Har vi glömt målsäganden?

Av professor INKERI ANTTILA

 

 

»Om rånaren inte kan gripas, då skall den rånade inför gud uppge allt vad rånaren tagit av honom, och samhället och myndigheterna, inom vilkas område och gränser rånet begåtts, skall ersätta honom allt vad honom fråntagits»

Hammurabis lag, 23 §1


»Finnes man eller qvinna å landet dräpen, och varder ej någor lagliga til dråpet vunnen inom natt och åhr, eller skiäliga therföre misstänckt; tå skal Häradet efter mantalet böta för thet dulga dråp hundrade daler: Tage halft Konungen och halft målsäganden»

1734 års lag, Missgiernings Balk 27: 1

Får den som blivit offer för brott ersättning för den skada han lidit? Enligt svensk och finländsk lagstiftning skall den frågan i princip besvaras jakande. Enligt bestämmelserna i strafflagstiftningen (BrB1: 8 och SL 9: 1) i respektive länder bör gärningsmannen ersätta den skada han uppsåtligen eller av vållande förorsakat. På begäran av målsäganden skall domstol, samtidigt som den ger sitt utslag i straffmålet, också uttala sig om ersättningsskyldigheten. Målsäganden kan dessutom vid en separat process framställa privaträttsliga krav eller tilläggskrav, oberoende av om han vid straffprocessen åt sig reserverat rätten att framställa dylika krav eller inte.2
    Rubrikfrågan avser inte heller målsägandens principiella rätt till ersättning enligt gällande lagstiftning utan de praktiska svårigheterna då det gäller att indriva ersättningen. I praktiken uteblir ersättningen ofta och de senaste årens livliga debatt och reformarbete visar att målsägandens bristande skydd upplevs som ett allvarligt problem.
    Varför blir målsäganden i praktiken ofta utan det skadestånd han har rätt till? Tyvärr finns det ingen systematisk rättssociologisk undersökning om den saken, men man kan tydligen peka på bl. a. följande omständigheter: Nuförtiden händer det allt oftare, att brottets gärningsman inte uppdagas eller att den misstänktes skuld inte kan bevisas. Också om den skyldige har identifierats och av domstolen

 

1 Salonen, Armas: Hammurapin lait, Porvoo 1951, s. 49—50.

2 Tirkkonen, Tauno: Suomen rikosprosessioikeus II, Porvoo-Helsinki 1953, s. 551 och 553. 

132 Inkeri Anttiladömts att erlägga skadestånd, är det mycket vanligt att ersättningsbeloppet inte kan indrivas ens genom tvångsmedel. En del av de ersättningspliktiga har varken utmätningsbar egendom eller regelbundna inkomster; många försöker dessutom undgå utmätningsåtgärderna genom att byta arbetsplats och bostadsadress. Målsäganden åsamkas ofta både utgifter och besvär vid upprepade fåfänga indrivningsförsök. Indrivningen kan måhända effektiveras i framtiden tack vare datamaskinsregistreringens möjligheter att snabbt verkställa löneinförsel också vid sporadiska och kortvariga arbetsförhållanden, men det grundläggande problem som den ersättningspliktiges svaga ekonomi utgör kvarstår. Om gärningsmannen dömts till ovillkorligt frihetsstraff, går han miste om sina förvärvsinkomster för en tid och mister kanske sin arbetsplats definitivt. För en frigiven fånge kan det vara svårt att klara av ersättningen också i det fall att den goda viljan inte saknas.
    Välfärdssamhällets ideologi förutsätter att den enskilde skall kunna känna sig ekonomiskt tryggad också vid sådana oväntade tilldragelser som sjukdom och olycksfall. Man försöker fördela den ekonomiska belastningen, så att den som kanske helt utan skuld av en slump blivit utsatt för skada, inte skall behöva bära bördan ensam. I synnerhet nu, då socialtryggheten inom övriga områden småningom nått en acceptabel nivå, blir det allt vanligare att kräva att staten också skall garantera de medborgares rättigheter som blivit utsatta för brott. Poliser som sysslar med brottsutredning rapporteraratt många brottsoffer förefaller att betrakta det som något självklart, att de har rätt att av statsmedel få ersättning för egendomsförlust, förlorad arbetsförtjänst etc.3 Det är möjligt att dessa förväntningar pekar på en faktisk förskjutning i det allmänna rättsmedvetandet.
    Sveriges och Finlands gällande rätt innehåller ett antal bestämmelser som har till syfte att förbättra målsägandens reella möjligheter att erhålla skadeersättning. Domstolen kan sålunda uppställa fullgörande av skadeståndsskyldigheten som villkor för erhållande av villkorlig dom. Underlåtelse att uppfylla detta villkor kan i Finland leda till att straffet går i verkställighet, i Sverige till vissa alternativa sanktioner (BrB 27: 5 och Lag om villkorlig dom av den 20.6. 1918, 3 § 2 mom. och 5 § 4 mom.). Motsvarande villkor kan i Sverige också uppställas för villkorlig frigivning (BrB 26: 15 3 st.). I Finland kan

