Något om rätt och rättskipning i Folkrepubliken Kina

Av ambassadören LENNART PETRI

 

1. Kina har aldrig varit och är icke en rättsstat i västeuropeisk mening. Detta lär i bildade kinesers ögon och säkerligen i de styrandes utgöra icke en brist utan en förtjänst. För satser som »land skall med lag byggas» har man i Kina liksom annorstädes i Fjärran Östern traditionellt stått främmande. I Kina har, kan man säga, vår gamla domareregel att det är bättre med en god domare än en god lag drivits till sin yttersta gräns. Avsaknaden av fasta rättsregler uppvägdes av tillgången till en efter de olika seklernas måttstock väl fungerande förvaltning.
    Den kinesiska statsbildningen visade länge en utomordentlig fasthet. Den utgjorde ramen för en obruten civilisation som från Tangdynastien (618—906) till in på 1700-talet var på alla områden av andlig och materiell odling överlägsen vad Europa förmådde åstadkomma. En av grundvalarna för denna i världshistorien enastående företeelse var enligt kinesisk uppfattning att den till följd av rikets väldiga omfattning decentraliserade styrelsen utövades av högt kvalificerade personer, utvalda efter lärdomsprov i den klassiska litteraturen, vilken till stor del hade karaktären av moralregler. De bestämde efter vad de ansåg vara i varje särskilt fall skäligt och ändamålsenligt utan att vara bundna av fasta rättsregler. Dessa ämbetsmän (»mandariner»), som aldrig var mer än några tusen till antalet, utövade en förvaltande och dömande myndighet utan att skarp gräns däremellan drogs. Rättskipningen inskränkte sig huvudsakligen till grövre brott, det enda område där av staten fastställda rättsregler förelåg. Förmögenhetsrättsliga tvister och enklare brott avgjordes utan de avlönade ämbetsmännens medverkan av byäldste och skråordförande. Familjerättsliga tvister avgjordes av chefen för storfamiljen eller klanen efter vad i varje landsända ansågs skäligt, vilket vanligen betydde att man kompromissade sig fram till en lösning. En genomgående strävan från både befolkningens och de med domsrätt utrustade distriktsämbetsmännens sida var att statsmakten skulle hållas utanfördylika frågor.
    Västerländska politiska och ekonomiska uppfattningar påverkade

 

48—693005. Svensk Juristtidning 1969

 

750 Lennart Petrismåningom den kinesiska statsmaktens traditionella inställning till rätt och rättskipning. Med bistånd av europeiska jurister genomfördes av Kuomintang-regimen (nationalistregeringen) under Chiang Kai-shek på 1920- och 30-talen en omfattande civil- och processlagstiftning efter västerländskt mönster. Denna lagstiftnings utförlighet och den plötslighet med vilken den påbjöds medförde att den aldrig kom att föras ut i praktiken i sådan utsträckning att den traditionella uppfattningen om formellt fastslagna rättsreglers begränsade värde nämnvärt påverkades.
    Folkrepubliken Kina, som proklamerades den 1 oktober 1949 efter de kinesiska kommunisternas seger över den av Förenta Staterna stödde Chiang Kai-shek, avskaffade genom formellt beslut den tidigare gällande rättsordningen. Nu gällande kinesiska rättssystem utgör en syntes av gamla kinesiska traditioner, nyskapelser efter västeuropeiska modeller som införts av Kuomintang-regimen, och slutligen sovjetisk rätt som i stor utsträckning efterbildades på 50-talet. På rättsväsendets område liksom på andra har den nuvarande regimen brutit med många gamla kinesiska traditioner och i namn av marxism-leninismen infört åtskilligt europeiskt allmängods som lånats från Sovjetunionen. Det kan vara värt framhålla att hur stora skillnaderna i västeuropeiska ögon må te sig mellan västeuropeiskrätts uppfattning och sovjetisk, föreligger likväl en gemensam grundsyn i Västeuropa och Sovjetunionen på rättsreglers värde och höghet.Den traditionella kinesiska värderingen av rättsregler versus av reglerobundna lämplighetsavgöranden var en annan och synes knappast ha ändrats. Den vanliga västerländska förebråelsen att Kina icke är en rättsstat saknar tyngd för kineserna själva. Rättsregler betraktas som en otillräcklig grund för utövande av statsmakt och rättsstaten av västerländsk typ närmast som en primitiv statsform.
    Även i de högtidligaste former antagna lagregler synes i Kina uppfattas mera som riktlinjer än som i alla lägen bindande föreskrifter. 1954 års statsförfattning — i vars preambel bl. a. talas om den oförstörbara vänskapen med Sovjetunionen — föreskriver t. ex. att utöver statschefen en vicepresident skall finnas. Redan från början utsågs emellertid två vicepresidenter. I Peking ackrediterade diplomater förefaller besväras mera än även höga kinesiska ämbetsmän av ovissheten om vem som idag är Folkrepubliken Kinas statschef sedan den senast 1964 av nationella folkkongressen omvalde Liu Shao-chi vid ett sammanträde i oktober 1968 med kommunistiska partietscentralkommitté, i en av partiets stadgar icke förutsedd, utvidgad sammansättning, betecknats som »avfälling, förrädare och strejkbrytare» och förklarats avsatt från alla poster i stat och parti. Liu Shao-

