Internationell rättskipning av i dag
Av ledamoten av den internationella domstolen STURE PETRÉN1
Sverige hör, liksom de övriga nordiska länderna, till de stater vilka, såväl inom Förenta Nationerna som eljest, mest konsekvent gjort sig till förespråkare för hänskjutandet av mellanfolkliga tvister till avgörande på rättslig väg. Det har härvid tett sig naturligt att särskilt framhålla den roll som borde tillkomma den internationella domstolen i Haag och från nordisk sida har man också i olika sammanhang lagt sig vinn om att stärka domstolens ställning och bredda underlaget för dess kompetens. Med hänsyn härtill kan det vara anledning att infören svensk publik något redogöra för dagsläget i fråga om anlitandet av domstolsvägen för lösande av tvister mellan staterna.
Världen av i dag erbjuder ju dessvärre mycket få exempel på att staterna väljer domstolsvägen för att avveckla sina konflikter. Det är som bekant helt andra tillvägagångssätt som kommer till användning, ibland ledande till att den svagare staten nödgas ge efter och ibland till att konflikten permanentas. Mot denna bakgrund är det icke förvånande, om i den stora allmänhetens föreställningsvärld det internationella domstolsväsendet kommit i skymundan. Betecknande härför är nog att, då en turistgrupp för någon tid sedan visades genom de ödsliga utrymmena i Fredspalatset i Haag, där den internationella domstolen är inhyst, en röst ur hopen höjdes med frågan: »Are the judges really alive?»
Det är de nu emellertid och, som institution betraktad, representerar den internationella domstolen vår tids försök att förverkligaen av mänsklighetens mycket gamla drömmar, nämligen den om en världsdomstol till vilken staterna skulle komma med sina tvister istället för att gripa till vapen för att slita dem. Jag skall likväl här icke gå in på den fängslande historiska bakgrunden med vad den rymmer av olika spekulationer av framstående tänkare och statsmän angående hur rättens supremati över våldet skulle uppnås.
För att emellertid närma sig våra egna tider må nämnas att det under 1800-talets senare del blev vanligt att tvister mellan stater hänsköts till rättsligt avgörande genom skiljedomstolar tillsatta från fall till fall. Det mest berömda av dessa skiljedomsförfaranden var Alabama-fallet, en 1872 av dömd tvist angående skadeståndskrav som av
Förenta Staterna framställts mot Storbritannien med anledning av brittiskt stöd som under det nordamerikanska inbördeskriget lämnats sydstaterna i deras sjökrigföring mot unionen. Skiljedomstolen biföll Förenta Staternas talan och förpliktade Storbritannien att utge ett skadestånd på 15 1/2 million gulddollar, ett väldigt belopp på den tiden.
Den praxis i fråga om anordnande av skiljedomsförfaranden som vuxit fram under 1800-talet ville man så kodifiera vid den första fredskonferensen i Haag 1899 och krafter var i rörelse för att den konvention om fredligt biläggande av mellanstatliga tvister som då upprättades skulle ålägga de till konventionen anslutna staterna obligatorisk skyldighet att underkasta sig skiljedom. Detta visade sig likväl icke möjligt att uppnå, utan man fick nöja sig med att skapa en organisation varifrån staterna från fall till fall skulle kunna tillkalla skiljedomare, sedan de väl bestämt sig för att låta en tvist gå till skiljedom. Genom denna konvention tillkom sålunda den äldsta av Haagdomstolarna, den ännu bestående permanenta skiljedomstolen. Dennas benämning får såtillvida anses vara vilseledande som det icke är fråga om någon fast organiserad domstol utan endast om en förteckning på ett antal personer, befunna lämpliga och villiga att på anmodan av parterna inträda som skiljedomare i uppkommande tvister. Förteckningen kommer till stånd genom att regeringen i var och en av de till konventionen anslutna staterna äger tillföra förteckningen fyra namn. Närmare regler för hur en med hjälp av förteckningen sammansatt skiljedomstol skall fungera finns så i konventionen.
Längre än så var det alltså icke möjligt att nå 1899. Inom ramen för den permanenta skiljedomstolen har det kommit till stånd inalles tjugo skiljedomar. I två av dem figurerar Sverige som part. Den ena, avkunnad 1909, gällde bestämmandet av sjögränsen mellan Sverige och Norge vid Grisbådarna och en av skiljedomarna var här Hjalmar Hammarskjöld. Det andra fallet rörde två svenska fartyg, Kronprins Gustaf Adolf och Pacific, för vilka det som följd av Förenta Staternas inträde i första världskriget mötte svårigheter att utlöpa från New Yorks hamn. Detta föranledde skadeståndskrav från svensk sida, stödda på det vid den ifrågavarande tidpunkten alltjämt i kraftvarande vänskaps- och handelsavtalet mellan Sverige och Förenta Staterna av 1783, vilket vördnadsbjudande gamla historiska fördrag ju fortfarande är ett kärt ämne för betraktelser i samband med svenskamerikanska manifestationer. Skiljedomsförfarandet, som ägde rum först 1932 och vari Sveriges talan utfördes bl. a. av Östen Undén och Dean Acheson, fick emellertid en för Sverige negativ utgång.
