Ingripanden mot brott
Några kvalitativa och kvantitativa iakttagelser
Av professor ALVAR NELSON
Under sin verksamhet som domare, ämbetsman, lagstiftare och professor har Ivar Strahl sett det som sin dubbla uppgift att skydda samhället mot brottsligheten och att skydda brottslingen mot samhället. Inom detta verksamhetsfält råder aldrig stillestånd, eftersom samhället förändras och brottsligheten med det. Vid början av sitt rättspolitiska arbete upplevde han Karl Schlyters kampanj mot strafflagstiftningens övergrepp mot samhällets sämst lottade och Gustav Möllers vision av ett välfärdssamhälle. Kanske ha relationerna mellan förhoppningarna och verkligheten upplevts såsom ett tryck. Brottslighetens utveckling inger idag allvarliga farhågor på grund av den betydliga ökningen av den lindrigare kriminaliteten och med anledning av tendenser till allvarlig, professionell kriminalitet.
Ändå är den lagstiftning om brott och påföljder, vari Strahl tagit verksam del, ur många synpunkter mönstergill och förebildlig. Inom Straffrättskommittén med Birger Ekeberg som ordförande utbildades mot bakgrund av en konventionell uppfattning av ändamålet med kriminalisering en lagstiftningsteknik utan motstycke. Under ordförandeskap av Karl Schlyter skapades av Strafflagberedningen en ny bild av syftet med samhällets ingripanden gentemot dem som förövat brott. I nära anslutning till reformverksamheten på straffrättens område utvecklades såsom alternativ till rättegången i brottmål summariska förfaranden med eller utan anknytning till det kriminalrättsliga påföljdssystemet och socialrättsliga vårdformer.
Ivar Strahl var ledamot av kommittén under åren 1937—45 och av beredningen åren 1945—56 och han var redan dessförinnan och därefter och är alltjämt verksam i lagstiftningsarbete. För honom måste samspelet mellan lagstiftningen och formerna för ingripanden med anledning av brott te sig som ett ständigt varierat och ofta förnyat händelseförlopp. Det är därför frestande att nu få redovisa några iakttagelser på brott och brottspåföljder ur kvalitativ och kvantitativ synpunkt. En belysning av samhällsutvecklingen och strafflagstiftningen får anstå till det 125-årsjubileum, som Juridiska föreningen i Uppsala firar i år. Lagstiftningsfrågor som för närvarande
äro under utredning lämnas i huvudsak åt sido. Framställningen begränsar sig till iakttagelser rörande brott i och utom Brottsbalken, Brottsbalkens påföljdssystem och summariska förfaranden som alternativ till rättegång i brottmål.
Brott i och utom Brottsbalken
För den som har uppfattningen, att lagstiftningens främsta uppgift är att underlätta samlevnaden mellan människor genom förnuftiga regler för vad medborgarna skall göra, tåla eller underlåta, framstår den straffrättsliga lösningen såsom en ultima ratio. Sådana regler borde kunna förstås och efterlevas i kraft av sitt innehåll. Förståelsen borde kunna underlättas därigenom att de på ändamålsenligt sätt bringas till allmän kunskap och aktualiseras genom särskilda åtgärder vid kritiska situationer. Efterlevnaden borde väl kunna styrkas genom övervakning med uppgift att rätta till och lösa uppkommande svårigheter. En skedd skada till person eller egendom kan aldrig bättras eller en farlig situation aldrig i efterhand förändras genom en sanktion, varigenom den felande av samhället påföres lidande.
Icke desto mindre anses det allmänt vara naturligt att kombinera sådana föreskrifter med straffrättsliga påföljder och därigenom göra överträdelserna eller försummelserna till brott. Icke minst gäller detta gärningar som förövas med vett och vilja, men kriminalisering tillgripes i ökad omfattning redan i fall, där någon av oaktsamhet — medveten eller icke — kommit att åsidosätta föreskriften. I motsättning till äldre tiders samhällen bygger välfärdsstaten ett system av handlingsdirektiv med därtill knutna sanktioner, vanligen i form av brottspåföljder.
Många föreskrifter om samlevnaden ha funnits så länge, att de endast framträda såsom förbud med angivande av påföljden vid överträdelse. Sådana brott upplevas såsom mala per se i motsättning till dem, som fortsatt anknyta till ett påbud om visst beteende med särskild angivelse av påföljden för kränkning, mala prohibita. När i det senare fallet påbudet blev onödigt eller olämpligt, upphävdes eller förändrades bestämmelsen. Sådana föreskrifter uppfattades av lagstiftaren under 1800-talet såsom medelbara rättskränkningar, i motsättning till förbuden, vilkas kränkande upplevdes såsom en omedelbar rättskränkning.
I huvuddrag bygger fördelningen av brotten mellan 1864 års Strafflag och övriga författningar med straffbestämmelser på dessa två kännetecken. Strafflagsbrotten voro uppsåtliga, omedelbara rättskränkningar. Övriga brott, ofta betecknade såsom polisförseelser,
förekommo i övriga författningar. Undantag förefunnos i båda riktningarna. I detta hänseende varken avsågs eller åstadkoms någon nyordning. Straffrättskommittén upplevde sig verka i ett samhälle med statiskt rättsmedvetande och var angelägen om att göra sin insats till bevarande härav. Kommittén yttrar (SOU 1953:14 s. 99):
»Uppfattningen om vad som över huvud bör straffas, om vad som skall vara brottsligt, förändras visserligen under tidernas lopp på skilda punktermen vilar dock i huvudsak på obrutna traditioner, vilka kommittén sett som sin uppgift att bevara.»
På det hela taget innebar fördelningen av brotten mellan Strafflagen och övriga författningar, att den grövre brottsligheten hänfördes under Strafflagen. Nästan alla som ådömdes svårare påföljd än böter hade förbrutit sig mot Strafflagen. Denna ordning blev såsmåningom förskjuten, därigenom att vissa trafikbrott, i synnerhet rattfylleri, bedömdes såsom grova brott, som regelmässigt eller ofta föranledde frihetsberövande. Andra brott, framför allt trafikfarlighet, bedömdes länge milt men betraktas numera av myndigheterna och andra trafikanter som allvarliga brott. Detsamma gäller uppsåtliga och oaktsamma överträdelser av skatte-, avgifts- och tullförfattningar. Alltmera framstå sådana brott såsom samhällsfarliga och samhällsskadliga. Senast och snabbt har en sådan omvärdering drabbat narkotikabrottsligheten.
Med det sagda har jag velat framhålla, att man kunde tänka sig en sådan fördelning mellan Brottsbalken och övriga författningar, att man till balken hänförde gärningar, som enligt vedertagen eller statsmakternas bedömning borde betraktas såsom grova brott, vilka vanligen eller åtminstone ganska ofta ledde till strängare påföljd än böter. Till gengäld kunde man från Brottsbalken till andra författningar överföra brott, som endast undantagsvis gåvo anledning till annan påföljd än böter. För närvarande är — såsom vi komma att iakttaga — en sådan tendens tydlig vid valet mellan rättegång och summariskt förfarande.
