Centralstimulerande medel ur historisk, klinisk och medicinsk-kriminologisk synpunkt

 

Av professor GÖSTA RYLANDER

 

 

De stämningsförhöjande och stimulerande verkningarna av centralstimulerande medel har varit kända i vissa delar av världen mycket länge, dock ej lika länge som de lustframkallande effekterna av opium och hasch, vilka droger funnit användning sedan urminnes tider. De gåtfulla sumererna som befolkade Tvåflodslandet före babylonierna kallade opiumvallmon för glädjeblomman (4 000 år f.Kr.) och hasch omnämndes i en kinesisk läkarbok omkring 1 500 år senare.
    Då Pizarro erövrade Peru 1533 fann man att indianerna såsom njutningsmedel tuggade koka-buskens blad vilka till någon procent innehåller kokain såsom påvisades 1844. De blev av med sina bekymmer, kände sig lyckliga och kunde bättre stå ut med strapatser samt hunger och törst. Kokain är ett kraftigt centralstimulerande medel.
    År 1332 nämnes för första gången ordet Kat i en arabisk skrift, varmed avsågs toppskotten av busken Catha edulis. I en reseskildring från Jemen berättas att araberna på kvällarna brukade ha samkväm och tugga kat eller brygga te därav. De blev upprymda och pratsamma och kände inte något behov av sömn. Kat användes även under ökenvandringar för att öka uthålligheten och döva hungern.
    Inte förrän 1927 klarlades av en tysk forskare att Kat innehåller en substans som kemiskt står amfetaminet mycket nära, ett ämne som hade syntetiserats 40 år tidigare.
    De engelska kemisterna Barger och Dale publicerade 1910 en numera klassisk undersökning av de fysiologiska verkningarna av amfetamin och andra aminer och kunde genom djurförsök visa att dessa ämnen i växlande grad hade en adrenalinliknande effekt. Liksom binjuremärgens hormon adrenalin orsakade de blodtrycksstegring, kärlsammandragningar m. m. Försöken utfördes emellertid på sövda djur eller på isolerade organ och endast ämnenas perifera verkningar framträdde därför. Fynden väckte föga intresse och det skulle dröja 20 år innan amfetaminet blev aktuellt. Av en tillfällighet upptäcktesde stimulerande effekterna på centrala nervsystemet.

 

    Näs- och halsspecialister i Förenta staterna hade börjat behandla kraftiga snuvor genom att pensla nässlemhinnorna med efedrin, ett adrenalinliknande ämne ur växtriket. Amfetamin som äger den fördelen att vara lättlösligt i vatten prövade man 1932 i s. k. inhalatorer medelst vilka en finfördelad lösning kunde duschas över näsans slemhinnor. Effekten blev både bättre och mer långvarig än med efedrin. Man observerade snart att de som inhalerat amfetamin blev pigga och gladlynta och fick svårt att somna på kvällarna. Näsduschar i stimulerande syfte blev mycket populärt och praktiskttaget varje drugstore i Förenta staterna sålde snart dylika apparater.
    Sedan några av amfetaminets centralstimulerande effekter sålunda upptäckts återupptogs djurförsök i stor skala men nu utan narkos. De ingripande verkningarna på centrala nervsystemet kunde därför undersökas i detalj. 1935 infördes amfetaminet definitivt i den medicinska behandlingsarsenalen av de amerikanska forskarna Prinzmetal och Bloomberg, som med god effekt använde det vid narkolepsi, en sällsynt åkomma som tar sig uttryck i att den sjuke plötsligt somnar in särskilt vid sinnesrörelser. Amfetaminet vars stimulerande inverkan hindrade insomnandet började snart användas vid ett stort antal olika tillstånd som präglades av trötthet och nedstämdhet såsom neurastenier, lätta depressioner och vissa neuroser. Epileptiker fick smådoser amfetamin för att motverka den sövande effekten av antikrampmedlet Luminal (Fenemal). Vid beteenderubbningar hos barn och även vid vissa psykopatiska tillstånd hos vuxna ansåg man sig få gynnsamma resultat. Sedan det upptäckts att ämnet även minskade aptiten användes det alltmer som bantningsmedel. Amfetaminets perifera effekter utnyttjades dessutom vid långdragna förlossningar, vid hösnuva och andra allergiska tillstånd samt vid vissa njursjukdomar. En formlig flodvåg av amfetaminpreparat som läkemedelsfabrikerna skyndade sig att framställa sköljde över den västliga världen. Tentamensläsande studenter tillgrep amfetamin i form av s. k. Pep-piller i stället för kaffe eller te. Människor som ville ha ökade lustsensationer tog in s. k. ferie- och weekendtabletter innehållande amfetamin.
    Under andra världskriget kom amfetaminpreparat till bruk i militärmedicinskt syfte, då krävande patrulluppdrag eller utdragna strider krävde vakenhet och ökad uthållighet.
    Redan Prinzmetal och Bloomberg hade varnat mot okritiskt användande av amfetaminpreparat, men icke på grund av tillvänjning och beroende utan med hänsyn till risken för skadliga perifera verkningar på kärlsystemet m. m.
    I slutet av 1930-talet dök de första meddelandena upp att till-