Detta var i själva verket den senaste, man frestas säga den sista, av de skiljedomar som meddelats i den permanenta skiljedomstolens regi. De flesta av dessa ligger i tiden före första världskriget och att verksamheten därefter ebbade ut förklaras åtminstone delvis av att det efter krigsslutet, i samband med tillkomsten av Nationernas Förbund, upprättades en ny internationell domstol i Haag, den fasta mellanfolkliga domstolen. Denna var, till skillnad från den äldre domstolen, permanent i verklig mening och var sammansatt av femton domare, valda för perioder om nio år av Nationernas Förbunds råd och församling bland kandidater föreslagna av var och en av de nationella grupper av regeringsutsedda ledamöter varav den permanenta skiljedomstolen är sammansatt.
Den fasta mellanfolkliga domstolen upplöstes i likhet med Nationernas Förbund efter andra världskriget men efterträddes av den nya, tredje Haagdomstol vilken under benämningen den internationella domstolen upprättades tillsammans med Förenta Nationerna och som en integrerande del av den nya världsorganisationen, i dennas stadga betecknad som Förenta Nationernas främsta dömande organ. Det oaktat är den internationella domstolen lika litet som sin föregångare utrustad med någon av staternas fria samtycke oberoende domsrätt. Liksom förhållandet var med den fasta mellanfolkliga domstolen är den internationella domstolen sammansatt av femton för perioder om nio år valda domare och nu förrättas valen av Förenta Nationernas generalförsamling och säkerhetsråd, alltjämt från en lista över kandidater föreslagna av de nationella grupperna av ledamöter av den permanenta skiljedomstolen. Uppgörandet av dessa förslag framstår för närvarande som de enda livsyttringarna från den permanenta skiljedomstolen.
Mot den nu angivna bakgrunden är det naturligt att i dagligt tal med benämningen Haagdomstolen kommit att avses endast den fasta mellanfolkliga domstolen och dennas efterföljare, den internationella domstolen.
Av dessa båda Haagdomstolar kom den äldre, den fasta mellanfolkliga domstolen, att under sin 18-åriga verksamhetstid, från 1922 till 1940, avdöma inalles 22 tvister. I intet av dessa mål var Sverige part, men genom en av domarna avgjordes tvisten mellan Danmark och Norge om Östgrönland. I vad åter gäller den nuvarande Haagdomstolen, den internationella domstolen, har denna under de 22 år den hittills bestått, sedan 1946, avdömt endast 14 mål. Dessutom har den, i större utsträckning än den fasta mellanfolkliga domstolen, måst avvisa mål på grund av att svarandeparten vägrat att godtaga domstolens jurisdiktion. I ett av de mål vari den internationella dom-
stolen dömt angående huvudsaken var Sverige part. Det gällde en tvist med Nederländerna angående tillämpningen på en nederländsk flicka i Norrköping av 1902 års Haagkonvention om förmynderskap för minderåriga.2 Ett annat sådant mål var tvisten mellan Storbritannien och Norge angående den norska fiskegränsen.
Fjorton avdömda mål på 22 år är onekligen icke så många och det måste också konstateras att tillströmningen av nya mål är i starkt avtagande. Domstolens hittills sista dom avkunnades för nära 2 1/2 år sedan, i juli 1966, och gällde Sydvästafrika.3 Därefter kvarstod endast ett mål, en tvist mellan Belgien och Spanien med anledning avett spanskt konkursförfarande mot ett storbolag på 1940-talet. Ursprungligen inkom detta mål 1958 men återtogs sedan för förlikningsförhandlingar och anhängiggjordes ånyo av Belgien 1962. Medan skriftväxling i detta belgisk-spanska mål ännu pågick, inkom i februari 1967 ett nytt mål, nämligen mellan Danmark och Nederländerna, på ena sidan, och Tyska Förbundsrepubliken, på den andra, angående bestämmande av gränser för dessa tre staters andelar av kontinentalsockeln under Nordsjön. Detta sistnämnda mål, vari såväl skriftväxling som muntlig förhandling numera ägt rum, kan väntas bliva avdömt någon gång i början av år 1969.4 Därefter återstår endast det tio år gamla belgisk-spanska målet. Läget är m. a. o. att efter återupptagandet av det belgisk-spanska målet 1962 till dags dato endast ett ytterligare mål inkommit.
