Om barns skadeståndsskyldighet — några barnpsykologiska synpunkter
För att någon skall kunna anses vålla skada, uppsåtligen eller av oaktsamhet, förutsättes att vederbörande dels uppnått en viss intelligensnivå, dels inhämtat ett visst mått av kunskaper, dels samlat en viss fond av erfarenheter angående skadeområdet ifråga och dels haft tillgång till sådant material och/eller kunnat utföra sådana rörelser, som möjliggjort för honom att åstadkomma skadan. Vissa inskränkningar: barn har aldrig en vuxen persons kunskaper och erfarenheter, uppnådda under en mycket längre levnadsperiod. Därför kan barnets uppsåt eller oaktsamhet aldrig jämställas med den vuxna människans.
Bland barn i en och samma ålder varierar förekomsten av ovan nämnda förutsättningar. Ur psykologens synvinkel är det därför önskvärt med individuell bedömning av skadevållande barn. Sådan bedömning borde göras av barnpsykologisk expert för att tillförlitlig uppfattning skall erhållas huruvida vållande i det konkreta fallet förelegat eller om barnet helt eller delvis varit ur stånd att förutse följderna av sitt beteende. Om sådana barnpsykologiska bedömningar anses alltför tids- och kostnadskrävande, kan två utvägar tänkas: antingen kan man utgå ifrån vad vuxna i allmänhet anser sig böra fordra av barn i en aktuell ålder, eller också kan man fastställa en generell schablonålder.
Den förra utvägen kommer att ställa barnen ogynnsamt. Vuxna fordrar i allmänhet långt mera av barn än vad dessa förmår prestera. Detta framgår av en mängd rättsfall. Barnpsykologen möter också på andra områden och i snart sagt alla sammanhang en övervärdering av barns förmåga. Ävenden som sysslar med utvecklingspsykologisk forskning finner i nästan varje ny undersökning, som berör barn, att dessa de facto har mindre förmåga och är mer »barnsliga» än vad man hittills utgått ifrån; den som dagligen arbetar med sådana studier förväntar sig dock väsentligt mindre av barnen än vad andra vuxna gör. Skulle man alltså i här berörda hänseende utgå ifrån vad man i allmänhet anser sig böra fordra av barn, är det stor risk för att barnen bleve sämre ställda än vad som vore rimligt.
Att finna en schablonålder, som alltid ger en rättvis lösning, synes ej heller möjligt. Men en godtagbar sådan ålder borde vara möjlig att finna. Därav nedanstående schematiska skiss över barnutvecklingen i några relevanta avseenden.
I vårt land har barnen skolplikt vid fyllda 7 år. Dessförinnan har de genomlöpt en snabb utveckling. 7-åringarna har hunnit olika långt vad utvecklingsförloppen beträffar. Generellt — individuella avvikelser förekommer — kan man säga, att tre åldrar under uppväxten förefaller vara typiska genombrottsåldrar: 3 1/2-årsåldern, 7 1/2-årsåldern och 12—13-årsåldern.
3 1/2-åringen har genomsnittligt lärt sig att rätt väl behärska sina rörelser och har därför fått möjlighet att avlägsna sig från den vuxna m. m. Han
har också fått grundläggande förståelse för språket och kan i någon mån uttrycka sig. Han har passerat den första trotsåldern och därigenom blivit självständigare än tidigare. Han har börjat umgås med lekkamrater. Vad tänkandet beträffar har barn i denna åldersgrupp ännu ej skilt ut jaget från omvärlden, förväxlar ofta verkligheten med sina önskemål angående denna och är ännu så lekbetonade, att några objektiva konstateranden eller resonemang knappast förekommer. Barn i denna ålder förmår inte föra diskussioner i ord, utan diskuterar ofta med nävarna. De glömmer fort, kan inte alltid skilja mellan vad de drömt och vad de upplevat i vaket tillstånd ochär mycket impulsiva.
