Ny regel om avtalsslut?

 

I ett inlägg i SvJT 1968 s. 581 ff har Gunnar Karnell under ovanstående rubrik skarpt kritiserat en dom avkunnad av Svea HovR 1967. Tvisten gällde om en bilägare (här kallad B), som beställt tvättning per telefon, var skyldig att betala parkeringsavgift i det garage, vars personal åtagit sig biltvättningen. Karnell hävdar att, eftersom endast avtal om biltvättning träffats och garageringen inte skedde i B:s intresse utan var nödvändig för att tvättningsarbetet skulle kunna utföras, någon ersättning för garageringen inte borde kunna utkrävas, med mindre garagebolaget i samband med avtalsslutet vid telefonbeställningen upplyst B om detta villkor (vilket alltså inte skett). Detta låter i och för sig helt rimligt. Svea HovR kom emellertid till resultatet att parkeringsavgift måste erläggas därjämte. Det är denna utgång och motiveringen härför som Karnell anser ohållbar och stridande mot hittills antagna avtalsrättsliga principer. För egen del finner jag kritiken högst överdriven, även om jag visst skulle kunna tänka mig en annan utgång av målet och inte kan instämma i alla domskälen. Jag vill här som ett bidrag till diskussionen om dessa intressanta avtalsrättsliga frågor framlägga min syn på domen. Några andra upplysningar om målet än dem jag kan utläsa ur Karnells framställning har jag inte, och jag hänvisar till den för detaljer, bl. a. domskälens samlade lydelse.
    Efter att ha förklarat, att avtal om biltvättning träffades vid telefonsamtalet, fortsätter HovR: »Vid samtalet förutsatte uppenbarligen såväl B som den hos bolaget anställde att betalning skulle utgå enligt bolagets sedvanliga villkor.»
    Detta och fortsättningen av domskälen synes Karnell uppfatta som »en förvånande tillämpning av förutsättningsläran». Såvitt jag kan bedöma, är det inte fråga därom utan om en tillämpning av regler beträffande dissenssituationer. Jag tror det skulle ha gått lika bra att säga, att parterna underförstått att betalning skulle utgå enligt bolagets sedvanliga villkor. Båda parter hävdade att avtal slutits (även om oenighet förelåg om på vilket stadium så skett). Tvisten gällde vilket innehåll avtalet skulle anses ha. Pris hade inte uttryckligen avtalats. B hävdade att avtalet endast kunde innefatta betalningsskyldighet för biltvättningen. Bolaget hävdade som sin version av avtalet, att dess standardvillkor om parkeringsavgift skulle gälla. Villkoret var enligt domskälen bekantgjort »genom anslag på lätt synlig plats och genom text på överlämnad kontrollsedel». Enligt Karnell kunde bolaget inte hävda sin version, eftersom villkoret bragts till B:s kännedom först efter avtalsslutet.
    Hur löser man enligt svensk avtalsrätt en tvist, i vilken parterna hävdar var sin tolkning av avtalet?
    Enligt den uppfattning, som väl får anses vara förhärskande i doktrin och praxis (om än inte obestridd), skall man först om möjligt söka fastställa »avtalets 'objektivt' riktiga innehåll». Karlgren, vars ord jag citerat, fortsätter: »Däri ligger att, när kontrahenterna ha olika föreställningar om

 