En sådan målgleshet, vilken ju för den som kommer från den svenska domstolsvärlden innebär en märklig upplevelse, behövde ioch för sig icke vara oroväckande. Om ett sjukhus icke får några patienter, skulle detta ju kunna bero på att hälsotillståndet i dess distrikt är osedvanligt gott, medan redan en blick på dagstidningarnas rubriker i fråga om utlandsnyheter ger vid handen att någon motsvarande förklaring icke kan tillgripas i fråga om målbristen i Haag. Världen är ju i dag full av mellanfolkliga konflikter och många av dessa gäller frågor av rättslig karaktär, men de kommer alltså icke till Haagdomstolen. Således måste tyvärr konstateras att de förhoppningar som vid Förenta Nationernas tillkomst knöts till upprättandet av den nya världsdomstolen icke ännu infriats. I det utskottsbetänkande varigenom texterna till Förenta Nationernas stadga med domstolsstadgan framlades uttalades härom bl. a. följande:
På grundval av de texter som föreslås för FN:s stadga och domstolens stadga vågar första utskottet förutsäga en betydelsefull roll för den nya domstolen i de framtida mellanfolkliga förbindelserna. Domstolsvägen kom
mer att intaga en central plats i FN:s planer för lösandet av mellanfolkliga tvister med fredliga medel . . . Genom att upprätta den internationella domstolen håller FN fram för en krigshärjad värld rättvisans och rättens ledfyrar och erbjuder möjligheten att ersätta krigets omvälvningar och det brutala våldets herravälde med regelrätta domstolsförfaranden.5
Så har det ju icke precis blivit och det är icke bara emedan det år 1913 uppförda Fredspalatset är krönt av en mångfald små och ett större torn som en och annan av dess innesittare låter tankarna gå till riddar Blåskäggs borg och hans svägerska, som står uppe i tornet och länge förgäves spanar efter den väntade hjälpen. »Sœur Anne, sœur Anne, ne vois-tu rien venir?» — »Je vois la route qui poudroie, je vois le soleil qui flamboie.»
»Vägen ser jag damma, solen ser jag flamma.» Vilken kan då orsaken vara till att en spejare i tornet icke kan upptäcka några mål på väg till Haagdomstolen? Först och främst måste hållas i minnet att det, lika litet efter det andra världskrigets slut som tidigare, visade sig möjligt att upprätta en världsdomstol med skyldighet för staterna att underkasta sig dess domsmakt. En sådan tillkommer därför Haagdomstolen endast i förhållande till stater som avgivit förklaring om godkännande av domstolens behörighet. Sådan förklaring kan avse ettsärskilt mål eller rättstvister i allmänhet, eventuellt med förbehåll om undantag för sådana av det ena eller andra slaget; av dylika förbehåll finns en rik flora. För att en tvist skall kunna avgöras av Haagdomstolen erfordras sålunda först att den ena av de tvistande staterna beslutar sig för att hänskjuta tvisten till domstolen och sedan att motparten är bunden av en tvisten i fråga täckande förklaring om godkännande av domstolens behörighet. Parterna i en tvist kan också gemensamt överenskomma om att hänskjuta denna till domstolen genom en s. k. compromis.
När i våra dagar dessa förutsättningar för en tvists hänskjutande till Haagdomstolen så sällan visar sig föreligga, får förklaringen härtill ytterst sökas däri att en regering, som går med på att en tvist avgöres av en opartisk internationell domstol, måste vara beredd att acceptera också att domen går den egna staten emot. »Alla nationer har en folkrätt», sade redan Montesquieu, »till och med irokeserna, som äter sina fångar.» Även om det normala är att en regering hävdar att dess ståndpunkt i en given mellanfolklig tvist överensstämmer med folkrätten, är detta emellertid icke liktydigt med visshet om att ståndpunkten i fråga skulle godkännas av en internationell domstol. Under den senare delen av 1800-talet och ett gott stycke in på 1900-talet var likväl de mellanfolkliga relationerna sådana att
många stater var beredda att låta sina tvister gå till skiljedom eller, efter 1922, till den då upprättade Haagdomstolen. Med den våg av nynationalism som i dag går genom världen är den beredvilligheten betydligt mindre utbredd. Något som också kännetecknar tillståndet i dag är att, medan det på Nationernas Förbunds tid kunde påvisas en viss tendens att försöka som rättstvister hantera tvister vilka egentligen var av politisk natur, förefaller utvecklingen nu att snarast gå i en motsatt riktning, d. v. s. mot en politisering av rättstvisterna. Sålunda har Förenta Nationernas generalförsamling och säkerhetsråd endast i ytterst sällsynta fall funnit sig böra rekommendera två tvistande stater att vända sig till Haag-domstolen. I stället försöker man med större eller mindre framgång att uppnå en politisk lösning. Detta får förmodligen också anses vara realistiskt, eftersom så många stater i dag icke kan antagas vara benägna att godtaga domstolsvägen för lösandet av tvister som berör dem.
