av de § 4-undersökta omhändertagna för vård på mentalsjukhus efter enbart § 4-undersökning i det aktuella målet.2 Skillnaden gentemot motsvarande siffra i vårt material (2,4 %) är ej signifikant (z = 1,02).
    Rekommendation om överlämnande till vård jämlikt barnavårdslagen lämnades i 8 intyg (1 % av samtliga). I 6 av dessa fall följdes denna rekommendation av domstolen, av de återstående 2 ådömdes i det ena fallet ungdomsfängelse, i det andra skyddstillsyn.
    I 7 fall föreslog läkaren vård jämlikt nykterhetsvårdslagen, ett förslag som följdes av domstolen endast i två fall. I stället för av undersökningsläkaren föreslagen nykterhetsvård dömdes en tilltalad till 2 års fängelse, en till fängelse 8 månader, en till fängelse 4 månader, en ådömdes fylleriböter och ytterligare en 25 dagsböter.
    RPU föreslogs år 1965 i 90 fall och år 1966 i 129 fall, vilket motsvarar en procentuell andel räknat på alla intyg för år 1965 av 22 %, för år 1966 av 29 %. Motsvarande siffra för tidsperioden 1954—1955 var 17 %. Ökningen av förslagen till RPU är statistiskt signifikant för år 1966 (z = 3,08) men ej för år 1965 (z=1,74). I 70 % av samtliga fall åren 1965 och 1966 följde domstolen undersökningsläkarens förslag om RPU (153 av 219). Denna siffra var högre för tio år sedan, då domstolen följde undersökningsläkarens rekommendation om RPU i 94 % av alla fall (32 av 34). Motsvarande siffra för samtliga i hela riket avgivna § 4-intyg (med reservation enligt fotnot

 

2 Antalet läkarintyg är enligt nämnda utredning underskattat.

 

742 Ann-Marie Jonsson, Lars Lidberg2) för budgetåren 1954/55 och 1955/56 var 511 av 619 eller 82,5 %. Mot bakgrund av detta material ter det sig som om domstolarna tidigare i större utsträckning följt läkarnas rekommendation än vad som synes vara fallet under senare år. Det må i detta sammanhang nämnas att domstolarnas beslut om RPU i Törnqvists material (år 1955) var av något högre frekvens (23 %) än vad som föreslagits i § 4-intygen (17 %). De fall, där domstolarna beslutat om rättspsykiatrisk undersökning utan att en intygsutfärdande läkare tillstyrkt detta, skall senare granskas och omfattas ej av denna rapport.
    Av de 153 personer, beträffande vilka domstolen beslutade om RPU i enlighet med rekommendation i § 7-intyget, blev efter avslutad undersökningen frikänd (Denne, som vid den rättspsykiatriska undersökningen befunnits lida av svartsjukeparanoia, intogs i samband med frigivningen med stöd av vårdintyg på mentalsjukhus).
    I 10 procent av de fall, beträffande vilka RPU föreslagits, hade detta gjorts för att utröna förutsättningarna för internering eller fortsatt internering. Det rör sig om sammanlagt 22 fall. Av dessa 22 ådömdes — utan föregående RPU — 9 tidsbestämt frihetsstraff och 4 fortsatt internering. Alla de till fortsatt internering dömda hade tidigare genomgått RPU. Av de återstående nio, som sålunda blivit rättspsykiatriskt undersökta för utrönande av förutsättning för internering, dömdes 7 till denna påföljd, medan 2 erhöll tidsbestämt frihetsstraff. I detta sammanhang skall slutligen nämnas att 9 personer ådömdes internering efter företagen, i § 7-intyg rekommenderad RPU, och utan att denna påföljd ifrågasatts i § 7-intyget.
    Av dem som i överensstämmelse med rekommendationer i § 7-intyg genomgick RPU bedömdes hälften, eller 76, lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller med sinnessjukdom jämställbar psykisk abnormitet. Denna undersökningsläkarens bedömning i RPU följdes av domstolen i samtliga fall. Såvar även fallet i Törnqvists material, där andelen av läkaren särbedömda och sedermera straffriförklarade emellertid är något, men ej signifikant, högre. Procenten straffriförklarade åren 1954—55 blir för övrigt exakt densamma (54 %) som i fråga om de under åren 1965—66 till psykiatrisk vård dömda, såvida man frånräknar de personer som genomgick RPU uttryckligen endast för att utröna förutsättning för internering.
    Påföljderna för dem som blivit föremål för RPU framgår av tabell nr 1.