 

Något om rätt och rättskipning i Folkrepubliken Kina 751chi har icke avsatts från statschefsposten av den enda myndighet som har laglig rätt därtill, nämligen nationella folkkongressen vilken icke sammankallats. Det har icke angivits vem som efterträtt Liu Shao-chi eller övertagit hans enligt statsförfattningen omfattande befogenheter.
    Mot bakgrund av den i Folkrepubliken Kina rådande uppfattningen om allmängiltiga rättsreglers begränsade värde är det naturligt att antalet promulgerade lagar och andra rättsregler täcker ett ganska begränsat fält. Härtill har bidragit att det nya kinesiska, socialistiska samhället anses ännu icke ha fått sin slutliga utformning i enlighet med Mao Tse-tungs tänkande. Maos lära utgör, det inskärpes ständigt, det högsta rättesnöret för statens liksom för enskilda medborgares verksamhet. Den ständigt pågående »skapande tillämpningen» av ordförande Maos tänkande skulle uppenbarligen försvåras av fasta, allmängiltiga regler hämtade ur annan källa.

 

2. Kina, som inom sina gränser rymmer mer än en femtedel av mänskligheten, saknar nära tjugo år efter Folkrepublikens tillkomst kodifierade eller eljest allmänt kända sakrättsliga och obligationsrättsliga regler. Icke heller processförfarandet är reglerat i lag. Vad som finns av lagar är främst, förutom 1954 års för närvarande i oviss utsträckning ur kraft satta statsförfattning, en samma år utfärdad lag om folkdomstolarna, samt 1950 års familjelag. Dennas rättsliga betydelse kan icke överskattas, ej heller dess politiska värde. Den kinesiska kvinnan har frigjorts från sin tidigare i förhållande till mannen mycket underordnade ställning. Straffrättsliga bestämmelser återfinns framför allt i en författning av 1957 vars titel översatts Security Administration Punishment Act och som avser ordningsförseelser och mindre grova brott. 1958 angavs att en kodifierad strafflag skulle promulgeras men så skedde aldrig. Närmare bestämmelser om administrativa frihetsberövanden lär icke ha publicerats. Inga offentliggjorda rättsregler finnes för sådana brott som mord och dråp, våldtäkt, rån. I avsaknad av lagstiftning skall frågan huruvida brott föreligger avgöras av domstolen enligt av partiet eller regeringen utfärdade beslut eller anvisningar eller allmänna riktlinjer för domstolarnas verksamhet. Den sedan 1966 pågående, av »Mao Tse-tung personligen inledda och styrda stora, proletära kulturrevolutionen» har visat hur olika dessa allmänna riktlinjer uppfattats av bona fide förtroendemän på poster från de högsta till de lägsta inom stat och parti. Bl. a. har det visat sig svårt att lämna praktiskt användbara anvisningar för fastställande av det i brottmål avgörande spörsmålet huruvida en handling faller inom den av Mao Tse-tung angivna kategorien antagonistiska motsättningar, dvs. »motsättningar mellan

