Förslag till ny arrendelag. Arrendelagsutredningen har den 10 december 1968 avlämnat sitt slutbetänkande Jordbruksarrende (SOU 1968: 57). För detta rättsinstitut föreslår utredningen betydande nyheter men återknyter också i vissa avseenden till äldre rätt. Av den totala åkerarealen i Sverige innehas f. n. 31 procent med arrenderätt. Andelen befinner sig i stigande. Därmed är problemets praktiska betydelse antydd. Vad som gör att en arrendereform i dag framstår som angelägen är de stora förändringar som skett inom jordbruket sedan tiden för tidigare reformer, av vilka den senaste gjordes 1943. Lagen utgår i många fall från en statisk syn på jordbruket. Behovet av förändringar och förnyelse har inte i tillräcklig utsträckning beaktats. Inflationen är också en omständighet som många gånger ställer parternas ursprungliga kalkyler på huvudet.
    Tillkomsten av 1907 års nyttjanderättslag innebar bl. a. att man av de fyra skilda rättsinstituten landbolega, torplega, temporär jordavsöndring och arrende bildade ett nytt rättsinstitut som fick namnet arrende. I 1968 års förslag har på liknande sätt de hittillsvarande kategorierna sociala, publika och vanliga (icke-sociala) arrenden med sina olika undergrupper sammanförts till en enhetlig kategori. Dock har det inte befunnits möjligt och lämpligt att inom kategorin jordbruksarrende upphäva all kategoriindelning. Avsnittet i lagen om de allmänna bestämmelserna om jordbruksarrende blir dock enligt förslaget gällande för alla typer av jordbruksarrenden. Detta avsnitt är tänkt att bilda 8 kap. i den nya jordabalken.
    Den optionsrätt till förlängning av arrendet (med fem år i sänder), som sedan år 1944 gällt för vissa av de s. k. sociala arrendena får ett annat tilllämpningsområde i förslaget. Sålunda utvidgas optionsrätten att omfatta alla arrendeställen, där det är meningen att arrendatorn skall bo (»gårdsarrenden»). Däremot inskränks optionsrätten därigenom att den inte i något fall skall gälla vid arrende av jord utan hus (»sidoarrenden») eller andra arrendeställen där arrendatorn inte har sin bostad (jfr NJA 1953 s. 212). För alla gårdsarrenden föreslås en minimitid av fem år. Medan optionsrätten enligt gällande lag gäller endast vid upplåtelse från speciella grupper av jordägare och endast vid arrendeställen med högst 50 hektar odlad jord, finns i förslaget inga begränsningar av dylik art.
    Vill någon av parterna bryta optionsrätten eller — utan brytande — för en kommande period få till stånd ändrade villkor skall uppsägning göras senast ett år före den löpande periodens slut. För flertalet arrenden utan optionsrätt föreslås likaså att upphörande alltid skall föregås av uppsägning. Sker ingen uppsägning förlängs arrendet med samma tid som gällt förut, dock längst fem år i sänder. Uppsägningstiden föreslås i dessa fall bli åtta månader. I samband härmed föreslås att den tysta förlängningen utmönstras ur lagen. Detta innebär att alla slag av jordbruksarrende (utom livstidsarrende) för upphörande kräver uppsägning. Motsvarande ändring har tidigare skett i fråga om bostads- och anläggningsarrende samt de vanligaste typerna av hyresavtal.

 