Att icke anlita domstolsvägen har sålunda för de kommunistiska staterna blivit något av en princip, i det man på det hållet genomgående givit uttryck åt den uppfattningen att tvister skall lösas genom förhandlingar mellan de berörda staterna. Det är också främst på grund av motstånd från de kommunistiska staterna som det icke har varit möjligt att i de stora konventionskomplex som under senare år tillkommit i Förenta Nationernas regi, t. ex. angående havsrätten, diplomatiska förbindelser och skyddet för mänskliga rättigheter, införa bestämmelser om obligatoriskt hänskjutande till Haagdomstolen av tvister rörande dessa konventioners tolkning och tilllämpning, på sätt tidigare var brukligt i fråga om stora internationella konventioner. Såvitt gäller le tiers monde, de många unga staterna, intar dessa visserligen icke en fullt så avvisande hållning till det internationella domstolsväsendet, men de betraktar likväl detta med en påtaglig misstro, vilken bottnar i en misstro mot hela den hittillsvarande folkrätten. Denna uppfattas sålunda såsom skapad avde tidigare kolonialmakterna och tillrättalagd för att tjäna deras syften. Eftersom de unga staterna icke fått vara med om att utforma denna folkrätt, är de icke benägna att anse sig bundna av densamma i vidare mån än de själva funnit sig kunna godtaga dess regler. Hur en internationell domstol skulle ställa sig härtill har emellertid icke ännu utrönts.
I fråga om såväl gamla som unga stater kan det vidare förhålla sig så att de väl icke bestrider att ett visst tillstånd överensstämmer med gällande rätt, t. ex. på grund av ett fredsfördrag eller någon annan överenskommelse, men att de likväl förmenar att på grund av rent faktiska omständigheter av ekonomisk eller annan art en ändring
måste komma till stånd. Då är det icke fråga om en rättstvist utan om en intressetvist som möjligen skulle kunna lösas genom ett medlings- eller förlikningsförfarande men däremot icke ägnar sig fördomstolsbehandling, om parterna icke kan förmås att uppdraga åt domstolen att avgöra tvisten efter en skälighetsbedömning. Att båda parterna i en tvist är villiga att tillerkänna en domstol sådan befogenhet tillhör likväl sällsyntheterna.
Inom en stat kan ju rättstillstånd som blivit otidsenliga ändras genom lagstiftning, men när det gäller den internationella rättsordningen existerar icke något världsparlament med lagstiftande befogenheter. Förenta Nationernas generalförsamling äger endast att besluta om rekommendationer och en ändring i ett bestående rättstillstånd kräver i princip samtycke av de berörda staterna. Skillnaden mellan rättstvister och intressetvister har därför andra aspekter i mellanfolkliga sammanhang än i inomstatliga.
I fråga om de unga staternas förhållande till folkrätten är emellertid vidare att märka att det i Förenta Nationernas regi pågår ett etappvis fortskridande kodifikationsarbete som syftar till en fixering i konventionstexter av stora delar av den allmänna folkrätten. Eftersom de unga staterna själva medverkar vid tillkomsten av dessa konventioner, får de antagas vara beredda att godtaga resultatet. I vad mån uppstående tvister angående konventionernas tolkning eller tilllämpning kommer att underställas domstols prövning, återstår likväl att se. Som nyss nämnts, har det i alla händelser icke visat sig möjligt att i konventionerna få föreskrivet obligatoriskt hänskjutande av sådana tvister till Haagdomstolen. En av hithörande konventioner är förövrigt den vid en konferens i Wien 1961 antagna konventionen om diplomatiska förbindelser, vilken bl. a. innehåller bestämmelser om immunitet för diplomatisk personal och beskickningslokaler. Underde år som hunnit förflyta efter denna precisering av immunitetsreglerna har försports åtskilliga fall av angreppshandlingar mot diplomater eller beskickningsbyggnader utan att likväl med anledning av sådana tilldragelser något internationellt domstolsorgan blivit anropat.
Vad hittills sagts har rört staternas principiella hållning inför valet mellan att låta en tvist gå till rättslig prövning och att försöka lösa den med andra medel. Med tanke på särskilt Haagdomstolens situation i dag inställer sig emellertid också frågan huruvida det möjligen föreligger några förhållanden i fråga om domstolen själv, d. v. s. dess sammansättning eller arbetsformer, som avhåller staterna från att anlita densamma.
Om domstolens sammansättning gäller enligt dess stadga att leda-
möterna skall, utan hänsyn till deras nationalitet, utses bland personer som, utom det att de åtnjuter det högsta moraliska anseende, skall antingen uppfylla förutsättningarna för att kunna utöva de högsta domarämbetena i sina hemländer eller vara rättslärda av allmänt erkänd sakkunskap i folkrätt.
Tanken är alltså att till ledamöter av Haagdomstolen skall utses dels höga nationella domare och dels framstående professorer i folkrätt. Att endast sådana personer ifrågakommer till inval åligger detalltså de nationella grupperna av ledamöter i den permanenta skiljedomstolen att tillse vid upprättandet av kandidatlistorna.6 Måhända har man likväl ibland kunnat fråga sig i vilketdera av de båda facken en kandidat ansetts höra hemma.