 

Tabell nr 1

 AntalProcent
Skyddstillsyn1812
psykiatrisk vård7649,5
internering1610,5
fängelse mindre än 1 år1812
fängelse mera än 1 år1812
ungdomsfängelse64
tillsyn av barnavårdsnämnd10,5
 153 

 

    Mot bakgrund av de långa väntetider, som föreligger för RPU, kan möjligen andelen av de efter RPU till skyddstillsyn dömda (12 %) förefalla

 

Om läkarintyg i brottmål 743hög. Det måste dock framhållas att den företagna rättspsykiatriska undersökningen ofta tett sig behövlig för att erhålla underlag för beslut om skyddstillsyn och att den många gånger även lämnat dylikt underlag.
    Påföljderna för dem, för vilka RPU rekommenderats i § 7-intyg men som likväl ej blivit undersökta, framgår av tabell nr 2.

 

Tabell nr 2

 

 antalprocent
frikända46
målet nedlagt11,5
villkorlig dom11,5
böter1015
skyddstillsyn1523
ungdomsfängelse69
öppen psykiatrisk vård23

fängelse

(därav under 6 mån. 8 st.)

2233
fortsatt internering46
förvisade ur riket11,5
 66 

 

    Påföljderna är som synes till alldeles övervägande del jämförelsevis lindriga. Av samtliga de 66 personer det här rör sig om dömdes dock närmare hälften till ovillkorliga frihetsstraff och fyra till internering. Som ovannämnts var det här i samtliga fall fråga om fortsatt internering. Sex stycken av dem som erhöll ovillkorligt frihetsstraff ådömdes ungdomsfängelse. Av de 22, som erhöll tidsbestämt frihetsstraff, hade undersökningsläkaren i knappt hälften av alla fall, eller nio, rekommenderat RPU enbart för utrönande av förutsättningar för internering. Beträffande internering frångår sålunda domstolen i knappt hälften av alla fall rättspsykiaterns uppfattning, så som den redovisas i § 7-intyg, och väljer i stället en mildare påföljd.
    De båda längsta tidsbestämda frihetsstraff, som utdömts utan att föreslagen RPU kommit till utförande, rör två f. d. landsflyktiga ester, vilka befanns skyldiga till att i försäkringsbedrägligt syfte ha sprängt och sänkt ett estniskt lastfartyg. Därvid omkom flera personer. En av gärningsmännen ådömdes fängelse i åtta år, den andre i fyra år. Den förstnämnde led enligt läkarintyg av en, indirekt med brottet sammanhängande, svartsjukeparanoia. Denna sjukdom hade för övrigt medfört att brottet, som låg långt tillbaka i tiden, avslöjades. Den andre vårdades långa perioder vid Rättspsykiatriska kliniken för ett diagnostiskt oklart förvirringstillstånd. Beträffande dessa två må framhållas att de intar en särställning i det granskade materialet på så sätt, att brottet låg tio år tillbaka i tiden och att därför förutsättningarna för att utröna eventuell psykisk abnormitet vid tidpunkten för brottets begående var mycket små.
    Av de återstående fem personer, som dömdes till fängelse i ett år eller längre tid utan att föregående RPU företogs, trots förslag om dylik, hade läkaren ifrågasatt internering beträffande tre. Dessa tre tilltalade erhöll en lindrigare påföljd än den som ifrågasatts i § 7-intyget. Om dessa tre därför ej medräknas, framgår att endast fyra personer ådömts frihetsstraff överstigande ett år utan att hänsyn tagits till rekommendation om RPU.

 

744 Om läkarintyg i brottmål    Att rättspsykiaterns uppfattning i den form den redovisas i ett § 7-intyg efter en relativt begränsad undersökning är av betydelse för rättens påföljdsbestämning framgår av att domstolen i endast 28 av de 870 mål, i vilka § 7-undersökning företagits, ådömt längre frihetsstraff än sex månader utan att rekommendation av RPU i § 7-intyget beaktats.
    De som ådömts kortare frihetsstraff än sex månader har här ej medräknats, därför att väntetiden för undersökningen som regel uppgått till sex månader. Man kan därför förmoda, att domstolen i många av dessa fall med hänsyn till brottets art varit bunden av praktiska proportionella överväganden rörande häktningstidens längd och tidslängden av eventuell påföljd vid dom till frihetsstraff. Att RPU av häktade efter domstolens beslutkommer till utförande på fri fot har inträffat i endast ett par fall.


Ann-Marie Jonsson, Lars Lidberg