 

vänjning kunde inträffa, vilket särskilt iakttogs hos personer som i avmagringssyfte intagit amfetamin längre tider. Risken för narkomani framhölls även. Dessa varningar förklingade i stort sett ohörda. Från många håll bestreds länge att amfetamin och andra centralstimulerande medel skulle leda till narkomani såsom av amerikanen Leake 1958 och av Takman i Sverige ännu 1965.
    Enstaka fall av paranoia och schizofrena psykoser som ansågs ha uppkommit till följd av långvarigt amfetamin-missbruk publicerades i engelsk och amerikansk litteratur i slutet av 1940-talet.
    Från den psykiatriska universitetskliniken i London (Maudsley Institute of Psychiatry) gjordes 1958 en sammanställning av 42 dylika psykoser från ett antal sjukhus i London och två år senare publicerades en redogörelse för 300 psykoser i Japan. Där hade efter andra världskriget ett svårartat missbruk vuxit fram, som uppskattningsvis omfattade 1/2 miljon, övervägande män i 20—30-årsåldern. En stor del av dem använde amfetamin intravenöst.
    Även i Danmark grep amfetaminmissbruket omkring sig efter krigsslutet. Efter receptkontroller kunde ett stort antal missbrukare identifieras liksom många läkare som lättsinnigt förskrev medlet. Genom lagändringar och kontrollåtgärder fick man bukt med missbruket.
    I vårt land infördes amfetaminpreparaten i slutet av 1930-talet. Snart kunde en oroande förbrukning konstateras, varför recept tvånginfördes. Förskrivningar skedde likväl alltför frikostigt. 1944 underkastades därför amfetaminpreparaten samma bestämmelser som narkotika och upptogs slutligen i narkotikakungörelsen av år 1959.
    Såväl i Danmark som i Sverige och av allt att döma även i övriga europeiska länder och Amerika skedde missbruket än så länge i form av tablettätande.
    I vårt land blev situationen verkligt allvarlig sedan Preludin blivit populärt och man lärt sig injicera det intravenöst. Preludin är ett medamfetamin besläktat ämne, som 1953 framställdes i Tyskland och två år senare inregistrerades i Sverige såsom avmagringsmedel. Det uppgavs ha svagare verkan än olika amfetaminpreparat och inte orsaka någon stämningsförhöjning eller något beroende, vilket också till en början var uppfattningen hos oss. En tysk läkare som långtidsbehandlat 100 fall betygade att varken tillvänjnings- eller abstinensbesvär uppträdde. Ett fåtal ganska lindriga preludinpsykoser publicerades dock i Tyskland under de följande åren, orsakade av ett 30-tal tabletter eller mer per dag.
    Enligt uppgifter från flera håll skall 1959 en tekniskt intresserad och experimentlysten narkoman i Stockholm ha tagit sig för att krossa preludintabletter, hälla på vatten och sedan filtrera den vällinglik-

 

