GEORG SCHWARZENBERGER. A Manual of International Law. Fifth Edition.

The Library of World Affairs. Stevens & Sons. London 1967. LIX + 701 s. £ 4-17-6.

 

Förevarande handbok i folkrätt föreligger nu i en femte upplaga. Redan i tidigare upplagor har den blivit känd som en föredömlig lärobok och på samma gång som en nyttig hjälpreda för praktiskt verksamma jurister.
    Handboken är uppdelad i fyra delar. Första delen, som är bokens huvuddel, innehåller en översiktlig framställning av de viktigare avsnitten av folkrätten. En nyhet i femte upplagan är, att texten på åtskilliga punkter illustreras med klargörande tabeller och diagram. Andra delen, som är rubricerad »Study Outlines», innehåller anvisningar om lämpliga ämnen för specialstudier och tämligen utförliga litteraturhänvisningar för varje särskilt ämne. Tredje delen innehåller en förteckning över viktigare folkrättsliga böc-

 

Litteraturnotiser 45ker och tidskrifter och fjärde delen en alfabetisk lista över folkrättsliga termer med förklaringar rörande dessas innebörd.
    I förhållande till närmast föregående upplaga har förf. reviderat åtskilliga kapitel. Bland annat har ändringar föranletts av tillkomsten av 1961 och 1963 års Wienkonventioner om diplomatiska och konsulära förbindelser samt av 1964 års europeiska fiskerikonvention, som innebar ett godtagande av en 12-milsgräns för fiskeändamål. Vidare har avsnitten om olika internationella organisationer förts up to date, och helt nya redogörelser har tillkommit i frågaom OECD, Organisationen för afrikansk enhet (OAU), EFTA och de senare årens utveckling inom de europeiska gemenskaperna.
    Förf. har på de 400 sidor, som första delen omfattar, lyckats koncentrera en förvånansvärt stor mängd fakta, analyser och kommentarer. Till detta resultat bidrar också förf:s koncentrerade stil och hans förmåga att sammanfatta sina omdömen i korta, aforismliknande satser. Hans värderingar är alltid måttfulla och präglade av skepsis snarare än av optimism. Särskilt är det påfallande, att han i sin redogörelse för olika internationella organisationer icke fallit för frestelsen att övervärdera de resultat, som uppnåtts inom ramen för dessa organisationer. Karakteristiska för förf:s stil och allmänna skepticism är de sammanfattande omdömen han fäller om de tre stora regionala organisationerna i Afrika, Amerika och Europa — Organisationen för afrikansk enhet (»So far, the negative forces of anti-colonialism, non-alignment and underdevelopment, rather than centripetal trends towards Pan-Africanism or African regional unity, provide the cement that holds this fragile structure together.»), Organisationen av amerikanska stater (»The over-organisation of OAS is striking. In particular, the three advisory Councils suffer from familiar disparities between width of jurisdiction and dearth of powers in universalist institutions on the confederate level.») och Europarådet (»In fortytwo Articles, the authors of the Statute succeeded in saving the Contracting Parties from tangible legal commitments towards the unification of Europe. However, in spite of the anxiety shown in particular by the representatives ofthe United Kingdom to avoid being pushed further by the dynamic of events than they intended to become involved in this venture, the Council's recordis better than, in the circumstances, might be expected.»). H. D-s