Bör försäkringsavtalsrätten reformeras? Uppsatser utgivna med anledning av Allmänna Brands 125-årsjubileum 1968. Sölvesborg 1968. Försäkringsbolaget Allmänna Brand, Jönköping. 180 s. Kr. 5,00.
»Var annan svensk är försäkrad i vårt bolag . . . Vi gör upp en skada i minuten . . .» Två slagord ur dagens försäkringsreklam, som får oss att inse vad försäkring betyder i vår dagliga tillvaro. De ger också besked om försäkringens segertåg under årtiondena efter andra världskriget. Idag är försäkringsbrevet — försäkringsavtalet — det vanligaste avtalet näst efter kontantköpet.
Har försäkringsrätten följt med i den utvecklingen? Försäkringsbolaget Allmänna Brand har ställt frågan under debatt i sin skrift Bör försäkringsavtalsrätten reformeras? Glädjande nog har det anrika försäkringsbolaget stått emot frestelsen att i en festskrift redovisa vad som uträttats. I stället har man gripit sig an den mer positiva uppgiften att låta ett antal välkända försäkringsjurister, med professor Jan Hellner som »ansvarig utgivare», belysa försäkringsrättens allmänna läge. Låt det genast bli sagt att bolaget gjorde ett lyckokast vad både ämne och författare angår. Att få försäkringsrätten i takt med tiden är en väsentlig uppgift, långt viktigare än vad försäkringsmännen och deras kunder, försäkringstagarna, tänker på i den dagliga kontakten, när tusentals försäkringar blir tecknade.
Försäkringsavtalslagen och utvecklingen
För något mer än fyrtio år sedan, efter nära tio års förarbete, fick försäkringsvärlden sin egen avtalslag, lagen om försäkringsavtal av år 1927, i text allmänt förkortad till FAL. Hur har lagen stått sig under sista kvartsseklets rivande utveckling och motsvarar lagen de anspråk, man bör ställa på en avtalslag idag? Den principiella frågan belyser professor Hellner ur svensk,nordisk och europeisk synpunkt i en uppsats om knappa tio sidor, fyllda med vägande argument, som har en stark förankring i praktisk försäkringsverksamhet. Resultatet blir att vi nu behöver byta ut den gamla lagen — som mest tog sikte på de »sjuka» försäkringsfallen — mot en ny lag med blickpunkten på de »friska» fallen. Den moraliska risken, som ansågs motivera stränga sanktioner vid överträdelse från försäkringstagarens sida, har tidigare betydligt överdrivits. Det är helt i linje med försäkringsjuristens erfarenhet från dagligt arbete, att reglerna om överträdelse av biförpliktelser och en del andra regler bör »avdramatiseras», som professor Hellner föreslår. Det har skett att försäkringsbolagen vid ett par tillfällen på visst sätt påtvingat försäkringstagaren en ny försäkring eller ensidigt ändrat försäkringsbrevet genom att införa obligatorisk självrisk. Även om åtgärden syftat till att på ett praktiskt sätt få ett allmänt försäkringsbehov täckt kan, såsom professor Hellner framhåller, försäkringsjuristen inte blunda för det betänkliga i förfarandet ur principiell synpunkt. I en sammanfattning betonar professor Hellner att »betydelsen av lagstiftning om försäkringsavtal och av möjligheten att försäkringstagarens rätt gentemot försäkringsbolaget prövas
inför domstol, framstår som ringa i jämförelse med andra faktorer» såsom tillsynslagstiftningen och tillsynsmyndigheternas verksamhet. Även om en viss förskjutning ägt rum, ligger det nog en viss fara i att undervärdera avtalsrättens betydelse i praktisk försäkringsverksamhet. FAL har i viss mån varit normbildande och denna uppgift borde en modern avtalslag kunna fylla ännu bättre. Visst är det sant, som professor Hellner säger, att »konsumentorganisationers och konsumentskyddande myndigheters verksamhet» jämte »försäkringsbolagens konkurrens om försäkringstagarnas gunst» får söka bereda försäkringstagarna bästa möjliga skydd. Men trots allt detta kvarstår ändå lagregeln som den rättvisa avvägningen mellan försäkringsgivarens och försäkringstagarens intressen. En organisation kan lika lite här som eljest i samhällslivet ge den objektiva norm, som en riktig lagstiftning bör eftersträva. Det ojämna styrkeförhållandet mellan kontrahenterna i försäkringsavtalet är alltjämt en realitet. — Av det myckna som saknas i FAL är det väl främst den styvmoderliga behandlingen av ansvarsförsäkringen, som skapar besvärligheter i den praktiska skadebehandlingen. Den skadelidande har inte tillräckligt skydd vid ansvarsförsäkring. Och man instämmer gärna i professor Hellners förslag att trafikförsäkringen måste föras in i den nya lagen om försäkringsavtal. Författaren framhåller att FAL är omodern ävenur den synpunkten att lagen föga uppmärksammar sambandet mellan försäkring och skadestånd. — Försäkring är en »vara» som går över gränserna och försäkringsrätten i skilda länder borde harmoniseras. Genom sin ställning i ledningen för AIDA, försäkringsjuristernas internationella sammanslutning, har professor Hellner fått erfara hur svårt det är att ena företrädare för skilda rättssystem. Det föreliggande förslaget om en enhetlig försäkringsrätt — dominerat av fransk rätt — betecknas av förf. som delvis mildare delvis strängare mot försäkringstagaren än nu gällande skandinavisk rätt. Förslaget kan inte lämnas ur räkningen vid vårt eget reformarbete, men enligt professor Hellners åsikt bör enhetssträvandena på den europeiska fronten inte få fördröja vårt eget arbete på en reform inom försäkringsavtalsrätten.