 

752 Lennart Petrifienden och oss», eller inom kategorien icke-antagonistiska motsättningar, dvs. »motsättningar inom folket». Den kinesiska partiledningens »allmänna linje», enligt vilken bl. a. frågan om antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar skall bedömas, har skiftat avsevärt under de båda senaste decennierna. I enlighet därmed har skiljelinjen också växlat mellan sådana av partiet såsom förgripliga betraktade åtgärder som beivras av domstolarna resp. i administrativordning.
    Eftersom det avgörande för statsmaktens utövning på alla nivåer, inbegripet rättskipningen, är vad som är ideologiskt riktigt och praktiskt lämpligt känner man i Kina icke samma behov som i Sovjetunionen av att formellt skilja mellan stat och parti. Straffrättsreglernas uppgift har angivits vara att skydda folkets revolutionära landvinningar mot dess klassfiender.
    Främmande för kinesisk uppfattning är att rättsregler skall utgöra ett skydd för individen mot staten. Nu liksom tidigare tjänar rättssystemet i första hand till att stärka statens makt. För att vara gällande behöver kinesiska lagar icke promulgeras. Däremot lär inom ramen för partiets allmänna ideologiska, fostrande verksamhet vid de obligatoriska möten, som spelar en stor roll i de kinesiska medborgarnas liv efter 1949, ofta lämnas muntliga upplysningar icke bara om nya politiska riktlinjer utan också om därmed sammanhängande, ändrade straffrättsliga bedömningar av olika handlingar.
    I Peking ackrediterade ambassader, som för egna kinesfödda eller kinesgifta medborgares räkning eller eljest begärt upplysningar om gällande (icke offentliggjorda) regler rörande förvärv eller förlust av kinesiskt medborgarskap, har erhållit knapphändiga upplysningar. Ärenden som hos oss skulle avgöras enligt fasta rättsregler anges av kinesiska myndigheter komma att avgöras enligt de konkreta omständigheterna i varje särskilt fall.

 

3. Den i en lag av 1954 angivna domstolsorganisationen överensstämmer nära med Sovjetunionens. Enligt statsförfattningen skall det finnas en Högsta Folkdomstol, lokala folkdomstolar samt särskilda folkdomstolar. Underdomstol finnes i varje »hsien», ett landsbygdsdistrikt (innefattande mindre städer) med 2 à 300 000 invånare, och med hsien likställda medelstora städer och autonoma områden. Större städer har flera underdomstolar. Hsien utgjorde tidigare det minsta området i den statliga kinesiska förvaltningsorganisationen. Underdomstolen består av ordförande och två bisittare. Ordföranden utses av distriktets lokala folkkongress (motsvarighet till lokal sovjet) och bisittarna av distriktets verkställande myndighet, »folkråd» (sovje-

 

