Förslag till parkeringslag. Parkeringskommittén (ordf. landshövding Thure Andersson) avgav i maj 1968 sitt slutbetänkande, Parkering (SOU 1968: 18). Betänkandet, som omfattar 530 sidor, innehåller ett flertal författningsförslag och därutöver uttalanden och rekommendationer beträffande ämnesområden som inte ansetts kunna eller böra göras till föremål för författningsreglering.
    Kommittén föreslår att författningsbestämmelser angående en rad frågor som rör fordonsuppställning förs samman i en särskild lag om parkering och annan uppställning av fordon m. m. (parkeringslag). Lagen skall ersätta bestämmelser i bl. a. byggnadsstadgan, vägtrafikförordningen, 1957 års lag om rätt för kommun att uttaga avgift för visssa upplåtelser å allmän plats, m. m. och 1964 års lag om kommunal trafikövervakning.
    Enligt kommitténs förslag åläggs kommunerna ett stort ansvar för att goda förhållanden för fordonsuppställningen ordnas. Det är i viss mån osäkert, huruvida de insatser som från kommunens sida är nödvändiga härför f. n. är tillåtna från kommunalrättslig synpunkt. Därför har i parkeringslagen införts en regel, varigenom den kommunala kompetensen att ingripa med olika åtgärder, även ekonomiska, på parkeringens område slås fast. Vidare föreslår kommittén att i lagen upptas en rekommendation åt kommunerna att upprätta och anta särskilda planer eller handlingsprogram, vid sidan av planer

 

50—683005. Svensk Juristtidning 1968

 

786 Notisersom tillkommer i byggnadslagstiftningens ordning, för speciella åtgärder av betydelse för parkeringsförhållandena inom kommunen. I flera fall förutsätts att sådana planer föreligger, för att kommunen skall kunna använda sig av i parkeringslagen särskilt reglerade åtgärder.
    Kommittén uttalar, att det i princip bör finnas något rättssubjekt som svarar för att varje planerad bilplats verkligen anläggs och upplåts för sitt ändamål. Kommittén kommer fram till att skyldigheten att tillskapa parkeringsutrymme även i fortsättningen måste åligga samma subjekt som hittills, dvs. kommun, väghållare och fastighetsägare.
    Fastighetsägarens ansvar regleras utförligt i lagförslaget. Till fastighet skall enligt detta vid varje tidpunkt höra så stora utrymmen för uppställning av fordon — för korttidsuppställning såväl som för långtidsparkering — att de tillgodoser det av fastigheten alstrade behovet. För varje fastighet skall byggnadsnämnd meddela beslut om storleken av det uppställningsutrymme som skall vara anordnat eller i framtiden skall kunna anordnas. Prövning av hithörande frågor skall ske i alla ärenden rörande byggnadslov. För fastighet som är bebyggd vid parkeringslagens ikraftträdande skall beslutet i stället fattas vid en av byggnadsnämnden företagen inventering. För sådan fastighet liksom vid byggande på fastighet skall prövningen och beslutet omfatta även framtida behov av uppställningsutrymme. Vid byggande eller annan åtgärd som fordrar byggnadslov på redan bebyggd fastighet skall dock krävas bilplatser endast i sådan utsträckning att den av åtgärden föranledda ökningen av bilplatsbehovet täcks. Fastighetsägaren skall vara skyldig att, efter hand som behov därav uppstår, ställa i ordning bilplatser intill det i beslutet fastställda antalet. Denna gräns skall i princip aldrig kunna ändras, även om det skulle visa sig att behovet beräknats för lågt.
    De bilplatser som anordnas skall vara lokaliserade antingen till fastigheten eller till dess närhet. Detta innebär dels valfrihet för fastighetsägaren att förlägga platserna dit han själv önskar, dels också skyldighet för denne att tillgodose parkeringsbehovet, även om detta inte kan ske inom fastigheten utan endast i närheten av den.
    Byggnadsnämnden skall kunna dispensera från lagens krav. Därvid skall kunna medges såväl befrielse från eller uppskov med fullgörandet av utbyggnadsskyldighet som avvikelser från lokaliseringsbestämmelsen. — För fastigheter som är bebyggda vid lagens ikraftträdande förutsätter kommittén generös tillämpning av dispensbestämmelserna. Vidare föreslås för dem vissa särskilda övergångsbestämmelser.
    Reglerna om lokala trafikföreskrifter angående stannande, parkering och annan uppställning av fordon föreslås utbrutna ur VTF. I stället skall lokala parkeringsföreskrifter kunna utfärdas med stöd av parkeringslagen. Utom fordonsuppställning på gator, torg och andra allmänna platser skall lokala parkeringsföreskrifter kunna angå uppställning på enskild mark som ej är avsedd för allmän trafik. I parkeringsreglering för enskild mark, vilken skall få göras endast med markägarens medgivande, inbegrips även platsreservation för viss person eller viss personkategori.
    Bestämmelserna om avgiftsbeläggning av parkeringen på gatumark föreslås i huvudsak oförändrade överflyttade till parkeringslagen. Den lokala regleringen skall ske i lokala parkeringsföreskrifter. Avgiftsbeläggning av annan parkering, t. ex. på tomtmark, skall däremot inte kunna sanktioneras genom sådana föreskrifter.
    Den kommunala övervakningen av parkeringsföreskrifters efterlevnad före-