När man tvekat att inom strafflagstiftningen följa en sådan indelningsgrund, har det flera anledningar. En motivering kan sökas i den systematiska uppbyggnaden av Brottsbalkens andra avdelning, om brotten. Man kan även hänvisa till svårigheten att förena vissa brottsbeskrivningar i andra författningar med principerna för brottsrekvisitens uppbyggnad i Brottsbalken, t. ex. avseende sättet för gärningens begående, angreppsobjektet, skyddsobjektet, uppsåtspresumtionen, fullbordanspunkten. Det kan även anföras, att det brottsliga förfarandet visserligen för tillfället framstår såsom samhällsfarligt men kanske inom överskådlig tid förlorar i praktisk betydelse eller blir
föremål för en annan värdering. Slutligen kan man betona det nära sambandet mellan påbuden och straffbuden, vilket även borde komma till uttryck i utformningen av författningen.
Det är uppenbart, att fördelningen av brotten mellan Brottsbalken och övriga författningar medför särskilda svårigheter, när ett förfarande som i och för sig faller in under ett brottsbalksbrott blivit särskilt kriminaliserat i en annan författning med något annat gärningsinnehåll eller annan straffskala. Frågan, huruvida en lex specialis i dylika fall skall taga över stadgandet i Brottsbalken, har av lagstiftaren lämnats obesvarad men i praxis ofta lösts till fördel för den speciella författningen.
Även de som eljest äro bibehållna i tron på strafflagstiftningens moralbildande och moralförstärkande betydelse bruka tveka att tillgripa kriminalisering i fråga om sådana gärningar som endast sällan och ojämnt komma till myndigheternas kännedom. Såsom ett undantag framstår Ingvar Lindell. I propositionen till Brottsbalk anförde han (nr 10 år 1962 s. 182) såsom skäl till kvarvaron av särskilda blodskamsbrott:
»Blodskamsbrottet torde böra bibehållas såsom en särskild brottstyp för att giva uttryck åt samhällets ogillande av förfarandet även när det sker mellan vuxna rättskapabla personer.»
I motsättning till denna inställning kan man framhålla, att den moraliska indignationen ofta bevaras i kraft av befintliga regler, som alltför lättvindigt betraktas såsom självklart berättigade. Ett exempel härpå lämnar diskussionen kring Straffrättskommitténs förslag om avskaffande av de s. k. objektiva överskotten. Många — däribland jag i fråga om oaktsamhetsfallen — hyste den uppfattningen att reformen vore vådlig (NKÅ 1952—53 s. 93—126), men Nils Beckman anförde i slutrepliken:
»Vad beträffar de objektiva överskotten kan det vara riktigt, att det finns en ganska allmän uppfattning att det är en helt annan sak, om döden följt på misshandel, eller om samma misshandel äger rum utan dödlig utgång. Men varifrån kommer denna allmänna uppfattning? Den kommer naturligtvis av att detta länge varit även lagens uppfattning. Lagstiftaren får inte falla undan för den allmänna uppfattningen, ty lagens uppgift är att leda den allmänna uppfattningen.»
För att giva eftertryck åt lagstiftarens samhälleliga värdering aven viss gärningstyp fingo brotten i Brottsbalken sina benämningar (se Per-Edwin Wallén i NTfK 1967 s. 186—293), ibland de vedertagna med samma innebörd, ibland med något annan innebörd, stundom nya namn för gamla brottstyper, någon gång ett nytt namn för ett nytt brott. Man menade sig därmed vinna, att allmänheten lärde sig uppfatta gärningen såsom ett brottsbalksbrott. Samma tek-
nik har emellertid kommit till användning även utanför Brottsbalken. Jag vet icke om man därigenom kan påverka det allmänna rättsmedvetandet (se Berl Kutschinsky, Den almindelige retsbevidsthed. Stencil Kbhvn 1968) och kanske rent av uppnå en avskräckande effekt, men argumentationen är elegant.
Straffrättskommittén grundade sin systematik för de särskilda brotten på en indelning i huvudgrupper efter arten av det intresse, mot vilket brottstypen närmast var riktad, och inom grupperna efter det sätt, varpå angreppet förövades. Man menade emellertid att en sådan indelning utöver ett systematiskt värde även hade förtjänsten att den återgav en viss brottslingstyp. Kommittén anförde (SOU1953:14 s. 101):
»Brott som förövas på ett visst sätt begås också vanligen av brottslingar av samma psykologiska typ.»
Denna indelningsgrund har ofta visat sig välgrundad, t. ex. vid infogandet av utpressning under oredlighet och våldtäkt bland sedlighetsbrotten. I andra fall kan man tveka om betraktelsesättet kan genomföras, t. ex. i fråga om persedeltillgrepp i det militära. Att det näppeligen kan förhindras, att helt olika typer av gärningsmän införas under samma brott belyses av brottsbalkskommentatorernas uttalande under ofredande (Bd I. 2 uppl. s. 167) på tal om kvinnofriden:
»Ett envist pockande kan emellertid vid sökande av kvinnosällskap liksom vid bettleri leda till straff för ofredande.»
Även om alla voro övertygade om nödvändigheten att genomgripande modernisera strafflagstiftningen och giva den en fastare, mera systematisk uppbyggnad, höjdes under lagreformen kritiska röster mot den lagstiftningsteknik, som tillämpats i förslagen. Sålunda anförde Hans Thornstedt (NKÅ 1952—53 s. 113) vissa betänkligheter mot att man följt »en teoretisk och syntetisk linje i stället för strafflagens äldre kasuistiska metod». Därigenom överlämnades åt domstolarna och i vissa fall åklagarna att precisera gränsen mellan straffbart och straffritt. I likhet med Thornstedt har jag både i undervisning och i rådgivning funnit svårighet att ge precisa svar på framställda frågor på gränsområden.
Den abstrakta utformningen av brottsbeskrivningarna leder stundom till tvekan hos domstolarna, huruvida ett visst förfarande verkligen kan få vara straffritt. Ett belysande exempel föreligger irättsfallet NJA 1966 s. 15. En sjukpensionär hade först mottagit förskott från kommunen och därefter för samma period utbetalning från riksförsäkringsverket och tillgodogjort sig alla pengarna. Han dömdes i häradsrätt och hovrätt för olovligt förfogande men frikändes av
Högsta domstolen, eftersom kommunen varken haft ägande- eller säkerhetsrätt till de av verket utbetalade medlen. Belysande är också, att mannen, när socialassistenten klandrade honom, svarade, att de väl finge »bura in honom då». Han trodde säkert att han begått ett brott, men det visade sig vara en imaginär förbrytelse.