Proportionerna vid inmalningen i domstolen av vardera sorten, domare och professorer, har växlat. Avvägningen i fråga har sin givna betydelse för domstolens sätt att fungera, något som tydligt kan utläsas ur den tryckta samlingen domar med de talrikt förekommande särmeningarna och skiljaktigheterna. En domare, i varje fall om han är från ett land i vars domstolstraditioner icke ingår bruket av obiter dicta, ser som sin uppgift att utan onödig omgång besvara den eller de knäckfrågor av vilka ett måls utgång beror men däremot icke att uttala sig även om andra frågor på vilka parterna kan ha kommit in under pläderingen. En professor åter får lätt en något annan inställning. Hans intresse kan så fångas även av frågor som icke behöver besvaras i målet att han icke kan motstå frestelsen att giva sig in också på dem. Förhållandet kan också uttryckas så att, medan domaren uppfattar ett mål som en flod vilken bör söka sig den genaste vägen till havet för att däri uttömma sitt trätovatten, professorn vill bygga dammar i floden för att kunna avleda vattnet till sina egna speciella trädgårdsodlingar. Dessa kan frambringa rara tankeblomster av stort vetenskapligt värde, men parterna kan icke förväntas gilla att deras mål utvecklar sig till en Assuandamm för bevattning av sådana vetenskapliga blomstersängar. Åtminstone den ena parten får nämligen antagas önska ett så snabbt avgörande av målet som möjligt och domstolens uppgift, när det gäller en till densamma hänskjuten tvist, är att skipa rätt mellan parterna, icke att därutöver meddela teoretisk undervisning utan tillämpning på målets verkligheter.
Jämte vad som är föreskrivet om domarnas yrkeskvalifikationer gäller emellertid också enligt domstolsstadgan att domstolens sammansättning skall vara sådan att den representerar de stora civilisationsformerna och de viktigaste juridiska systemen i världen. Med
den splittring som i dag kännetecknar vår värld är det tydligt att detta krav kan vålla mycken huvudvärk för en väljare som vill vinnlägga sig om att ställa sig stadgan till efterrättelse. Folkrätten vill man ju helst tänka sig som något enhetligt, hela världen täckande. När stadgan här talar om världens viktigaste rättssystem, måste tankarna alltså gå till de inre, de nationella rättssystemen. Då denna föreskrift tillkom, 1921, hade man särskild anledning att beakta t. ex. skillnaden mellan common law och de kontinentala europeiska rättssystemen. Vi här i Skandinavien har försökt hävda att vi utgör en särskild nordisk hage som alltid borde vara representerad i domstolen, något som på senare tid likväl icke fortlöpande varit fallet.7 Sedan har det ju vuxit fram också kommunistiska rättsordningar — av sina egna benämnda socialistiska — och vidare finns ju i andra delar av världen, t. ex. i Asien och Afrika, rättssystem som bygger endels på inhemska rättstraditioner och endels på importerade juridiska konstruktioner. Kombinationsmöjligheterna i fråga om domstolens sammansättning är sålunda många. Nu har emellertid den ordningen utkristalliserat sig att fem av de femton platserna i domstolen anses vara vikta för medborgare i de fem stater som är permanenta medlemmar av säkerhetsrådet, d. v. s. Frankrike, Förenta Staterna, Kina, Sovjetunionen och Storbritannien, varifrån likväl vid det senaste domarvalet 1966 gjordes det avsteget att någon ny kinesisk domare icke valdes efter den då avgående. I övrigt har utvecklingen lett till att, medan Haagdomstolen på Nationernas Förbunds tid till övervägande delen hade en europeisk sammansättning, bilden i dag är en helt annan. I sin sista sammansättning före andra världskriget bestod domstolen sålunda av nio domare från ett Europa som då icke var kluvet av någon järnridå, en nordamerikan, tre latinamerikaner, en kines och en japan, medan av domarna i dag fyra ärfrån Västeuropa, två från Östeuropa, en från Förenta Staterna, två från Latinamerika, fyra från Asien och två från Afrika. Innebörden härav är bland annat att hinder icke anses möta mot att även medborgare i stater som icke för egen del erkänt domstolens kompetens är ledamöter av denna, ett förhållande som icke kan frånkännas betydelse för andra staters villighet att anlita domstolen. Om å andra sidan till domstolen hänskjutes en tvist vari endera eller båda parternaicke räknar egna medborgare bland de ordinarie domarna, äger en sådan part rätt att för det ifrågavarande målet utse en domare ad hoc. Till följd härav har domstolen i några mål kommit att bestå
av 17 ledamöter. Givetvis får varken de ordinarie domarna eller domarna ad hoc uppfattas som representanter för sina stater vid utövandet av domarfunktionerna. Det måste därför betecknas som förvånande när häromåret regeringen i en ordinarie Haagdomares hemland fann sig böra bekantgöra att denne i ett visst mål dömt på ettsätt som avvek från sagda regerings uppfattning.
