Fastighetsregisterreformen
    Både fastighetsregistren och fastighetsböckerna är under reformering. Såvitt angår de förra har vårriksdagen 1968 redan beslutat om reformens genomförande och om vissa riktlinjer för ett nytt register. Beträffande fastighetsböckerna pågår utredning inom inskrivningskommittén. Med tanke på den betydelse som fastighetsregisterreformen har för inskrivningsväsendet men också för många andra sidor av domstolarnas verksamhet och förstora grupper av jurister i övrigt har det funnits lämpligt att här ge en redogörelse för huvudlinjerna i den beslutade reformen.
    Reformeringen av fastighetsregistreringen uppdrogs 1964 åt fastighetsregisterutredningen. Denna avgav år 1966 betänkandet Fastighetsregistrering (SOU 1966:63) och en bilaga till betänkandet med redovisning av viss försöksverksamhet med tillämpning av koordinatmetoden (Justitiedepartementet 1967:2).

 

Den principiella uppbyggnaden m. m. av ett nytt fastighetsregister
Den nuvarande informationsredovisningen i samhällsbyggandet är i många hänseenden synnerligen bristfällig. Det är inte möjligt att här i detalj beröra bristerna. Vid en sammanfattning kan det emellertid vara lämpligt att dela upp bristerna i fyra grupper, som här i korthet kan beskrivas påföljande sätt.
    En uppenbar brist är den tekniska och organisatoriska utformningen. Registren är i regel upplagda på blanketter eller i böcker eller i kartotek, som förutsätter manuell hantering i alla avseenden, t. ex. för införing eller uttagande av data, kopiering etc., med därav följande kostnader och andra olägenheter. Dessa redovisningsformer lägger också effektivt hinder i vägen för hantering av större informationsmängder. Det tillämpade tekniska systemet är i själva verket i princip detsamma som det som i slutet av 1000-talet tillämpades av Vilhelm Erövraren när han lät upprätta ett fastighets- och beskattningsregister över England (Domesday Book).
    Dataredovisningen är vidare splittrad på en mångfald register och registersystem. Föremål för registrering är exempelvis fysiska personer, företag och företagare, fastigheter, markens beskaffenhet i olika avseenden, anläggningar av skilda slag och motorfordon. Registreringen av fysiska personer är enbart den synnerligen omfattande. Också i fråga om företag och företagare finns ett stort antal register upplagda hos olika myndigheter och detsamma gäller redovisningen av mark- och anläggningsdata av olika slag.
    En tredje brist i nuvarande system är att statistik- och annan dataredovisning nästan uteslutande sker per administrativa eller andra enheter (valdistrikt, taxeringsdistrikt, socken, församling, kommun eller län). En neutral rumsredovisning av olika data saknas alltså, vilket är en framträdande brist. Redovisningen medger inte f. n. tillräckligt noggrann geografisk an-

 