Understundom ha lagtextens upphovsmän själva känt behovet av en inskränkande precisering av ett stadgande. I fråga om utpressning (jfr olaga tvång) anföra brottsbalkskommentatorerna (Bd I. 2 uppl.s. 355):
»Om en person, som lidit skada genom annans brottsliga förfarande och därigenom blivit berättigad till skadestånd av denne vänder sig till hans fader eller annan nära anförvant med begäran att utfå skadeståndet och därvid hotar med att annars anmäla brottet till åtal, har den skadelidande onekligen med utpressningshot sökt göra vinning för vilken han icke har laglig grund, ty anförvanten har ingen skyldighet att betala beloppet. Från moralisk synpunkt behöver den skadelidandes handlingssätt dock icke vara klandervärt, och det är säkerligen ej önskvärt att förfaranden av detta slag drabbas av straff för utpressning.» (Jfr SOU 1940:20 s. 141 och Johs. Andenæs, Formuesforbrytelsene. Oslo 1967 s. 73 om skyldkravet.)
»Ehuru det i regel bör anses brottsligt att genom hot om åtal avtvinga en skadegörare en ersättningssumma, om vilken man själv vet att den är oskäligt hög i förhållande till skadan, kan det sålunda vara legitimt att med sådant hot förmå honom att utöver skäligt skadestånd lämna en summa till välgörande ändamål såsom bot.» (Jfr Andenæs a. a. s. 71 om kravet til rettsstrid.)
Vid kommentaren till våldtäkt ha kommentatorerna synbarligen känt ett opreciserbart obehag inför utvidgningen av brott som rådet genom avskaffande av rekvisitet otukt, och de anföra (Bd I. 2 uppl.s. 219):
»Beträffande användning av våldtäktsstraff inom äktenskap eller äktenskapsliknande förbindelser kan sammanfattningsvis sägas, att en restriktiv tillämpning i hög grad ligger i sakens natur men att å andra sidan tillämpningen ej får göras restriktivare än sakens natur påkallar.»
Det händer, att man känner sig konfunderad över motiveringen till stadganden i Brottsbalken. Ett belysande exempel utgör skälet till åldersgränserna vid sedlighetsbrotten. I fråga om den absoluta åldersgränsen 15 år vid otukt med barn anför Straffrättskommittén (SOU 1953:14 s. 242) efter hänvisningar till högre gräns i utlandet:
»I likhet med vad som framhölls i samband med 1937 års ändringar i SL 18 kap. anser kommittén att en sådan höjning bör avböjas framför allt på den grund att man därigenom skulle riskera att gripa om fall där man ej längre kan upprätthålla den presumtion om förförelse som till väsentlig del utgör grunden för straffet i förevarande fall.»
Hur besvärligt det är att till grund för åldersgränserna lägga en presumtion om förförelse framgår av utvecklingen. Vi kunna iakt-
taga, att den kroppsliga mognaden, som vid tiden för gränsens införande 1864 låg över 16 år, idag förskjutits mot 12-årsåldern. Motsatt hade den obligatoriska skolgången då avslutats redan långt före 15-årsåldern, medan den obligatoriska eller vanliga skolutbildningen idag räcker flera år över 15-års åldern. Det är emellertid svårt att angiva någon annan schematisk princip för avgränsningen av det brottsliga området.
Ofta framstå lagbud såsom självklara, därför att de länge funnits och återspegla äldre tiders levnadsförhållanden. Så är fallet med bodräkt. Man har emellertid idag anledning att ifrågasätta, om det finnes tillräckligt starka skäl för bibehållandet av denna privilegierade form av stöld, åtminstone så länge man behåller åtalsregeln i 8 kap. 14 § Brottsbalken.
Å andra sidan saknar man — på goda grunder — gensvar hos myndigheterna för nymodigheter i likhet med bestämmelsen om förförelse av ungdom. Den tillkom i all hast (se NJA II 1962 s. 181 f) mot bakgrund av en redan förlegad debatt om kriminalpolitiska åtgärder till bekämpande av ungdomsprostitutionen. Den handfull fall som bragts inför domstol har icke kunnat övertyga någon om det rimliga i att behålla kriminaliseringen.
Långt svårare är det att visa påtagliga behov av inskränkningar i stadganden, som fått en mycket allmän avfattning. Utöver den ännu resultatlösa kritiken av utformningen av förskingring med krav på typisering av vissa straffvärda förfaranden har man tigit stilla. För egen del har jag aldrig insett nödvändigheten av den omfattande kriminaliseringen av osant intygande och vill föredraga angivande av vissa skyddsvärda intyg och andra urkunder. Man kan även diskutera, om det varit erforderligt att såsom fullbordat brott bedöma alla fall av t. ex. urkundsförfalskning eller osann försäkran, där gärningen »inneburit fara i bevishänseende». Visserligen ge bestämmelserna i 14 kap. 11 § och 15 kap. 14 § möjlighet till strafflindring, men man frågar sig om det ens är önskvärt med straffhot i alla fall, där urkunden eller utsagan icke kommer till användning.
Någon gång förvånar man sig över lagstiftarens inställning till ändring i Brottsbalken. Även om utgången av rättsfallet NJA 1957 s. 44 var försmädlig för den, som önskat inbegripa även sådant oaktsamt förfarande under häleriförseelse, borde tillägget till stadgandet ha motiverats med ett påtagligt kriminalpolitiskt behov — om sådant verkligen fanns. Motsatt tog man icke någon hänsyn till den av Thornstedt (numera även i SvJT 1968 s. 329) framförda kritiken mot utgången av rättsfallet NJA 1956 C 187 där man såsom rån bedömde ett fall, där hotet objektivt icke inneburit trängande fara.
Huru lätt hade det icke varit att rätta till stadgandet om rån i samband med antagandet av den annorlunda givna bestämningen av hotet vid olaga tvång!
I de här framlagda iakttagelserna kan man märka kvalitativa bedömningar av vissa gärningstypers straffvärdhet. Olika utfall av sådana bedömningar ge sällan utslag i massan av brott. Endast om man inför brottets grovhet såsom måttstock på fördelningen mellan Brottsbalken och övriga författningar får man kvantitativt märkbara utslag. Med mindre man accepterar de synpunkter som framkommiti den senaste tidens upprörda debatt om butikssnatterier, att förmögenhetsbrotten skulle totalt omgestaltas eller helt avskaffas, måste man rikta uppmärksamheten på övriga författningar. Finnes icke därutrymme för avkriminalisering? Äntligen har Fylleristraffutredningen föreslagit (SOU 1968:55 och 56), att fylleribrottet avskaffas.
Även inom denna frågeställning kan man skilja mellan kvalitativa och kvantitativa synpunkter. Man kan fråga sig om det icke kunde finnas andra bevekelsegrunder att uppfylla bestämmelserna i 1956 års atomenergilag och 1968 års atomansvarighetslag än straffhotet. Talmässigt skulle en avkriminalisering icke betyda något annat än en vink om outnyttjade möjligheter på andra områden.
Någon gång skulle man kunna undersöka, om det funnes möjlighet att på ett med en allmän regel straffbelagt område finna ett fält, som ägnade sig för undantag från regeln, t. ex. checkbedrägeri i förhållande till annat bedrägeri. Kanske skulle man därigenom nå fram till en annan inställning hos bankerna. Skulle man i så fall taga steget fullt ut eller i likhet med förhållandet vid olovligt förfogande nöjasig med en restriktiv åtalsprövning enligt bestämmelsen i 10 kap. 10 § andra st. Brottsbalken?