Avtalsfrihet eller tvingande regler
Bör kontrahenterna ha frihet att bestämma villkoren i försäkringsbrevet — försäkringsavtalet? Spörsmålet är av central betydelse för försäkringsrätten. Preceptor Ulf Persson ger en utomordentlig analys av principfrågan i nära anknytning till 34 § i FAL. Även på försäkringens område måste i princip råda avtalsfrihet. Begränsning skall ske endast i den mån det verkligen behövs som skydd för försäkringstagaren. Vid FAL:s tillkomst utgick man från att de dispositiva reglerna i stor utsträckning skulle komma att vinna efterföljd i försäkringsvillkoren. Förf. anser att detta bekräftats av utvecklingen. Men ändå kan det sättas ifråga om inte avtalsfriheten bör i någon mån beskäras i vad gäller ansvarsbestämningen, den helt dominerande delen i avtalet. Mot bakgrunden av försäkringens sociala syfte kan enligt förf:s meningen farebegränsningsregel i något särskilt avseende få ett tvingande moment. Förf. påtalar i detta sammanhang »försäkringsbolagens ibland något tvivelaktiga metod att förse sig med stränga villkor, som därest så befinnes lämpligt frånfalles genom kulans». Denna tendens är likväl desto bättre på väg att försvinna. Efter en mycket givande jämförelse mellan 34 § FAL och 8 § skuldebrevslagen beträffande varderas tillämplighetsområde förklarar förf.att 34 § måste anses »analogiskt tillämplig också då en villkorsbestämmelse
avser något som ej reglerats i FAL». Det framhålles också att efter 1961 års ändringar i lagen om försäkringsrörelse har det blivit helt klart att skälighetsprincipen avser även granskning av försäkringsvillkor och undersökningar om skaderegleringspraxis. Men oberoende av detta finns alltjämt behov av ett stadgande av samma typ som 34 § FAL. I de avslutande anmärkningarna föreslår förf. en huvudregel om ersättningsskyldighet för försäkringsgivaren, till vilken regel skulle kopplas ett mindre antal erforderliga tilläggs- och undantagsregler, eventuellt också en skönsregel. Förf. anser att de i uppsatsen framförda synpunkterna även kan motivera ett införande, särskilt i lågpremieförsäkringarna, av någon form av allriskförsäkring. Till sist finner förf. det angeläget att ställa spörsmålet, om icke hela handläggnings- och beslutsförfarandet i försäkringsavtalsrättsliga frågor är moget för en ingående granskning. Även om den praktiskt verksamme försäkringsjuristen ställer sig tveksam till en del av förf:s teser, är man synnerligen tacksam för att en företrädare för rättsvetenskapen velat belysa de stora principfrågorna på ett nytt sätt och därmed öppnat en fruktbringande debatt som underlag för en moderniserad försäkringsrätt.