knytning av data och ger därmed en onyanserad bild av lägesberoende samband och konkurrensförhållanden. Redovisningsenheterna är för stora och heterogena och binder bearbetningen av dataunderlaget till den administrativa indelningen, som dels ändras tid efter annan, vilket försvårar rättvisande jämförelser mellan olika tidsperioder, dels ofta mindre väl överensstämmer med det önskvärda bearbetningsområdet. Den bristande lägesangivningen medför också svårigheter att studera flyttningsrörelser av olika slag och att uppsöka objekt såväl på kartor som i terrängen.
    Som en fjärde brist bör framhållas den ofullständiga redovisningen av data. Ofullständigheten medför att uppgifterna i ett register kan verka missledande eller att trots viss redovisning särskilda undersökningar fordras för att tillräcklig information skall erhållas. Ofullständigheten kan bestå i att hela grupper av data inte redovisas, att informationen inom en grupp är ofullständig eller inte tillräckligt differentierad eller att de enskilda upplysningarna är otillförlitliga t. ex. till följd av bristande aktualitet.
    Den samlade effekten av bristerna i nuvarande informationsredovisning är att angelägna data saknas eller är bristfälligt redovisade och att de data som finns samlade hos myndigheter och näringsliv inte kan tillnärmelsevis fullt utnyttjas. För samhällsplanering m. m. tvingas myndigheter och andra av dessa skäl till tidsödande och kostsamma inventeringar även om behövliga data redan har insamlats.
    Förutsättningarna för en reform framstår med den pågående snabba tekniska utvecklingen som synnerligen goda. Sålunda har skapats helt nya system för informationsbehandling av olika slag, i datamaskin, genom datatransmission etc. Möjligheter har därmed öppnats till en integrerad behandling av stora informationsmängder, redovisade på skilda håll och hos olika myndigheter. Reformeringen av den dataredovisning som är av intresse i samhällsbyggandet bör inriktas på att anordna all sådan redovisning efter enhetliga normer. Detta kan dock inte leda till att samtliga informationer samlas i ett enda informationssystem. Det är från praktiska synpunkter uteslutet att tänka sig annat än att flera informationssystem konstrueras. Dessa måste vara sinsemellan så uppbyggda att nuvarande splittring i redovisningen så långt möjligt undviks.
    Uppbyggandet av nya register torde bli ett arbete på relativt lång sikt. Det mål statsmakterna kan vilja uppställa torde få förverkligas genom successiv anpassning av redovisningen allt efter som fråga om reformering inom visst område blir aktualiserad. Vid sådana successiva revisioner är det synnerligen angeläget att varje delreform sker med beaktande av de i dagens komplicerade samhälle föreliggande kraven på total överblick och på inpassning av de enskilda samhällsbyggnadsåtgärderna i ett större sammanhang. Samordning måste därvid ske med all informationsredovisning som är av betydelse för samhällsbyggandet. Registren måste sålunda vara inordnade i ett enhetligt, flexibelt nät av informationssystem.
    En förutsättning för att integration av olika register skall vara möjlig är att samhörande poster i de skilda registren innehåller ett gemensamt identifierande begrepp, en integrationsnyckel. Såväl fastighetsbeteckningen som folkbokföringsnumret uppfyller till stor del de krav som kan ställas på en lämplig integrationsnyckel.
    De diskuterade riktlinjerna för en allmän reform av samhällsbyggandets

 

informationssystem torde i första hand innebära att fastighetsregistreringeninte kan ses som en isolerad företeelse utan måste inordnas i ett vidare sammanhang. Det råder nämligen ett nära samband mellan de data som avser fastigheter och andra uppgifter som är nödvändiga i samhällsplaneringen och dess fullföljande i praktiska resultat. Dessa skilda informationer ombefolkning, fastigheter, markbeskaffenhet etc. måste normalt utnyttjas tillsammans i olika slag av verksamhet som bedrivs av myndigheter, näringsliv och enskilda.
    En nära samordning av register som innehåller fastighetsdata är alltså ofrånkomlig. Den redovisning som härvid är av särskilt intresse är fastighetsregistret, fastighetsböckerna och fastighetsredovisningen till grund för folkbokföring och beskattning. Annan officiell fastighetsredovisning är av ringa omfattning och torde från fall till fall få anordnas efter vad som prövas lämpligt, dock med beaktande av huvudprincipen att splittring bör undvikas och att antalet register bör nedbringas.
    Behovet av ömsesidigt utbyte av informationer mellan fastighetsregisteroch fastighetsböcker är synnerligen framträdande. Utvecklingen har gått mot ökat utnyttjande av den fasta egendomen för fastighetskredit och för belastning med särskilda rättigheter av olika slag. Den numera komplicerade användningen av marken, särskilt i tätorter, har nämligen lett till att fastigheterna, även om de tillskapas för att utgöra lämpliga enheter för sina ändamål, ofta måste knytas samman i rättsliga samband av olika slag för ökad planmässighet och ett mer ekonomiskt utnyttjande av mark och anläggningar. När sådana samband konstitueras genom privata rättshandlingar skall de för framtida säkerhet lämpligen inskrivas i fastighetsboken.
    Fastighetsbildningsorganens behov av informationer från fastighetsböckerna är vidare så påtagligt att de nu förefintliga bristerna härutinnan måste betecknas som allvarliga och till hinder för ett rationellt utnyttjande av arbetskraften. Vid strängt taget varje förrättning som handläggs — antalet uppgår årligen till flera tiotusental — fordras kännedom om lagfarna ägare till de berörda fastigheterna. Arbetet med att införskaffa dessa uppgifter är omfattande och kontinuerligt.
    Vid fastighetsbildning är därjämte kännedom om inskrivningarna i inteckningsspalten i fastighetsboken av stort intresse. Förrättningsmännen har nämligen vid omreglerande fastighetsbildning att beakta utom annat olika slag av rättigheter till fast egendom. Denna åtgärdstyp tilltar ständigt i användning. Ett ännu större behov av dessa data kommer att föreligga omförslaget till ny fastighetsbildningslag med dess nya institut fastighetsreglering genomförs (se lagrådsremissen rörande ny fastighetsbildningslag; jfr denna tidskrift 1968 s. 513 ff).
    De fördelar för fastighetsbildningsverksamheten som en samtidig tillgång till fastighetsregister och fastighetsböcker skulle medföra skulle i väsentlig grad komma även annan samhällsplaneringsverksamhet till godo, inte minst den planläggning som sker enligt byggnadslagstiftningen. Vid all sådan planläggning fordras en ingående kännedom om de inskränkningar, som gäller med avseende på markens utnyttjande, och — för utställningav plan — om fastighetsägare och deras adresser.
    Olägenheterna av splittringen mellan fastighetsregister och fastighetsböcker är väsentliga. När fastighetsregisterutredningen haft att — utan att ta upp frågan om redovisningsorganisationerna — söka råda bot på brister-