Inom trafikrätten har Trafikmålskommittén oförskräckt angripit kriminaliseringen i 1 § Trafikbrottslagen även av en tillfällig felbedömning, som ej kan anses vara ringa, och föreslagit (SOU 1963:27 s. 39 f och 170) en annan lösning. Ännu mycket längre gick kommittén i det följande betänkandet (SOU 1967:59), där man vill rensa bort onödiga trafikmålsutredningar genom att avbryta förundersökning, mera generöst tillämpa rapporteftergift och minska beviskravet vid åtalseftergift. En annan lösningstyp har Parkeringskommittén framlagt (SOU 1968:18, där man förordar att uppställning av fordon i strid mot lokal trafikföreskrift vanligen endast skall medföra skyldighet att erlägga kontrollavgift).
Det är en angelägen uppgift att engagera sig i debatten till förmån för andra lösningar än det traditionella straffhotet, som alltför länge har varit det favoriserade medlet att förmå medborgarna att
iakttaga handlingsmönster som leda till ett minimum av friktioner. I en nyutgiven debattbok, Enforcing the Law (Macmillan 1967) säger R. M. Jackson:
»It is hard to believe that prosecuting more and more people every year is the best way of securing a good-tempered community that accepts and observes codes of conduct for everyone's safety and convenience.»
Brottsbalkens påföljdssystem
Medan Straffrättskommittén sökte förnyelse av lagstiftningen inom ramen för den traditionella uppfattningen om gränserna för den mänskliga handlingsfriheten, fann Strafflagberedningen förnyelsen bortom och utom det bestående påföljdssystemet. Av dess genomgripande reformverksamhet skall konstruktionen av påföljdssystemet och dess funktion beröras i detta avsnitt, medan frågor om de summariska förfarandena få anstå till det följande.
För den som under studietiden försökte lära sig och förstå läran om tillräkneligheten kändes det som en befrielse, att den icke lagts till grund för bedömningen av gärningsmannens ansvar. Ännu finner man rester av äldre tänkesätt i stadgandet om fakultativ strafflindring i 33 kap. 4 §, men detta är icke Strafflagberedningens verk. Principen om straffminskning vid brott som någon begått under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 § Brottsbalken tillfogades i propositionen (nr 10 år 1962 C s. 379 f). Såsom Strahl påpekat i brottsbalkskommentaren (Bd III s. 274) har bestämmelsen en annan inriktning än det gamla stadgandet i 5 kap.6 § Strafflagen; se även Knud Waaben, Utilregnelighed og særbehandling, Kbhvn 1968 s. 67.
Under den lagstiftningsperiod, då Brottsbalkens påföljdssystem i etapper tog form, övade Strahl utom ramen för Strafflagberedningens verksamhet inflytande på utvecklingen genom medverkan såsom sakkunnig vid tillkomsten av 1937 års lagstiftning om tvångsuppfostran (SOU 1935:67), 1939 års lag om villkorlig dom (SOU 1937:38) och 1943 års lag om villkorlig frigivning (SOU 1938:25). Däremot tillkommo 1935 års lag om ungdomsfängelse, 1937 års lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt samt 1937 års lag om verkställighet av bötesstraff och 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. utan hans medverkan såsom sakkunnig.
I den slutliga utformningen av påföljdssystemet inom ramen för den kommande Brottsbalken tog Strahl i Strafflagberedningen verksam del, vilket även direkt framgår av dess slutbetänkande (SOU 1956:55).
Det är omöjligt att inom ramen för denna framställning ge en samlad framställning av påföljdssystemet och de olika påföljdernas utveckling. I fråga om kriminalvård på anstalt och i frihet gives det historiska perspektivet av Torsten Eriksson (Kriminalvård. Sthlm 1967) och själv har jag publicerat ett ganska omfattande statistiskt material rörande de aktuella förhållandena (i Svensk socialrätt. Uppsala 1969, s. 614—660). Även i detta avsnitt måste jag inskränka mig till spridda iakttagelser.
Det är påfallande, att bötesstraffet idag fått allt större användning även i fråga om brottsbalksbrott. Bortsett från straff för fylleri och förargelseväckande beteende, där böter praktiskt taget alltid komma till användning, användas böter i form av dagsböter för ungefär lika många personer som dem, som ådömas strängare påföljder. Därtill kommer, att svårare påföljder i ganska stor utsträckning kombineras med bötesstraff.
Även den mest inbitne anhängare av dagsbotssystemet tvekar om dess fördelar i fråga om den utpräglade bagatellbrottsligheten inom Brottsbalken. Jag står icke främmande för tanken, att man skulle kunna tillåta penningböter såsom alternativ intill en gräns av t. ex. 20 dagsböter. Sådana bagatellbrott behandlas ändå ganska schablonmässigt med sneglande mot det ekonomiska resultatet. En dylik reform skulle göra det möjligt att i stället för rättegång eller strafföreläggande begagna ordningsföreläggande för t. ex. obetydliga butikssnatterier.
Genom bötesverkställighetsreformen lyckades det så småningom att nästan utrota bötesfångarna. Under de senare åren har bötesförvandling verkställts för mindre än 200 personer om året. Under år 1967 intogos emellertid 286 manliga och en kvinnlig bötesfånge på anstalt, och någon nedgång har icke kunnat märkas under 1968.
De rika möjligheter till val mellan olika påföljder och till kombination av påföljder, som medgivas i Brottsbalken, ha väl tillvaratagits av domstolarna. I fråga om den grövre brottsligheten kunna följande uppgifter redovisas för år 1967:
Ådömda påföljder Brott mot BrB Övriga brott Samtliga
Samtliga 20 028 5 584 25612
Fängelse 6 410 5 020 11 430
därav jämte villkorlig dom 13 — 13
därav jämte skyddstillsyn 294 2 296
Ungdomsfängelse 509 12 521
Internering 674 17 691
Villkorlig dom 3 314 100 3 414
därav jämte böter 1 507 65 1 572
Skyddstillsyn 7 589 295 7 884
därav jämte böter 1 871 114 1 985
därav med anstaltsbehandling 747 30 777
därav psykiskt avvikande 51 8 59
Överlämnande till särskild vård 1 532 140 1 672
därav enligt BvL 835 67 902
därav enligt NvL 257 56 313
därav sluten psyk. vård 390 11 401
därav öppen psyk. vård 50 6 56
Det mest iögonfallande är måhända, att domstolarna (bortsett från fall av rattfylleri) i fråga om mindre än hälften av antalet dömda personer ha tillgripit frihetsberövande inom ramen för kriminalvården, fängelse, ungdomsfängelse, internering och anstaltsbehandling vid skyddstillsyn. Det kan sålunda icke längre råda tvekan om domstolarnas misstro mot frihetsberövande såsom brottspåföljd. Måhända beror detta i viss mån på övertro på frivårdens resurser eller på lösa förhoppningar, att brottslingen skall klara sig bättre utom än i anstalt.