Utvecklingen från 3 1/2-årsåldern till nästa genombrottsålder, 7 1/2 år, präglas med hänsyn till rörelseapparaten av kroppens oavlåtliga proportionsförändringar och snabba längdtillväxt med därav följande behov av kraftig kroppsrörelse och träning av såväl den grova som den fina muskulaturen. Språkligt sker ständiga nyförvärv: förståelsen för vad andra säger ökas, även om den alltjämt är bristfällig, och barnen uttrycker sig med nyförvärvade ord, nya sätt att konstruera satser etc. Förmaningar från de vuxna uppfattas långt ifrån alltid som de menats, och barnen glömmer fortfarande snabbt. Lekgrupperna blir allt större, men diskussionerna förs alltjämt ofta handgripligt, även om de småningom blir mera språkliga. I meningsutbyten har barnen svårt att uppfatta motpartens ståndpunkt: de tänker så att de får omedelbar tillfredsställelse och utgår ifrån att alla andra tänker på samma sätt. Något behov av att verifiera sina tankar, bevisa påståenden eller finna allmänna lagar för att bygga upp sin världsbild har de inte, utan bedömer från fall till fall. Därför förstår de inte heller många regler utan har endast få och enkla sådana i sina lekar; dessa regler förändras dessutom ofta och lätt. Barn i dessa levnadsår tänker konkret och lär sig i stor utsträckning genom att göra egna förstahandserfarenheter. Begreppsmässigt uppfattar barnen antingen en vag helhet eller också någon enstaka detalj därur, eller flera detaljer liksom uppradade utan sammanhang; de har svårt för att uppfatta sammanhang och göra synteser. Impulsiviteten är alltjämt stor, erfarenheten mycket begränsad.
6 1/2—7 1/2-årsåldern uppfattas av många barnpsykologer som en övergångsålder närmast jämförlig med pubertetsåldern på grund av barnens psykiska spänningstillstånd, som gör att de lätt »exploderar» och som vållar täta konflikter mellan barn i denna åldersgrupp sinsemellan och mellan dem och de vuxna. Många 6-åringar har ett omotiverat stort självförtroende, som gör deras beteende tämligen oförutsebart: de börjar överträda de vuxnas förbud i den omotiverade känslan av att själva kunna klara den förbjudna situationen. I stort sett är dock barn hela förskolåldern igenom följsamma i förhållande till de vuxna i hem och barnstugor.
Under tiden 7 — 10-11 år följer vanligen en påfallande lugn och lycklig period. Barnen har kommit igenom 6-årskrisen och får några lugna år, innan de råkar in i förpuberteten. Fysiskt sett är detta en av de mest vitala perioderna i livet. Barnen kan sitta stilla litet längre än förut, men har alltjämt ett stort behov av kraftig kroppsrörelse. Språkförståelsen ökar alltjämt, men det är huvudsakligen konkreta ord och uttryck barnen förstår; det abstrakta tänkandet är dem ännu ganska främmande. Alltjämt missuppfattas åtskilligt av vad man i hem och skola säger till dem. De minns bättre än tidigare, men råkar fortfarande ut för att glömma en förmaning.
Impulsiviteten behärskas allt bättre, men kan, framför allt i de lägre åldrarna, fortfarande bryta igenom. Lekgrupperna är större i denna period än tidigare eller senare och omfattar ofta barn från 5—11-årsåldern. Grupperna är löst organiserade, men man märker ett begynnande och allt bättre samarbete mellan barnen alltefter som de bättre lär sig klara språkliga diskussioner. Samvaron med kamrater tvingar fram verifikationer, bevis, regler för samvaron. Barnen har fått en större fond av erfarenheter och börjar kunna kombinera detaljer och se sammanhang bättre än tidigare.
I vårt land har 7-åringen börjat skolan. Under hela småskoletiden står barnen som regel i mycket gott förhållande till de vuxna både hemma och i skolan, är ivriga att lära sig och får en relativt grundlig undervisning om etiska spörsmål.
Under tiden 11—13 år och upp emot 15-årsåldern följer vanligen förpubertet och begynnande pubertet, när de omvälvande fysiska fenomenen gör sig gällande och medför psykiska fenomen av lika genomgripande art. Småskoletidens stora lekgrupper ersätts alltmer av samvaro med en bästa vän, först vanligen av samma kön, senare av det motsatta könet, eller av gängbildning av annan art än under lekåldern. Från 12 à 13 år ökar förståelsen för abstrakta ord och uttryck och därmed för regler och lagar. Barn i denna ålder är vanligen ännu inte färdiga för idrottens komplicerade samspel, men däremot för laglekar av olika slag. Alltmer ökar förmågan att uppfatta synteser, att minnas och att behärska impulsiviteten.
