Om traumatiska neuroser
F. d. justitierådet Halvar Lech har i SvJT 1968 s. 433 tagit upp några skadeståndsfrågor, bl. a. ersättning för inkomstbortfall vid traumatiska neuroser.
    Det är tacknämligt att tankemöda ägnas denna fråga, som har intresse ej bara för juristen och medicinaren. Då även de allmänna aspekterna är intressanta vill jag kommentera ett par av de begrepp, som Lech behandlat.
    Begreppet (traumatisk?) neuros definierar Lech som något, som framkallas av en kroppsskada. Är ett sådant definitionssätt med kontrastering mot ett tänkt friskhetsideal en effekt av vår tendens att uppfatta effektivitet, tillfredsställelse, frihet från konflikt o. s. v. som det enda friska och naturliga här i världen? I själva verket innebär ju livet att leva med konflikter och handicap, och en seg inre problematik är inbakad i varje allvarligt mänskligt problem eller neurotiskt symtom, och livet självt används ej sällan som försök till lösning av denna problematik.
    Jag anser vidare att de traumatiska neuroserna löper risk att bli alltför ensidigt och ytligt bedömda om de hänförs till blott något enstaka moment t. ex. det traumatiska eller det ekonomiska. Med detta menar jag givetvis ej att dessa neuroser generellt skall förvägras ersättning.
    Att den tyska judikaturen bestämt hållit fast vid att på detta område tillämpa det traditionella juridiska orsaksbegreppet innebär väl inget annat än att den anser sin ställning så stark att den överväger att låta sina normeringar giltigförklaras över ett bredare fält. Då den springande punkten för kausalitetsavgörandet synes vara ». . . in adäquater Weise durch den Unfall verursacht . . .» måste man sluta sig till att det är den tyska judikaturen eller av denna valda experter, som avgör frågan adekvat eller ej. I själva verket är måttstocken adekvat högst inadekvat då det gäller en rad symtom inom den psykiska sfären, såvida ej mycket allvarliga försök görs att studera den multifaktoriella bakgrunden till mänskligt beteende och känsloliv. Bl. a. måste de mekanismer studeras, som reglerar medvetenhet och de växlande grader av partiell medvetenhet, som ej sällan iakttas om opportuna moment, t. ex. ekonomiska, aktualiseras.
    Trots att Lech också själv befarar att den rekommenderade handläggningen kan omöjliggöra läkning och rehabilitering, enär bakgrundsstudierna är så svåra att utföra, anser han riktpunkten för bedömningen vara av otvivelaktigt intresse. Är inte detta numera mest historiskt intressant? Ett tanke- och rättssystem, som bygger på sådana verklighetsfrämmande begrepp som konflikt- och neurosfrihet och på att fullständiga analyser av neurotiska konflikter kan göras i det enskilda rättsfallet, måste medföra de

 

största risker för sig självt att ovetande bli indraget i neurotiskt konfliktspel.
    Jag tror att en lösning ur detta dilemma är att inse att neurosen och konflikten finns inom människan redan före traumat men att detta någon gång kan bli en point i ett allmänt lösningsförsök liksom att den sfär vari det ekonomiska momentet ingår hos somliga människor är mer framträdande än hos andra. Detta senare behöver ej ses som någon »svaghet i personlighetsstrukturen». Vanligen blir just samma personlighetskonstellation till en »styrka» här i världen och det är också ofta påfallande med vilken »styrka» den traumatiska neurosen förmår hävda sin sak och sin »svaghet».
    Till sist några ord om frekvenser. Det är icke så att traumatiska neuroser är vanliga. Även om de kan synas vanliga för juristen, måste man minnas att i vårt land det sannolikt ej uppstår fler svåra fall än några 10-tal årligen i en olycksfallsdrabbad skara om minst 100 000. Vidare är de traumatiska neuroser som ej är »i god tro . . .» d. v. s. aggravanter, simulanter etc. synnerligen fåtaliga, om de över huvud taget existerar i den mening som Lech avser. Jag vill här ånyo peka på problemet med de växlande graderna av partiell medvetenhet. De angivna frekvenserna anser jag väl förenliga med det sätt att uppfatta problematiken på, som ovan beskrives. Ett annat stöd härför är det av Lech bekräftade fenomenet att den traumatiska neurosen vanligen »uppstått» efter lättare kroppsskador.

Bengt Naumann