Därnäst lägger man märke till domstolarnas vilja att undvika skyddstillsyn, när övervakning med eller utan särskilda föreskrifter icke synes erforderlig. Den villkorliga domen är ett klart uttryck för en sådan avvägning, och antalet personer dömda till villkorlig dom är påfallande stort. Det är också överraskande att finna att nära hälften av de villkorligt dömda samtidigt dömts till böter och att böter kombinerats med skyddstillsyn i vart fjärde fall.
Uppenbarligen ha domstolarna med glädje tagit emot möjligheten att överlämna den brottslige till särskild vård. Tydligen ha domstolarna större tilltro till barnavården än åklagarna, eller också ligger det så till, att den brottslige inför rätta mobiliserar mera energi för en lösning inom ungdomsvården än han tidigare visat. Uppenbarligen skulle överlämnande till nykterhetsvård kunna förekomma i långt större omfattning om icke den starka restriktionen i 31 kap. 2 § syntes lägga oöverstigliga hinder i vägen (se dock NJA 1966 s.364). Kanske skulle några av dem, som nu trots psykisk avvikelse ådömts skyddstillsyn, ha kunnat överlämnas till öppen psykiatrisk vård, om bara resurser funnits.
Kasta vi en blick på kriminalvårdens klientel vid utgången av år 1968 finna vi inom anstaltsvården in alles 4 546 personer, därav 90 kvinnor. Av dem hade 3 120 ådömts fängelse (därav 18 på livstid), 19 förvandlingsfängelse, 544 ungdomsfängelse och 772 internering. Av dem som dömts till fängelse voro 3 och av dem som dömts till ungdomsfängelse 30 under 18 år vid verkställighetens början.
Inom frivården funnos vid samma tidpunkt 22 413 personer, därav
1 894 kvinnor. Av dem hade 18 680 dömts till skyddstillsyn (inkl. 26 ådömda villkorlig dom med övervakning enligt 1939 års lag). Eftervården omfattade 2 508 villkorligt frigivna från fängelse och 1 225 till vård utom anstalt överlämnade, därav 675 från internering och 550 från ungdomsfängelse.
Lagstiftningen rörande behandlingen i fångvårdsanstalt är visserligen från 1964 men grundar sig på 1945 års lag. Kritik har från olika håll riktats mot Kriminalvårdsstyrelsen för verksamheten på anstalterna. Man kan bara hoppas, att Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården, som tillsattes år 1967, får möjlighet att förutsättningslöst analysera situationen och målsättningen. Den tvärsnittsundersökning av anstaltsklientelet, som företagits i januari 1969, kan giva underlag för kommitténs kommande verksamhet. Personligen upplever jag den av arbetsmoralism präglade arbetsdriften såsom behandlingsfientlig. Man frågar sig om icke arbete på frivillig basis vore att föredraga och kunde genomföras med gott resultat, om den gåves en mindre fabriksmässig inriktning och anpassades efter de intagnas utvecklingsmöjligheter. En viktig faktor för anstaltsbehandlingen är interaktionen mellan de intagna och personalen. Den utbildning av personal, som numera bedrives vid Kriminalvårdsskolan, synes mig skapa ett underlag för mera naturliga, mindre auktoritära relationer mellan de två grupperna. Slutligen kunde en granskning av klientelet kanske visa, att ytterligare många brottslingar hade haft bättre utvecklingsmöjligheter vid kriminalvård i frihet eller utan någon form av vård.
Trots upprepade förstärkningar av frivården är den fortfarande hopplöst underbemannad och saknar resurser. I denna situation har jag frågat mig, om man icke borde sätta in sina resurser, där de kunna förväntas ge resultat, och minska administration och utgifter genom förkortning av tiden för övervakningen. Även med bättre resurser och större personal förefaller mig frivården ha så små utsikter till en uppbyggande insats, att jag (Socionomen 1968 nr 17) förordat överflyttning av frivården till socialvården.
Det är för kriminalvården karakteristiskt, att man arbetar med tillbakablickar. Talet om resocialisering passar endast in på dem som upplevt en social déroute. För flertalet av klienterna har redan starten varit olycklig eller ogynnsam. Bättre vore det att vända blicken framåt och se på vilket sätt man kan hjälpa den enskilde klienten att förverkliga sig själv någorlunda inom de vida ramar som borde finnas i ett välfärdssamhälle med toleranta medborgare.
Inom socialvården försöker man nu åstadkomma vårdintegration. Om åtminstone huvudparten av kriminalvårdens frivårdsklientel kun-
de bliva omedelbart delaktig i de fördelar som kunna uppnås genom en samordning med socialvården, vore mycket vunnet. Kriminalvårdsstyrelsen har efter den nordiska frivårdskonferensen i Saltsjöbaden i maj 1968 gjort framställningar till Socialstyrelsen och Kommunförbundet om samarbete rörande frivårdsklientelet (Krima 1968 nr 2). Även på anstaltsvårdens område rör det sig. Kriminalvårdsstyrelsen har efter ett åsiktsutbyte med Statskontoret nått fram till behovet av ett klarläggande av förutsättningarna för att sammanföra dess arbetsdrift med Socialstyrelsens och Arbetsmarknadsstyrelsens (Socialnytt 1968 nr 10). Med strävandena för integration mellan olika vårdformer följer obönhörligt en omsvängning från resocialisering moten på framtiden inriktad konstruktiv verksamhet.
Skulle detta bliva resultatet av de inledande förhandlingarna, ståvi så småningom inför möjligheten att förverkliga tanken bakom en uppdelning av brottmålsprocessen på två avgöranden, skuld och påföljd, på ett sätt som knappast ens Strahl vågade hoppas, när han inledde en diskussion härom (NKÅ 1951—52 s. 145—182).
Summariska förfaranden
Fram till den stora rättegångsreformen ansågs det tillkomma lagstiftaren att bestämma, vilka rättsregler som skulle upprätthållas, och domstolarna att avgöra, huruvida brott förekommit och den misstänkte vore skyldig. Dessa uttryck för legalitetsprincipen antogos allmänt återgiva den vedertagna uppfattningen av grundsatsen om allas likhet inför lagen.
Detta innebar emellertid icke någon fullständig garanti för lagföring av all brottslighet. I fråga om den rena bagatellbrottsligheten torde polisen länge ha praktiserat den diskretionära prövning av behovet av ingripande, som numera benämnes rapporteftergift och varom stadgas i 14 § 1965 års Polisinstruktion. Därtill kom att Kungl.Maj:t i instruktionerna för polismyndigheterna i vissa större städer på den tiden hade föreskrivit, att åtal kunde underlåtas, därest den ifrågavarande förseelsen varit av ringa beskaffenhet och enskild person icke därigenom blivit förnärmad. Se numera SFS 1969 nr 7.