nande massan genom att pressa den genom en bomullstuss placerad i en vanlig injektionsspruta. Filtratet sprutades sedan in i en blodåder i armvecket. Under de följande åren förekom enstaka fall av preludinmissbruk bland de intagna vid Rättspsykiatriska kliniken, men från 1964 skedde en oroande ökning. Detta år uppgick antalet till 18 och steg 1965 till 44, alltså mer än en fördubbling och nästan alla hade använt injektioner. Ingen vid kliniken eller annorstädes i landet hade någon föreställning om styrkan av de lösningar som preludinmissbrukarna använde. Den vanligaste dosen var 20 à 30 tabletter, men enstaka individer kunde använda ända upp till 60 per spruta. Dessa doser upprepades 4—5 gånger per dygn. Vi trodde inte att den använda primitiva metoden skulle kunna ge några filtrat med högre koncentration.
    I januari 1965 intogs emellertid en 30-årig man på kliniken med en ganska besynnerlig sjukdomsbild, som egentligen inte gick ihop med någonting. Han företedde en viss exaltation, ökad pratsamhet, storhetsidéer och samtidigt ett persevererande och trasigt sätt att resonera samt då och då uppflammande misstänksamhet och aggressiva tendenser. Han hade intensivt och länge missbrukat Preludin och vårdats vid åtminstone fyra olika sjukhus under växlande diagnoser. Ett par gånger hade han genomgått akuta paranoida psykoser och vid ett av dessa tillfällen i panik störtat iväg från Stockholm till Jönköping där han blev omhändertagen. Ett maniskt exaltationstillstånd misstänktes eller en hypertym grundställning som glidit över på det patologiska området genom de stimulerande medlen. Vid ett annat sjukhus fann man symtom som betecknades som schizofrena. Det hela gick bäst ihop tyckte jag med en toxisk psykos i anslutning till den intensiva och kroniska preludinförgiftningen, i synnerhet som vissa likheter onekligen förelåg med tidigare beskrivna amfetaminpsykoser.
    Sedan hans psykos förbättrats hade han knappast ord entusiastiska nog att prisa preludinkicken som följer omedelbart efter injektionen.
    Dessa iakttagelser medförde att jag systematiskt började studera preludinmissbrukarna och även tog mig före att låta undersöka styrkan av de preludinlösningar som brukade användas. Några av de mest erfarna narkomanerna vid kliniken fick framställa dylika s. k. »silar» på vårt laboratorium. Det visade sig vid upprepade försök att filtratet av 30 söndermosade tabletter innehöll 2—300 mg Preludin. Tvenne filtrat av vartdera 60 tabletter innehöll 547, respektive 561 mg. Analyserna utfördes vid Statens farmaceutiska laboratorium.
    Injiceras filtratet av 30 tabletter 4—5 gånger per dygn, blir den sammanlagda mängden alltså 1 000 mg eller mer och av 60 tabletter 2 500 à 3 000 mg. Vilka enorma dygnsmängder det rör sig om torde

 

20—693005. Svensk Juristtidning 1969

 

utan vidare stå klart i betraktande av att den terapeutiska dosen är 25 mg 3 gånger dagligen att svälja och att vid tidigare publicerade fall av missbruk 20—30, eller undantagsvis 50 tabletter intagits på samma sätt.
    Den s. k. kicken — den omedelbara effekten av en dylik injektion — synes innebära en psykisk upplevelse som för narkomanerna är svår att beskriva men som medför enorma lyckokänslor. »Det är en sublim själslig upplevelse, man svävar ut i annars oåtkomliga sfärer — jag nästan tappade andan så skönt var det». Andra uppgav att de liksom lyfts upp i luften under intensiva lustsensationer. De flesta som tidigare använt morfin och opium ansåg att preludinkicken var mycket bättre. Morfin-opiumpreparat ger visserligen känslor av välbehag, av lugn och bekymmersfrihet, men i förening med passivitet och drömmerier. De är »neråttjack» medan Preludin är »uppåttjack», man blir pigg, aktiv och företagsam, samtidigt som självkänsla och självförtroende växer. Man får massor av goda idéer, »blir djup» och får lätt att prata. Problem och svårigheter glider i bakgrunden om de inte helt försvinner. Man tycker sig hitta nya utvägar och allting kan klaras. »Ibland tror man att man är oövervinnlig.» »Man är säker på att kunna göra vad som helst utan att det händer en något.» »En väldigt behaglig känsla, man blir högre upp på något sätt», för att ordagrant anföra några uttalanden. Perceptionerna skärpes och förändras beträffande alla sinnen fast i växlande utsträckning hos olika missbrukare. Sinnevärlden, dvs. omgivningen som vi uppfattar den med tillhjälp av våra sinnen, ter sig på ett annat sätt än förr. Färger och färgkontraster framträder skarpare, ibland mer harmoniskt. Den som betraktar en tavla eller är ute i naturen kan tycka att synintrycken får en högre valör. Hörseln skärps och man reagerar med obehag på buller och högljutt tal. Smaksinnet förändras hos de flesta. Pepprad och saltad mat undviker man, den smakar skarp och svider liksom starksprit. Åtskilliga alkoholmissbrukare som gått över till Preludin har förklarat att detta är ett bättre medel att bota alkoholism med än Antabus. I stället för att bli glada och pigga blir de olustiga, retliga och ofta ångestplågade, om Preludin kombineras med sprit, s. k. snedtändning. Men ingen biologisk regel utan undantag. Enstaka narkomaner tycker om att förstärka verkan av centralstimulerande medel med små doser starksprit. Denna blandförgiftning är riskabel och tycks orsaka en aggressionsberedskap som lätt tar sig uttryck i handling.
    Preludin i intravenösa injektioner verkar kraftigt sexuellt stimulerande. Denna effekt har enligt många uppgiftslämnare i hög grad bidragit till att preparatet blivit så populärt och är enligt en av mina

