NILS REGNER. Rättspraxis i litteraturen. Nytt Juridiskt Arkiv 1930—1965. Institutet för rättsvetenskaplig forskning (LII). Sthm 1968. Norstedts. XXVIII + 379 s. Inb. kr. 75,00.

 

När Hjalmar Nordfelt anmälde justitierådet Nils Regners föregående stora verk, Svensk juridisk litteratur, i SvJT (1958 s. 238), kunde han med all rätt inleda recensionen på följande sätt: »Det må så gott först som sist sägas, att den imponerande produkt av flit, uthållighet, noggrannhet, kunnighet och tankereda, som här föreligger till granskning, utgör det nyttigaste juridiska arbete som i mannaminne publicerats i detta land.» I denna anmälan skall något sägas om ett nytt arbete av Regners hand, vilket utgör ett värdefullt komplement till det föregående och vilket tävlar med det ifråga om praktisk nytta.
    Det nya arbetet omfattar ett utförligt register över de ställen i den juridiska litteraturen, där de viktigare svenska rättsfallen belyses eller åtminstone omnämnes, dock med undantag för uppenbart betydelselösa omnämnanden. Gränsen mellan det viktigare och det mindre viktiga har dragits så, att endast rättsfall som refererats i Nytt Juridiskt Arkiv under åren 1930—1965 blivit upptagna i registret, men dessa har också alla fått vara med. Någon begränsning är uppenbarligen nödvändig, och den föreslagna begränsningen måste anses vara väl vald. Andra rättsfall av vikt kommenteras i litteraturen oftast tillsammans med något av de av Regner upptagna rättsfallen. Äldre avgöranden av den högsta instansen, som ännu får anses äga betydelse, återfinns också i allmänhet i den vanliga lageditionen. Anm. har i tankarna exempelvis vad som sägs i NJA 1874 s. 591 om den sjubbskinnspäls som av en besökande på konditorn Berns' schweizeri och konsertlokal i Stockholm lämnades till rockvaktmästarens minderårige son för snart hundra år sedan.
    För att få en ingång i registret måste man känna till något rättsfallsreferat i NJA under de angivna åren, vilket berör den fråga man vill undersöka. Utgående från rättsfallet får man sedan i registret hänvisningar till de ställen i litteraturen, där rättsfallet kommenteras eller sätts i sitt sammanhang.
    Den litteratur till vilken registret hänvisar finns upptagen i en förteckning, som inleder arbetet. Regner har tagit med hänvisningar till ett imponerande antal svenska verk och tidskrifter, men han har också beaktat innehållet i åtskillig annan nordisk litteratur. Vad förf. möjligen inte har fångat skulle vara vissa artiklar i juridiska ämnen i tidskrifter av icke juridisk karaktär, men anm. har vid företagna stickprovsundersökningar ej funnit något som skulle ha ökat registrets värde. Det verkar nästan som om de i sådana artiklar omnämnda rättsfallen genomgående har behandlats av vederbörande författare på något annat ställe, som Regner anger. Ett liknande förhållande torde vara anledningen till att den i praktiken samnordiska tidskriften Arkiv for luftrett inte blivit upptagen i litteraturförteckningen.

 

    Rättsfallen upptages i registret i ordning efter sida med kortfattad uppgift om vad det gäller. Avfattningen av dessa uppgifter vittnar — om nu något vittnesbörd härvidlag skulle vara behövligt — om författarens förmåga att koncentrerat ange det väsentliga. Så hänvisas till andra rättsfall, både tidigare och senare, enligt vad som upptagits vid vederbörande referatrubriker i NJA. Hänvisningar ges ytterligare till motsvarande referat i vissa andra rättsfallssamlingar m. m. Härefter följer de egentliga litteraturhänvisningarna. I fråga om verk som har rättsfallsregister medtages ej sidhänvisning. Därigenom vinnes bl. a., att hänvisningen förblir exakt, även om vederbörande verk skulle komma ut i ny upplaga.
    Regners arbete skulle säkerligen kunna göras till föremål för statistisk bearbetning i åtskilliga avseenden, främst i fråga om den uppmärksamhet som högsta domstolens domar i olika ämnen tillvunnit sig. Beträffande de nyaste rättsfallen är det uppenbart, att rättsvetenskapen ännu inte hunnit behandla dem i full omfattning. Vad gäller litet äldre rättsfall är det förbluffande få, som lämnats obeaktade i litteraturen. Anm. har tyckt sig kunna märka att sådana rättsfall ofta rör antingen fullföljdsfrågor eller straffrättsliga frågor, gärna inom specialstraffrätten.
    Förf. har undertecknat förordet med förbehållet salvo errore et omissione i vedertagen förkortning. Anm., som sannerligen inte vågar påstå någon kännedom om den juridiska litteraturen som är värd att nämnas vid sidan av författarens, har trots åtskilliga försök inte kunnat finna något fel eller något utelämnande. Det vore dock nästan orimligt, om det inte skulle kunna finnas något att tillägga eller ändra i fråga om dessa otaliga namn, siffror och förkortningar. Regners register skulle mycket väl tåla åtskilliga kritiska anmärkningar av den arten. Det är ändå imponerande nog.
    Regner har enligt förordet upprättat registret i syfte att underlätta det ofta tidskrävande arbete som erfordras när man vill finna den juridiska litteratur vari en viss rättsfråga behandlas. Att sådant arbete förvisso ofta är tidskrävande kan varje jurist intyga. Att registret väl fyller sitt syfte kommer envar som använt registret att erkänna med uppriktig tacksamhet.

Karl Sidenbladh