Valen till Haagdomstolen sker i omgångar, i det att vart tredje år val äger rum till fem av de femton platserna i domstolen, varigenom det är sörjt för domstolens successiva förnyelse, låt vara att omval är möjliga. Denna ordning innebär emellertid också att parterna vid anhängiggörandet av ett mål mot slutet av en treårsperiod icke kan veta hur den domstol kommer att vara sammansatt som en gång kommer att döma i målet. Domstolsstadgan föreskriver visserligen att avgående domare skall fortsätta att handlägga mål med vilka de börjat taga befattning, men på sätt domstolen tolkar denna bestämmelse anses en domare icke ha tagit befattning med ett mål förrän han varit närvarande i domstolen vid den muntliga förhandling som följer på skriftväxlingen och i Haagdomstolen varar denna, enligt vad erfarenheten visat, sällan mindre än två år och ofta längre. Enligt domstolens praxis gäller vidare att, i det hänseende varom nu är fråga, en domares befattning med ett mål anses upphöra även i och med att domstolen efter muntlig förhandling avkunnar endast ett beslut om en processinvändning och uppskjuter målets fortsatta handläggning. Om domstolen förkastar en invändning mot dess behörighet att upptaga ett mål till prövning eller, vilket även förekommer, förenar frågan om invändningen med huvudsaken samt om därefter nyval av domare sker, innan målet efter fortsatt skriftväxling på nytt blir föremål för muntlig förhandling, inträder sålunda ombyte av domare.
Som en dagsaktuell illustration härtill kan nämnas att, när det förut omnämnda belgisk-spanska målet, domstolens för närvarande sista, någon gång under år 1969 företages till slutlig muntlig förhandling, det icke i domstolen kommer att sitta någon ordinarie ledamot som är kvar från den tid då detta mål 1958 först inkom och endast sex av de ordinarie domare vilka började syssla med målet efter dess återupptagande 1962. Av de två i målet utsedda domarna ad hoc har för övrigt den ene utbytts så sent som i juli 1968. En ständigt svällande dossier har sålunda fått lämnas vidare från den ena uppsättningen domare till den andra.
Att växlingar i Haagdomstolens sammansättning sålunda kan inträda från det att ett mål anhängiggöres och till dess att det företages till avgörande, är också ett förhållande som kan förmodas av-
hålla staterna från att anlita domstolen. Utsikterna att undgå ombyte av domare är tydligen störst, om ett mål anhängiggöres kort efter ett av de vart tredje år återkommande domarvalen, men om skriftväxlingen i ett sådant mål skulle draga ut på tiden eller processinvändningar göras, kan likväl ett nytt domarval komma att förändra domstolens sammansättning innan målet hinner bliva avgjort.
För att därefter övergå från domstolens sammansättning till dess arbetsformer, framgår av det redan sagda att förfarandet inledes med en skriftväxling som, beroende på hur lång tid parterna anser sig behöva för denna, varar i minst ett och ofta ett par år. Därefter följer en muntlig förhandling, som också den kan bliva långdragen och som ofta, för att icke säga oftast, visar sig vara muntlig endast i den bemärkelsen att partsombuden varvtals och ord för ord läser upp vad som i realiteten är nya skrivna inlagor, vilka lika gärna kunde distribueras med posten. Endast sällan avbryter frågor från domstolen denna växelsång. Muntlig bevisupptagning hör likaledes till undantagen.
Detta slags process är onekligen tidslukande och får lätt något livlöst över sig. Ledamoten av Förenta Staternas högsta domstol Felix Frankfurter uppges en gång ha avbrutit en på detta sätt högläsande advokat genom tillsägelsen att vederbörande tydligen ängslades för att domstolen icke kunde läsa men att han, Frankfurter, ville undanröja det bekymret genom att tala om att domstolen kunde läsa och att vad den väntade sig var en muntlig sammanfattning av partens talan. Någon sådan reprimand behöver ingen innanläsare befara från Haagdomstolen, vid vilken denna bl. a. i Sverige icke tilllåtna form av plädering vunnit hävd.
Om en rättegång i Haag drar ut på tiden, är det sålunda i förstahand till följd av parternas och deras ombuds egna önskemål beträffande frister för skriftväxlingen och sättet för den muntliga pläderingen. Det måste emellertid medges att mycken tid åtgår också för överläggningen till dom inom ett kollegium på upp till 17 medlemmar, av vilka några uttrycker sig på franska och andra på engelska utan att alla förstår båda dessa domstolens arbetsspråk. Till de rent språkliga översättningsbestyr som orsakas härav kommer så de intressantare men likaledes tidsödande så att säga andliga översättningar som kan behövas mellan olika inom domstolen företrädda rättssystem och därav betingade skilda principiella utgångspunkter vid bedömandet av ett mål.