 

mer erfarna sagesmän i 50 % orsaken till missbruket. En kraftig sil, tagen i sexuellt syfte, kallas på det något drastiska narkomanspråket för »knull-sil». Graden av sexuell stimulation beror dock i mycket på utgångsläget, dvs. den individuella inställningen och förefintligheten av lämplig partner. Lustupplevelserna under den fysiologiska akten uppges bli fylligare och kraftigare. I varje fall tycks den sexuella prestationsförmågan och uthålligheten väsentligt växa.
    Vid mina systematiska analyser framkom ett speciellt och ganska egendomligt symtom som tidigare icke studerats och som i och för sig visar vilka djupgående förändringar Preludinet medför, nämligen den s. k. pundningen. Med pundning eller att punda menas ett automatiskt och stereotypt beteende som kan pågå under timmar, bestående exempelvis i att plocka med några olika föremål på ett tvångsmässigt sätt, t. ex. att ta isär och sätta ihop en klocka eller en telefon, pyssla med en bilmotor, ideligen rensa samma avloppsrör, etc. Kvinnor plockar och ordnar i sina handväskor i timmar eller håller på att städa, vare sig rummet behöver städning eller inte. En del kan avsiktligt använda sig av detta egendomliga tillstånd. Om städning behövs tar de en stark s. k. städsil och sätter sedan igång. Städningen göres då ofta på ett detaljerat och överdrivet sätt men under lustkänslor, vare sig vederbörande tycker om att städa eller inte. Överhuvudtaget tycks lustsensationer mer eller mindre vara förenade med pundningen. Ingen kan förklara varför de håller på med samma sak i timmar. Tidsuppfattningen förändras under pundningen, några timmar kan te sig lika korta som 10—15 minuter. Andra gånger vandrar den som pundar gata upp och gata ner i timmar eller sätter sig i en bil och kör runt till dess bensinen tagit slut, vilket kan leda till farliga följder. De amerikanska forskarna Sehar (1966) och Kramer (1967) har kortfattat omnämnt att tvångsartade, stereotypa beteenden, som uppenbarligen svarar mot pundning, kan uppstå efter injektion av amfetamin.
    Centralstimulerande medels förmåga att minska trötthetskänslor och sömnbehov framträder i extrem form hos preludinnarkomanerna. Så fort effekten av en spruta börjar minska, i regel efter 4—5 timmar, tar de en ny och håller på så vis igång dygn efter dygn, en vecka eller två eller till och med längre utan egentlig sömn. Den aptitreducerande verkan medför att de äter bristfälligt, vissa dagar kanske inte alls. De kan minska 15—20 kg. Slutligen går det inte att piska kroppen vidare. Pumpen »tänder inte» längre. Narkomanen sjunker i stället ihop helt utmattad, »jag var alldeles trasig, jag var fullständigt slut» och somnar, en s. k. avtändning. För att få en ordentlig sådan tar en del sömnmedel, speciellt Nembutal, medan andra dricker vin, sär-

 

skilt söta viner som inte retar slemhinnorna. Vid uppvaknandet är missbrukaren starkt olustig, plågas ej sällan av ångest, känner sig apatisk och nedstämd. Alla svårigheter som tidigare försvunnit återkommer i förstorad skala. Ej sällan besväras han av kroppsliga obehag, såsom tryck och smärtor över njurarna eller i levertrakten. Vad som snabbt hjälper mot eländet är en ny injektion och så fortsätter den djävulska cirkeln. Andra har lärt sig att nästa injektion blir bättre, om de kan ge sig till tåls och vila ut ett tag. Den som har kraft och initiativ nog att skaffa mat och förtära ett ordentligt mål kanske åter somnar eller ligger åtminstone och vilar något dygn eller så. Därefter kan man börja med en mindre dos än före avtändningen.
    Av de första 75 fall som jag systematiskt analyserade hade 49 genomgått en eller flera paranoida psykoser, oftast av kort varaktighet, räckande timmar eller dagar, ibland veckor och undantagsvis månader. Hänsyftnings- och förföljelseidéerna dominerar till en början. Fenomenet är så vanligt att missbrukarna själva talar om »noia», alltså en förkortning av paranoia, och skiljer mellan »snutnoia» och »kamratnoia». Den sjuke börjar frukta att polisen är efter honom, tror att människor som går förbi fönstret eller passerar honom på gatan är civilklädda poliser. Bilar som kör förbi är polisbilar. Så tillkommer illusioner, parkeringsautomater förvandlas till gubbar som spionerar på honom, trädgrenar sänker sig hotande ner om han kör bil, etc. I början kan narkomanen ha god insikt så att han förstår att besvären orsakas av Preludinet. Men icke desto mindre plågas han av ångest och rädsla. Under senare stadier blir han övertygad om spionerandet och förföljelserna och han rusar runt, gömmer sig i portgångar, åker tunnelbana kors och tvärs eller kastar sig i en taxi för att fly.
    »Kamratnoian» tar sig uttryck så att kamraterna talar illa om honom och försöker trakassera honom, i svårare fall tror han att de är utsända av ligor som vill skada eller döda honom. Ej sällan förekommer syn- och hörselhallucinationer liksom ibland schizofrena klyvningssymtom blandade med förföljelseidéerna, så att sjukdomsbilder uppstår som är mycket lika paranoida schizofrenier. Andra gånger framträder exalterade, hypomana inslag eller dominerar för att sedan under abstinensen avlösas av depressiva tillstånd. Överhuvudtaget är sjukdomsbilderna växlande och inbjuder lätt till misstolkningar om giftmissbruket icke framkommit.
    Den förhöjda självkänslan och aktiviteten under preludinruset, inställningen att inga svårigheter finnes, att man klarar allting får ej sällan en kriminogenetisk betydelse. Ofta framkommer att benägenheten att begå brott ökar under preludinpåverkan. Man blir säkrare,