Med ökande kunskaper och erfarenheter följer ofta en tvärsäkerhet gentemot de vuxna, och pubertetssvårigheterna i allmänhet ger ofta utslag i en negativ inställning till lärarna och skolan. Även i hemmet råkar barnen i opposition mot de vuxna och utesluter dem alltmer från sitt förtroende. Den intellektuella förståelsen för regler och lagar motverkas alltså av känslomässiga komplikationer.
Mot bakgrunden av det ovan sagda torde framgå, att vållande i de vuxnas mening icke rimligen kan läggas små barn till last.
Låt mig ge ett par exempel på rättsfall, i vilka juristens och barnpsykologens bedömning av barns vållande är skiljaktiga!
NJA 1948 s. 342. 6-årig gosse hade antänt halm invid en halmstack med påföljd att elden spritt sig till och förstört inte bara denna utan ytterligare tre andra halmstackar, en höstack och en ladugårdsbyggnad. Pojken, som hade sin 5-åriga syster i sällskap, hade kort före eldens anläggande tagit en tändsticksask i ett garage. Han försökte först antända en mindre lövhög invid garaget. Då detta misslyckades, begav han sig, alltjämt tillsammans med systern, till en lantgård ett stycke därifrån. Barnen gick in i ladugården, där de båda makar befann sig som skötte denna. När pojken tog framtändsticksasken, varnade de vuxna honom för att tända eld på något. Han svarade: »Vi tänder inte eld på några bondgårdar». Kort därefter gick de bägge barnen bort till halmstackarna. Där tände pojken på en mindre halmhög invid dessa. Sedan han sett, att elden spritt sig till den ena halmstacken, sprang han hem.
Den skadelidande yrkade skadestånd av gossen och stödde sitt krav bl. a. på vittnesberättelser, enligt vilka 6-åringen vore mycket försigkommen. En dam, som några dagar haft hand om honom medan hans föräldrar var bortresta, ansåg honom bråkig och besvärlig, »han krånglade med det elektriska ljuset samt tände och släckte ideligen detta».
Gossens far bestred käromålet. Han ansåg sonen alltför liten för att förstå innebörden och risken av sitt handlingssätt. Pojken vore mycket tidigt utvecklad och intresserad av allt samt över huvud taget »på» allting. Bland sina kamrater var han den dominerande. Han hade alltid varit mycket obetänksam. Efter branden hade fadern tagit sonen med sig till en läkare, vilken betecknat honom som ett problembarn.
I häradsrättens dom hänvisades till att pojken vid flera tillfällen och senast bara några minuter före tändandet fått allvarliga förmaningar att inte tända eld på något. Med hänsyn därtill och till vad i målet blivit upplyst angående hans förståndsutveckling måste det antas, att han förstått att eldandet kunde vålla skada. Barnet ansågs genom grov vårdslöshet ha varit vållande till branden och dömdes att utge ersättning för skadan. Skadeståndsskyldigheten jämkades till hälften. Målet gick vidare till hovrätten, som fann utrett, att gossen genom grov vårdslöshet vållat branden. På grund därav och med hänsyn till hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt fann hovrätten pojken pliktig att ersätta de skadelidande, men med beloppet jämkat till 1/3. Högsta domstolen fastställde hovrättens dom.
Från psykologisk synpunkt ter sig gossens beteende på följande sätt.
