784 Folke SchmidtBERNHARD GOMARD. Privat pension og social forsikring. Koordination og gensidig påvirkning. Kbhvn 1968. Juristforbundets forlag. 219 s. Dkr 36,50.

 

    Av undertiteln till det anmälda arbetet får läsaren intrycket att Gomard skulle ha ställt sig uppgiften att belysa samordningen mellan olika pensioner, särskilt mellan privatpensioner och socialförsäkring. Samtidigt skulle han ha åsyftat att ange hur man hämtat idéer från det ena området till det andra.
    I dessa hänseenden har dock framställningen inte mycket att ge. Gomard ställer upp en tes, som också gäller för Sverige. Skall privat och offentlig pensionsförsäkring anpassas till varandra, »må den private ordning indrette sig efter den offentlige» (s. 40). Likväl är samordningsproblemet inte så viktigt. I olika sammanhang konstateras sålunda, att »behovet for øjeblikkelige, praktiske koordinationsforanstaltninger ikke er stort» (s. 104). Gomard rekommenderar att man i blivande pensionsplaner inför en klausul, att bidrag och prestationer kan reduceras, om så skulle bli påkallat på grund av utbyggnad av den offentliga försäkringen. Det må inskjutas att vid tiden före tillkomsten av ATP svenska arbetsgivare säkerställde sig på samma sätt.
    Värdet av framställningen ligger främst på andra punkter. Läsaren får en utmärkt översikt över växlande slag av pensionsordningar. Han får också ett levande intryck från den aktuella debatten.
    Det må vara tillåtet att med utgångspunkt från Gomards bok notera några skillnader mellan förhållandena i Danmark och i Sverige. Läget i Danmark idag påminner om läget i Sverige i början av 1950-talet. I Danmark har man just accepterat principen att ålderspensionen från 67 år skall utgå utan behovsprövning (lag härom träder i kraft den 1 april 1970). Som ett led i lönepaketet för 1963 tillkom en »tillægspension» (ATP) för alla löntagare. Den danska ATP är dock inte jämförbar med vår svenska ATP. Det är frågan om ett enhetsbelopp om 2 400 kronor utan automatisk värdeförsäkring, dock att viss kompensation för penningvärdeförsämring kan tänkas tas från »överränta» på ATP-fonden. Den danska ATP får därför betraktas som en obligatorisk utbyggnad av folkpensionen materiellt motsvarande de trotjänarpensioner som var vanliga hos oss före ATP-lagen 1959.
    I Danmark framlades 1967 ett förslag om en »indtægtsbestemt tillægspensionsordning» efter svenskt mönster. Det är dock inte att vänta att den sittande regeringen skall göra förslaget till sitt. Statsminister Baunsgaard uttalade den 30 mars 1968, att förslaget inte stämmer med sociala synpunkter. Det offentliga bör inte medverka till »at føre forskellen mellem mere velstående og mindre velstående op i alderdommen». För oss i Sverige förefaller detta argument egendomligt. Man kan förstå att samhället inte har resurser att medverka till andra pensioner än dem som motsvarar ett hyggligt minimum. Men varför är det särskilt förkastligt att inkomstklyftorna består även i ålderdomen? Vill man genomföra en utjämning, är det inte barmhärtigt att börja med just de gamla eller den grupp i samhället som har svårast att anpassa sig.
    På en viktig punkt har dansk rätt varit väsentligt radikalare än svensk. Enligt pensionskasseloven 1935 får en arbetsgivare inte ge utfästelse om pension till sina anställda utan att samtidigt göra avsättning för att säkerställa sina utfästelser. Medel skall avskiljas och förvaltas av en särskild

 

Anm. av Bernhard Gomard: Privat pension og social forsikring 785kassa. I Danmark har lagstiftaren inte behandlat privata pensionsutfästelser lika »lättvindigt» som hos oss. En svensk arbetsgivare har ju som bekant inte ens skyldighet att upptaga pensionsutfästelsen som skuld i balansräkningen. Vid skuldföring är arbetsgivaren fri att behålla medlen inom företaget.
    Gomard är att lyckönska till att ha skrivit ett överskådligt och intressant arbete inom pensionsrätten. Jag slutar med ett citat från Gomards förord. »Grundene for en jurist til at interessere sig for pensionsproblemer er . . . både gode og talrige.»

Folke Schmidt