 

3 Uppfattningen, enligt vilken det är statens skyldighet att garantera målsäganden hans rätt till ersättning, är inte i och för sig ny. Enligt den spanska strafflagen av år 1822 bör staten ersätta den skada brottet förorsakat, om ersättningen inte kan indrivas av gärningsmannen. Liknande förslag har ofta gjorts i andra länders kriminalpolitiska diskussion. Se Rico, José-M.: L'indemnisation des victimes d'actes criminels, Acta Criminologica, Vol. 1, Janvier 1968 (Montreal), s. 266. 

Har vi glömt målsäganden? 133fängelsedirektionen besluta, att en del av de premier och sparpenningar som fången erhåller i fängelset kan innehållas, för att möjliggöra erläggande av skadestånd åt målsägande i behov av understöd (Förordning om verkställighet av straff av den 19.12. 1889, 3 kap.10 § 2 mom. i den lydelse den har enligt lagändringen av den 19.4.1944). Motsvarande bestämmelser finns också i lagstiftningen rörande de nya öppna fångvårdsinrättningarna, arbetskolonier och fångkolonier.4
    Möjligheterna att få ersättning ökas i praktiken också av de bestämmelser som utvidgar ersättningsskyldigheten till andra personer än gärningsmannen. Som exempel kan nämnas bestämmelsen i Finlands strafflag (SL 9:5) om att skada, som förorsakats av afvita, skall ersättas av den som försummat sin uppsynsplikt — detta kan för anstaltsinterners del innebära att anstalten, dvs. vanligen staten eller kommunen, kommer att erlägga ersättningen. Av principiellt intresse är också stadgandet i Finlands strafflag (SL 2: 16) om att ur egendom som förklaras förbruten till staten kan, om målsäganden så fordrar, uttagas skadeersättning vilken inte kan utfås av brottets gärningsman. Också den som i god tro haft pant- eller retentionsrätti konfiskerad egendom kan erhålla ersättning ur egendomens värde.I vissa fall svarar staten för den skada tjänsteman åsamkat tredjeperson, vilket kännbart förbättrar målsägandens möjlighet att erhålla ersättning.5
    I detta sammanhang kan påpekas, att arbetsgivarens skyldighet att ersätta arbetstagaren för olycksfall i arbetet också förpliktar staten att ersätta personskador som åsamkats t. ex. polis i tjänsteutövning. I Finland har nyligen polisernas och med dem likställd personals ställning förbättrats genom en lagbestämmelse enligt vilken de har rättatt av statens medel utfå ersättning även för egendomsskador, om de under tjänsteutövning blivit utsatta för överfall eller motvärn.
    Olika slags försäkringsarrangemang kan också kännbart påverka målsägandens ställning. De obligatoriska försäkringarna innehåller flera försäkringsformer som är tillämpliga även på skada uppkommen genom brott. Allra bäst har man lyckats garantera att ersättningen faktiskt utbetalas inom trafikförsäkringens område. Den obligatoriska trafikförsäkringen har motiverats just därmed, att den fördelar det med motorfordonsbruk förknippade ansvaret på samt-

 

4 Kraven på att fångarna skall betalas lön enligt gällande arbetsmarknadsnormer har ofta just motiverats med att möjligheterna att utfå ersättning åt offret därigenom skulle förbättras. Se t. ex. den engelska statskommitténs betänkande, The Adult offender, Home Office, London 1965, s. 8 och Strahl, Ivar: Den svenska kriminalpolitiken, Stockholm 1963, s. 119.

5 Se Hakulinen, Y. J.: Velvoiteoikeus I, Helsinki 1965, s. 313 och Karlgren,Hjalmar: Skadeståndsrätt, 4 uppl. Stockholm 1968, s. 204—209. 