Något om rätt och rättskipning i Folkrepubliken Kina 753tiska ispolkom). Domstolens beslut fattas av två domare. Skulle tremeningar föreligga måste domarena sammanjämka sig så att en majoritet uppstår.
    Mellandomstol finnes i varje »län», innefattande flera hsien eller fristående städer och områden. I varje provins (områden med 10 à 75 miljoner invånare) samt i de utanför provinserna stående städerna Peking och Shanghai (sammanlagt 29 provinser och likställda) finnes en överdomstol. Dess ordförande utses av provinsens folkkongress och bisittarna av dess folkråd, den verkställande myndigheten. Eftersom folkkongress och folkråd saknas i »länen» utses mellandomstolarnas ordförande och bisittare av motsvarande organ i provinsen.
    En Högsta Domstol finns i Peking. Dess ordförande utses av nationella folkkongressen, medan övriga domare tillsättes av nationella folkkongressens stående utskott. Högsta Domstolen, som för några år sedan hade 30 domare, arbetade då normalt på fyra divisioner, två för brottmål, en för civilmål och en för militära mål.
    Ingen motsvarighet finnes i Kina till den skiljemannainstitutionsom i Sovjetunionen avgör tvister mellan statliga företag. Dylika ärenden avgöres i Kina av vederbörande högre administrativa myndigheter.
    Enklare förseelser och tvister mellan enskilda blir i allmänhet icke behandlade av domstol utan avgöres av lokala medlingskommittéer av olika slag. Underdomstol kan till dylikt avgörande hänvisa alla civilrättsliga mål. Föregående handläggning av medlingskommittéutgör likväl intet villkor för att underdomstol skall kunna ta upp målet. Antalet av domstolar behandlade mål har minskat i samband med ökad användning av medlingskommittéerna.
    Ärende som avgjorts i en instans kan i princip överklagas i närmast högre instans. Underdomstol utgör normalt första instans men vissa ärenden skall upptagas i mellandomstol, t. ex. mål där utlänning är part eller som rör rättigheter som tillkommer medlem av etnisk minoritetsgrupp (omkring 5 % av befolkningen). Därest ensak förefaller vara av stor vikt kan underdomstol eller mellandomstol utan att upptaga den hänskjuta den till överdomstol. Högsta Domstolen kan besluta att själv i första eller sista instans ta sig an en sak.
    Domstol som är överordnad den domstol som varit appellationsinstans i ett mål kan i kraft av sin övervakningsrätt (en motsvarighet till den sovjetiska rättens nadzor) antingen själv upptaga målet till ytterligare behandling eller återförvisa det till vederbörande appellationsdomstol. För begreppet res judicata finns endast begränsat utrymme, eftersom möjlighet alltid anses böra finnas för rättande av misstag som må ha begåtts av domstol. Högsta Domstolen är berät-

 

754 Lennart Petritigad att när som helst på grundval av skriftlig eller muntlig framställning av enskilda till bedömning upptaga lagakraftvunnen dom.
    Dödsdom skall alltid underställas Högsta Domstolen vare sig den överklagats och bedömts av appellationsdomstol eller ej.
    Förfarandet i första instans är alltid muntligt. Appellationsdomstol kan bestämma huruvida muntligt förfarande påkallas i till densamma uppfört mål.
    Såsom ett för det nya kinesiska rättegångsväsendet typiskt förfarande har sovjetiska författare betecknat den i allt större utsträckning begagnade metoden att domstolen i brottmål förflyttar sig till den ort och i görligaste mån lokal där brottet ägt rum och avdömer saken i närvaro av den lokala befolkningen. Detta tycks komma ifråga endast i de fall då saken är fullt utredd och snabb handläggning är möjlig.
    Domstolarna är obundna av prejudikat. Till vägledning för domstolarna uppgöres då och då »sammanställningar av erfarenheter». Dessa sammanställningar är icke offentliga.
    I Sovjetunionen har som bekant under senare år mycket talats om den »socialistiska lagligheten» och en strävan har efter Stalins död förelegat att utvidga rättsreglernas område på bekostnad av de skönsmässiga administrativa avgörandenas. Inga motsvarande tendenserhar framträtt i Folkrepubliken Kina efter »de hundra blommornas» kortvariga period 1957.

 

4. Domare utses i princip för fyra år men uppdraget kan återkallas. Ingen tidigare juridisk utbildning kräves av domare. Värdefullare än juridiska studier anses erfarenheter från revolutionär verksamhet kunna vara.
    För advokater fanns föga utrymme i det äldre kinesiska samhället. Deras rykte under årtiondena före 1949 lär icke ha varit det bästa, eftersom de ansågs verka i den starkare partens intresse. Advokaten betraktas i brottmål icke som likställd med åklagaren, eftersom denne företräder staten. Som uppgift för advokaten har angivits bl. a. att utröna graden av ånger hos den anklagade, en faktor av betydelse för straffutmätningen.
    Juristutbildning, låt vara i obetydlig omfattning, bedrevs även under Folkrepubliken intill dess kulturrevolutionen tillfälligt avbröt all universitetsundervisning 1966. Antalet jurister i dagens Kina är ytterligt ringa. Utsikterna för utländska regeringar eller enskilda att hos kinesiska myndigheter vinna gehör för juridiskt grundade synpunkter är små. För den utländska parten tillfredsställande resultatkan nås men på grundval av andra överväganden än rättsliga.