 

na har man föreslagit ett sammanförande av registren i tekniskt avseende till ett enda register.
    Även sambandet mellan fastighetsregistreringen och redovisningen inom folkbokförings- och beskattningsväsendet är av stor betydelse, och allt eftersom samhällsplaneringen intensifieras vidgas intresset av ett gemensamt utnyttjande av dessa redovisningar. Sambandet synes emellertid f. n. vara av den art att ett gemensamt utnyttjande av registren kan ske på ett tillfredsställande sätt genom lämpligt uppbyggda kommunikationer dem emellan.
    De principer som nu diskuterats kan för fastighetsreformens del inte gärna leda till annat än att ett nytt fastighetsregister i riket måste byggas upp enhetligt och efter samma normer som bör gälla för all dataredovisning i samhällsbyggandet. De nuvarande bristerna avser inte minst förekomsten av två vitt skilda system, jordregister och s. k. stadsregister. Utredningen föreslog därför i sitt betänkande att ett nytt för hela riket gemensamt och enhetligt fastighetsregister skulle läggas upp.

 

Fastigheternas registerbeteckningar
Jordregisterfastigheternas beteckningssystem har historisk bakgrund och ansluter sig till jordebokens redovisning av byar, hemman och s. k. jordebokslägenheter. Varje hemman upptogs vid jordregistrets uppläggande på särskilt upplägg med namn och nummer hämtade från jordeboken. För att särskilja fastigheter, som tillkommit genom uppdelning av ett hemman, åsattes dessa en exponentsiffra efter hemmansnumret.
    Även tomternas beteckningar grundar sig i allmänhet på ett sedan gammalt vedertaget system. Tomtbeteckningssättet är inte helt enhetligt, eftersom vissa äldre system bibehållits, t. ex. med numrering av tomterna utan iakttagande av kvartersindelningen. Mot tomtbeteckningarna brukar anmärkas att kvarteret i de snabbt växande tätorterna är en alltför liten enhet föratt namnet — såsom i äldre tid — skall vara lokaliserande. Vidare brukar framhållas att beteckningen är omständlig.
    Stadsregistrets stadsägor är numrerade, vanligtvis i löpande följd genom hela registerområdet. Består stadsäga av flera områden ingår samtliga områdens nummer i registerbeteckningen. Stadsägobeteckningen är i sistnämnda avseende otymplig. Beteckningen är inte lokaliserande.
    Såsom nu antytts är olägenheter förenade med de nuvarande systemen. De största nackdelarna ligger emellertid däri att flera olika beteckningssätt finns. Detta föranleder att fastigheter med skilda beteckningstyper måste i fastighetsregister redovisas i olika avdelningar och att fastighet utan annan anledning än denna skiljaktighet ofta måste överföras från en avdelning till en annan och ibland — efter ändrade förutsättningar vilka numera med levande planer är tämligen vanliga — återföras till samma avdelning den tidigare tillhörde med ty åtföljande beteckningsbyten. Nya beteckningar måste också i princip generellt åsättas vid övergång från jordregister till stadsregister, fastän de fördelar man vill vinna med en sådan övergång inte kan vara förknippade med beteckningssystemet. De olägenheter som i sådana sammanhang uppkommer var tidigare obetydliga, men med införlivning av stora områden med stad och tätorternas snabba tillväxt har olägenheterna ökat i omfattning.