134 Inkeri Anttilaliga motorfordonsägare.6 Som exempel på frivilliga försäkringar som kan ge skydd vid brott kan nämnas fordonsförsäkringen som skyddar vid biltillgrepp och skadegörelse, varutransportförsäkring, brandförsäkring, som förutom brandskador också omfattar stölder i anslutning till eldsvåda samt inbrotts- och rånförsäkring som uteslutande är avsedda att ge skydd vid en viss typ av brott.7 Försäkringstagaren söker här skydda sig mot den skada, han kan åsamkas såsom offer för brott. Ett annat sätt att garantera ersättning är genom frivillig ansvarsförsäkring t. ex. för skada som förorsakas inom vissa yrken eller av försäkringstagarens barn.8
    De senaste årens offentliga debatt antyder emellertid, att ovannämnda arrangemang, inklusive ett utvidgande av skyddet på basen av frivilliga försäkringar, inte anses tillräckliga. Varför inte? Argumenteringen bygger här på såväl effektivitets- som skälighetssynpunkter. För det första är det inte realistiskt att vänta sig att de frivilliga försäkringarna någonsin får en så stor omfattning att de täcker hela skyddsbehovet. Eftersom av försäkringstagaren kräves ett visst mått av aktivitet och betalningsförmåga tenderar just de individer, vilkas ekonomi och förmåga att sköta sina affärer ligger under genomsnittet, att försumma att trygga sitt försäkringsbehov. Likväl kan den faktiska skada ett oväntat brott förorsakar bli speciellt kännbar just för dessa personers del. Vidare är det uppenbart, att risken att bli offer för t. ex. våldsbrott varierar kännbart utgående från sådana, vid premiesättning i princip användbara differentieringskategorier som arbetsplats, väg till arbetsplatsen, bostadsadress etc. Om premierna då mekaniskt bestäms enligt den statistiska risken för uppkomsten av ersättningskrav blir tydligen premierna kännbart olika. Olikheten utjämnas blott i ringa utsträckning genom att man t. ex. vid lönereglering i viss mån tar hänsyn till t. ex. ett yrkes farlighet. Det förefaller inte heller rimligt att den enskilde individen skall behöva kalkylera med olika bostadsområdens »brottsrisk» med därtill anknutna premiedifferenser vid val av bostad. Åtminstone beträffande våldsbrott förefaller det sålunda svårt att garantera ett tillfredsställande grundskyddpå basen av frivilliga försäkringsarrangemang.
    Tänkbara alternativ till de frivilliga försäkringarna är antingen

 

6 Routamo, Eero: Liikennevahinko, Helsinki 1967, s. 51.

7 Försäkringsbolagens centralförbunds intervjuuttalande i Helsingin Sanomat 1.12.1967.

8 Den allmänna trenden från skadestånd mot försäkringar har varit föremålför en omfattande diskussion inom försäkringsrätten de senaste åren. Se t. ex. Hellner, Jan: Skadeståndsrättens reformering, Svensk Juristtidning 1967, s.673—724, Riska, Olof: Ansvarsförsäkring i stället för skadestånd, Tidskriftutgiven av Juridiska Föreningen i Finland 1968, s. 138—161 samt, av den tidigare litteraturen, Strahl, Ivar: Skadestånd och försäkring, Det nittonde nordiska juristmötet, Stockholm 1951, Bilaga 1. 

Har vi glömt målsäganden? 135en utvidgad obligatorisk försäkring, knuten till privata eller statliga försäkringsbolag,9 eller ett system för direkt skadeersättning av statsmedel. I Finland har man nyligen föreslagit en allmän »medborgarförsäkring» som skulle ersätta genom brott åsamkade materiella och immateriella skador. Diskussionen har hittills rört sig på det principiella planet; konkreta förslag om hur det hela i praktiken skulle realiseras har saknats. Tanken på ett generellt system för skadeersättning har mött såväl kritik som understöd.10
    Mera detaljerade förslag har framlagts inom begränsade sektorer, där man ansett att samhällsansvar för brottsskador är speciellt motiverat, såsom t. ex. vid brott förövade av rymlingar eller av från anstalt försöksutskrivna interner. I Sverige har man redan under ca tjugu års tid av statsmedel ersatt skada som åsamkats enskild avfånge som rymt från straffanstalt och som under rymningen gjortsig skyldig till stöld, inbrott eller skadegörelse (fr. o. m. budgetåret 1948/49 införda provisoriska regleringen av skador vållade av vissa interner). Ett medlemsförslag i samma riktning har behandlats i Nordiska Rådet.11 Enligt förslaget skulle Nordiska Rådet rekommendera medlemsländerna lagstiftning, enligt vilken personskador förorsakade av från anstalt villkorligt frigiven eller försöksutskriven intern i sin helhet skulle ersättas av allmänna medel. I sitt utlåtande om förslaget ansåg Finlands justitieministerium att man på sin höjd kunde tänka sig, att staten skulle erlägga ett förskott på den skadeersättning brottslingen dömts att erlägga. Förskottet skulle givetvis, där det är möjligt, i sinom tid indrivas av den ersättningspliktige brottslingen.12 Kriminologiska forskningsinstitutet i Finland påpekade i sitt utlåtande att medlemsförslagets huvudargument — som byggde på att utskrivning från anstalt innebär ett medvetet risktagande med därtill knutet moraliskt ansvar — knappast är godtagbart under nuvarande förhållanden då utskrivning sker på relativt rutinmässiga grunder. Som en mera hållbar argumenteringsgrund pekar Kriminologiska forskningsinstitutet på de kriminalpolitiska fördelar ett systemför utjämning av brottsskador skulle föra med sig.13 En deciderat

