EEC-konvention om ömsesidigt erkännande av bolag och juridiska personer
Reglerna om etablering inom den europeiska ekonomiska gemenskapen, artiklarna 52—58 i Romfördraget,1 syftar till ett gradvis avvecklande av alla på nationalitet grundade restriktioner i medlemsstaternas lagstiftning och praxis. Den etableringsfrihet som sålunda tillskapas efter hand gäller till förmån för medlemsstaternas rättssubjekt, fysiska såväl som juridiska personer. Dessa rättssubjekt skall äga rätt att uppta och utöva självständig förvärvsverksamhet i annat medlemsland och de skall medges rätt att bilda och driva bolag. Ett bolag i en medlemsstat skall sålunda kunna antingen flytta hela sin verksamhet till annan medlemsstat eller grunda ett dotterbolag, en filial eller agentur där.
De bolag som åsyftas i Romfördraget är jämlikt art. 58:1 sådana som bildats i en medlemsstat i enlighet med där gällande lagstiftning och som har alternativt sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudanläggning inom gemenskapen. Dessa skall i etableringshänseende vara jämställda med fysiska personer, som är medborgare i medlemsland, d. v. s. har det landets nationalitet. Denna förmånsbehandling tillkommer dock inte alla bolag. Den är begränsad till bolag enligt civil- eller handelslagstiftning, inklusive kooperativa föreningar, samt övriga offentligrättsliga eller privaträttsliga juridiska personer, som drivs i vinstsyfte. Detta framgår av art. 58:2.
Enligt art. 220 i Romfördraget skall medlemsstaterna i den utsträckning det är erforderligt förhandla med varandra i syfte att till förmån för sina rättssubjekt säkerställa ömsesidigt erkännande av sådana bolag, som anges i art. 58:2.
Erkännande av bolag såsom juridisk person tillhör den internationella privaträtten i inskränkt bemärkelse. Art. 220 ger medlemsstaterna och EEC-organen den formella grunden för att tillskapa ett gemenskapssystem av kollisionsnormer (hänvisningsregler) som kan ersätta de enskilda staternas internationellt privaträttsliga regler på detta område. I och för sig ligger i etableringsbestämmelserna också att staterna skall erkänna varandras bolag, men detta erkännande har en annan karaktär. Här är fråga om näringsrättsliga saknormer inom vad som brukar kallas »Fremdenrecht» d. v. s. i detta fall den särskilda rättsställning, som utländska rättssubjekt intar i förhållande till det tilltänkta etableringslandets egna rättssubjekt.
Vid tillkomsten av Romfördraget stod naturligt nog de stora ekonomiska frågorna i förgrunden.2 Författarna hade dock klart för sig att även om med hänsyn till rådande praxis frågan om erkännande av bolag inte hade samma portée så borde fördraget likväl ge anvisning om att den måste lösas. I detta sammanhang har art. 54:3 g) i Romfördraget särskild betydelse. Ministerrådet och kommissionen åläggs där att i den utsträckning som
är erforderlig och i syfte att skapa likvärdiga regler samordna de garantier som krävs i medlemsstaterna av bolag till skydd för såväl delägares som tredje mans intressen.
År 1962 tillsatte EEC-kommissionen en arbetsgrupp under ordförandeskap av den franske professorn E. Goldman med uppdrag att utarbeta ett förslag till konvention om ömsesidigt erkännande av bolag. Arbetsgruppen framlade år 1965 ett förslag, som utgjort grunden till den konvention i ämnet som den 29 februari 1968 ratificerats av de sex EEC-staterna. Rättsläget i medlemsstaterna. Bestämmande av en juridisk persons personalstatut tillhör de svåra frågorna inom den internationella privaträtten. I Sverige saknas lagbestämmelser och andra fasta hållpunkter för besvarande av frågan.3 Något särskilt erkännande krävs dock inte för att en utländsk juridisk person här skall åtnjuta rättsskydd (företa rättshandlingar och vara part i rättegång).4 Är associationen rättssubjekt enligt personalstatutet, erkännes den såsom juridisk person även av svenska domstolar.5 Inom EEC varierar rättsläget. Huruvida ett bolag kan erkännas såsom juridisk person eller ej beror på lagstiftningen, praxis, kutym eller bilaterala avtal.