 

    De skilda beteckningstyperna medför också väsentliga olägenheter vid sammanställning av data för områden som omfattar fastigheter med olika slag av beteckningar, i statistiska sammanhang och vid bearbetning av data med församlingar, kommuner, län eller riket som enheter.
    Ett nytt fastighetsregister bör med hänsyn till de väsentliga fördelar som det medför byggas upp och föras med hjälp av modern teknisk utrustning. För detta ändamål synes ett enhetligt beteckningssystem vara nära nog ofrånkomligt. I samma riktning pekar vad som förut sagts om införande av ett enhetligt registersystem. Eftersom olägenheterna med nu rådande splittring i fråga om beteckningarna är väsentliga och några direkta hinder inte synes föreligga att utjämna skiljaktigheterna i beteckningssätten, föreslår utredningen att ett enhetligt beteckningssystem skall införas. Utredningen förutsätter därvid att det beteckningsbyte, som måste förknippas med registerreformen, skall reduceras till vad som är oundgängligen nödvändigt.
    Vid införandet av ett enhetligt beteckningssystem bör den principen uppställas att systemet skall på ett smidigt sätt tillåta bearbetning av fastighetsregistrets data med moderna tekniska hjälpmedel. Beteckningarna bör därför lämpligen kunna uttryckas numeriskt. Vidare bör beteckningen vara lokaliserande inte blott för fackmannen utan även eljest. Därigenom underlättas i betydande grad olika, särskilt lokala organs och enskildas handhavande av fastigheter och därtill knutna uppgifter. Detta torde innebära att i beteckningen bör ingå ett namn med anknytning till en av folk i allmänhet känd traktindelning. Detta namn bör dessutom inte vara långt eller tungt.
    I fråga om den närmare utformningen av registerområdets indelning i trakter må följande anföras.
    För städernas del synes den indelning i stadsdelar som nästan överallt förekommer utgöra en utmärkt traktindelning till grund för fastighetsbeteckningarna. Där stadsdelsindelning ej finns inom stadsregisterområde, måste en sådan indelning åstadkommas, varvid olika faktorer torde få påverka indelningen, t. ex. bebyggelsegeografiska synpunkter, indelningen i valdistrikt etc. Trakterna bör med hänsyn till önskemålet om en tämligen stabil traktindelning inte göras för små.
    På landsbygden är den traktindelning som nu används, indelningar i byar och hemman, så generell att det inte kan komma i fråga att nu överge den. Om så skedde skulle landets samtliga jordregisterfastigheter få ges nya beteckningar. Dessutom skulle anledning saknas till en så drastisk åtgärd, eftersom by- och hemmansnamnen i allmänhet är väl kända och därmed lokaliserande. Som huvudregel bör alltså gälla att denna traktindelning behålls. Därvid bör emellertid de nuvarande beteckningarna överses så att onödiga dubbelnamn och eljest omständliga namn rensas ut eller justeras.
    Emellertid är indelningen i byar och hemman inte alltid lämplig. I vissa fall ger den knappast besked om läget och i andra kan den vara direkt missvisande. Så kan vara fallet t. ex. när nya tätorter uppkommit med namn som inte bygger på den gamla kamerala indelningen i jordeboken.
    En fastighets registerbeteckning bör, liksom hittills i allmänhet är fallet, bestå av förutom namnet ett registernummer.
    Kvarteren har ibland åsatts nummer. Detta nummer torde om möjligt böra utnyttjas i registerbeteckningen. En nuvarande tomts blivande regis-

 

ternummer torde på grund härav böra bli kvarterets nummer åtföljt av tomtens nuvarande nummer.
    Ett motsvarande beteckningssystem för de nuvarande stadsägorna kommer att innebära en fullständig beteckningsförändring. Att de nuvarande stadsägornas beteckningar skall innehålla stadsdelsnamnet har ovan uttalats.
    Den primärkommunala indelningen har sådan genomgripande betydelse att den framtida fastighetsregistreringen bör anslutas till denna indelning så att ett registerområde inte annat än temporärt kan omfatta mark i skilda kommuner. Gränserna mellan kommuner blir därför utslagsgivande för indelningen i registerområden. Detta utgör också ett skäl för att indelningen i kommuner och registerområden bör så fullständigt sammanfalla att en kommun i princip skall omfatta endast ett registerområde.

