»De anklagades bänk» 50 år
Ännu för femtio år sedan hörde det till vedertagen ordning att parterna inför rätta skulle stå när målen handlades. Nu hade visserligen under senaste årtiondena en viss uppmjukning skett genom att åklagare och advokater börjat beredas sittplatser i rättssalarna när de inte var i aktion. Vid 1917 års riksdag motionerade emellertid ledamoten av andra kammaren borgmästare Carl Lindhagen om införande av en »de anklagades bänk» vid de svenska domstolarna. Motionen väckte stort uppseende, föranledde färgsprakande presskommentarer samt debatterades i riksdagen inför fullsatta åhörarläktare.
Motionären påpekade bland annat att man sedan några årtionden tillbaka såväl inom skönlitteraturen som inom journalistiken flitigt börjat använda uttrycket »att bli satt på de anklagades bänk» för att därmed ange att någon beskyllts eller åtalats för brott. Någon de anklagades bänk fanns emellertid inte i verkligheten vid de svenska domstolarna och hade aldrig funnits. Nu undrade motionären om det inte kunde vara på tiden att låta uttrycket få en motsvarighet i verkligheten. Egentligen hade han tänkt sig att frågan skulle lösas genom någon lagstiftningsåtgärd, men eftersom han vid undersökningar inte hittat föreskrifter i lag om hur en domstol skall vara inredd utan det helt enkelt var en fråga om tradition ändrade han sitt yrkande till att riksdagen skulle hemställa till KM:t om utfärdande av ett »vänligt cirkulär» i frågan till ordförandena i de svenska underdomstolarna.
Frågan kom emellertid inte bara att gälla de anklagades bänk. Att en anklagad skulle stå när han hördes var någonting självklart. Inte sällan hände det att vederbörande svimmade eller bröt samman under den tidens inkvisitoriska förhör. En sådan händelse föranledde emellertid vanligen inte till något annat än att man tog en paus, varunder den anklagade fick tillfälle att ta igen sig utanför rättssalen. När rättegången fortsatte fick han på nytt stå. Svimmade någon på nytt fick man ta en ny paus. Inne i rättssalen fick ingen sitta eller ligga.
Det var emellertid som sagt inte bara de för brott anklagade som stående måste följa förhandlingarna, detsamma gällde också parterna i tvistemål samt deras biträden eller ombud. Först mot slutet av 1800-talet började man bereda åklagarna möjlighet att sitta i den rättssal, där de tidigare som »vakthavande åklagare» fått stå inte bara under egna mål utan även under tvistemålen.
Vid riksdagsdebatten berättade en av talarna huruledes han under handläggningen av ett långvarigt tvistemål tillåtit sig taga plats på en i rättssalen befintlig stol. För detta fick han omedelbart inför sittande rätt en uppsträckning av ordföranden, vilken dessutom tillsade rättstjänaren att taga bort stolen till förhindrande av förnyat etikettsbrott.
De första advokater som fick rätt att sitta vid rådhusrätten i Stockholm var de s. k. fattigsakförarna, sekelskiftets offentliga försvarare, vilka ansågs
ha en halvofficiell ställning. Därmed var emellertid fältet upprivet. Åtskilliga domare såg inte denna utveckling med blida ögon, men å andra sidan fanns också sådana som själva tog försiktiga initiativ till att låta äldre och sjukliga personer få sitta när de inte själva hördes.
När det nya rådhuset i Stockholm stod färdigt 1915 gjorde stadens borgmästare en sondering inom magistraten om man inte borde inköpa bänkar till de anklagade att sitta på, åtminstone när de inte hördes.
När hr Lindhagen inte fick förståelse av sina kolleger lät han bomben smälla genom sin riksdagsmotion, en av hans 42 det året i samhällsreformerande frågor.
Debatten blev som sagt livlig. En talare sade sig ha gjort en undersökning i hemortens domsaga och funnit att ingen lidit skada av att ha fått stå när rätten satt, inte ens någon av de tre senaste åklagarna. Alla hade dött en naturlig död. En häradshövding bland riksdagsmännen sade sig finna det principiellt förödmjukande och svensk sed motbjudande att föreskriva hur en svensk domstol skall uppföra sig. Ännu en talare förklarade att »våra tingssalar är inte byggda för sittande parter» och ännu en ville inte ge »ligapojkar rätt att vräka sig inför vördig rätten». Men trots detta blev motionärens slutliga yrkande bifallet och året därefter kom ett kungligt cirkulär, i vilket »K.M:t anbefallde ordförandena i de allmänna underrätterna tillse att vid rättegångsförhandlingar parter och deras biträden beredas tillfälle att, då de ej själva äro i förhör eller utföra talan, sittande övervara förhandlingarna».
Därmed var frågan emellertid inte slutligt löst. En häradshövding skrev till justitieministern och bad om besked huruvida »häradshövdingen själv skulle medtaga stolar hemifrån när han gick till tinget eller om man kunde be tingshusbyggnadsskyldiga ordna den saken». På annat håll undrade man — tydligen på fullt allvar — om man inte borde ge »de anklagades bänk» ett enhetligt utförande över hela riket, en på något sätt symboliskt utformad bänk!
Vid motionärens egen domstol förhalades anskaffandet av bänken genom att man i magistraten väckte frågan om den skulle ha ryggstöd eller inte. Ärendet bordlades flera gånger. Till slut bestämde man sig för att den icke skulle ha ryggstöd. Emellertid skulle för sjuka personer anskaffas ett visst antal stolar, dock — föreskrevs det — utan karmar.
År 1921 drogs frågan om de anklagades bänk åter inför riksdagen i en motion, när det påpekades att det »vänliga cirkuläret» inte blivit så allmänt efterföljt som man borde förväntat. Nu ville man därför ha lagstiftning på området. Vid alltför många domstolar saboterar man K.M:ts hemställan, sade man. Pressen drev på och berättade fantastiska historier om övergrepp. Men motionären från år 1917 avstyrkte bestämt bifall till lagstiftningsåtgärder. En klok och människovänlig reform behöver aldrig drivas igenom med »lag och hugg», sade han. Åtminstone inte när den gäller den svenska domarkåren. Motionen avslogs. Men vid åtskilliga domstolar dröjde det över tio år innan »de anklagades bänk» blev en obligatorisk detalj i rättssalen.
Eric Stapelberg