Därest brott ansågs föreligga och bevisningen mot den misstänkte nått erforderlig styrka, var emellertid åklagaren i princip skyldig att uttaga stämning i fråga om alla brott, som hörde under allmänt åtal. Helt utan undantag var denna regel dock icke. Redan i 1902 årslag angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran enligt 5 kap. 3 § Strafflagen föreskrevs i 7 § åtalsprövning i fråga om brott, som den unge förövat före intagning i allmän upp-
fostringsanstalt på grund av domstols förordnande. Man ville därigenom förekomma åtal i sådana fall, då brottet icke kunde förväntas leda till någon påföljd utöver den som redan ådömts den unge och en fortsatt pedagogisk behandling snarare än straff kunde leda till hans rättelse. Samma grundtankar återkomma senare i 1935 års lagom ungdomsfängelse och 1937 års lag om tvångsuppfostran, i vars tillblivelse Ivar Strahl tog aktiv del (SOU 1935:67).
Sedan dess har en revolutionerande utveckling ägt rum. Domstolsbefattning med brott har av olika skäl beskurits, därigenom att åtal numera kan eftergivas eller ersättas av summariska förfaranden utom domstol under medverkan av åklagare, polismän eller trafikövervakare. Eftersom alla dessa förfaranden skilja sig från förfarandet i brottmål, därigenom att åtal icke väckes, kunde de åsättas den gemensamma beteckningen åtalseftergift. Man har emellertid anledning att särskilja två grupper av förfaranden. Inom den ena är förfarandet inriktat på att den skyldige skall underkastas en brottspåföljd, böter. Inom den andra återfinna vi åklagares beslut att icke tala å brottet utan eller med förutsättning av ett ingripande inom ramen för sjukvård eller socialvård. Av tradition har man betecknat sådana beslut såsom fall av åtalseftergift (Riksåklagarämbetets cirkulär nr 141), och denna term brukas ännu allmänt i den akademiska undervisningen.
Alla summariska förfaranden förutsätta, att gärningsmannen kunnat bindas till brottet. Ehuru Ivar Strahl anförde vissa betänkligheter mot ett så strängt krav (SOU 1953:55 s. 441 f), har man icke velat rucka på denna princip (proposition nr 10 år 1964 s. 135), även om man — tydligast vid parkeringsbot — nöjer sig med betalning. Långtmera vittgående äro Trafikmålskommitténs förslag (SOU 1967:59) om inställande och avbrytande av förundersökning.
Det faller utom ramen för denna framställning att giva en uttömmande historisk eller systematisk översikt över utvecklingen av de summariska förfarandena. Det får vara nog med ett fåtal uppgifter rörande förutsättningarna för förfarandena och beträffande den omfattning, i vilken de nu komma till användning.
Såsom det inledningsvis antyddes fanns redan vid seklets början inbrytningar i principen om åklagares absoluta åtalsplikt. Ett brett angrepp mot principen till förmån för förfaranden utom domstol framfördes ungefär samtidigt av Processlagberedningen (SOU 1938:44), Straffrättskommittén (SOU 1940:20) och Strafflagberedningen (SOU 1942:28). I fråga om åtalseftergift utvecklades detta institut i processlagstiftningen, i sociallagstiftningen och i strafflagstiftningen. Övriga förfaranden infogades eller anknötos till processlagstiftningen.
Åtalseftergift enligt Rättegångsbalken
På förslag av Processlagberedningen infördes med Rättegångsbalken i 20 kap. 7 § första st. rätt för åklagare att eftergiva åtal i två grupper av fall:
1. i fråga om fall av bagatellbrottslighet. Det krävdes, att det i strafflatituden för brottet icke ingick svårare straff än böter och den misstänktes lagföring uppenbart icke var påkallad ur allmän synpunkt. Redan denna jämkning av legalitetsprincipen väckte under riksdagsbehandlingen tvekan (Första särskilda utskottets utlåtande nr 2 år 1942 s. 110), men farhågorna visade sig vara helt obefogade. I samband med Brottsbalkens införande företogs en högst väsentlig utvidgning av tillämpningsområdet till att även omfatta brott, där fängelse ingår i straffskalan, men där det i det konkreta fallet är uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle komma att ådömas. Sådan åtalseftergift meddelades under år 1967 in alles 9 680 personer, varav 1 666 för brottsbalksbrott (av dessa 1 427 förfylleri eller förargelseväckande beteende). Stadgandet torde kunna begagnas i större utsträckning i fråga om obetydliga förmögenhetsbrott av eljest skötsamma ungdomar och gamla personer.
2. i fråga om fall av brottskonkurrens. Bestämmelsen avsåg närmast dels sådana fall, där den misstänkte gjort sig skyldig till flera brott av samma slag, dels sådana fall, där den misstänkte förövat ett eller flera grova brott och därjämte brott av lindrigare art. Därjämte kunde stadgandet tillämpas i fråga om brott, som någon förövat före utskrivning från förvaring, internering eller ungdomsfängelse. Åtalsprövningen enligt de inledningsvis anmärkta bestämmelserna för ungdomsfängelse och tvångsuppfostran var emellertid mera vidsträckt. I fråga om stadgandets tillämpning lämnades år 1967 uppgifter rörande ungdomsfängelseklientelet. Däribland hade 536 personer fått åtalseftergift, därav i 207 fall för inbrottsstöld.
I samband med Brottsbalkens ikraftträdande aktualiserades äldre förslag av Strafflagberedningen om ytterligare två typer av beslut att icke tala å brottet, nämligen
3. i fråga om särpräglade undantagsfall. Beslut får meddelas av Riksåklagaren i sådana fall, där det av särskilda skäl är uppenbart, att påföljd ej erfordras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och det med hänsyn till omständigheterna ej heller eljest är påkallat att åtal väckes. I sin redogörelse för praxis (SvJT 1967 s. 231—341) har Thorsten Cars upplyst, att åtal eftergivits i fem av de under de första 18 månaderna förekomna 23 ärendena. Det skall uppmärksammas, att domstols rätt att eftergiva påföljd enligt 33 kap. 4 § in fine Brottsbalken gäller ytterligare några grupper av fall.
4. i fråga om fall där brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan psykisk abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § Brottsbalken. Stadgandet stadfäste den praxis, som utvecklats från Riksåklagarämbetets cirkulär (1948) nr 20. Det har jämkats i samband med ikraftträdandet av 1966 års lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och 1967 års lag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Det förutsättes nu att sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring. Åtalseftergift meddelas numera medledning av Riksåklagarens cirkulär C 31. Sådan eftergift meddelades år 1967 780 personer, därav 652 för brottsbalksbrott.