 

Notiser 787slås utbyggd bl. a. så att kommunerna skall kunna övervaka parkeringen på kommunal och enskild tomtmark i lämplig omfattning.
    Kommittén har funnit flera skäl tala för en avkriminalisering av vissa parkeringsförseelser. För dessa föreslås bötesstraffet ersatt med skyldighet att till kommunen erlägga en särskild parkeringsavgift, kallad kontrollavgift. Avgiftssystemet skall administreras av kommunen, och denna skall — ytterst på civilprocessuellt sätt — kunna kräva ut avgift som ej erläggs.
    Med avkriminalisering är enligt kommitténs mening med nödvändighet förenat ägaransvar för kontrollavgiftens erläggande. Sådant ansvar föreslås i första hand gälla den faktiske ägaren av fordon som varit felaktigt uppställt. Med hänsyn till bilregistrens otillförlitlighet har kommittén funnit sig föranlåten att föreslå ansvar även för annan som är upptagen som ägare i registret vid tidpunkten för förseelsens begående.
    Kommittén har ägnat stor uppmärksamhet också åt förhållanden som inte kommer till direkt uttryck i parkeringslagen. Detta gäller i första hand det sätt på vilket kravet på utrymme för fordonsuppställning skall beaktas vid samhällsplaneringen. Kommittén har funnit de existerande formerna för planläggning för byggande vara i allt väsentligt tillräckliga även för parkeringsplaneringen. Den anvisar generalplan, vilken eventuellt kan begränsas till att avse endast ordnandet av trafiksystemet, inklusive parkeringen, inom hela kommunen eller del därav, som den normala formen för sådan planering.
    Kommittén framhåller att gemensamma parkeringsanläggningar för flera fastigheter, kanske flera kvarter, måste bli ett viktigt led i parkeringssystemet. Därför diskuteras i ett särskilt kapitel samverkan för parkeringsändamål. Där konstateras, att intet av de alternativ som f. n. står till buds att genom samverkan mellan fastighetsägare för att ordna bilplatser få till stånd gemensamma parkeringsanläggningar innefattar någon generell lösning av samverkansproblemen. De främsta olägenheterna med dessa sägs vara, att varaktighet i förhållandena inte kan garanteras och att man inte på rättslig väg kan tvinga fastighetsägarna till samgående. Kommittén föreslår dock inga tvångsbestämmelser härför utan nöjer sig med att i parkeringslagen ställa upp ett krav på viss garanti för varaktighet i anknytningen mellan fastighet och bilplatser, i det fall dessa förlagts utom fastigheten.
    Med friköp brukar betecknas ett förfarande, varigenom fastighetsägaren befrias från skyldighet att anordna parkeringsplatser inom den egna fastighetens område, sedan han träffat avtal med kommunen om att erlägga ett belopp som avses täcka på fastigheten belöpande andel av kostnaden för uppförandet — under någon form av kommunal medverkan — av en parkeringsanläggning, som är gemensam för denna och andra fastigheter. Komittén anser, att detta förfarande låter sig väl förena med den föreslagna regleringen av fastighetsägarens ansvar och att det bör ses som ett sätt för denne att uppfylla sina skyldigheter. I betänkandet görs en utförlig genomgång av olika nu förekommande klausuler i friköpsavtal och uppställs rekommendationer beträffande innehållet i framtida avtal.

A. P.