 

9 Frågan om införande av en obligatorisk ansvarsförsäkring diskuterades i Sverige redan på 1940-talet. Se 1945 års försäkringsutredning, Stockholm1949 (SOU 1949:25) s. 75—82. Jmfr Vahingonkorvauskomitean mietintö, Komiteanmietintö 1965: A 4, Helsinki 1965, s. 65 om skadeståndsansvar för barn.

10 »Milloin rikos on sovitettu», Poliisimies 11/1967, s. 649—650 och 2/1968s. 104—105. Mainosmaa (signatur) : Eikö asianomistaja tarvitse oikeusturvaa?Lakimiesuutiset 1/1968 s. 12—13; »Kansanvakuutus korvaamaan vahingot rikosten uhreille», Helsingin Sanomat 1.12.1967.

11 Nordiska rådets 16:de session 1968: Förtryck A 155/j, Medlemsförslag om statens ansvar för personskador vållade av utskrivna interner.

12 A. a. s. 8.

13 A. a. s. 12—13.

 

136 Inkeri Anttilapositiv inställning till förslaget intogs av de svenska remissinstanserna, av vilka Svea hovrätt, Socialstyrelsen och Kriminalvårdsstyrelsen i princip godkände tanken på ett utvidgat samhällsansvar och framlade detaljförslag om hur ersättningssystemet skulle realiseras.14 Sedan Nordiska rådets juridiska utskott avgett sitt utlåtande den 18 december 1967, godkände rådet den 21 februari 1968 en rekommendation enligt vilken medlemsländerna uppmanades undersöka möjligheterna att genomföra ersättningsarrangemang enligt de i medlemsförslaget antydda riktlinjerna.
    Under de senaste åren har man framförallt diskuterat de skador som förorsakas genom våldsbrott. Diskussionen förefaller att till väsentlig del ha inspirerats av en tidningsartikel som publicerades i England för ett tiotal år sen.15 I såväl Sverige som Finland har man under 1960-talet framlagt förslag om statlig skadeersättning vid våldsbrott. I en motion vid 1964 års riksdag16 föreslås åtgärder i syfte att ordna förskottsbetalning av statsmedel på av domstol fastställda skadestånd vid brott mot liv etc. I motiveringen framhålles bl. a. att ». . . brottsligheten är i våra dagars samhälle en företeelse, för vilken rättsstaten bör påtaga sig sin del av ansvaret enligt samma grunder som produktionen och det ekonomiska livet ansvarar för arbetsolycksfall och trafiken för trafikolycksfall». Ett liknande förslag ingick i en motion vid 1965 års riksdag:17 det var dock något mera omfattande ty motionären yrkade bl. a. på att ». . . man likaledes och på samma grunder lagstiftningsvägen skulle trygga dessa brottsoffers och deras familjers rätt i de fall, där polisen och de rättsvårdande myndigheterna inte har kunnat klarlägga vem den brottslige är och ingen sålunda har kunnat dömas att erlägga skadestånd». Riksdagens lagutskott föreslog att motionerna skulle förkastas med motiveringen att staten inte kan anses bli delaktig av det juridiska ansvaret för skada som åsamkas någon genom ett enstaka brott; att erlägga ersättning på den grunden, att offret utan egen förskyllan råkat i nödläge kan inte heller komma i fråga så länge inte den allmänna socialtryggheten realiserats. På basen av motionerna godkände riksdagen likväl den 19 november 1965 en kläm, i vilken riksdagen önskar en utredning om hur ovan nämnda våldsbrottsoffers ställning bäst kan tryggas.18 Senast har vid 1966 års riksdag inlämnats en hemställnings-

 

14 Se a. a. s. 19—20, 21—23 samt Beckman, Nils — Holmberg, Carl — Hult, Bengt — Strahl, Ivar: Kommentar till brottsbalken III, Stockholm 1967, s.653.