 

Tekniskt system
De nuvarande fastighetsregisterformerna lämnar informationer i form av såväl skriven redovisning som redovisning på karta. Ursprungligen ingick inte någon kartredovisning i jordregistersystemet. Framställningen av ekonomiska kartan och erfarenheterna från kombinationen av skrivet register och kartverk på stadsregistersidan samt från särskilda sammanställningskartor i anslutning till jordregistret föranledde dock att kartredovisning år 1957 föreskrevs även för jordregistersidan.
    De goda erfarenheterna hängde uppenbarligen samman med det utmärkta sätt på vilket de båda redovisningsformerna kompletterar varandra, när det som i förevarande fall är fråga om redovisning av information om markområden och företeelser knutna till markområden.
    Vid en reform av fastighetsregistret synes en omläggning till nytt systemekonomiskt och praktiskt otänkbar med enbart manuella metoder. Moderna tekniska hjälpmedel måste komma till användning. En registerreform synes sålunda med rimliga arbetsinsatser och kostnader inte kunna ske utan övergång till ett ADB-system. Utredningens förslag till ett efter förhållandena och utvecklingen anpassningsbart register är inte heller möjligt att genomföra utan utnyttjande av avancerade tekniska hjälpmedel.
    Utredningen har vidare visat att vinsterna av en övergång till nytt registersystem grundat på ADB är väsentliga. Detta gäller redan vid arbetet med själva registerföringen. De verkligt stora fördelarna erhålls emellertid vid registrets användning.
    På grund härav föreslog fastighetsregisterutredningen att reformen av de nuvarande fastighetsregistren skall innefatta en övergång till nytt fastighetsregistersystem grundat på ADB. Utredningen presenterade vissa kostnadsberäkningar och anlade vissa synpunkter på frågan huruvida ett nytt register borde betjänas av en enda central datamaskin eller bygga på användning av de s. k. länsanläggningarna.

 

Lägesredovisning genom användning av koordinatmetoden
De brister som vidlåder nuvarande dataredovisning gäller som framhållits inledningsvis bl. a. den omständigheten att läget för skilda företeelser i allmänhet redovisas endast per administrativ eller liknande enhet. Behov föreligger av en redovisning som är oberoende av administrativ indelning och som med acceptabel noggrannhet anvisar läget för data som direkt eller indirekt är markbundna. Denna lägesredovisning bör dessutom vara så

 

anordnad att en sammanställning på ett enkelt sätt kan ske av önskade uppgifter för valfritt område.
    Fastighetsregisterutredningen har efter en ingående utredning av dessa problem funnit att en generell lägesredovisning av fastigheter genom angivande av koordinater för representativa punkter inom fastigheterna kan ske och att en sådan redovisning, som enkelt kan ajourhållas, tillgodoser det huvudsakliga behovet av lägesredovisning.
    Av särskilt intresse är att en koordinatsättning av fastigheterna innebär en indirekt lägesbestämning av andra objekt utan egentliga ytterligare manuella insatser. Detta sammanhänger med att fastighetsindelningen utgör underlag för folkbokförings- och uppbördsväsendets redovisning samt för fastighetsböckerna. Vidare insamlas data för folk-, bostads- och jordbruksräkningarna med referens till fastighet och övervägs en sådan referens för det företagsregister som är under upprättande vid statistiska centralbyrån.

    Genom ADB-mässig samkörning med ett koordinat försett fastighetsregister skulle alla data i de nyss nämnda registren m. m. kunna lägesbestämmas. En koordinatregistrering av fastigheterna ger alltså i princip den önskade lägesredovisningen för de data som kanske är mest betydelsefulla för samhällsbyggandet utan att några nya rutiner behöver tillskapas och utan några oöverstigliga kostnader. Därmed är inte sagt att alla behov täcks, men det är uppenbart att koordinatregistreringen av fastigheter är ett väsentligt steg på vägen mot en ideallösning.
    En viktig fråga är givetvis vilken eller vilka punkter som skall koordinatbestämmas inom de områden som fastigheterna utgör. När man söker efter svaret på denna fråga får man försöka bedöma vilka objekt som direkt eller indirekt kommer att lägesanges, hur koordinatuppgifterna kommer att användas, samt därefter — med hänsyn till kostnaderna — söka begränsa antalet punkter utan att för den skull i någon avgörande utsträckning begränsa användningsmöjligheterna. Kunde man utgå ifrån att de intressanta objekten är jämnt fördelade inom fastigheten och att de borde tillmätas samma vikt, skulle en ytmässigt central punkt inom området alltid vara lämplig. I vissa fall bör man emellertid i stället bestämma vad som kan kallas en intressecentral punkt, dvs. en punkt dit intresset kan väntas bli koncentrerat vid användning av koordinatmetoden. Som exempel kan anföras att en sådan centralpunkt bör väljas inom landområdet om ett fastighetsområde innehåller både land- och vattenområde. En sådan punkt kan sägas representera ytan som sådan och alla objekt inom fastighetens område på bästa sätt. Utredningen har emellertid med hänsyn till det stora intresse som måste tillmätas befolkningens och företagens läge ansett det riktigt att ta ut särskilda koordinater för bebyggelsen. Därmed blir det möjligt att bättre lokalisera inte bara befolknings- och företagsdata utan även data ombyggnaderna som sådana.
    Flertalet fastigheter består av endast ett område. Så är fallet med ca 85 % av fastigheterna. Utredningen har för fler områdesfastigheterna i princip föreslagit att koordinater skall tas ut för varje på kartunderlaget avgränsat område, däri inbegripet även samfällighetsområden.
    För att begränsa koordinatsättningsarbetet har i princip bebyggelsepunkten ansetts acceptabel också som centralpunkt eller ibland omvänt centralpunkten som bebyggelsepunkt om avståndet emellan dem bedömts vara mindre än 100 m i glesbygd och mindre än 20 m i tätort. För små fastig-