Enligt belgisk lag kan utomlands bildade aktiebolag och andra associationer, som har sitt säte utomlands, företa rättshandlingar och uppträda som part i rättegång. De erkännes såsom rättssubjekt. I Luxemburg gäller en liknande bestämmelse. I Frankrike är sedan länge de belgiska aktiebolagen erkända genom lag av den 30 maj 1857. Vad gäller andra länders bolag är en förutsättning för erkännande att särskilt dekret utfärdats. För holländska bolag gäller sålunda ett dekret av den 28 juli 1863. Den italienska civillagen medger erkännande av annat lands bolag, om detta land erkänner italienska bolag. Lagstiftningen bygger sålunda på reciprocitetsprincipen. I Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna är doktrin och praxis i huvudsak avgörande för frågan om ett bolag skall erkännas som juridiskperson eller ej.6
Det är inte bara den allmänna legala grunden för erkännande som varierar från land till land inom EEC. Olikheter förekommer också, när det är fråga om att fastställa det anknytningsfaktum, som avgör vilken lag som skall tillämpas i det enskilda fallet. Vid bestämmandet av ett bolags personalstatut7 har inom EEC-staterna sedan länge, ehuru med varierande tolkning, bolagets faktiska säte tillmätts avgörande betydelse. På senare tid synes under inflytande från de anglosachsiska länderna tendensen vara att hänsyn bör tas till under vilket lands lag associationen bildats. Stiftandet såsom avgörande kriterium har accepterats av Nederländerna genom en lag den 25 juli 1959. I Tyskland liksom Italien finns förespråkare för detta senare anknytningsfaktum. Det föreligger sålunda risk för att ett bolag, som bildats enligt lagen i ett land och har sitt »säte» i annat land, blir olika behandlat beroende på i vilken stat inom EEC erkännande begäres.
Haagkonventionen. Inom Haagkonferensen för internationell privaträtt har år 1956 tillskapats en konvention om ömsesidigt erkännande av utländska bolag, associationer och stiftelser såsom juridiska personer. Den har hittills
ratificerats blott av Belgien, Frankrike och Nederländerna samt signerats av Luxemburg. Konventionen har emellertid av olika skäl inte erbjudit en acceptabel lösning på de specifika EEC-problemen.8 Visserligen omfattar den en vidare krets av associationer än Romfördragets art. 58 anger genom att krav på vinstsyfte inte uppställs. Å andra sidan är tillämpningsområdet begränsat i så måtto som offentligrättsliga bolag och andra associationer inte är medtagna i Haagkonventionen. Vidare ger Haagkonventionen medlemsstat möjlighet att vägra erkännande i vissa fall som icke låter sig förena med den gemensamma marknadens syften. Slutligen kan konventionen sättas ur spel genom en ordre public-regel, som från EEC-synpunkt är alltför allmänt hållen.
Vilka rättssubjekt omfattas av EEC-konventionen? Till en början bör observeras att art. 220 i Romfördraget hänvisar till art. 58:2. Sett mot denna bakgrund är det två grupper av associationer som skall erkännas.
1. Enligt art. 1 i konventionen skall bolag enligt civil- eller handelslagstiftning, däribland kooperativa föreningar, erkännas, oavsett om de har vinstsyfte eller ej. Förutsättningar är dock att dessa associationer bildats i enlighet med lagreglerna i en medlemsstat, att de där tillerkännes rättskapacitet samt att de har sitt stadgeenliga säte inom gemenskapen.
2. Enligt art. 2 i konventionen skall vidare övriga juridiska personer enligt offentlig eller privat rätt erkännas, som till huvud- eller bisyfte har att bedriva normalt vinstgivande verksamhet eller som faktiskt utan att därigenom bryta mot stiftelselandets rättsordning varaktigt ägnar sig åt sådan verksamhet. Härutöver skall de i art. 1 nämnda övriga förutsättningarna också vara uppfyllda.
Konventionstexten är vid jämförelse med art. 58:2 i fördraget något oklart utformad. Denna oklarhet förstärks genom hänvisningen från art. 2 till art. 1. Avsikten är emellertid att konventionens art. 1 skall omfatta inte bara associationer som i hemlandet utgör juridiska personer utan också sådana som har rättskapacitet utan att vara juridiska personer (jfr det tyska Offene Handelsgesellschaft, OHG). Enligt särskild protokollsanteckning skall såväl det italienska società semplice som det holländska vennootschap onder firma hänföras under art. 1. Utanför konventionen faller däremot t. ex. de belgiska sociétés civiles och de tyska Gesellschaften desbürgerlichen Rechts. Vad åter gäller art. 2 omfattar den enbart juridiska personer.
