Trafikmålskommittén framlägger nytt delbetänkande. Trafikmålskommittén (ordf. borgmästaren Y. Kristensson) har i december 1967 avgett ett nytt delbetänkande, Förundersökning, som främst behandlar förundersökningsförfarandet i brottmål (SOU 1967: 59). Betänkandet är omfattande (381 s.) och innehåller ett stort antal förslag. Dessa är inte begränsade till trafikmålen utan berör alla brottsområden. Här kan endast vissa av förslagen redovisas.
    Kommittén framhåller inledningsvis att det för ett rättssamhälle är av avgörande vikt att de rättsliga organen arbetar säkert, snabbt och effektivt. Det föreligger ett nära samband mellan dessa tre faktorer. Vad som krävs av en rättsordning är inte enbart att rättvisa skipas i det enskilda fallet utan också bland annat att allvarliga brott verkligen beivras och att de rättsliga avgörandena träffas utan dröjsmål. En långsamt arbetande rättsordning tillgodoser inte berättigade krav på rättssäkerhet.
    Det uttalas vidare att en effektiv rättsvård inte kan erhållas om vi inte är beredda att i viss mån tänka om, särskilt i fråga om de värderingar som måste göras då kravet på rättssäkerhet diskuteras. Den omständigheten att de brott, som utreds och beivras här i landet, sannolikt blir åtminstone formellt sett mera utredda än vad som ej sällan sker utomlands, torde vi tillmäta alltför stor betydelse. Vi bortser från alla de brott som inte blir utredda eller upptäckta eller som blir för sent avgjorda på grund av vår omständliga procedur.
    Kommittén anser att reformarbetet bör bedrivas enligt tre huvudlinjer. En princip som ofta varit förbisedd är att de materiella reglerna måste anpassas på ett sådant sätt att de inte genom sin utformning skapar problem för de rättsvårdande organen. Vidare måste möjligheten till processuella förenklingar utnyttjas. Kommittén pekar här på ett flertal olika förslag, t. ex. förenklad domsskrivning, begränsad fullföljdsrätt, som alla kan övervägas för att åstadkomma en utveckling i denna riktning. Den tredje linjen som kommittén anser bör följas är att rättsorganen ges vidgade möjligheter att göra en avvägning mellan det allmänna och enskilda intresset av att en fråga blir utredd och de kostnader i vidsträckt mening som utredningen förorsakar samhällsorganen.

 

Enligt gällande regler får enskild polisman inte inleda förundersökning. Detta innebär att polismannen t. ex. på platsen för en trafikolycka inte får göra mer än markera bromsspår, utmärka plats för glassplitter etc. Han får däremot inte hålla några egentliga förhör med inblandade och vittnen. Detsamma gäller om t. ex. en radiobilpatrull larmas för undersökning av ett bankrån. Dessa bestämmelser skulle, om de efterlevdes, vålla stora praktiska svårigheter vid utredningar av trafikmål och andra brottmål. Kommittén föreslår att polisman skall ges rätt att inleda förundersökning i alla slags brottmål om ett dröjsmål skulle medföra olägenhet. Ledningen av förundersökningen skall snarast möjligt övertas av polismyndigheten eller åklagaren. I viss anslutning härtill föreslår kommittén särskilda regler för polismännens rapportering av trafikolyckor.
    Kommittén förordar att polismyndigheten i större utsträckning än vad nu

 

är fallet skall vara förundersökningsledare i mindre komplicerade brottmål. Åklagaren skall enligt kommitténs förslag i allmänhet endast vara förundersökningsledare i mål av svårare beskaffenhet. I samband härmed föreslår kommittén också vidgade befogenheter för t. ex. förste polis- eller kriminalassistent att vara förundersökningsledare. — Kanslirådet Gerhard Simson har i anslutning till övervägandena i denna fråga redovisat förundersökningsledarens ställning i främmande rätt.
    I betänkandet förordas också ett förenklat underrättelseförfarande enligt 23: 18 RB vid förundersökning angående brott, för vilka ej stadgas svårare straff än fängelse sex månader. För denna typ av mål bör det enligt kommittén vara tillräckligt att underrättelse om den verkställda förundersökningen i lösbrev sänds till den misstänkte.
    Vidare föreslår kommittén att denna underrättelse i vissa fall skall kunna lämnas till den misstänkte först i samband med att stämningen delges. Detta skall kunna ske om den misstänkte saknar stadigt hemvist inom riket eller det skäligen kan befaras att han avvikit eller eljest sökt undandra sig lagföringen. Samma förfaringssätt bör enligt kommittén vara möjligt att tillämpa dels i mål av mindre allvarlig art, om den misstänkte vid förhör förklarar sig inte vilja ta del av den fortsatta utredningen, dels om preskription är nära förestående.
    Ett betydande antal av de förundersökningar och andra utredningar som polisen sänder till åklagarna föranleder beslut om nedläggning eller beslut om ej åtal. Som exempel kan nämnas att en undersökning från Stockholm visar att där cirka 50 % av alla mål om vårdslöshet i trafik som kommer till åklagarmyndigheten ej leder till beslut om åtal.
    Kommittén anser att beslut om nedläggning i princip skall meddelas av åklagare om någon vid beslutstillfället skäligen kan misstänkas för brottet. Vid de mindre brottmålen, dvs. mål om brott för vilket ej stadgas svårare straff än fängelse sex månader, bör dock enligt kommittén polismyndighet ha samma behörighet som åklagare. Detta innebär att man för de mindre målen bör eftersträva att polismyndigheten i avsevärt högre grad än f. n. på eget ansvar beslutar i nedläggningsfrågorna.
    I ett flertal andra frågor förordar kommittén ändrade regler. Kommittén föreslår således att väglängden för hämtning till förhör utsträcks från nuvarande 30 km till 50 km. Vidare anser kommittén att det bör öppnas möjlighet för ökad användning av förfarandet med skriftliga berättelser under förundersökningen. Härigenom kan bl. a. det nu omständliga remissförfarandet ofta undvikas. Kommittén har också företagit en översyn av reglerna om ersättning till personer som hörs under förundersökning i brottmål. Kommittén föreslår bl. a. att vittne och målsägande i regel skall tillfrågas om eventuella ersättningsanspråk. Förslag ges också om ett förenklat handläggningssätt vid utbetalning av ersättning.
    I fråga om personalia under förundersökningen framlägger kommittén flera olika förslag som alla syftar till att begränsa utredningsarbetet. Mest genomgripande är förslaget när det gäller omfattningen av de uppgifter som skall antecknas om den misstänktes personliga förhållanden. Den s. k. stora biografien försvinner och ersätts i stort sett med de uppgifter som nu ingår i den s. k. lilla biografien. Uppdelningen med ett mindre antal personuppgifter vid mera bagatellartade brott och ett större antal vid svårare brott tas således bort enligt kommittéförslaget.