15 Fry, Margaret: Justice for Victims, The Observer 7.7.1957.

16 Henriksson m. fl. Hemställningsmotion nr. 11/1964.

17 Alanko m. fl. Hemställningsmotion nr. 21/1965.

18 1965 års riksdag, Protokoll II, s. 1529—1531 (på finska) samt Lagutskottets betänkande nr. 24. 

Har vi glömt målsäganden? 137motion19 om förskott ur statsmedel på skadeersättningar som tilldömts offer för brott mot liv och misshandelsbrott; dessutom kräves motsvarande arrangemang för att trygga dem som blivit offer för våldsbrott som inte uppklarats.
    I en del länder har man redan genomfört program för ersättning ur statsmedel åt offer för våldsbrott. Nya Zeeland har varit föregångslandet med sin Criminal Injuries Compensation Act av år 1963; England följde exemplet ett år senare. I USA har åtminstone delstaterna Kalifornien och New York fr. o. m. 1965 genomfört liknande ersättningsarrangemang, en av Kanadas delstater likaledes.20
    I samtliga dessa stater har man i ersättningssystemet upptagit blott sådana brott, för vilkas del å ena sidan behovet av ersättningsgarantier synes uppenbart och å andra sidan risken för missbruk är relativt liten. I Nya Zeeland har de ifrågakommande våldsbrotten uttryckligen uppräknats. I England säger lagen generellt att ersättning kan utgå för våldsbrott; i en separat bestämmelse nämns de fall då skadan uppkommit när målsäganden försökt gripa brottslingen eller hindra densamme från att begå brott eller när målsäganden försökt hjälpa polisen i dessa uppgifter. Såväl Nya Zeelands som Englands ersättningslag stadgar att ersättning inte utgår för brott som begåtts mot familjemedlem: detta motiveras utom med risken för »iscensatta brott» med att ersättningen i dessa fall kan tänkas komma brottslingen till godo. I båda ländernas lag bestäms vidare att målsägandens eget beteende före och i anknytning till brottet skall påverka ersättningens belopp: provokation kan leda till nedsättning av ersättningen och delaktighet i brottet innebär att någon ersättning inte kan utgå. Rätten till ersättning är inte beroende av om den skyldige har dömts eller ens åtalats för brottet i fråga. Offret är emellertid skyldigt att omedelbart anmäla brottet till polisen samt att vid behov underkasta sig läkarundersökning. I England avgörs ersättningsyrkandena av en speciell nämnd (British Criminal Injuries Compensation Board), som har publicerat en detaljerad redogörel

 

19 af Heurlin, Kaarlo: Hemställningsmotion nr 34/1966.

20 Se Compensation for Victims of Crimes of Violence, Home Office 1961 samt Parliamentary Debates, House of Commons, Official Report 5th May 1964, s. 1127—1243. Se även Edwards, J. Ll. J.: Compensation to Victims of Crimes of Personal Violence, Federal Probation, June 1966, s. 3—10; Mueller, Gerhard O. W.: Victims of Criminal Violence, Journal of Public Law 8/1959, s. 218—221; och Compensation for Victims of Crime: Thought before Action, Minnesota Law Review, Vol. 50/1905, Nr. 2, s. 213—221; Childres, Robert D.: Compensation for Criminally Inflicted Personal Injury, New York University Law Review 39/1964, s. 444—471; Rico, José-M: L'indemnisation des victimes d'actes criminels, Acta Criminologica, Vol. 1, Janvier 1968 (Montreal), s. 261—311 med där publicerade omfattande litteraturförteckning. 