Försäkringstagarens biförpliktelser
FAL:s regler om biförpliktelser bör tagas upp till revision. Reglerna är föråldrade och måste föras up to date. Det är den slutsats professor Stig Jørgensen når fram till i sin inträngande granskning av bestämmelserna om försäkringstagarens plikter. Visst går förf. hårt fram i sin kritik av det bestående, men han ger likväl goda skäl för sina reformkrav. Förf. anser att försäkringsbolagen i framtiden bör utge full ersättning i alla de fall då försäkringstagaren icke har handlat uppsåtligt eller gjort sig skyldig till grov oaktsamhet. Det betyder bland annat att även skador som försäkringstagarenorsakar under självförvållat rus skall ersättas om man ej kan fastställa grov vårdslöshet, att den danska lagens möjlighet att nedsätta brandskadeersättningen med 5 procent vid enkelt vållande skulle slopas samt att 19 § i FAL göres tvingande så att försäkringen alltid lämnar ersättning för skada, vållad av barn eller sinnessjuka och med dem jämställda. Enligt min uppfattning borde dessa ändringar så mycket hellre kunna ske som det utvidgade ansvaret i dessa fall är utan praktisk betydelse för premiesättningen. På samma sätt vill förf. ersätta pro rata regler i 6 § 1 och 2 st. och kausalitetsregeln i 51 § med en allmän »skönsregel». Bestämmelserna om fareökningborde enligt förf. helst upphävas, men de kunde alternativt ersättas med en regel om fri skälighetsprövning. Förslagen har som allmän motivering att försäkringsväsendets större ekonomiska bärkraft, större erfarenhetsmaterial och maskinmässiga kapacitet, inbegripet den moderna databehandlingen, medför att det enskilda försäkringsbolaget varken har ett väsentligt behov aveller möjlighet att ta hänsyn till försäkringstagarens individuella förhållanden. För biförpliktelsernas del borde det därför nu övervägas en förskjutning från en subjektiv mot en objektiv orientering. Kanske professor Jørgensens förslag förefaller mindre revolutionerande från dansk synpunkt, eftersom man där tillämpat skönsregeln i 25 § danska FAL utan större vanskligheter i rättspraxis. Som min egen åsikt vill jag gärna deklarera, att skadefallen företer så många variationer att stela regler inte så sällan leder till mindre tilltalande resultat, medan en »skönsregel» ger möjligheter att beakta de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet. I varje fall skulle en utveck
ling efter förf:s riktlinjer ofta leda till ett rättvisare resultat. Professor Jørgensen har på grundval av sin intressanta analys visat vägen till en möjlig modernisering av försäkringsavtalet beträffande biförpliktelser och försäkringsgivarens ansvar jämlikt 18 och 19 §§ FAL. Det är nödvändigt att tänka om och anlägga en ny frisk syn på problemen utifrån professor Jørgensens radikala förslag.
Dröjsmål med premiebetalningen
Vilken påföljd bör en försummad eller försenad premiebetalning få för försäkringstagaren? Spörsmålet skärskådas av professor Bertil Bengtsson mot bakgrunden av såväl utländsk rätt som försäkringspraxis i de nordiska länderna med deras något olika bestämmelser. Enligt förf. bör man utgå från att FAL intar den ståndpunkten att frågan, om dröjsmål förekommit, i princip får bedömas objektivt utan hänsyn till om försäkringstagaren bär skuld till förseningen eller ej. Uttrycket »dröjsmål» skall enligt förf. bedömas efter omständigheterna — premiens storlek, försäkringstidens längd, betalningsvanor o. d. skall få inverka. De stränga bestämmelserna om ansvarsfrihet för försäkringsgivaren tillämpas numera med stor liberalitet mot försäkringstagarna. Om blott försäkringsgivaren har grundad anledning antaga, att försäkringstagaren förr eller senare skulle ha erlagt premien även om skadan inte inträffat, anses det allmänt hos försäkringsbolagen att skadan bör betalas. Utländsk rätt ger försäkringstagaren ett bättre skydd. Så t. ex. måste försäkringsgivaren i Frankrike vid dröjsmål med förnyelsepremien ge försäkringstagaren en frist på 20 dagar i rekommenderat brev. Schweiz har en liknande regel men med 14 dagars frist. Enligt ett utkast till gemensamma regler för EEC-staternas del gäller en frist på en månad efter anmaning och försäkringsskyddet upphör tidigast en månad efter det att anmaning utsänts. Mot denna bakgrund framför professor Bengtsson den åsikten, att reglerna i 14 § FAL är otillfredsställande och alltför stränga. Särskilt stadgandet om dröjsmål med förnyelsepremien ger den försäkrade ett bräckligtskydd. Förf. diskuterar flera alternativ till förbättring och synes slutligen stanna för att ifråga om förnyelsepremien förorda två meddelanden med viss minsta intervall, exempelvis 14 dagar, med skyldighet att ange den rättsföljd som ett ytterligare dröjsmål medför, samt att beträffande rätten till uppsägning förlänga tiden betydligt efter utländskt mönster och låta uppsägningen mista sin verkan om betalning sker under uppsägningstiden. Professor Bengtsson bygger sina förslag på en säker inblick i försäkringspraxis — redovisad av bolagen som svar på en rundfråga — och han har genom redogörelsen för utländsk rätt ställt in frågan i ett större sammanhang. En ändring av lagtexten efter professor Bengtssons riktlinjer är en av de angelägnaste reformerna i FAL — så angelägen att den helst borde ske utan att avvakta den nya lagstiftningen på andra punkter. Det är en stor vinning att uppsatsen aktualiserat behovet av en snabb ändring av stadgandena om påföljd vid försummad premiebetalning.