 

heter t. ex. de flesta bostadsfastigheter innebär detta att endast en punktkoordinatbestäms.
    Det nyss anförda berör frågan om noggrannheten vid redovisningen av koordinaterna. Den sammanhänger naturligtvis med det tillgängliga kartunderlagets noggrannhet. I första hand kommer fastighetskartan i fråga inom nuvarande jordregisterområden och registerkarta och primärkartor inom nuvarande stadsregisterområden. Det är i stort möjligt att redovisa koordinaterna med enheten 10 m inom områden där fastighetskartan skall ligga till grund för koordinatuttagningen och med enheten m där de andra kartorna skall användas.
    Med kännedom om antalet fastigheter i landet och med ledning av en ganska omfattande försöksverksamhet med koordinatregistrering har man kunnat beräkna antalet koordinatpunkter till ca 4 miljoner i hela riket. Att utföra koordinatbestämningen för alla dessa är ett stort arbete och i samband med försöksverksamheten har därför utvecklats en »tryck-på-knappen-apparat» för koordinatläsningen. Med den har koordinatbestämningen— inklusive beredning av kartor och annat förberedelsearbete — kunnat bedrivas med en hastighet av 100—150 punkter i timmen. Slutresultatet är ett hålkort med förutom koordinatuppgifter och fastighetsbeteckning en serie andra informationer som samtidigt hämtas från kartan.
    Några av de användningsområden som kan tänkas för koordinatmetoden är följande 1) regional lokaliseringsplanering 2) byggnadslångivning 3) bebyggelseplanering 4) utredningar angående jord- och skogsbrukets strukturförhållanden 5) större fastighetsbildnings- och vägförrättningar 6) tätortsavgränsning 7) väg- och trafikplanering 8) utrymnings- och inkvarteringsplanering 9) marknadsundersökningar 10) befolkningsprognoser 11) militär planering.
    Praktiskt kommer användningen av koordinatmetoden att innebära dels integrering av olika register med fastighetsbeteckning, personnummer och kanske företagsnummer som integrationsnycklar, dels datamaskinkörningar efter program t. ex. för sortering av data till valfritt avgränsade områden. Ett specialfall är framställning av s. k. rutkartor. (Flera exempel på sådana kartor finns i fastighetsregisterutredningens PM Stencil Ju 1967:2). Enligt andra program kan datamaskinen bestämma områden som uppfyller vissa villkor t. ex. att ha en viss befolkningstäthet. Ett specialfall av detta är tätortsavgränsning. En tredje programgrupp kan användas för kartering av trafikflöden, och en fjärde kan användas för att belysa effekten i vissa avseenden av alternativa lokaliseringar av serviceanläggningar o. d. En femte programtyp uppsöker det optimala läget för en anläggning inom ett givet område. Utan anspråk på fullständighet kan slutligen några mycket enkla exempel på användning av metoden anges, nämligen upprättande av fastighets- och fastighetsägareförteckningar i samband med upprättande av olika planer och vid förrättningar av skilda slag samt det ibland mycket tidsödande problemet att hitta en fastighet och dess områden på karta.

