Internationell juridik och våra universitet
Enligt universitetsstadgan är det universitetens uppgift att »på vetenskaplig grund bedriva forskning och utbildning». Lärare vid universitet skall enligt 68 § »följa vetenskapens framsteg i det eller de läroämnen, som tillhöra hans ämnesområde» och professorerna skall enligt 70 § bl. a. ombesörja undervisning samt »idka forskning i det ämne, som tjänsten omfattar». Undervisningens uppgift är att utbilda. Utbildningen skall ske »på vetenskaplig grund». Detta är endast möjligt om lärarna följer vetenskapens framsteg. Då vetenskaperna inte känner några nationsgränser måste lärarna följa de framsteg som görs runtom i världen. De skall också bedriva egen forskning. Ordet »forskning» har visserligen blivit föremål för inflation. Därmed förstås ibland helt enkelt utredningsarbete, d. v. s. systematisk sammanställning av kända fakta, ibland endast mer fördjupade studier inom något ämne. Men när professorerna åläggs att »idka forskning»
bör väl därmed åsyftas en skyldighet för dem att, så långt deras förmåga räcker, söka nå kännedom om nya fakta och nya sammanhang inom ämnesområdet. Att tillkännage vunna forskningsresultat torde höra till undervisningen som därför, liksom utbildningsresultaten, förmodas gradvis ändras och förbättras. Om forskningen sålunda är väsentlig för att hindra att universitetsundervisningen stagnerar och utbildningsresultaten blir därefter, måste resurser för forskning stå till förfogande, vilket inte endast är en fråga om kompetens och om tjänster och anslag utan också om tillgång till dokumentation och om kommunikationslinjer.
Ämnesområdena inom de juridiska fakulteterna är traditionellt bestämda i anslutning till den systematik, enligt vilken rättsordningen delas upp i offentlig rätt och privaträtt samt i underområden såsom statsrätt, processrätt, straffrätt, familjerätt, immaterialrätt, avtalsrätt etc., etc. Inom alla dessa juridiska ämnesområden — jag bortser tills vidare från folkrätt — sysslar de akademiska lärarna med svensk nationell rätt. De undervisar om t. ex. svensk familjerätt, de författar läroböcker och andra arbeten, där de utreder svenska familjerättsliga frågor och ibland publicerar egna forskningsresultat, och de bedriver forskning om denna familjerätt. Men ävenom studieföremålet sålunda i allmänhet är svensk nationell rätt har vid de juridiska fakulteterna uppmärksamhet ständigt ägnats rättsvetenskapen i andra länder. Man har sökt skaffa sig kännedom om innehållet i främmande nationell rätt och man har sökt följa de metoder för studiet av det »juridiska fenomenet», som utbildats utomlands, och det sätt varpå man där sökt lösa problem, bland annat problem av den typ som vi brukar beteckna som rättspolitiska eller rättstekniska.
När jag här talar om »internationell juridik» menar jag emellertid en annan företeelse än detta intresse för det som händer i utlandet och för utländska kollegers sätt att handskas med sina nationella juridiska frågor. Jag vill dra uppmärksamheten till de delvis om också inte helt nya arbetsproblem som uppstår för både undervisning, utbildning och forskning vid de juridiska fakulteterna genom att de nationella rättsordningarna i allt större omfattning tillförs material av internationell proveniens. Företeelsen är inte ny då det gäller t. ex. sjörätt eller immaterialrätt. Men båda dessa av internationellt samarbete delvis styrda rättsområden har vuxit i omfattning och betydelse; till sjörätten har kommit att fogas lufträtt och annan transporträtt där den internationella styrningen också är påtaglig. Inom övriga rättsområden har internationalismen hittills varit mindre påfallande, om man bortser från vissa delar av internationell privaträtt och från det nordiska lagstiftningssamarbetet. Men nu har förhållandena ändrats. Orsakerna är flera men en stor roll spelar de många mellanstatliga organisationerna inom vilka initiativ tas till konventioner som leder till att de nationella rättsordningarna tillförs regler av internationell proveniens, vilkas tolkningsdata inte är desamma som de vilka traditionellt anlitas inom ett enskilt land. Arbetsrätten, både den offentliga och den privata, härrör i stor omfattning från det mellanstatliga arbetet inom ILO. Europarådet och dess justitieministerkonferenser tar initiativ till nationell lagstiftning inom många områden, inklusive t. ex. straffrätten. IAEA och OECD har tagit initiativ på »atomrättens» område. Rom- och Haagsamarbetet har kommit att betyda inte bara att den internationella privaträtten (i blygsam omfattning) tillförts regler som är gemensamma för flera rättsord-
ningar utan även att uniform lagstiftning på centrala områden av privaträtten utarbetats eller övervägs.