Såsom förut nämnts gäller enligt art. 58 etableringsbestämmelserna för bolag, som lagligen bildats inom EEC och alternativt har sitt stadgeenliga säte eller sitt faktiska säte inom gemenskapen. Har ett sådant bolag endast sitt stadgeenliga säte inom EEC men sitt reella säte utanför gemenskapen och vill bolaget upprätta ett dotterbolag i ett medlemsland krävs dessutom, såsom framgår av det allmänna programmet för avveckling av inskränkningar i etableringsfriheten,9 att moderbolagets verksamhet har ett faktiskt och varaktigt samband med en medlemsstats ekonomi.
Art. 58 liksom de ovan nämnda olikheterna i medlemsstaternas internationellt privaträttsliga regler rörande personalstatutet har lett till en kompromissbestämmelse i art. 3 i konventionen. Varje medlemsstat kan förbe-
hålla sig rätten att vägra erkänna bolag och andra juridiska personer, som nämns i art. 1 och 2, om deras faktiska säte ligger utanför gemenskapen och om de inte har seriösa band med någon EEC-stats näringsliv. Begreppet »faktiskt säte» har i art. 5 definierats såsom den plats, där bolaget har sin huvudadministration.
Art. 4 i konventionen reglerar det fall att ett bolag bildats i medlemsstaten A och har sitt faktiska säte i medlemsstaten B, där bolaget vill bli erkänt. Medlemsstaten B kan enligt denna artikel icke vägra erkännande men väl förbehålla sig rätten att tillämpa de tvingande regler, som dess egen lagstiftning innehåller, på dessa i utlandet stiftade bolag. Konventionsbestämmelsen, som bygger på liknande regel i belgisk och italiensk rätt, leder till att ett bolag i praktiken t. ex. kan få ändra sin bolagsordning för att kunna driva verksamhet i annat land.10
Vad gäller de dispositiva rättsreglerna i den stat, som gjort förbehåll, äger dessa tillämpning blott i två fall:
a) om annat inte sägs i bolagsordningen antingen direkt eller genom en uttrycklig allmän hänvisning till stiftelselandets lag,
b) om — i avsaknad av sådana nyss nämnda avvikande bestämmelser i bolagsordningen — bolaget ej kan visa att det faktiskt bedrivit verksamhet under en rimlig tid i stiftelselandet.
Denna konventionsbestämmelse kan säkerligen vålla svårigheter i tillämpningen. Redan att avgöra vilka lagregler som är tvingande och vilka som är dispositiva kan visa sig svårt. Emellertid är det möjligt att bestämmelsen i framtiden förlorar betydelse, nämligen om en samordning eller harmonisering kommer till stånd av medlemsstaternas associationsrätt på grund av artikel 54:3 g) i Romfördraget.
Verkningarna av erkännandet. Huvudregeln i art. 6 är att de bolag och juridiska personer, som blir erkända, skall ha samma rättskapacitet som i stiftelselandet. Detta betyder att ett société en nom collectif, som är juridisk person i Frankrike, skall behandlas som sådan i Tyskland trots att motsvarigheten OHG ej är juridisk person. Regeln innebär vidare att även om ett tyskt OHG, som verkar i Belgien, inte heller där behandlas som juridisk person, det likväl på samma sätt som i Tyskland skall kunna förvärva egendom och åtaga sig förpliktelser. Artikeln garanterar sålunda ett visst minimum av rättshandlingsförmåga i etableringslandet, d. v. s. så långt stiftelselandets rättsordning tillerkänner bolaget rättskapacitet.11 Däremot utgör artikel 6 ingen generell reglering av bolagets personalstatut.
Den erkännande staten kan enligt art. 7 vägra att medge främmande bolag eller juridiska personer sådana särskilda rättigheter, som staten inte medger sina egna bolag eller juridiska personer. Detta får dock inte medföra att nämnda utländska rättssubjekt inte tillerkännes rätten att vara bärare av rättigheter och skyldigheter, att ingå avtal eller liknande rättshandlingar samt att vara part inför domstol, om de har dessa fundamentala rättigheter i sitt hemland.