 

Statsmakternas beslut
Remisskritiken över fastighetsregisterutredningens betänkande blev mycket positiv. I årets statsverksproposition föreslog regeringen att reformen skulle genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag och valde i maskinfrågan alternativet med en central datamaskinanläggning (statsverksprop., justitiedepartementets huvudtitel, anslag A 12). Reformen bör enligt propositionen genomföras snabbt.
    Riksdagen beslutade enligt propositionen (statsutskottets utlåtande nr 2 och tredje lagutskottets utlåtande nr 5). I tredje lagutskottets utlåtande betonades vikten av en snabb reform och underströks betydelsen av försiktighet vid namnändringar.
    Statsmakternas beslut innebär
    att ett nytt enhetligt fastighetsregister skall byggas upp för hela landet
    att ADB skall komma till användning både vid övergången till nytt system och i den framtida driften
    att ett enhetligt beteckningssystem skall införas
    att kommunen skall vara registerområde och
    att fastigheterna skall i fastighetsregistret lägesredovisas enligt koordinatmetoden.
    Kungl. Maj:t har den 28 maj 1968 utfärdat kungörelse (nr 379) om uppläggande av nytt fastighetsregister, m. m., i det följande benämnd registeruppläggningskungörelsen. Den trädde i kraft den 1 juli och innehåller bl. a. följande.
    Vid uppläggande av nytt fastighetsregister skall sockenindelningen slopas och i stället skall kommun vara registerområde. I enstaka fall kan dock registerområde komma att bestå av flera kommuner eller del av kommun. Denna möjlighet torde framför allt komma att utnyttjas när en tätortskommun och angränsande landskommun har samma namn och ingår i samma kommunblock, dvs. övergångsvis.
    Inom registerområde skall fastighets beteckning bestå av ett namn (traktnamn) och ett registernummer. Detta nummer byggs upp av två siffergrupper, ett blocknummer och ett enhetsnummer, åtskilda genom kolon (t. ex. Aspa 2:5). Blocknumret får liksom enhetsnumret bestå av högst tre siffror. Traktnamnet får omfatta högst 20 bokstäver. Om namnet består av två eller flera ord, skall även mellanrummet mellan orden räknas. Det totala antalet teckenpositioner får alltså vara högst 20.
    Samfällighet skall redovisas särskilt och åsättas egen beteckning enligt samma principer som gäller för de primära registerenheterna, fastigheterna. Registernumret skall bestå av ett s — i stället för blocknummer — och ett enhetsnummer (t. ex. Aspa s: 47). Om det rör sig om samfällt fiske, som inte är förenat med rätten till vattenområdet, skall i beteckningen på det samfällda fisket ingå bokstäverna fs i stället för s.
    Den nya nomenklaturen (registerområde, traktnamn, blocknummer och enhetsnummer) skall införas omedelbart. Detta innebär att socken är registerområde t. v. (sockenindelning finns också i stad om jordregister alltjämt förs). Vidare blir jordregisternamnet (dvs. namnet i uppläggets överskrift) traktnamn. Hemmansnumret (och därmed jämställt nummer) blir blocknummer och sifferexponenten blir enhetsnummer. I jordregisterbanden får registernumret skrivas som förut, dvs. enhetsnumret skrivs som exponent. I alla andra sammanhang, t. ex. på Hb-lappar, på kartor, i för-

 