Alla små barn är intresserade av elden. I allmänhet är de förbjudna att själva antända något och har inte tillgång till tändsticksaskar. Gossen i fråga hittade tillfälligtvis en sådan och greps helt naturligt av en önskan att använda den. Med sin ålders impulsivitet och omotiverat stora självförtroende överträdde han förbudet att antända något. Lillasyster var med honom; kanske var det roligt att imponera på henne. När gossen misslyckades med att antända den lilla lövhögen vid garaget, ville han lyckas någon annanstans och gick till ladugården. Att han där visade tändsticksasken för lantbrukaren och dennes hustru visar, att han inte haft något uppsåt att vålla skada, liksom hans svar på deras förmaning att inte tända eld någonstans: »Vi tänder inte eld på några bondgårdar.» Säkerligen trodde han sig om att kunna hantera tändstickor, eftersom barn i hans ålder ofta överskattar sin förmåga; de tänker ju så att de får omedelbar tillfredsställelse av det. Sedan gick han till en av halmstackarna, fann eller gjorde en liten halmhög vid sidan av en av dem och tände på den lilla högen. Faktiskt kan detta på sitt sätt tyda inte på vårdslöshet, utan på omtanke: pojken tände inte på halmstacken, utan sannolikt var hans uppsåt endast att, efter misslyckandet med antändandet av lövhögen, se om han kunde få den lilla halmhögen att brinna. Barn lär sig ju genom att göra egna, konkreta erfarenheter, ofta i imitation av vad de sett andra göra. Gossen kan, som fadern anförde under rättegången, ha sett kamrater elda. Barn på landet har dessutom ofta sett föräldrar eller andra vuxna tända på lövhögar, bränna halm, svedja gräs o. d. Däremot finns det ingen anledning tro, att barnen förstått att de vuxna väljer att göra så, när vinden ligger ifrån ladugårdar etc. och att de vuxna dessutom uppmärksamt följer sådana bränder med tillgång till redskap, vilka i nödfall kan användas till att begränsa eller släcka eld. Med barns svårighet att överblicka situationer och det för dem typiska detaljtänkandet är det troligt, att gossens hela uppmärksamhet varit koncentrerad på den mindre halmhögen vid sidan av stacken och hans eget manipulerande med tändstickorna. Man kan inte räkna med att en 6-åring har någon erfarenhet av att halm vid minsta vindpust sprider sig
och att därför brinnande halm från den antända lilla högen skulle kunna sprida sig till halmstacken intill och antända denna. Ännu mindre finns anledning tro, att pojken, då han förskräckt sprang därifrån, kunde ana att elden ytterligare skulle sprida sig till andra halmstackar, till höstacken och till ladugården. Grovt vållande skulle man från psykologens synpunkt kunnat tala om, ifall en vuxen vållat branden ifråga, men icke i det här aktuella fallet.
Den bild man får av gossen genom att sammanställa vad de vuxna i målet yttrat om honom, är den av en begåvad liten pojke, ledare bland sina kamrater, intresserad av allt och pigg på att vetgirigt undersöka allting. Att han, som en av de hörda säger, ideligen ville tända och släcka det elektriska ljuset, tyder på detta. Faderns omdöme, att sonen är »obetänksam» måste man möta med en undran: kan man vänta sig något annat av ett förskolebarn? Och läkarens yttrande, att gossen vore ett problembarn väcker frågan: hade denna läkare någon utbildning i barnpsykologi? Visste han, hur små barn fungerar? Och på vad grundade han sitt omdöme?
Från psykologisk synpunkt faller skulden till branden i första hand på de vuxna, för vilka gossen troskyldigt visade tändsticksasken och som var omdömeslösa nog att inte ta ifrån honom den. De visste, vilka risker tändstickor i små barns händer kan föra med sig.
NJA 1949 s. 617 avser ett fall, då en 5-årig pojke skjutit med pilbåge mot en jämnårig kamrat och råkat träffa dennes ena öga, med påföljd att synen på detta nästan helt förstördes. Modern uppgav, att sonen flera gånger begärt att få en pilbåge eftersom flera lekkamrater hade sådana. Slutligen köpte hon honom en pilbåge, c:a 75 cm lång och bestående av en fjädrande metallstång med trähandtag och en lina av metalltråd, samt en trubbig träpil — alltså ett utomordentligt farligt vapen. Gossen fick tillsägelse att bara leka på gården och att vara försiktig. Han lovade att endast skjuta i luften. Modern, som var upptagen av hushållsgöromål, iakttog honom från ett fönster i våningen i ungefär 20 minuter och kontrollerade då, att han följde anvisningarna; han var då i sällskap med en lekkamrat. Sedan såg hon honom inte mera och antog, att han följt med kamraten till dennes hem. Hon fortsatte med sina göromål och gick inte ut och letade efter sin son. Pojken hade emellertid gått till en annan kamrat, vilken just komut ur sin port när gossen med pilbågen kom till gården. Denne ropade: »Nu ska jag skjuta dig!» varpå han sköt. Pilen träffade kamraten i ögat.