 

Något om rätt och rättskipning i Folkrepubliken Kina 7555. I Kina rådande samhällsordning med dess begränsade möjligheter för medborgarna att förskaffa sig och inneha privat egendom medför att förmögenhetsmål sällan kommer under domstolsbehandling. Domstolarna får huvudsakligen brottmål.
    De straff som av domstolarna utdömdes i början av 60-talet var dels böter, konfiskation av egendom, förlust av politiska rättigheter (under en tid av upp till fem år), dels a) tillrättavisning; b) övervakning på arbetsplatsen utan frihetsförlust; c) fängelse (från 7 dagar till 6 månader); d) tidsbestämt straffarbete (från 6 månader till 15 år eller undantagsvis vid återfall 25 år); e) livstids straffarbete; f) dödsstraff. Före kulturrevolutionen sades att dödsstraff brukade verkställas först två år efter domens avkunnande för att ge den dömde tillfälle att ångra sig och bättra sig. I så fall förvandlades straffet till straffarbete. Under kulturrevolutionen har enligt kinesisk press och television dödsdomar verkställts snabbt och offentligt. Straffarbete för mindre tid än ett år utdömdes sällan, angavs det, före kulturrevolutionen. I görligaste mån sökte myndigheterna vid brott som icke ansågs vara alltför allvarliga tillse att den skyldige fick undergå politisk-moralisk uppfostran av sina kamrater på arbetsplatsen. Överhuvud fästes i Kina stort avseende vid medborgarnas icke blott ideologiska utan även moraliska fostran. Kriminaliteten angavs före kulturrevolutionen ha sjunkit väsentligt. Pekings fängelse medplats för 3 000 fångar hade 1965 endast 1 800 varav 40 % dömts för politiska förbrytelser. Laglydigheten i Kina var före kulturrevolutionen frapperande för en utlänning. Asociala element syntes icke på gatorna i de städer utlänningar fick besöka och ordningspolis tycktes icke behövas. Ungdomsbrottsligheten sades vara obetydlig. Statens uppfostrande verksamhet utövades genom kommunistiska partiet.
    Straffutmätningen i Kina påverkas, i enlighet med den allmänna kinesiska grundsynen, av faktorer till vilka i Västeuropa normalt ingen hänsyn anses böra tagas. Eftersom klasskampen officiellt fortsätter i Kina, kan en gärning bedömas olika alltefter gärningsmannens klasstillhörighet. Tillhör han »de fattiga bönderna eller de lägre mellanbönderna» synes det presumeras att ingen antagonistisk motsättning föreligger mellan honom och samhället. Så är icke fallet därest gärningsmannen inräknas bland »godsägare (jordherrar), rika bönder eller högre mellanbönder». Betydelsen av denna klasskillnad har kraftigt inskärpts under kulturrevolutionen trots att åtminstone sedan folkkommunernas införande 1958 egendomsskillnaderna inom lantbrukarbefolkningen försvunnit.
    Avgörande för straffutmätningen är gärningens farlighet för samhället. Stöld av statens egendom bestraffas sålunda strängare än stöld

 

756 Lennart Petriav enskild egendom. Befinnes gärningen vara för samhället ofarlig eller mindre farlig kan frikännande eller ett lägre straff komma ifråga än det som stadgas i lag. Om gärningen befinnes vara farlig för samhället utan att för den skull vara särskilt angiven av lagstiftarenkan straff utmätas enligt lämplig analogi.
    Straffet påverkas av den grad av ånger och socialt medvetande som den anklagade visar. För att detta skall kunna utrönas förflyter ofta efter svenska — men icke efter t. ex. franska — förhållanden lång tid mellan häktning och domstolsförhandling.
    Av betydelse för straffutmätningen vid ett av utlänning begånget brott i Kina kan bli den åtalades nationalitet. Saken bedömes i ljuset av vid tidpunkten ifråga rådande politiska förbindelser mellan Kina och vederbörandes land. En jugoslav eller indier kan för närvarandet. ex. för misshandel av en kines få räkna med ett strängare straff än en rumän eller svensk. När en svensk sjöman 1964 ställdes till ansvar för att ombord å ett svenskt fartyg i kinesisk hamn ha knivhuggit två kinesiska stuvare angavs att domstolen tagit hänsyn bl. a. till de mellan Kina och Sverige rådande goda förbindelserna, till den svenske fartygsbefälhavarens och den anklagades besättningskamraters uppförande i samband med utredningen av brottet och likaså till svenska ambassadens medkänsla med offren för misshandeln. Detta i förening med den ånger den anklagade visat medförde att denne icke ådömdes något straff. Han ålades däremot att solidariskt med fartyget ersätta de skadades sjukhuskostnader och »förluster i anledning av misshandeln», beräknade till ett efter kinesiska förhållanden tämligen högt belopp. »Fartyget» hade visat försummelse genom att icke tillse att erforderlig disciplin upprätthållits ombord och genom att icke bereda de kinesiska stuvarna tillräckligt skydd. Varken rederiet, fartygsbefälhavaren eller »fartyget» hade instämts.