Såsom framgår av art. 7 andra stycket är det endast de fördragsslutande
staterna, som i vissa hänseenden kan begränsa de erkända rättssubjektens rättshandlingsförmåga. Rättssubjekten själva får inte åberopa sig på art. 7. De skall inte kunna på sådant sätt undandraga sig förpliktelser till skada för medkontrahenter och tredje man.
Ordre public. Till de klassiska undantagsbestämmelserna inom den internationella privaträtten hör ordre public-reglerna. Om i det särskilda fallet i och för sig utländsk rätt är tillämplig, kan det hända att domstolen likväl bygger sitt avgörande på nationella bestämmelser. Detta gör man då av det skälet att de främmande rättsreglerna ter sig stötande vid jämförelse med den nationella rättsordningen.
Ordre public-klausuler är inte ovanliga i traktater. Vad gäller Romfördraget är åberopande av ordre public i princip uteslutet. En motsatt grundsyn skulle vara ett hinder för den gemensamma marknadens genomförande. Undantagsvis medger emellertid fördraget uttryckligen att hänsyn fårtagas till ordre public. Så är t. ex. fallet i den del som handlar om etableringsrätten. Etableringsreglerna och med stöd av dessa vidtagna åtgärder utgör enligt art. 56:1 inte hinder för en stat att tillämpa särbestämmelser för utländska rättssubjekt, när detta är motiverat av bl. a. ordre public.
Art. 9 och 10 i konventionen behandlar ordre public. Fördragsslutande stat kan vägra tillämpa konventionen endast om vederbörande rättssubjekt genom föremålet för sin verksamhet, syfte eller faktiskt utövade rörelse handlar i strid mot principer eller lagregler, som av denna stat betraktas som en del av ordre public i internationellt privaträttslig mening. Någon närmare definition av ordre public-begreppet ges inte. Texten synes tyda på att man inte utan vidare kan utgå från statens interna internationellt privaträttsliga regler utan att en avvägning skall göras gentemot allmänt vedertagna regler på den internationella privaträttens område.
En begränsning av ordre public-klausulen har givits i art. 9, andra stycket. Tillåtes enmansbolag i ett konventionsland men inte i annat, så får detta senare land inte åberopa detta förhållande såsom stridande mot ordre public och vägra tillämpning av konventionsreglerna på ett i landet etablerat sådant bolag.
Såsom ovan nämnts har någon allmän definition av ordre public inte gjorts i konventionen. I ett hänseende har dock ordre public-reglernas tilllämpning preciserats. Av art. 10 framgår att principer och lagregler, som strider mot Romfördraget, aldrig får betraktas såsom ordre public i den mening som sägs i art. 9.
Övriga bestämmelser. Romstaterna emellan tar den nu slutna konventionen över alla andra konventioner i ämnet.12 Den berör dock inte vare sig de interna rättsordningarna eller internationella avtal, nu eller i framtiden, som avser erkännande i andra fall eller har mera vidsträckt omfattning, såframt dessa är förenliga med Romfördraget. Konventionen träder i kraft tretton månader efter det den sista ratifikationen skett och gäller sedanför obegränsad tid. De förklaringar av förbehållskaraktär, som kan göras enligt art. 3 och 4, måste avges senast vid ratifikationstillfället. Möjlighet ges enligt art. 18 för staterna att begära revision av konventionen. Ministerrådets ordförande har därvid att kalla till revisionskonferens.
Enligt särskild protokollsanteckning har de fördragsslutande staterna för-
klarat sig beredda att förhandla om möjligheten att hänskjuta tolkningsfrågor till de europeiska gemenskapernas domstol i Luxemburg.
Konventionens tillämpningsområde. Konventionen omfattar de sex EEC-staternas territorier. Även om staterna i en särskild protokollsanteckning förklarat sig beredda att uppta förhandlingar med associerade länder om anslutning, torde konventionen få anses som en sluten sådan. Den kommer likväl att ha betydelse för tredje land därigenom att den får tillämpning på dotterbolag till bolag utanför EEC som bildats i enlighet med rättsordningen i en EEC-stat.13
I vad mån en associerad stat kan ansluta sig till konventionen blir självfallet beroende på associationsavtalets innehåll. Avslutningsvis skall nämnas att en särskild kommitté inom EEC f. n. studerar de problem som härvidlag kan uppkomma i fråga om både existerande och framtida EEC-konventioner.14
Åke Åhström