750 Axel Adlercreutzvad avtalet innebär, det tages ståndpunkt till vilkendera kontrahenten som kan sägas ha haft fog för sin mening och vilkendera som åter icke kan sägas ha haft sådant fog utan begått ett misstag (förklaringsmisstag).»1
    Det kan hävdas att här inte fanns mycket att tolka. HovR har emellertid i bolagets »sedvanliga villkor» intolkat dess standardvillkor om avgift för garagering. Till intolkningsfrågan återkommer jag längre fram.
    Om den part, som kan åberopa detta »riktiga» innehåll till sin fördel, inte kan visas ha varit i ond tro beträffande motpartens oriktiga uppfattning, blir den förres, här bolagets, version gällande enligt 32 § 1 st. AvtL tillämpad e contrario. HovR har förklarat att bolaget saknat anledning räkna med B:s villfarelse såvitt angår det omstridda villkoret. Därmed skulle enligt denna metod för lösning av dissensfall saken i och för sig vara klar (jfr NJA 1921 s. 511, 1949 s. 664 och 1957 s. 69).
    St. 3 av HovR:s domskäl har jag svårt att förstå: »Vidare är det klart att från bolagets sida intet förekommit som kan ha givit B anledning att tro, att bolaget insåg B:s missuppfattning angående parkeringsavgiften.»
    Det förefaller som om HovR ansett sig böra pröva — enligt metoden med en tillämpning analogivis av 6 § 2 st. AvtL (jfr NJA 1951 s. 282— huruvida bolaget blivit bundet av B:s felaktiga version på grund av insikt om dennes ovetskap om villkoret. Men dels har HovR redan förklarat att bolaget var i god tro beträffande B:s villfarelse, dels kan man fråga sig vilken betydelse det skulle ha att B fått anledning tro att bolaget insåg hans missuppfattning (i så fall skulle väl B ha haft anledning i första hand att misstänka sin egen missuppfattning).
    Slutligen har HovR prövat, huruvida villkoret var skäligt, huruvida vederlaget genom ifrågavarande tillägg blev oskäligt högt. Så konstaterades inte vara fallet. Vad man än kan säga om detta domskäl — om det är fråga om en »kontrollprövning» mot grundsatsen i 5 § köplagen eller vad det kan vara — talar det emot Karnells värsta farhågor. Det borde genom en sådan prövning kunna bli en »ände på vad konsumenten kunde påtvingas» (s. 584).
    Särskilt såvitt angår standardvillkor kan en prövning av villkorets rimlighet eller skälighet komma in på två sätt.
    Det ena av dem, vilket förutsätter att villkoret räknas som en del av avtalet, är en tillämpning av grunderna för 8 § skuldebrevslagen om jämkning av villkor, vilkas tillämpning i det särskilda fallet skulle vara otillbörlig. HD är ytterst restriktiv i det hänseendet, men möjligheten finns.
    Det som här intresserar är emellertid en sådan prövning i samband med frågan om kraven för standardvillkorens intolkning i avtalet uppfyllts. Här är väl domens mest kontroversiella punkt, som också föranlett Karnells skarpaste anmärkningar. Här har också domen i jämförelse med tidigare svensk rättspraxis sitt största »nyhetsvärde», i den mån den kan anses vara

 

1 Karlgren, Kutym och rättsregel (1960), s. 32 noten. Se i övrigt Almén, Lagen om avtal . . . (1916), s. 178 not 30, Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål (1954), s. 51 ff, 55 ff, Passivitet (1965), s. 41 ff, 194 ff, SvJT 1966 s. 169 f, Vahlén, Avtal och tolkning (1960), §§ 3, 6 och 7, Rodhe i SvJT 1951 s. 582 f. — En annan uppfattning företrädes av Schmidt i SvJT 1959 s. 497 ff, 1960 s. 420 ff, i hans utredning till Nord. juristmötet 1966, s. 19 ff, samt i Festskrift till Nial (1966), s. 480 ff. Sammantattande redogörelse finns i Adlercreutz, Avtalsrätt II (kompendium, Lund 1967) kap. XX. 

Ny regel om avtalsslut? 751godtagen av HD, som vägrat prövningstillstånd. Men att därför hävda att den helt strider »mot gängse läror om hur avtalsvillkor måste bringas till motpartens kännedom för att bli gällande» finner jag obefogat.
    Det finns nämligen — i avsaknad av svensk rättspraxis — ganska »gångbara» läror, enligt vilka standardvillkor även i förhållandet mellan affärsföretag och allmänheten under vissa förutsättningar kan bli del av avtalet utan att hänvisning skett därtill vid avtalsslutet.2 Som ett minimikrav brukar uppställas att kunden skall ha haft möjlighet att utan svårighet ta del av ifrågavarande villkor och att det gäller företag som enligt allmän erfarenhet brukar sluta avtal endast på standardiserade villkor. Vad som är brukligt inom olika branscher i fråga om sättet att bringa villkoren till kundernas kännedom torde tillmätas betydelse. I NJA 1949 s. 87 behandlades en pråmuthyrningsfirmas standardvillkor trots avsaknad av hänvisning därtill vid avtalsslutet som en del av avtalet, ehuru kännedom därom spritts endast genom cirkulärmeddelanden till kunderna, dock där före avtalsslutet.3
    Vad som i övrigt krävs varierar ofta med hänsyn till standardvillkoretsinnehåll. Är detta oväntat och tyngande, uppställes högre krav på »synbarhet» eller godkännande för att det skall bli bindande för kunden. I NJA 1949 s. 609, som dock gällde ett förhållande mellan köpmän, uppställde HD det kravet för att en skiljeklausul skulle anses inkluderad i en accept, som endast innehöll en allmän hänvisning till standardvillkoren i branschen, att ett exemplar därav skulle ha bifogats, men lämnade öppet vad som i sådant hänseende kunde gälla om de materiella avtalsvillkoren. Fallet visar enligt min mening en viss öppenhet för möjligheten att ställa olika krav vid olika slag av klausuler.
    För dansk rätts del har Ussing (Aftaler, 2 och 3 uppl. s. 185) formulerat följande allmänna regel, som han förklarar ha stöd i fast praxis. Part är inte bunden av ett standardvillkor som är osedvanligt och ger honom en väsentligt ogynnsammare ställning än allmänna rättsgrundsatser, med mindre han känt till villkoret eller detta före avtalets ingående så framhävts för honom, att han inte kunde undgå att lägga märke till bestämmelsen.

