Tysk undantagslagstiftning. Frågan om en s. k. Notstandsverfassung, dvs. en i grundlagen inskriven »nyckellag» för tillämpning av undantags- och beredskapslagarna fick efter tio års intensiva diskussioner sin avslutning den 30 maj 1968 då förbundsdagen efter kompromisser mellan partierna godkände ett flertal ändringar i grundlagens text och i anslutning härtill nya eller ändrade undantagslagar. Sedan förbundsrådet fastställt grundlagsändringarna trädde dessa i kraft den 24 juni 1968. De nya undantagslagarna och änd-

 

ringarna i redan bestående lagar trädde i kraft vid olika tidpunkter under juli—augusti 1968.¹
    Förbundsdagen har under åren överlämnat icke mindre än fyra olika förslag till »nyckellagstiftning» till förbundsdagen. I det sista av dessa som nu i väsentliga delar antagits hade fördelningen av de statsbärande organens befogenheter i ett undantagsläge ändrats därhän, att undantagstillstånd blott skulle kunna proklameras med medgivande av parlamentet, antingen förbundsdagen eller det s. k. gemensamma utskottet, bestående av 22 ledamöter av förbundsdagen och 11 ur förbundsrådet. Enligt tidigare förslag skulle denna åtgärd kunna vidtas av förbundspresidenten med kontrasignering av förbundskanslern. Det gemensamma utskottet kan under vissa förutsättningar sedan undantagstillstånd inträtt utöva såväl förbundsdagens som förbundsrådets funktioner. Uppmärksammas bör dock att det gemensamma utskottet ej har rätt att ändra grundlagen. Till undantagstillstånd skulle räknas förutom försvarsfall (krigstillstånd eller omedelbart hot härom) det nya icke närmare definierade begreppet »spänningsfall». Intressant att notera är att arbetskonflikter icke skall kunna föranleda undantagsåtgärder enligt lagen. Denna bestämmelse har tillkommit under tryck från fackföreningsrörelsen som befarat att lagen annars skulle kunna användas till att förhindra ett utnyttjande av arbetarnas strejkvapen vid arbetskonflikter.
    Ett av huvudmotiven för införande av en undantagslagstiftning har — vid sidan av nödvändigheten att i en kristid garantera grundläggande medborgerliga rättigheter och livsviktig försörjning m. m. — varit att befria staten från vad man kallat »suveränitetsdefekten», dvs. de tidigare skyddsmakternas företrädesrättigheter enligt femte paragrafen i Tysklandsavtalet av 1955, vilka avser de i Västtyskland stationerade truppernas säkerhet. Konkret rör det sig närmast om post- och telefonkontrollen. De tre västmakterna förklarade också i likalydande noter strax före den tredje och sista läsningen av förslaget till undantagslagstiftning i förbundsdagen att deras rättigheter skulle upphöra i och med de nya bestämmelsernas ikraftträdande.
    I den sista debatten i förbundsdagen berördes på nytt alla de punkter varom strid tidigare stått: frågan om den enskildes rätt i samband med telefon och postkontrollen, risken av mobiliseringsåtgärder som följd av beslut i Nato, tjänsteplikten och förbudet att under vissa omständigheter byta arbetsplats, det enligt fackföreningarnas mening bristfälliga skyddet av strejkrätten,bestämmelserna om insats av förbundsvärnet inom landet och oklarheten om vad »spänningsfall» egentligen innebär. Det konstaterades emellertid att det kompromissförslag som framlagts till slut vore det bästa som kunnat åstadkommas. I den tyska pressen framhölls också allmänt att en beredskapslagstiftning var nödvändig och att den som nu utarbetats kanske kunde betecknas som den liberalaste i världen.

Curt Leijon

 

¹ Sju stycken lagar som kan anses utgöra grunden för en »Notstandsgesetzgebung» antogs i augusti och september 1965, avseende 1) inrättandet av en civilskyddskår, 2) livsmedlens säkerställande, 3) kommunikationernas säkerställande, 4) ekonomins säkerställande, 5) vattentillgångarnas säkerställande, 6) inrättande av skyddsrum och 7) utbildning till självskydd. Lagarna under 6 och 7 har senare sammanställts till en ny lag om katastrofskydd, utfärdad i juli 1968, och i övriga lagar har ändringar av olika slag vidtagits. Vidare har tillkommit de viktiga lagarna om inskränkning i skyddet för brev-, post-, telefon- och telegramhemligheten samt om arbetskraftens säkerställande. Bestämmelserna om tjänstgöringsplikt som vapenfri vid sjukhus m. m. i lag från år 1965 har även ändrats.