Värdeersättning
Ger reglerna i FAL om beräkning av ersättning för skada på försäkrad egendom idag den ledning som de vid lagens tillkomst år 1927 var avsedda att ge och måhända också gav? Det är direktör jur. kand. Ebbe Jacobsson som ställer frågan i sin uppsats kring FAL:s värderingsregler. Efter en övertygan-
de motivering, späckad med praktiska fall, blir förf:s svar att de nuvarande värderingsreglerna i 37 och 39 §§ FAL måste snarast omarbetas. En ändring enbart av försäkringsvillkoren är icke nog. Ty på detta område måste villkorsbestämmelserna ha sin direkta motsvarighet i lagreglerna. »Om lagen säger ett och försäkringsvillkoren ett annat uppstår lätt svårigheter». De önskvärda ändringarna sammanfattar direktör Jacobsson i satsen: »Genom skadeförsäkring skall försäkringstagaren kunna få det ekonomiska skydd han rimligen behöver och vill betala premie för». Uppsatsen är ett nytt prov på förf:s eminenta förmåga att ur sin erfarenhet från praktiskt arbete vaska fram guldkorn, som betyder så mycket vid en modernisering av försäkringsrätten.
Försäkring av tredje mans intresse
Varför vill man kunna försäkra tredje mans intresse och hur skall reglerna då utformas i avtalslagen? Hela detta ur praktisk synpunkt mycket viktiga frågekomplex har preceptor Göran Almgren behandlat i sin uppsats med många nya synpunkter och förslag. Genom att det lämnas möjlighet att försäkra tredje mans intresse slipper denne själv ifrån att teckna försäkring och dubbelförsäkring undvikes. En regel om automatisk försäkring av tredje mans intresse är enligt förf. av betydelse vid sådana typsituationer som ägareväxling, vid kreditgivning mot realsäkerhet och när innehavare tecknar försäkring på annans egendom. Det kommer även in ett allmänt intresse, nämligen omsättningslivets behov av att en av ägaren tecknad försäkring får gälla till förmån för kreditgivaren. Dessa skäl ligger till grund för 54 § FAL och förf. anser att grundprincipen är riktig och bör bibehållas. Men regeln behöver revideras i syfte att uppnå större klarhet och precision. Å ena sidan bör regeln omfatta endast sådana fall, i vilka — typiskt sett — ett praktiskt behov av automatisk försäkring av tredje mans intresse gör sig gällande. Å andra sidan bör gränsen mellan skyddade och icke skyddade tredje män dragas på sådant sätt att man i möjligaste mån undviker tveksamma gränsfall, som kan ge upphov till tvister och svårigheter vid skaderegleringen. Förf.förordar närmast en uppräkningsmetod liknande den som kommit till användning i den finska lagen. När det sedan gäller företrädesrätten till försäkringsersättningen mellan två eller flera konkurrerande personer, anser förf. att det inte är möjligt att lösa mångfalden av olika konkurrenssituationer genom en enda enhetlig regel. Särskilda för varje rättsinstitut avpassade regler bör i stället infogas i lagstiftningen rörande de olika rättsinstituten såsom skett ifråga om fastighets- och företagsinteckning. Ett intressant förslag gäller införande i FAL av en regel om automatisk övergång av premiebetalningsskyldigheten vid överlåtelse av den försäkrade egendomen. För närvarande råder avtalsfrihet och tredje mannens intresse kan alltså uteslutas genom bestämmelse i försäkringsvillkoren. Men förf. vill med all rättsätta ifråga om det inte är nödvändigt att göra reglerna om kreditgivarens företrädesrätt tvingande för att stärka realkrediten. Här har endast kunnat beröras några få förslag till ändring av 54 § FAL. Det är av stort värde att ha tillgång till denna på nya synpunkter och förslag så rika uppsats, när revisionen av 54 § skall genomföras.