Åtalseftergift enligt sociallagstiftningen
Från stadgandena om åtalseftergift i fråga om unga, som underkastas tvångsuppfostran, utvecklades tankegången, att pågående vård och behandling icke borde avbrytas av onödig lagföring även inom andra delar av sociallagstiftningen. Långt mera vittgående var emellertid Strafflagberedningens förslag, som ledde till 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga, numera ersatt av 1964 års lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Numera finnas bestämmelser om åtalseftergift i nyssnämnda lag och tre sociala tvångslagar:
1. i fråga om unga lagöverträdare. Åtalsprövningen gäller brott, som begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt 18 år. Efter Brottsbalkens ikraftträdande erinras i 1964 års lag inledningsvis om befogenheten att eftergiva åtal enligt 20 kap. 7 § Rättegångsbalken. Den långt mera vittgående rätten att besluta att ej tala å brottet i 1964 års lag bygger på en indelning av förekommande fall i tre grupper:
a) åtal är påkallat ur allmän synpunkt;
b) brottet har uppenbarligen skett av okynne eller förhastande;
c) gärningsmannen kan möjligen tillrättaföras genom att få vård, tillsyn eller lämplig sysselsättning. Bedömningen av den sistnämnda gruppen vilar på barnavårdsnämndens yttrande om vidtagna eller tilllämpade åtgärder och sådana åtgärders lämplighet för den unges tillrättaförande. Som bekant uppstod under 1950-talet irritation mellan åklagarmyndigheterna och barnavården (se Riksåklagarämbetets cirkulär nr 88, 92—94, 110, 112, 123, 126, 129 och 141 samt C 7). Riksåklagaren följer med uppmärksamhet utvecklingen, och man försöker finna fram till förklaringar rörande de siffermässiga olikheterna mellan olika länsåklagares bedömning. Uppgifter om frekvensen av sådana ärenden rörande åtalseftergift och om fördelningen mellan åtal och eftergift uppdelade efter barnavårdsnämndens åtgärd ha re-
dovisats av Klas Lithner (SvJT 1967 s. 539—554) och mig (Sociala avvikelser och social kontroll. 2 uppl. Uppsala 1968 s. 139 f). År 1967 meddelades åtalseftergift för in alles 6 172 ungdomar, där av 5 407 pojkar. För 4 772 gällde brottet tillgrepp.
2. i fråga om personer på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Möjligheten till åtalseftergift begränsas av bestämmelsen, att det för brottet ej får vara stadgat svårare straff än fängelse i sex månader. Om konflikter mellan åklagare och nykterhetsvården vittna Riksåklagarämbetets cirkulär nr 89 samt 131 och 132. Cirkulär C 9 gäller numera till ledning för prövning enligt 57 § 1954 års lag om nykterhetsvård. År 1967 meddelades sådan åtalseftergift för 10 633 personer, därav 10 370 män. I fråga om 10 360 personer (många dubbelräknade) gällde brottet fylleri eller förargelseväckande beteende.
3. i fråga om elever vid ungdomsvårdsskola. Enligt 69 § 1960 års barnavårdslag kan åtalseftergift meddelas utan begränsning efter brottets grovhet för gärning, som begåtts före utskrivningen. Sådan åtalsprövning gav år 1967 anledning till åtalseftergift för 2 222 elever (många dubbelräknade), därav 2 055 pojkar. För 1 899 gällde det brottsbalksbrott (utom fylleri och förargelseväckande beteende).
4. i fråga om intagna i arbetsanstalt. Enligt 21 § 1964 års lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet finnes möjlighet till eftergift av åtal för brott, för vilket ej är stadgat svårare straff än fängelse i ett år. Bestämmelsen saknar betydelse, så länge lagen icke kommer till användning (Bertil Jarl i SvJT 1967 s. 306—309, jfr NJA 1967 s.239; se även motionerna I:39 och II:47 till 1969 års riksdag).
Åtalseftergift enligt Brottsbalken
Redan i förslaget till ny lagstiftning om förmögenhetsbrotten (SOU 1940:20) införde Straffrättskommittén tanken på åtalsprövning beträffande de mindre allvarliga brotten av tillgrepp, oredlighet eller trolöshet. Utgångspunkten var, att man i fall där brottet riktats moten nära anhörig i första hand skulle låta denne avgöra, huruvida åtal skulle äga rum. Emellertid lade man icke avgörandet helt i en sådan målsägandes hand utan medgav åklagaren rätt att utan angivelse väcka åtal, när så var påkallat ur allmän synpunkt.
Under sitt fortsatta arbete fullföljde Straffrättskommittén tanken på åtalsprövning med eller utan förbindelse med angivelse. Någon särställning för nära anhörig blev icke erkänd utom förmögenhetsbrotten.Däremot byggde man vidare på befogenhet för åklagare att pröva åtalsfrågan ur allmän synpunkt. Efter vilka riktlinjer sådan lämplighetsprövning skulle tillgå blev genast och är fortfarande föremål för meningsutbyte (se senast SvD den 4 december 1968, ledaren,
och den 6 december 1968, intervju med Riksåklagaren). Stundom kräves rent av att åtal av särskilda skäl skall vara påkallat ur allmänsynpunkt, s. k. kvalificerad lämplighetsprövning. Åtal torde då tillgripas endast i undantagsfall.
Efter genomförandet av möjligheten till åtalseftergift har man i Brottsbalken uppbyggt ett sinnrikt system av regler rörande åtalsprövning: 1. angivelse eller lämplighetsprövning (t. ex. 8 kap. 13 §) 2. angivelse och lämplighetsprövning (3 kap. 11 § tredje st.) 3. lämplighetsprövning (t. ex. 6 kap. 11 § tredje st.) 4. angivelse och kvalificerad lämplighetsprövning (5 kap. 5 § förstast.) 5. kvalificerad lämplighetsprövning (3 kap. 11 § första st. m. fl.) Det skall tilläggas, att befogenhet att pröva, huruvida åtal bör äga rum, icke finnes vid alla brott, sålunda icke vid de grövsta brotten och brotten mot staten och allmänheten.
För egen del finner jag reglerna om åtalsprövning synnerligen och måhända onödigt invecklade. Dessutom torde det kunna ifrågasättas, huruvida anledning finnes att giva målsägande som är nära anhörigen särställning.
Inga uppgifter om frekvensen av åtalseftergifter enligt reglerna i Brottsbalken finnas publicerade.
Redan i Processkommissionens år 1926 avgivna betänkande föreslogs, att åklagaren — efter utländska förebilder — skulle få rätt att istället för att utfärda stämning till godkännande förelägga den misstänkte det straff, som åklagaren ansåge borde tillämpas. Processlagberedningen anslöt sig till tanken och föreslog möjlighet att meddela strafföreläggande om endast penningböter (ej dagsböter eller normerade böter) kunde följa å brottet. Avsåg föreläggandet böter över 50 kronor skulle det underställas domstol för fastställande. På tillskyndan av Första särskilda utskottet (utlåtande nr 2 år 1942 s. 128 f) utvidgades tillämpningsområdet att omfatta även dagsböter, högst 20. Senare har domstolskontrollen avskaffats och tillämpningsområdet utvidgats. År 1960 skapades ett enkelt förfarande i fråga om parkeringsböter. På initiativ av Trafikmålskommittén (SOU 1963:27) tillkom 1966 års lag om föreläggande av ordningsbot. Det är värt att uppmärksamma, att såväl 1960 som 1966 års lagstiftning först försöksvis prövades i vissa delar av landet. Trafikmålskommitténs samtidigt framlagda förslag om ett nytt summariskt förfarande för grövre brott än dem, som kunde nås av strafföreläggande, kallat stämningsföreläggande, har icke ännu upptagits.