 

djärvare, struntar i följderna. Av den tidigare omnämnda gruppen om 75 narkomaner, som systematiskt analyserats, uppgav 48 att så var fallet, medan 32 ansåg att behovet av pengar till Preludin bidragit. Båda skälen anfördes av 23.
    En sammanfattning av de egendomliga och delvis nya sjukdomsbilder som uppstod i anslutning till injektionen av dessa jättelika doser Preludin framlade jag på den medicinska riksstämman 1965 och den publicerades i Läkartidningen följande år. Sedan Preludinet i anslutning härtill förbjudits i Sverige blev till en början tillgången mindre god på preparatet, innan smugglingen kommit igång på allvar. Många preludinister övergick till Ritalina-tabetter, vilka också mosades sönder, slammades upp i vatten och filtrerades, eller till amfetamin i lösning. Jag blev följaktligen i tillfälle att iakttaga effekterna av injektioner av även dessa centralstimulerande medel. I stort sett samma symtombilder uppstod. Missbrukarna själva hade dock delvis olika åsikter om verkningarna. De flesta menade att Ritalina verkade för starkt och »fränt», man blev mera stressad och fick lättare noia. Andra prisade detta medel, enär den sexuella stimuleringen var särskilt kraftig. Då tillgången till Preludin blev bättre visade det sig att de flesta föredrog detta preparat på grund av den speciellt behagliga stämningsförhöjande, euforiska effekten.
    Att abstinenssymtom skulle uppträda efter missbruk av centralstimulerande medel har länge varit omtvistat och förnekats av de flesta forskare. Undersökningen av preludinnarkomanerna hade visat att typiska abstinenssymtom av psykisk och fysisk art uppträdde, ehuru kanske icke av så specifik art som efter missbruk av opium-morfinpreparaten, varjämte en tvingande hunger efter nya doser framträdde hos de flesta.
    Fortsatta studier av narkomanerna å Rättspsykiatriska kliniken har bringat ytterligare erfarenheter i dagen, som sålunda gäller både missbrukare av Preludin, Ritalina och de amfetaminpreparat av växlande art som finnes tillgängliga. Min bestämda uppfattning är att hos samtliga intravenösa missbrukare paranoida psykoser uppträder förr eller senare. Hos vissa individer kan de första paranoida skoven komma redan efter några dagar och veckor, hos andra dröjer det månader eller halvår. Förklaringen torde vara att söka i den individuella reaktionsbenägenheten. Utan tvivel är det också så att hos individer med tendenser att sjukna i schizofreni kan även kortare missbruk utlösa en sådan sjukdom. Tilläggas må att engelska forskare för åtskilliga år sedan givit små doser amfetamin åt patienter som misstänkts lida av schizofreni och ibland fått till stånd ett uppflammande av sjukdomen, varigenom diagnosen bestyrkts.

 