Sjöförsäkring
Bör FAL ändras på grundval av de erfarenheter som man vunnit under ar-
bete med Norsk Sjøforsikringsplan 1964 (Rederplanen) och Norsk Transportforsikringsplan 1967 (Vareplanen)? Professor Knut S. Selmer har ställt lagreglerna i belysning av standardvillkoren och kommit fram till att FAL på detta område spelar en mycket liten roll. Förf. anlägger många intressanta synpunkter på förhållandet mellan å ena sidan 39 § och 75 § 3 st. i FAL, och å andra sidan föreskriften beträffande taxerad polis i Rederplanen § 8. Det har satts ifråga om Rederplanens regel måhända kunde strida mot den tvingande 39 § FAL. Det säges också att FAL:s regler om medförsäkring av tredje mans intresse inte utan vidare kan begagnas i sjö- och annan transportförsäkring. Förf. hävdar att det saknas anledning att belasta lagstiftningen med de regler inom sjö- och annan transportförsäkring som parterna redan förhandlat sig fram till. Beträffande 34 § FAL gör förf. det uttalandet att en allmän regel för att kunna ingripa mot orimliga villkor är nödvändig på alla områden av försäkring. »Verdien av regelen kan ikke måles med det antall saker hvor den blir påberopt, og langt mindre med antallet ganger den er blitt anvendt». FAL:s tvingande regler kunde enligt förf:s mening utgå i vad gäller sjöförsäkring och annan transportförsäkring, men då anmäler sig genast frågan om lagstiftaren på annat sätt kan skapa garantier mot missbruk. Professor Selmers intressanta analys ger närmast det intrycket att FAL inte är särskilt väl ägnad att lösa spörsmålen inom sjö- och transportförsäkring — kontrahenterna har redan själva klarat av de flesta problemen genom Rederplanen och Vareplanen.
Olycksfallsförsäkring och skadestånd
Bör den skadade ha rätt att uppbära fullt skadestånd vid sidan om ersättning från sin olycksfallsförsäkring? Professor Jan Hellner behandlar frågan i en avslutande uppsats. Efter en genomgång av skäl för och emot en kumulation av skadestånd och försäkringsersättning konstaterar förf. att mycket talar för avräkning utan regressrätt, dock med möjligheter till lösningar som närmar sig kumulation i särskilda fall, där skadeståndet för närvarande äro tillräckligt. Som praktiskt verksam försäkringsjurist är man likväl böjd för att alltid tillåta kumulation av skadestånd och ersättningar från olycksfallsförsäkring, ty ett olycksfall medför ofta indirekta förluster, som inte blir ersatta genom skadeståndet. Därtill kommer att den skadade är helt oförstående till att det förhållandet att han själv betalt premier för en egen olycksfallsförsäkring skall komma den ersättningsskyldige till godo och minska detskadestånd, som skall utges. De fall, då den skadade verkligen gör en vinst på olycksfallet, är ytterst få i jämförelse med skadeportföljens hela material.
Slutord
Även för den som varit verksam som jurist hos ett försäkringsbolag under många år och dagligen tillämpat FAL är det överraskande att lagen i sitt nuvarande skick måste anses föråldrad på så många viktiga punkter. »Verkstadsblindheten» är en realitet också bland jurister. När FAL:s brister genom de sju författarnas uppsatser blivit så klart belysta, är det angeläget att arbetet på en förnyelse börjar alldeles omgående. Tillfället är just nu särskilt gynnsamt, eftersom de nordiska länderna för närvarande har tillgång till vetenskapsmän och praktiskt verksamma försäkringsjurister med grundlig inlevelse i problemen kring FAL. Arbetet bör bli en fascinerande uppgift för hela den unga vetenskapliga generationen i Norden precis som det var, när
förarbetena till FAL tog sin början för ungefär femtio år sedan. Kontakten med enhetssträvandena inom EEC beträffande försäkringsrätten kan väl bidraga till att vår nordiska lagstiftning får en god anknytning till den europeiska lagstiftningen om försäkring.
Allmänna Brands ledning måste lyckönskas till att genom boken ha tagit initiativ till en reformering av försäkringsavtalsrätten, en angelägen uppgift för försäkringsväsendet i Norden.
Knut Norström