630 Notiser    I frågan om besittningsskyddets utformning vid sidoarrende föreligger den enda reservation som avgivits inom utredningen. Två av de sju ledamöterna föreslår att alla upplåtelser av jordbruksarrende utrustas med optionsrätt.
    Utredningen föreslår att 1943 års lag om arrendators förköpsrätt upphävs.
    En nyhet i förslaget är att arrendatorer i vissa fall får rätt till flyttningsersättning av jordägaren. Sådan rätt ges endast till optionsberättigade gårdsarrendatorer, som vid utgången av en arrendeperiod inte får upplåtelsen förlängd. Flyttningsersättning skall komma i fråga, om marken skall användas för ändamål som kan tillgodoses med expropriation, men däremot inte om den även i fortsättningen skall användas för jordbruk. Ersättningen bestäms schematiskt. Som regel skall den utgöra ett års arrendeavgift. Men är arrendatorns förlust större kan ersättningen uppgå till högst tre års avgifter.
    De ekonomiskt mycket betydelsefulla frågorna om jordägarens resp. arrendatorns byggnads- och underhållsskyldighet har gemensamt för alla slag av jordbruksarrenden ordnats så att arrendatorn skall svara för vård och löpande underhåll, medan jordägaren har att svara för behövliga ny- och ombyggnader. Detta skall gälla även för sådana anläggningar som exempelvis täckdikningar. Den uppdelning av parternas ansvar som hittills i en del fall skett på större och mindre reparationer försvinner. En anpassning till jordbrukets utveckling sker bl. a. därigenom att jordägarens byggnadsskyldighet inte aktualiseras annat än i situationer där detta från företagsekonomiska synpunkter ter sig motiverat.
    Om arrendatorn avhjälper brister som fanns vid tillträdet blir han — liksom hittills — berättigad till ersättning därför av jordägaren vid avflyttningen. Bestämmelsen görs emellertid tvingande i de fall arrendatorn har att svara för arrendeställets skick. Gör arrendatorn andra, s. k. fristående förbättringar, t. ex. täckdikningar och andra grundförbättringar, får han både enligt lagen och enligt förslaget i vissa fall ersättning även därför. Bestämmelserna härom görs dispositiva och avsevärt enklare.
    Den hittillsvarande synen för att fastställa arrendeställets skick vid arrendatorns tillträde och avträde bibehålls men moderniseras. Förslaget legaliseraren praxis som är vanlig på många godsförvaltningar. Om ett arrendeförhållande förnyas exempelvis vart femte eller tionde år, skall syn och avräkning sålunda ske då, även om arrendatorn inte flyttar. Förslaget är motiverat bl. a. av inflationen. Den medför nämligen att tillträdets bristbelopp, som vid den slutliga avräkningen skall utgöra arrendatorns tillgodohavande, ofta smälter ihop på ett oberäkneligt sätt.
    Behöriga att förrätta syn har hittills varit häradsrätternas och rådhusrätternas nämndemän m. fl. Enligt förslaget skall i stället länsstyrelserna för varje län auktorisera ett lämpligt antal personer som är kompetenta att förrätta syn.
    Beträffande övriga bestämmelser kan nämnas att enligt förslaget jordägarenefter tre månader får rätt att fritt förfoga över lösören, som en förutvarande arrendator lämnar kvar på arrendestället. Hittills har arrendatorerna inte kunnat fritt förfoga över stråfoder som producerats på gården. Denna inskränkning i arrendatorns rätt tas bort i förslaget. Det föreslås också nya bestämmelser, som skall precisera arrendatorns hittills ofta osäkra rätt exempelvis i fråga om gödsel och fiske samt vid lantmäteriförrättningar.
    Hinder skall ej möta att bestämma arrendeavgiften efter index. Parterna skall kunna fritt välja mellan olika förekommande indexserier.

 

Notiser 631    I fråga om äldre avtal, dvs. sådana som ingåtts innan den nya lagen träder i kraft, innebär förslaget att arrendatorer som hittills inte haft optionsrätt skall komma i åtnjutande därav, om de vid den nya lagens ikraftträdande suttit på arrendegården minst tio år. I övrigt skall nya civilrättsliga bestämmelser inte ges tillämpning på bestående avtal.
    Utredningen föreslår att 1946 års särskilda kommunala arrendelag upphävs. Eljest innebär förslaget inte att för de talrika publika arrendena föreliggande specialförfattningar genomgående skall upphävas. Däremot föreslås sådana ändringar att föreliggande författningsmässiga olikheter avlägsnas och att upplåtelserna i större utsträckning än hittills grundas på arrendelagens (och inte specialförfattningarnas) bestämmelser. Förslaget har tagit särskild hänsyn till kommunernas intresse av att inte onödigtvis hindras i fullföljandetav sin mark- och bostadspolitik. Utredningen förutsätter att kvarvarande delar av specialförfattningarna kommer att ersättas med normalkontrakt eller på annat sätt moderniseras.
    De år 1948 inrättade arrendenämnderna föreslås vara kvar med i huvudsak samma arbetsuppgifter som hittills. Tyngdpunkten i nämndernas arbete kommer att ligga inom området för gårdsarrendena. Men i vissa fall skall nämnderna enligt förslaget ges dispensrätt också vid »jordbruksarrende i allmänhet». Trots vissa lättnader är det dock sannolikt att nämndernas totala arbetsbörda kommer att öka, främst genom optionsrättens utsträckning till nya arrendekategorier.

M. B.