 

6. Det är i början av 1969 ovisst i vilken utsträckning tidigare nämnda domstolar alltjämt verkar. Kulturrevolutionen har sedan 1966 inneburit, vill det synas, att den lokala partiapparaten åtminstone tillfälligt upphört att fungera. Tidigare förvaltningsorgan har ersatts av »revolutionära kommittéer» på olika nivåer. I åtminstone vissa provinser synes dylika kommittéer ha ersatt också domstolarna. I vad mån rättsregler från tiden före 1966 alltjämt tillämpas är ovisst.
    Under kulturrevolutionen har enskilda kinesiska medborgare av grupper som organiserats med statsmaktens stöd fråntagits egendomsom enligt dessförinnan gällande ordning åtnjutit rättsskydd, t. ex. stoppade möbler. Misshandel på öppen gata har förekommit i storutsträckning utan att beivras inför domstol. Många personer har av

 

Något om rätt och rättskipning i Folkrepubliken Kina 757de organ som utövar statsmakten anklagats för brott och berövats sin frihet utan att hittills annat än i undantagsfall (mord och liknande) ställas inför rätta. Upprepade gånger har partiledningen erinrat om att endast övertalning och icke våld finge användas mot oliktänkande. Den 1 januari 1969 publicerades i alla tidningar nya anvisningar av ordförande Mao Tse-tung om sättet för behandling av »kontrarevolutionära och sådana som begått misstag». Återhållsamhet i angreppen skulle iakttas och fler personer än hittills hjälpas genom uppfostran. Bevismaterialet måste noga prövas. Det vore absolut förbjudet att tvinga fram bekännelser och att godta framtvingade bekännelser. Goda människor som begått misstag måste få hjälp genom uppfostran. När de kommit till insikt måste de omedelbart friges.
    Flera utlänningar har häktats i Kina under de senaste åren utan att vederbörandes ambassad kunnat erhålla upplysning om orsaken eller tillåtits få förbindelse med den anhållne. Vid massmöte i Peking den 3 juli 1968 avkunnade Pekings mellandomstol, utan att motparten närvarit vid förhandlingarna, ett utslag enligt vilket, »i syfte att skydda landets säkerhet och socialistiska uppbyggnad och frukterna av Kinas stora proletära kulturrevolutions seger», ett 1964 ingånget leveransavtal mellan ett brittiskt företag och ett av de kinesiska utrikeshandelsorganen upphävdes på grund av påstådda felaktigheter i levererat material och teknisk dokumentation. Personal från företaget sades ha gjort sig skyldig till brott genom att insamla uppgifter om Kinas militära, politiska och ekonomiska förhållanden. Företaget ålades att betala ett skadestånd om inemot 8 miljoner kronor för av den kinesiska sidan lidna ekonomiska förluster. Enligt leveransavtalet skulle uppkomna tvister avgöras genom skiljedom i Stockholm. Skadeståndet svarade mot det belopp som företaget ansåg sig ha att fordra för verkställda men icke betalda leveranser.
    De styrande i Kina har framför allt sedan kulturrevolutionen tog fart 1966 ofta framhållit regimens revolutionära karaktär. Rättsregler, i den mån sådana funnits, har måst vika för revolutionens krav. Att så skett har angivits utgöra ett bevis på regimens styrka, dess äkthet och närhet till »massorna».