Domstolsstadgan medger att domstolen också arbetar på avdelningar, något som förutsätter samtycke av parterna. Hittills har det likväl icke förekommit att något mål handlagts annat än av dom
stolen i dess helhet. Skulle emellertid domstolen få mera att göra än hittills, måste man nästan förutsätta att den för att kunna samtidigt bemästra ett flertal mål övergår till att arbeta på avdelningar. Avdelningarna skulle därvid, åtminstone för vissa fall, kunna få en sådan sammansättning att de icke behövde använda mer än ett arbetsspråk. Man skulle också kunna tänka sig t. ex. att den ena gången en avdelning sammansattes av domare med särskild sakkunskap på något visst område som ett mål kunde gälla och att den andra gången en avdelning bildades av domare från den del av världen varifrån ett mål kommit. Det måste antagas att en avdelning om tre, fem eller sju domare skulle arbeta snabbare än ett kollegium om sexton eller sjutton. Sedan en avdelning bildats för ett visst mål, borde väl vidare parterna i detta kunna räkna med att avdelningen i oförändrad sammansättning skall slutföra målet, även om före den muntliga förhandlingen någon medlem av avdelningen skulle till följd av domstolens partiella förnyelse upphöra att vara ordinarie domare.
Nu är det naturligtvis icke så lätt att veta i vilken grad Haagdomstolens sammansättning och arbetsformer avhåller staterna från att dit hänskjuta tvister som de i och för sig skulle vilja låta gå till rättslig prövning. En fingervisning lämnas väl dock av antalet mellanstatliga tvister som för närvarande hänskjutes till särskilt upprättade skiljedomstolar. En sådan skiljedomstol kan ju få den sammansättning varom parterna enar sig, liksom förfarandet kan utformas enligt deras önskemål. Icke desto mindre är även sådana särskilda skiljedomstolar sällsynta. Ett färskt exempel erbjuder likväl den skiljedomstol som 1968 avdömde tvisten mellan Indien och Pakistan angående Rann of Kutch och av vars tre ledamöter ordförandenvar en svensk, nämligen presidenten Gunnar Lagergren. Redan dentidsutdräkt som skulle ha orsakats av det vidlyftiga processmaterialets översättande, för domstolens behov, från de engelska originalentill franska, låt vara att detta skulle ha skett på FN:s bekostnad,måste antagas ha utgjort ett allvarligt hinder för denna tvists hänskjutande till Haagdomstolen.
För närvarande förekommer alltså heller icke skiljedomar i särskild ordning mellan staterna annat än någon sällsynt gång. Läget i denna del har sålunda radikalt förändrats sedan tiden före första världskriget och mellankrigstiden, då skiljedomar i mellanfolkliga tvister var vanliga. Några betydelsefulla sådana skiljedomsförfaranden ägde rum under Östen Undéns ordförandeskap.
För att återgå till Haagdomstolen är emellertid också att framhålla att utvecklingen såtillvida gått förbi domstolen som denna endast är behörig att upptaga tvister mellan stater, medan i dag många
stora internationella tvister icke längre är tvister enbart mellan stater. Vissa stora internationella bolag, Standard Oil, Unilever o. s. v., blir i våra dagar större och större, medan staterna blir fler och fler samt mindre och mindre. Det finns redan nu internationella storbolag som har fler anställda än somliga av Förenta Nationernas nya medlemsstater har invånare. Beträffande denna utveckling förutsade häromdagen den engelske ministern för teknologi Anthony Wedgwood Benn att staternas regeringar, inklusive den brittiska, kommer att i sina relationer till världsomspännande bolagsbildningar nedsjunka till ställningen av kommunalfullmäktige.
Mellan en stat och ett stort internationellt bolag kan uppkomma allvarliga motsättningar, t. ex. på grund av expropriering eller nationalisering av bolaget tillhörig egendom. Det är icke säkert att det i en sådan situation finns någon stat som är villig att göra bolagets sak till sin och taga upp denna inför Haagdomstolen. Ibland kan det också, på grund av bolagets internationella karaktär, råda tvivel angående vilken stat som skulle vara behörig att föra en sådan talan.
När det gäller skyddet för utlandsinvesteringar har nu i anslutning till världsbanken upprättats en särskild skiljedomsordning inom vars ram tvister mellan stater och investerande utländska bolag skall kunna slitas. Därmed har sålunda skapats ett specialforum för denna i våra dagar så betydelsefulla kategori av internationella tvister.
Det är emellertid icke endast bolagen som är utestängda från möjligheten att uppträda såsom parter inför Haagdomstolen. Icke heller Förenta Nationerna som organisation är behörig att föra talan vid domstolen, vilket ibland känts som en brist, när motsättningar i rättsfrågor uppkommit mellan Förenta Nationerna och en medlemsstat. Förenta Nationerna kan visserligen i en sådan situation begära ett rådgivande utlåtande8 från Haagdomstolen, men ett sådant innebär intet rättskraftigt avgörande och skapar icke någon exekutionsmöjlighet. En sådan finns däremot i händelse av en fällande dom mot en stat, ty då skall enligt Förenta Nationernas stadga säkerhetsrådet se till att domen blir efterlevd. En sådan exekutionsmöjlighet skulle alltså ha uppstått, om i det förut omnämnda målet angående Sydvästafrikadomstolen hade bifallit den talan angående mandatet över detta numera av Förenta Nationerna som Namibia betecknade land vilken av Etiopien och Liberia fördes mot Sydafrika.