    Våren 1968 blev jag i tillfälle att studera ett gäng ynglingar i Halmstad som missbrukat avmagringsmedlen Tikobes, Tylinal, Dobesin och Obesidyl, vilka samtliga innehåller ämnet dietylpropion, vilket liksom Preludin är ganska närstående amfetaminerna ur kemisk och farmakologisk synpunkt. Det framgick att dietylpropion i tillräckliga doser ger samma symtom som Preludin och övriga amfetaminpreparat med stämningsförhöjning, stegrad aktivitet och pratsamhet, sexuell stimulering, pundande och även paranoida episoder. Blott få fall av dylika förgiftningar har publicerats i världslitteraturen och några ingående undersökningar av dem har icke företagits.
    Den danske neurofysiologen Randrup skildrade 1968 egendomliga stereotypa rörelser hos djur efter injektioner av stora doser amfetamin och ansåg att dessa fenomen svarade mot min skildring av pundning efter stora doser Preludin. Sedan han vid det internationella symposium om centralstimulerande medel, som Socialstyrelsen arrangerade i Stockholm i november 1968, ytterligare skildrat sina djurobservationer utfrågades systematiskt ett 10-tal avancerade narkomaner vid Rättspsykiatriska kliniken om de hos sig själva eller hos andra observerat några besynnerliga rörelser under pundningen. Alla hade lagt märke till dylikt i form av egendomliga stereotypa muskelrörelser i ansiktet hos sig själva eller andra. Munnen kan dragas åt sidan, putas ut varvid tungan åker ut och in. Somliga drar upp mungiporna och tuggar på ett stereotypt sätt.
    I ett par fall hade långsamma, vridande och böjande rörelser förekommit i armarna. Möjligen är det fråga om atetosliknande fenomen som beror på retningar i hjärnans basala cellkärnor och som kan uppträda bl. a. vid hjärninflammationer.
    Det har också framgått att under pundningen varken äter eller dricker narkomanen trots hunger eller törst. Ej heller gör han toalettbesök, om behov skulle uppstå. Avbrytes han under pundandet blir han retlig och kan visa aggressivitet och återgår sedan till samma plockande eller något annat stereotypt beteende. Kamraterna undviker helst att störa någon som pundar.
    Vid det nyssnämnda symposiet redogjorde professor Sidney Cohen för de kliniska symtomen hos amfetaminmissbrukare i Californien, varest intravenösa injektioner av amfetaminpreparatet Methedrin spritt sig bland ungdomsgängen under de sista ett à två åren med en epidemis hastighet. Cohens uppgift att dygnsmängderna kunde uppgå till 1 000 mg per dygn ifrågasattes av ett par deltagare men tedde sig ur svensk synpunkt ingalunda överdriven. Av särskilt intresse synes mig vara att hans skildring av symtomen, bl. a. stämningsförhöjning, ökad aktivitet, stegrad självkänsla, sexuell stimulering, para-

 

noida psykoser och abstinenssymtom, var nästan identiskt lika med den kliniska bilden vid intravenöst preludinmissbruk som flera år tidigare framlagts i vårt land. Även ett pundningen motsvarande fenomen beskrev han utan att dock gå in på några närmare detaljer. Det var ett automatiskt, tvångsliknande beteende, ofta lustbetonat framhöll han dock.
    Antalet rättspsykiatriskt undersökta narkomaner år 1964—68 framgår av tabell 1 liksom antalet som använt centralstimulerande medel (CST).

 

Tabell 1.

 

Antalet narkomaner 1964—1968 (1 jan.—20 nov.)

(Kriminologiska Centralarkivet)

 

år	hela antalet	antalet missbrukare av cst
1964	28	23
1965	56	45
1966	68	57
1967	93	80
1968	69	66

 

 

    Som synes dominerar helt centralstimulerande medel. Återstoden har använt morfinpreparat, sömnmedel eller nervlugnande medel såsom hemineurin, valium eller librium.
    Vilka preparat som CST-narkomanerna använt belyses av tabell 2.

 

Tabell 2.

 

CST-narkomaner

 

År        Preludin enbart eller                       dominerande	Andra CST-preparat	CST eller morfin	Summa
1967                            50	12	18	80
1968                           37 (till den 20/11)	14	15	66
Summa                      87	26	33	146

 

    Tidigare tillgreps såsom redan nämnts sömnmedel eller söta viner för avtändning. Senare har morfinpreparat börjat brukas i samma syfte och även för att minska inslaget av stress vid höga doser CST och

 