Strafföreläggande
Genom ändring i 48 kap. Rättegångsbalken, vilken trädde i kraft den 1 juli 1968, bemyndigades Kungl. Maj:t förordna, att strafföreläggande finge användas beträffande brott, i vilkas straffskalor ingår — förutom böter — fängelse i högst sex månader. Samtidigt stadgades, att högsta straff, som finge åläggas genom strafföreläggande, skulle vara 50 dagsböter för enkelt brott och 60 dagsböter såsom gemensamt straff för flera brott. Av Strafföreläggandekungörelsen framgår, att man velat skapa möjlighet för summariskt förfarande ifråga om de mindre förmögenhetsbrotten och åtskilliga andra ganska vanliga brott, som nästan alltid givit anledning till straff icke överstigande 50 dagsböter (se härom vidare proposition nr 82 år 1968). Redan före propositionens avlämnande hade Kungl. Maj:t bemyndigat justitieministern att tillkalla en sakkunnig att utreda formerna förhandläggningen av enkla brottmål (Från Departement och nämnder 1968 s. 166 f).
År 1967, då förutsättningarna för användning av strafföreläggande voro mindre och knappast fullt utnyttjade, godkände 291 000 personer strafförelägganden. Man kan förvänta någon minskning till förmån för bruket av ordningsföreläggande.
Ordningsbot
Vid 1968 års ändring i 48 kap. Rättegångsbalken överfördes i något ändrad utformning 1966 års bestämmelser om föreläggande av ordningsbot till Rättegångsbalken. Föreläggandet (numera vanligen kallat ordningsföreläggande) gäller enbart brott för vilket ej är stadgat annat straff än penningböter. Principerna för ordningsföreläggande ha bestämts i Ordningsbotskungörelsen och detaljutformningen genom Riksåklagarens beslut om ordningsbot. Ordningsbot förelägges av polisman.
Redan vid den begränsade användningen av ordningsföreläggande under år 1967 godkändes skriftligen eller genom inbetalning ordningsföreläggande i 36 974 fall. Man kan räkna med en mångdubbling redan under 1968.
Parkeringsbot
Lagstiftningen om parkeringsbot tillkom 1960 på grundval av en (otryckt) utredning av E. Walberg och har sedan omarbetats år 1966 och i samband med ovannämda lagstiftning år 1968 ändrats. Straffet för felaktig parkering eller annan uppställning eller oriktigt stannande av motorfordon är böter lägst 10 och högst 100 kronor. Systemet för parkeringsbot skiljer sig från straff- och ordningsföreläggandena
bland annat därigenom, att förfarandet inskränker sig till en av polisman eller trafikövervakare utfärdad anmaning att såsom bot erlägga ett belopp enligt Riksåklagarens beslut om parkeringsbot och på sätt som framgår av Parkeringskungörelsen.
År 1967 förekommo 373 802 inbetalningar av parkeringsbot, och Rikspolisstyrelsen har uppskattat antalet inbetalningar under budgetåret 1968/69 till 850 000. Såsom redan nämnts har Parkeringskommittén förordat en avkriminalisering av vissa parkeringsförseelser på så sätt att bötesstraffet ersättes med skyldighet att till kommunen erlägga en av länsstyrelsen fastställd kontrollavgift, för vilken fordonets ägare svarar lika med föraren.
Redan av framställningen rörande påföljdssystemet framgick det, att icke mindre än 1 672 personer av domstol överlämnades till särskild vård med anledning av brott. Dessa personer komma sålunda i åtnjutande av socialvård eller sjukvård i stället för att underkastas det kriminalrättsliga systemet. De utgöra emellertid, som det framgått av redogörelsen för åtalseftergift, blott en del av det brottslingsklientel, som överantvardas åt socialvården. Av dem, som under år 1967 meddelades åtalseftergift enligt 1964 års lag, voro 3 763 förövare av grövre brott. Detsamma gäller 1 717 av dem som fingo åtalseftergift enligt 69 § Barnavårdslagen (och 391 av de ungdomsfängelseelever, som meddelades åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § 2 Rättegångsbalken).Inalles ha sålunda 7 152 personer av de 31 483, som befunnits skyldiga till grövre brott, alltså nästan en fjärdedel av dessa, överförts till socialvård och sjukvård.
Ändå äro dessa siffror ofullständiga. Vi veta, att många av de barn under 15 år, som förövat brott, gjort sig skyldiga till gärningar, som berättiga till rubriceringen grövre brottslighet. I Polisstatistiken för år 1967 redovisas 31 276 brott, därav 31 108 mot Brottsbalken, vilka förövats av ungdom under straffmyndighetsåldern. Många av dem bliva med anledning av brottet föremål för barnavårdsnämnds åtgärd. Även med den mest försiktiga beräkning kan man våga påstå att minst en tredjedel av den grövre brottsligheten redan idag ger anledning till åtgärd inom ramen för socialvård eller sjukvård.
Det är långt svårare att beräkna huru stor andel de summariska förfarandena i form av strafföreläggande, ordningsföreläggande och parkeringsbot upptaga av den lindrigare brottsligheten. Säkert är emellertid att de år 1967 redan upptogo 636 921 fall av en registrerad total bötesbrottslighet, uppgående till 769 128 personer.
Huvudparten av meddelade åtalseftergifter föranleda emellertid ingen som helst åtgärd. De framstå i bästa fall som en tillräcklig var-
ning för den brottslige. Ofta visar sig den varningen vara otillräcklig. När så är fallet har eftergiften bara blivit en svårdefinierbar belastning vid bedömningen av den efterföljande kriminaliteten.
Av den faktiska brottsligheten i samhället blir bara en del anmäld eller kommer på annat sätt till polisens kännedom. Av dessa brott bliva blott en del uppklarade, och av de uppklarade ger endast en del anledning till summariska förfaranden eller rättegång. Likväl uppleva vi Sverige såsom ett rättssamhälle och vår egen säkerhet till liv och egendom såsom en verklighet. Det har visat sig, att endast en del av oss brottslingar behöver underkastas det kriminalrättsliga förfarandet för att vi alla skola uppleva trygghet.
Mängden av bagatellbrottslighet anses förhindra myndigheterna från användningen av sina resurser till bekämpande av den nu hotande grova, professionella brottsligheten. Kanske måste vi tåla, att ännu många flera bagatellbrott förbliva oupptäckta, ignoreras av myndigheterna eller försvinna i arkiv och kartotek. Skulle det vara en bättre lösning än den att genomföra en omfattande avkriminalisering?
Ivar Strahl har under hela sin verksamhet arbetat på många och delvis oförenliga uppgifter. Utvecklingen har stundom glatt, stundom överraskat och någon gång förfärat honom. Läkekonsten gav honom år att leva. Måtte han fortsatt kunna fylla åren med liv. Ännu finnas för honom nya lockande arbetsuppgifter inom svensk kriminalpolitik.