Lika litet som bolag kan givetvis enskilda individer eller organisationer som företräder sådana uppträda som parter inför Haagdomstolen. En av den internationella rättens märkligaste landvinningar i vår tid är likväl det erkännande av individen som folkrättssubjekt vilket gradvis arbetar sig fram, när det gäller skyddet för de mänskliga rättigheterna. Det skyddet är främst av betydelse i förhållande till den stat vari individen är medborgare. Endast i sällsynta undantagsfall kan emellertid det sätt varpå en stat behandlar sina egna medborgare väntas uppkalla en annan stat till aktion inför ett internationellt forum. Om en individs klagan över kränkning av någon hans mänskliga rättighet skall tagas upp på det internationella planet, måste detta därför i regel ske genom honom själv eller genom någon organisation som företräder honom. Vägen till Haagdomstolen står alltså då icke öppen.
Inom Europa har emellertid en utvidgning av partsbegreppet när det gäller internationella instanser ägt rum på det regionala planet. Inför De Europeiska Gemenskapernas domstol i Luxemburg kan sålunda även enskilda företag intaga partsställning och enligt Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna kan även, under vissa förutsättningar, individerna föra talan mot staterna inför den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, varemot deras intressen i mål som föres upp till den enligt konventionen upprättade europeiska domstolen bevakas av kommissionen såsom ett slags ministère public.
Det föreligger onekligen tendenser till upprättande av flera sådana regionala domstolar för olika ändamål och i olika delar av världen. Det kan också i dag visa sig vara lättare än på det universella planet att mellan stater med likartat kultur- och rättsarv, för bestämda kategorier av tvister, få till stånd överstatliga domstolar, vilkas behörighet icke är beroende av svarandepartens samtycke i det enskilda fallet.
I och för sig bör det väl hälsas med tillfredsställelse att sådana regionala domstolar växer fram och de borde kunna skänka nyttiga lärdomar om hur ett internationellt domstolsmaskineri i dag kan byggas upp och fungera. Å andra sidan skulle en flora av regionala domstolar kunna sätta den internationella rättens enhet i fara och det skulle överhuvud kunna uppkomma samordningsproblem av olika slag i förhållandet mellan sådana domstolar och Haagdomstolen. Man får likväl hoppas att den sistnämnda alltjämt skall visa sig kunna fylla uppgiften som världsdomstol. På samma sätt som de stora ljusröda snäckskal från Indiska oceanen vilka garnerar gamla trädgårdars gångar säges återgiva världshavets brus för den som
håller dem intill örat, skulle domstolens utslag återkasta ett eko av folkrättens universalitet.
För att Haagdomstolen skall kunna fylla sin höga och för en fredlig världsordning omistliga uppgift kräves emellertid att staterna i gemen ändrar sin inställning till valet av domstolsvägen för slitandet av folkrättsliga tvister. Varom icke, riskerar man att de i allt större antal tillverkade internationella konventionerna, t. ex. om ämnen sådana som de mänskliga rättigheterna — till vilka 1966 års FN-konventioner främst hänför folkens självbestämmanderätt — snabbt kankomma att te sig som girlander av papperslyktor, upphängda i träden vid en lantlig trädgårdsfest, vilka bringas att slockna vid första kraftiga vindstöt. Man skulle med andra ord icke ha hunnit längre än på 1700-talet, då Voltaire om de folkrättslärdes skrifter sade att de för folken tycktes vara en tröst för det onda som politiken och våldet gjorde dessa och att de gav en bild av rättvisan på samma sätt som man hade porträtt av celebra personer som man icke kunde få se.
Vad skall man emellertid, i avvaktan på en sådan genomgående sinnesändring hos staternas regeringar, önska för Haagdomstolens del? Kanske skulle man, om jag får återkomma till bilden av sjukhuset utan patienter, kunna få hoppas att det bereddes domarna tillfälle åtminstone till någon poliklinisk verksamhet, d. v. s. att staterna kunde förmås att komma till domstolen med några små men juridiskt icke ointressanta tvister, vilka icke uppväckt sådana nationella passioner att parterna icke utan konvulsioner skulle kunna mottaga en dom som gick dem emot. Kanske skulle på den vägen kunna uppkomma en viss vana att anlita domstolen, en vana som så småningom kunde vidgas till att gälla även större tvister. Domstolens ledamöter lär dock i alla händelser även allt framgent få räkna med att göra samma tidlösa erfarenhet som en gång år 1645 uttrycktes av assessorn i Svea hovrätt Olof Bärling i en suck som nått eftervärlden: »Så länge världen står, måste domaren alltid av endera parten hava ovilja, ja understundom av bägge, ehuru väl han än med saken omgår.»