för att motverka paranoida reaktioner. »Morfin lugnar ned min psykos.» Dessa dubbelförgiftningar är särskilt riskabla, bl. a. därför att doserna CST kan göras särskilt stora.
    De centralstimulerande medlens kriminogenetiska effekter återstår att beröra med ledning av de ytterligare studierna av narkomanklientelet vid Rättspsykiatriska kliniken, kompletterat med material i Kriminologiska Centralarkivet som innehåller kopior av samtliga utlåtanden i landet. Tidigare har antytts att vid den akuta förgiftningen, då narkomanen är »hög» eller »påtänd» med en ej verklighetsmotiverad stegring av självförtroende och självsäkerhet med uppfattningen att han kan klara allting och följaktligen strunta i svårigheter och faror, föreligger ett ur medicinsk-kriminologisk synpunkt betänkligt tillstånd. Flera narkomaner har sagt mig att den som blir tagen på bar gärning närmast blir förvånad över att hindras i sitt förehavande om han är ordentligt påtänd. Två kvinnor som icke haft någon kontakt med varandra uttalade sig på exakt samma sätt, »jag blir alltid kriminell då jag har Preludin i mig».
    Två av de vid Rättspsykiatriska kliniken undersökta häktade, vilka tidigare gjort sig skyldiga till våldsbrott, åtalades för rån som utförts när de var påtända. Den ene, en man, dömdes sedan för grov misshandel. Han hade slagit ned en juvelerare i hans affär. Den andra, en flicka, som händelsevis mötte två utlänningar, inspirerade dem dels till ett rån, dels till ett slags hold up. Hon hjälpte dem vid båda brotten. Typiskt var att de tre nyssnämnda våldsbrotten var mycket hänsynslösa och från gärningsmännens synpunkt minst sagt dumma, eftersom de utfördes utan minsta tanke på de uppenbara riskerna att de skulle bli fast, vilket också skedde. Två män som ej heller tidigare gjort sig skyldiga till våldsbrott begick mord efter att ha tagit Preludin och mindre kvantiteter alkohol, en blandning som såsom tidigare anförts är mycket farlig. En mycket avancerad narkoman, X., som fyllt bensin på sin bil vid en bensinstation i centrala Stockholm, tog därefter en »pump» och körde vidare. Strax efteråt stannade han på en livligt trafikerad gata, drog upp fötterna på instrumentbrädan och lutade sig bakåt. En man, Y., som observerade detta, trodde att han var sjuk och ville hjälpa honom. Då X. gjorde ett fåfängt försök att starta bilen och verkade egendomlig, tog Y. bilnycklarna från honom. X. hoppade då ur bilen och anföll Y. med en dragen kniv. Denne sprang undan med X. efter sig. Just som ett hugg riktades mot hans rygg råkade han snava och klarade sig härigenom. Jakten fortsatte tills några andra ingrep, lyckades avväpna X. och tog fast honom. Polis anlände och X. bad att få bli släppt ur de hårda greppen. Knappt hade detta skett, så

 

utdelade han en kraftig dansk skalle mot en närstående. — En annan narkoman stannade sin bil på en trång gata, där biltrafik är förbjuden. En polisman kom fram och frågade varför han hade stannat. Narkomanen som var höggradigt påtänd drog en kniv och högg mot polismannen.
    Under inflytande av akuta, paranoida psykoser kan olika typer av farliga gärningar begås. En narkoman dödade en av sina kamrater i knarkargänget, enär han var övertygad om att denne var lejd av en liga för att döda honom. — En annan narkoman försökte tränga sig in i polishuset i Stockholm med en kniv i handen. Han ville anropa säkerhetspolisen om hjälp mot sina förföljare. — Ett tredje exempel kan anföras. Under intryck av »polisnoia» körde en manen bil i rasande fart genom de centrala delarna av Stockholm utan att stoppa vid rött ljus i gatukorsningarna och i fel riktning genom en enkelriktad gata. Han nästan snuddade vid en buss på Nybroplan och krockade sedan på Östermalm, allvarligt skadande sig själv och flera passagerare i den påkörda bilen.
    En tredje typ tillstånd av medicinskt-kriminologiskt intresse kan urskiljas, nämligen hos dem som efter att längre tider ha hållit på med intravenösa injektioner blir helt arbetsoförmögna och sjunker socialt mycket raskare än alkoholister, glidande över i en parasiterande livsföring. De lever på anhöriga, vänner eller får sjukersättning och skaffar sig medel till fortsatt missbruk genom att langa alkohol eller narkotika eller allehanda egendomsbrottslighet, ofta av mindre kvalificerad art. Vid de rättspsykiatriska undersökningarna gör dessa narkomaner ej sällan ett avtrubbat intryck både emotionellt och intellektuellt. Den brännande frågan är huruvida verkliga demenstillstånd uppstår som följd av intensivt missbruk av centralstimulerande medel. Några resultat av en del undersökningar vid Rättspsykiatriska kliniken tyder på detta. Åtskilliga narkomaner som återkommer för undersökning efter ett eller ett par år och fortsatt missbruk förefaller att vara i sämre skick både intellektuellt och emotionellt än tidigare. Ofta klagar de över försämrat minne. Ett 50-tal avancerade narkomaner som icke var över 40 år och icke missbrukat alkohol i någon större utsträckning eller utsatts för traumatiska hjärnskador har underkastats ingående psykologiska testningar. 14 av dem visade efter minst två månaders abstinens försämrade minnesfunktioner. Större material måste dock samlas och undersökningarna framförallt upprepas efter en längre tids intervall för att klargöra huruvida defekterna verkligen är bestående och kan tänkas bero på hjärnskador eller innebär reversibla förändringar som ännu icke hunnit gå tillbaka efter de långa giftperioderna.