138 Inkeri Anttilase för de fall som behandlats under det första verksamhetsåret.21 Under ett knappt år inlämnades över 2 000 ansökningar. Nästan 80 % av ersättningskraven kom från män och åldersgruppen 17—30 år var den dominerande. Av brotten hade 30 % begåtts på gatan och 12 % på annan offentlig plats. Det vanligaste yrket var polis och det därnäst vanligaste anställd vid en offentlig trafikinrättning; man kan sålunda konstatera, att ersättningskraven framförallt kommit från individer som i Finland och Sverige tydligen skulle vara berättigade till ersättning enligt lagstiftningen om olycksfall i arbetet.
    Den debatt som föregått ersättningslagstiftningen har belyst en del intressanta principfrågor såsom t. ex. frågan om regressrätten gentemot förbrytaren. I Nya Zeeland har staten rätt att indriva den utbetalade summan av gärningsmannen. I England har förslag i den riktningen stött på förvånansvärt kraftigt motstånd. Man har t. o. m. gjort gällande, att regresstalan gentemot gärningsmannen inte blott i praktiken är opraktiskt utan också i princip orätt, emedan staten, genom att beröva förbrytaren friheten, hindrar honom att utöva normalt förvärvsarbete och sålunda gör det omöjligt för honom att erlägga ersättningsbeloppet. Ett fasthållande vid ersättningskraven kan i sådana fall leda förbrytaren till att begå nya brott och utsätta hans familj för oskäliga svårigheter. Dessa ställningstaganden måste ses mot bakgrunden av den omständigheten, att skadeståndstalan i England inte kan väckas vid själva straffprocessen, utan målsäganden måste söka ersättning vid en separat rättegång.22 Denna separering av skadeståndstalan från straffprocessen har i praktiken lett till att man relativt sällan väcker skadeståndstalan, troligen mera sällan än i Norden och på kontinenten.
    För att kunna taga ställning till eventuella lagstiftningsreformei syfte att trygga målsägandens ställning borde man nu först grundligt utreda målsägandens möjligheter att få ersättning enligt den nuvarande lagstiftningen och därefter analysera de tänkbara reformalternativen för att kartlägga deras för- och nackdelar. Redan frågan om hur de till ersättning berättigande brotten skall avgränsas kommer sannolikt att visa sig bli komplicerad.23 Skall enbart personskador beaktas eller skall man också inkludera materiella skador —

 

21 Criminal Injuries Compensation Board, First Report and Accounts, London 1960, s. 111.

22 Se Schaefer, Stephen: Restitution to Victims of Crime, London 1960,s. 111.

23 Som godtyckligt valda exempel på brottsskador för vilkas del statlig ersättning knappast kan komma i fråga kan nämnas: självköpsaffärernas snatteriförluster,  skada som enskild person orsakas genom ärekränkning, skada som ligamedlem ådrar sig vid intern uppgörelse i anslutning till ett brott och skada som uppkommit vid förlust av lagstridigt förvärvad egendom. 

Har vi glömt målsäganden? 139eller kanske t. o. m. immateriella skador? Hur skall man kunna gardera sig mot iscensatta brott och bedräglighet vid skadeanmälan? Skall ersättningsrätten förutsätta ett av domstol fastställt skadestånd eller skall ersättningsrätten i princip utvidgas också till de fall där gärningsmannens identitet är okänd? Hur skall offrets eget beteende påverka ersättningsrätten t. ex. vid provokation, oförsiktighet och delaktighet i brottet? Kan det tänkas att en obegränsad rätt till ersättning gör offret ovilligt att medverka till att den skyldige ertappas och åtalas? Kan vetskapen om att offret får full ersättning minska brottslingens hämningar i vissa situationer? Skulle allmänheten generellt bli mera oförsiktig?24 Hur stor skall offrets egen andel av ersättningsbördan bli? Hur skall indrivningen av ersättningen av gärningsmannen organiseras?25
    Många av dessa frågor kan blott besvaras efter en grundlig utredning med därtill ansluten empirisk rättssociologisk forskning. En eventuell reform skulle i praktiken troligen till en början enbart gälla brottskategorier där skadorna är speciellt stora. Närmast kommer då i fråga våldsbrott som orsakat död eller svår kroppsskada.

 

24 Dessa motargument har uppmärksammats av t. ex. Strahl, Ivar: Den svenska kriminalpolitiken, Stockholm 1963, s. 121 och Verin, J.: Réparation par l'Etat du préjudice causé aux victimes de crimes de violence, Revue criminelle et de droit pénal comparé, 3/1962, s. 619.

25 Om möjligheterna att effektivisera indrivning av skadestånd se Palmgren, Bo: Vilka åtgärder bör man träffa för att tillvarataga den förorättades ersättningskrav, Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab 1957, s. 133—138, samt Bratholm, Anders: Erstatningens plass i kriminalpolitikken, Vernelagsnytt 1968 (Oslo), s. 22—32.