 

    Kommittén föreslår en vidgad rätt för polisen att använda rapporteftergift. Som förutsättning för rapporteftergift anges i princip att för förseelsen ej skall vara stadgat annat straff än böter, dock ej normerade böter. Enligt gällande bestämmelser skall förseelsen vara klart ursäktlig för att rapporteftergift skall få meddelas. Kommittén föreslår att denna bestämmelse tas bort och anser att det för en närmare avgränsning av rapporteftergiftsinstitutet är tillräckligt att ange att förseelsen i det särskilda fallet skall vara obetydlig. Vidare anser kommittén att det nuvarande kravet på att erkännande skall föreligga bör tas bort.
    Enligt RB får åklagare under vissa förutsättningar meddela s. k. åtalseftergift. Dessa bestämmelser kan emellertid tillämpas endast om den misstänkte har erkänt brottet eller på annat sätt övertygande bevisning har åstadkommits. Detta innebär att om bestridande föreligger måste nästan alltid åtal beslutas och huvudförhandling äga rum. Kommittén föreslår att åklagarna, i fall där förutsättningar för åtalseftergift enligt 20: 7 första stycket 1 och 2 RB i och för sig föreligger, skall i viss utsträckning kunna nedlägga förundersökningen eller besluta om att förundersökning ej skall inledas. De nya bestämmelserna har tillkommit för att lösa den konfliktsituation som uppkommer främst om utredningen kan beräknas bli för omfattande i förhållande till värdet av att en utredning sker. Intresset av att om möjligt undvika en till synes meningslös huvudförhandling skall i detta sammanhang även beaktas av åklagaren.
    Den absoluta preskriptionstiden för brott, som inte är belagda med svårare straff än böter, förkortas enligt kommittéförslaget från nuvarande 15 år till fem år. Vidare förordas i fråga om enskilt anspråk i brottmålsprocessen, att åklagare skall ha samma skyldighet att företräda den som inträtt i målsägandens rätt som åklagaren redan nu har att företräda målsäganden. Vidare föreslår kommittén att den som inträtt i målsägandens rätt skall kunna väcka sin talan utan stämning i samma fall som målsäganden. Sådan talan skall också kunna väckas muntligen inför rätten.
    Kommittén föreslår försöksverksamhet i Malmö för snabbhandläggning av vissa mindre brottmål. Härmed avses mål, som kan handläggas antingen av ensamdomare eller av domare med s. k. liten nämnd, t. ex. ringa misshandel, våldsamt motstånd och rattfylleri. Systemet innebär att vissa av dessa brottmål skall kunna tas upp till utredning och handläggning genom att polisman i de klara fallen i omedelbart samband med brottet avgör om gärningen straffrättsligt skall prövas av domstol. Om så skall ske kallar polismannen den misstänkte till huvudförhandling inför jourdomstolen, som utgörs av den allmänna underrätten. Åklagaren avgör vid huvudförhandlingens början om polismannens aktion skall fullföljas genom att åklagaren vanligen muntligen väcker åtal. Domstolen handlägger härefter målet efter i huvudsak samma regler som gäller för den ordinarie brottmålsrättegången. Dock ges förenklade regler för domsskrivningen. Dessa innebär i stort sett, att rätten, om erkännande föreligger, skall kunna använda förenklad dom även om fängelse utdöms. Dessutom kan även i bestridda mål, om inte parterna yrkar annat, förenklad dom användas om rätten finner detta lämpligt. Rätten ger i dessa fallen sammanfattande redovisning av domskälen. Denna sammanfattning kan tas upp fonetiskt i samband med att domen avkunnas och behöver i sådant fall ej tas in i den egentliga domen.

C.-J. C., A. M.