 

    En översikt av narkomanernas brottslighet måste vara av intresse och jag har därför sammanställt uppgifterna om dem som undersökts rättspsykiatriskt 1967 och under 1968 t. o. m. den 20 november i tabell 3. Sammanlagt rör det sig om 146 fall. Av dem är 20 kvinnor. Antalet förstagångsbrottslingar är litet (18).

 

Tabell 3.

egendoms-brott	vålds-brott	andra aggressions-brott	sexual- brott	narkotika-brott
Stöld, häleri 66	Mord eller mordförsök 3	Skadegörelse 5	Exhibition 1	10
Bedrägeri 28	Dråp 1 Rån 5 Misshandel eller våldsamt motstånd 21	Olaga hot 3 Olaga intrång 2	Otukt med pojkar 1
Summa 94	30	10	2	10

 

    Under »Bedrägeri» har de narkomaner placerats som enbart begått dylika brott, i regel checkbedrägerier. Ett flertal av dem som återfinnes under rubriken »Stöld» har likaledes gjort sig skyldiga till bedrägerier liksom ett fåtal av våldsbrottslingarna. Sammanlagt hade 51 begått bedrägerier. Åtskilliga av våldsbrottslingarna har även gjort sig skyldiga till stölder. Trafikbrotten var ganska många, eller 45.
    I åtskilliga fall har de akuta effekterna av de centralstimulerande medlen eller paranoida psykoser varit en betydande och ibland helt dominerande faktor vid uppkomsten av brotten såsom i de fall som ovan tidigare anförts. Vidare är det behovet av pengar att köpa preparaten för eller denna faktor i förening med känslan av aktivitet, energi och ett sjukligt självförtroende som varit av betydelse. I andra fall är förhållandena mindre klara. En del narkomaner uppger att de avsiktligt tagit en »pump» för att få mod och självförtroende att begå brottet.
    Av hela antalet dömdes 96 till sluten psykiatrisk vård, 31 till frihetsberövande inom kriminalvården (majoriteten fängelse, några internering eller ungdomsfängelse). Skyddstillsyn erhöll endast 19, samtliga i förening med öppen psykiatrisk vård.

 

Litteratur
1. Barger, G., Dale, H. Action of amines. J. Physiol. 41:19, 1910.
2. Bonhoff, G. & Lewrenz, H. Über Weckamine. Berlin—Göttingen—Heidelberg. Springer 1954.
3. Brandau, G. Zur Frage der Preludinsucht. Nervenarzt 29:83, 1956.
4. Caplan, J. Habituation to diethylpropion (Tenuate). Canad. Med. Ass. J. 88:943, 1963.
5. Clein, L. J. & Benady, D. R. Case of diethylpropion addiction. Brit. Med. J. 2:456, 1962.
6. Cohen, S. The toxic psychoses and allied states. Amer. J. Med. 15:813, 1953.
7. Connell, Ph. Amphetamine psychoses. Inst. Psychiatry, Chapman Hall, London 1958.
8. Connell, Ph. Clinical manifestations and treatment of amphetamine type of dependence. J. Amer. Med. Assoc. 196:718—723, 1966.
9. Grahmann, H. Schizoforme Psychose durch Preludin? Arch. f. Toxikologie 17:268, 1959.
10. Kramer, J. et al. Amphetamine abuse. J. Amer. Med. Assoc. 201:305—309, 1967.
11. Kuensberg, E. Diethylpropion. Brit. Med. J. 2:729, 1962.
12. Lemere, F. The danger of amphetamine dependency. Am. J. Psychiat. 123:569—572, 1966.
13. Leake, C. The Amphetamines. Springfield III, 1958.
14. Prinzmetal, M., Bloomberg, W. The Use of Benzedrin for treatment of narcolepsy. J. Amer. Med. Assoc. 105:2051, 1935.
15. Randrup, A., Munkvad, I. Behavioral stereotypies by pharmacological agents. Pharmakopsychiatrie, Neuro-Psychopharmakologie. 1:18—25,1968.
16. Rylander, G. Preludin-narkomaner från klinisk och medicinsk-kriminologisk synpunkt. Läkartidningen 63:4973, 1966.
17. Rylander, G. & Allmark, J. Ännu en form av narkomani. Läkartidningen 65:1530, 1968.
18. Rylander, G. Addiction to Preludin intravenously injected. Excerpta Medica International Congress Series No. 150. Proceedings of the IV World Congress of Psychiatry. Madrid 5—11 September 1966.
19. Seher, J. Patterns and profiles of addiction and drug abuse. Arch. Gen. Psychiat. 15:540—46, 1966.