rättningshandlingar, fastighetsböcker och andra handlingar skall registernumret tecknas med kolon.
    I den nämnda kungörelsen regleras inte huruvida länsnamnet skall som nu ingå i fastighets registerbeteckning. Fastighetsregisterutredningens avsikt är att beteckningen skall bestå av enbart kommunnamnet jämte traktnamn och registernummer. Detta förutsätter att kommunnamnen är unika för hela riket. Så är inte fallet idag. Utredningen har hos Kungl. Maj:t föreslagit att sex kommuner skall byta namn. Kungl. Maj:t har uppdragit åt kammarkollegiet att utreda saken och ett förslag har varit på remiss hos berörda kommuner.¹
    Fastighetsbeteckningarna i jordregistret måste som förut nämnts bytas i viss utsträckning. Skälen härtill är flera. Genom att sockenindelningen slopas kommer t. ex. registerområdet ofta att innefatta flera fastigheter med samma beteckning. Vidare är jordregisternamnen inte alltid lämpliga som traktnamn (t. ex. inte allmänt kända eller onödigt omständliga ellerför långa). Nuvarande tomtbeteckningar stämmer vidare inte alls med kungörelsen. Alla dessa beteckningsändringar kommer i allmänhet att ske i samband med övergången till nytt fastighetsregister. Beteckningsbytena måste dock förberedas i god tid (åren 1968 och 1969). I andra fall kan det visa sig lämpligt att genomföra beteckningsbytena redan före övergången. En sådan åtgärd kallas beteckningsrevision. I stadsregistret måste alla beteckningar ändras, både på stadsägor, tomter och samfälligheter (bihang B). Vid uppläggande av stadsregister skall det nya systemet tillämpas från början.
    Vid fortsatt förande av nuvarande register skall nybildad fastighet hänföras till redan befintligt block, om ej annan redovisning är lämpligare (10 § andra stycket). Detta innebär ett principiellt annat system än enligt hittills gällande bestämmelser. Man skall i fortsättningen i regel inte tillskapa nya block utan registrera ny fastighet inom befintligt block. Men man har samtidigt fått frihet att registrera fastighet i block som är lämpligt med hänsyn till belägenhet m. m.
    Nytt block får tillskapas om detta är lämpligare än att hänföra fastighet till befintligt block. Så kan ibland vara fallet t. ex. vid sammanläggning av fastigheter från skilda block, om nybildad fastighet har stor omfattning och är belägen utan anslutning till lämpligt block eller skall användas för exploateringsändamål m. m. Som allmän princip bör gälla att stor restriktivitet måste iakttagas om antalet block inom en trakt är stort. Är antalet block obetydligt kan nya block tillskapas något friare.

 

Reformens organisation
I konselj den 28 juni 1968 meddelade Kungl. Maj:t beslut om organiserandet av fastighetsregisterreformen. Enligt detta beslut ankommer reformen delvis på lantmäteristyrelsen (bl. a. tillämpningen av registeruppläggningskungörelsen), delvis på en nyinrättad myndighet, kallad centralnämnden för fastighetsdata (CFD) och tillhörande justitiedepartementet. För ändamålet tillskapades en ny tillfällig utvecklingsenhet inom lantmäteristyrelsen (vilken skulle ha vissa även andra utvecklingsuppgifter än fastighetsregisterreformen) med en teknisk direktör som chef. Denne är dessutom

 

¹ De båda Tärnakommunerna tycks vilja avgöra frågan dem emellan genom dragkamp, se tidningspressen för den 22 juli i år. 

ordförande och chef i CFD. Vice ordförande är expeditionschefen i justitiedepartementet. Nämnden består i övrigt av representanter för jordbruks- och inrikesdepartementen samt statskontoret och lantmäteristyrelsen. Experter har förordnats representerande organ såsom statistiska centralbyrån och centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden. CFD håller nu på att byggas upp.

 

Det fortsatta reformarbetet
Ett omfattande systemarbete pågår f. n. Arbetet drivs efter flera huvudlinjer. Dessa kan i korthet sammanfattas under begreppen beteckningsreform, koordinatuttagning, överföring av registerböckernas innehåll till datamaskinminnen och slutligen analys och konstruktion av ett driftsystem, i vilket de nämnda åtgärderna samordnas till en rationell och ekonomiskt fungerande enhet.
    Ordningsföljden i denna förteckning över huvudlinjerna i arbetet ger en antydan om den tidsmässiga indelningen av reformarbetet. Sålunda har förberedelserna för beteckningsreform och koordinatuttagning redan förts ett gott stycke på väg, dels därför att koordinaterna i viss utsträckning kan börja användas redan innan övrigt registerinnehåll finns maskinellt tillgängligt, dels för att beteckningarna är den grundsten på vilken hela registersystemet bygger och därtill utgör förbindelselänken till andra register.
    Överföringsmetoderna är i viss mån beroende på den tekniska uppbyggnaden av driftsystemet. Komplexiteten i detta och de stora datavolymerna gör det nödvändigt med försöksverksamhet för att nå en ekonomiskt försvarbar lösning. Försök har redan utförts med bl. a. stansning, och under 1969 påbörjas en serie försök med en datamaskin i direkt kontakt med registerpersonalen via s. k. terminaler, dvs. bildskärmar och elektriska skrivmaskiner av speciella typer. Avsikten med dessa försök är bl. a. att få praktisk erfarenhet av hur ett papperslöst register kan fungera och om kostnaderna täcks av de väntade vinsterna i tid, effektivitet och flexibilitet.

Helmer Wallner