Rådhusrätten ansåg ostridigt att 5-åringen vållat skadan och dömde honom att utge skadestånd, jämkat till 1/3. Rådhusrätten fann vidare att modern borde sett till, att barnet ej brukade pilbågen på sådant sätt, att fara för andra kunde uppstå, varför hon brustit i tillsyn. Hon ansågs också ansvarig för skadan och förpliktades utge fullt skadestånd. Hovrätten intog samma ståndpunkt. HD fastställde.
I detta fall har ett litet barn fått ett skjutvapen, vars farlighet det inte visste något om. Barnet är ur stånd att föreställa sig följderna av ett skott. Det grips, glömskt av moderns tillsägelser, av en impuls att använda sin nya leksak — eller i lekens iver överträder det medvetet hennes påbud att bara skjuta i luften. Så små barns uppsåt må vara att skjuta emot en kamrat, men det är troligen aldrig att döda eller skada. Mångfaldiga gånger har de skjutit »på låtsas». Man kan få höra små barn göra så under ropsom: »Nu skjuter jag dig! Du ska dö! Om du inte vill vara död, får du
inte vara med sen!» Små barn har ju vanligen ingen erfarenhet av döden och kan inte föreställa sig vad den innebär. Inte heller kan de förväntas förstå, att en verklig skada kan drabba t. ex. en kamrats öga genom att de skjuter emot honom.
Vuxna däremot vet, vilka risker pil och båge medför i små barns händer. De bör därför se till, att barnen aldrig har tillgång till sådana saker. Det är helt orealistiskt inbilla sig, att ett litet barn, som fått pil och båge i present, inte skall vilja pröva sin förmåga att skjuta mot så många olika mål som möjligt utan beskedligt nöja sig med att bara skjuta i luften (f. ö. kan en pil, som skjuts upp i luften, under nedfärden råka träffa en människa). Ur psykologisk synvinkel bestod moderns missgrepp i detta fall inte i att hon brast i tillsyn genom att underlåta att se till, att barnet inte brukade pilbågen på sådant sätt, att fara för andra kunde uppstå. En så noggrann tillsyn är nämligen icke möjlig. Ingen mor kan följa en normalt funtad 5-åring i hälarna hela dagen i ända, och ingen frisk och sund pojke i den åldern stannar heller hela dagen vid moderns sida. Moderns misstag var i stället, att hon över huvud taget gav barnet pil och båge.
I sådana fall som det nyss nämnda måste också samhället anses ha sin dryga del i ansvaret för olyckan genom att tillåta saluförandet av så farliga leksaker som pil och båge av ifrågavarande beskaffenhet.
Uppsåtliga skador torde sällan göras av barn före pubertetsålderns inträde, d. v. s. 11- eller i tidiga fall 10-årsåldern. Vid den åldern kan man tänka sig, att ett barn av hämndkänslor mot en vuxen kan vilja tillfoga honom skada eller att det kan gå med på att på befallning av äldre kamrater i ett gäng anställa skada. Uppsåtligt skadevållande med någorlunda insikt torde eljest mest vållas av äldre barn samt ungdomar.
Vill man fastställa en generell schablonålder, under vilken barn ej anses kunna vålla skada, torde det vara realistiskt att tänka sig 10-årsåldern. 10-åringar i våra grundskolor varierar i intelligensnivå från ungefär en 7 1/2 till en 17-årings nivå. Även lågbegåvningarna bland dem har alltså nått åtminstone samma intellektuella nivå som den genomsnittlige skolbegynnaren. 10-åringarna har fått två eller tre års skolundervisning. Och de är alltjämt inne i en lugn och samarbetsvillig fas, då man når dem med god fostran.
Det skulle säkerligen motsvara ett önskemål hos allmänheten, om man helt slopade skadeståndsplikten för barn under 10 år. En sådan rättsregel skulle dock medföra, att den, som skadades av ett sådant barn, inte finge någon ersättning. För att råda bot häremot bleve det erforderligt att införa en »ansvarsförsäkring», som skulle gälla oberoende av att barnet inte är juridiskt ansvarigt. Uttoge man ur barnbidraget genom myndigheternas försorg det lilla belopp om kanske någon krona årligen, som härtill skulle behövas, skulle ingen behöva känna av någon uppoffring. Men vi skulle befrias från den psykologiska orimlighet, som det innebär att fälla barn till ansvar för sådant, som de ej är i stånd att bemästra.1
Stina Sandels