Det börjar bli utomordentligt svårt att hålla samman och t. o. m. att få tillgång till det material av betydelse för studiet av den svenska nationella rättsordningen som härrör från internationella källor. Inom de juridiska fakulteternas organisation måste emellertid hänsyn tas till det förhållandet, att en internationell juridik håller på att växa fram. Ett minimum, kanske endast ett provisorium, är att fakulteterna förses med något slags serviceinrättning vad beträffar internationellt material. Biblioteken är tungt belastade med egna uppgifter. Det är inte heller närmast fråga om att samla och arkivera material men väl att upprätta fortlöpande, fullständiga och tillförlitliga register över relevant material och att vid behov anskaffa sådant som krävs för undervisning och forskning. Varje juridisk fakultet behöver i dag en »I-enhet» med dylika serviceuppgifter, en enhet som givetvis måste förestås av en kvalificerad person med t. ex. en universitetslektors ställning. Om, eller skall vi säga när, professurer i komparativ rätt tillkommit vid samtliga fakulteter syns det lämpligt att anknyta »I-enheten» i någon form till professuren i komparativ rätt.
Den »internationella juridik» jag nu har talat om är inte detsamma som internationell rätt. Detta ämnesområde har dock liknande problem, särskilt bristen på material i Sverige, t. o. m. grundläggande litteratur, källsamlingar o. dyl. Detta material växer snabbt till följd av verksamheten inom de många mellanstatliga, inte minst de ekonomiska, organisationerna, kodifikationsarbetet inom »International Law Commission», nya konventioner på nedrustningsområdet och mycket annat. »I-enheten» borde därför kunna stå till tjänst också för ämnet folkrätt. Vad undervisningen och examenskraven beträffar finns föga utrymme i tid för ett mer omfångsrikt studium av folkrätt för jur.kand.-examen. Däremot vore det önskvärt med mer omfattande specialistutbildning genom t. ex. licentiatstudier av dem som särskilt intresserar sig för folkrätten. Att så många redan nu skriver inom ämnet folkrätt för tillämpade studier vittnar om att ett sådant intresse finns. Ett behov av folkrättsspecialister borde också föreligga i det svenska samhället såväl inom den privata sektorn (näringslivets organisationer och en del företag) som inom den offentliga sektorn. Det finns goda skäl att anta, att departementens förhandlingsapparater är underbemannade vare sig fråga är om UD eller om andra departement. Dessa senare har ofta att göra med den nya »internationella juridiken» men måste samtidigt ha behov av förhandlare med särskilda folkrättsliga insikter.
Ett särskilt problem gäller undervisningen i folkrätt åt utländska studerande. En möjlighet föreligger i Stockholm, nämligen det ettåriga studiet för ett »Diploma in International Law» som står öppet för den som i sitt hemland avlagt juridisk examen. Studier för licentiatexamen och doktorsgraden hindras genom att rätt att avlägga jur.lic.-examen endast finns för den som har svensk jur.kand.-examen och viss juridisk praktik i Sverige. Dispens av universitetskanslern kan dock erhållas. Inom FN har medlemsstaterna uppmanats att bidra till utbildningen i folkrätt för studerande frånde »nya» staterna. Talesmän från Sverige har försäkrat att vårt land är villigt att medverka i FN:s folkrättsprogram. Det har kunnat ske genom seminarier som ägt rum i Sverige men inte inom universiteten, bortsett dåfrån de nämnda Diplomastudierna i Stockholm och licentiatstudier efter
särskild dispens. Fråga är nu om inte kravet på dispens borde uppges, så att en utländsk grundexamen görs likvärdig med svensk jur.kand.-examen.En möjlighet vore också att bygga ut Diploma-experimentet från Stockholm så att diplomet efter ytterligare ett års studier kunde följas av en »Master»-grad och att en särskild grad »Doctor of Comparative Law» och »Doctor of International Law» efter längre och fördjupat studium kundeges åt utländska studerande. Frågeställningarna gäller främst folkrätten. Om professurerna i internationell rätt befrias från ämnet internationell privaträtt, som lämpligen kunde överflyttas till professurerna i komparativ rätt, och effektiva »I-enheter» inrättas vid fakulteterna borde även en vidgad högreplans-undervisning i folkrätt kunna genomföras utan andra personalförstärkningar än dem som bör bli resultatet av att fler svenska studerande doktorerar i ämnet folkrätt och därefter anställs vid fakulteterna som docenter i detta ämne.
Hilding Eek