 

2 Se särskilt Curt Olsson, Verkan av avtalsklausuler i standardformulär, utredning till Nord. juristmötet 1957, s. 23 f, Lando i TfR 1966, s. 348 f. Se vidare nedan i texten Ussing.

3 Enligt Curt Olsson, a. a. s. 23 not 42 (jfr Karlgren i Tidskrift utg. av Juridiska föreningen i Finland 1967, s. 418 not 5) talar »synbarligen» NJA 1923 s. 443 i annan riktning. HD godtog inte i samband med ett köp av frö till utsäde ett villkor om begränsning av säljarens skadeståndsskyldighet vid felleverans till fakturabeloppet, enär det inte styrkts att säljaren vid köpet meddelat kunden, att köpet skedde på de i en viss prislista upptagna villkoren, och det inte heller styrkts att villkoret utgjorde ett handelsbruk. Men här är att märka att prislistan, som inte tillställts kunden, utfärdats — inte av säljaren, som var kommissionär — utan av ett bolag, att köparen förnekade kännedom om att leveransen skulle ske från detta bolag och att säljaren åberopade den allmänna förekomsten av villkoret i fröhandlares priskuranter endast som stöd för att detta utgjorde ett handelsbruk, inte som grund för att villkoret blivit en del av avtalet. I det hänseendet åberopades endast att villkoret genom hänvisning till prislistan meddelats köparen vid avtalsslutet per telefon (vilket säljaren alltså ej förmådde styrka). Rättsfallet säger enligt min mening ingenting i denna fråga. I domen finns ju rent av ingenting som motsäger, att HD skulle ha godtagit som tillfyllest en enkel hänvisning per telefon till en prislista med en dylik ansvarsbegränsande klausul, om hänvisningen styrkts. 

752 Ny regel om avtalsslut?Uttalandet förutsätter som synes att även villkor, som ej bragts till kundens kännedom in casu, kan bli bindande. Det är kanske just en sådan i den av Ussing formulerade regeln förutsatt »kontrollprövning» mot allmänna rättsgrundsatser (här 5 § köplagen), som HovR företagit. I vart fall är det fråga om en skälighetsprövning som nödvändigt korrektiv vid en rättstillämpning med relativt låga krav i fråga om »synbarhet». HovR har i det hänseendet funnit, att företaget genom sina anslag och texten på kontrollsedlarna »gjort vad som rimligen kunnat krävas i verksamhet av detta slag för att upplysa om tillämpade villkor». Man kan ha olika uppfattningar om detta. Jag vill låta vara osagt, om det därutöver borde kunna åberopas, att villkoret var sedvanligt vid företag av detta slag (vilket är sannolikt). Man kan också ha olika uppfattningar om huruvida det bör ställas ett krav på företaget att särskilt påpeka villkoret för telefonkunder. I dansk rättspraxis lär frågan om gynnsammare behandling av förstagångskunder,som först i efterhand får del av villkoren, ha varit aktuell. Men Curt Olsson och för dansk rätts del Lando rekommenderar lika behandling vid massavtal av dylik rutinmässig karaktär.4 Det är här fråga om i huvudsak muntliga avtal. Den risk som kunden utsättes för är ju vid en effektiv rimlighetsprövning inte så allvarlig, inte större än de små vardagsförargligheter som var och en kan råka ut för, och risken är väl för var och en av engångskaraktär.
    Enligt min mening strider inte domen i detta hänseende mot tidigare svensk rättspraxis. Den har veterligen inte heller stöd däri, men den tycks av Ussings uttalanden att döma överensstämma med dansk rätt. Den saknar inte heller stöd i rättslitteraturen, fast det givetvis också finns uttalanden där i motsatt riktning.5 Den kan anses vara tämligen »standardavtalsvänlig», men inte i sådan grad att den kan väcka betänkligheter, om principen begränsas till avtal av här förevarande slag (märk rimlighetsprövningen av vad som åtgjorts i fråga om bekantgörande »i verksamhet av detta slag»). Jag ser domen som ett intressant bidrag till utvecklingen av läran om standardvillkor och vill endast beklaga, att domskälen inte i allo synes ha fått en utformning, som gör domen lämpad som prejudikat. Också en annan fråga, som aktualiseras genom målet, kunde vara värd att diskutera, nämligen kundens bundenhet vid avtalet innan arbetet utförts, men det skulle föra för långt att diskutera även den här.


Axel Adlercreutz