Lagstiftningsfrågor vid 1969 års riksdags vårsession

 

Redogörelsen upptar endast sådana ärenden som kan antas vara av särskilt intresse för SvJT:s läsekrets.

 

Familjerätt. Med verkan från den 1 juli har myndighetsåldern sänkts från 21 till 20 år. Samtidigt har behörigheten vidgats för ungdomar i åldern 18—20 år. I sistnämnda hänseende innebär ändringarna sammanfattningsvis att den som har fyllt 18 år inte bara som tidigare själv kan ta anställning och disponera över sin arbetsinkomst utan också har fått ökade möjligheter att själv fritt välja mellan förvärvsarbete och studier. Vidare har han rätt att skaffa sig egen bostad utan föräldrarnas medverkan. Möjligheten för underårig, som är gift, att oavsett ålder företa sådana rättshandlingar som krävs för den dagliga hushållningen har vidgats till att omfatta alla underåriga som har eget hushåll. Förmyndarens befogenheter gäller i huvudsak ingående av kreditavtal — med vissa undantag — samt förfogande över egendom som inte utgörs av arbetsinkomst eller av statliga medel som tillhandahållits för bosättning eller för högre studier. Dessutom har förmyndaren möjlighet att ingripa om den underårige missbrukar sin handlingsfrihet. — Som en konsekvens av den sänkta myndighetsåldern har vidtagits ändringar av ett flertal 21-årsgränser inom vitt skilda rättsområden. Den principiella utgångspunkten vid prövningen av om sådan ändring skolat vidtas har varit att en anpassning nedåt ansetts böra ske överallt där den gällande åldersgränsen i väsentlig grad påverkats av myndighetsåldern. Bland övriga åldersgränser som sänkts kan nämnas de som finns i FB om vårdnadens upphörande och samtycke till adoption, i ÄB om behörighet att upprätta testamente samt i GB om giftomans samtycke till äktenskap. Inom det straffrättsliga området har de 21-årsgränser som finns i 6 kap. 4, 7 och 8 §§ BrB sänkts och vidare har samtliga 21-årsgränser i barnavårdslagen ändrats till 20 år. Motsvarande ändring har också vidtagits i fråga om rusdrycksförsäljningsförordningen och förordningarna om arvsskatt och gåvoskatt samt om statlig förmögenhetsskatt.

 

    Vissa ändringar har med giltighet från och med den 1 juli antagits i lagstiftningen om allmänna arvsfonden. Den andel av inflytande medel som skall läggas till fondens kapital har sålunda minskats till en tiondel och fondens ändamål vidgats till att omfatta också omsorger om handikappade. Vidare har reglerna om godkännande av testamente till annan än arvsfonden och om avstående av fondens rätt till arv reviderats. Bestämmelserna härom, som tidigare varit uppdelade mellan 5 kap. ÄB och arvsfondslagen, har samlats i den senare lagen.

 

    Straffrätt. Som ett led i strävandena att komma till rätta med den illegala narkotikahanteringen har straffsatserna för grovt narkotikabrott och för grov varusmuggling som gällt narkotika höjts från fängelse i lägst sex

 

51—693005. Svensk Juristtidning 1969

 

månader och högst fyra år till fängelse i lägst ett och högst sex år. Samtidigt har straffmaximum för varusmuggling som ej är att anse som grov höjts från fängelse i högst ett år till fängelse i högst två år för de fall då smugglingen gällt narkotika. Straffskärpningarna har trätt i kraft den 1 april.

 

Processrätt. Riksdagen har under vårsessionen beslutat om genomgripande ändringar i de allmänna underrätternas organisation och arbetsformer. Flertalet nya lagar på området träder i kraft den 1 januari 1971, men Kungl. Maj:t har fått befogenhet att förordna om tidigare ikraftträdande.
    Reformen innebär att de allmänna underrätterna förenhetligas. Tingsrätter ersätter både häradsrätter och rådhusrätter och samma regler kommer att gälla för alla tingsrätter. Chefsdomaren i tingsrätten skall benämnas lagman och övriga ordinarie domare rådmän. Redan utnämnd underrättsdomare som så önskar bör dock enligt departementschefen kunna ha kvar sin titel så länge hans tjänst är oförändrad frånsett tjänstebeteckningen. Den nuvarande ordningen med två olika nämndsammansättningar avskaffas. I stället införs en enhetlig nämnd med fem ledamöter. Om förfall inträffar för nämndeman sedan huvudförhandlingen påbörjats är emellertid rätten domför med fyra i nämnden. Omröstningsreglerna har utformats så att fyra av fem respektive tre av fyra nämndemän måste vara ense om skälen och slutet för att överrösta ordföranden. Vidare införs den nyheten att nämndeman får samma möjlighet att reservera sig som lagfaren ledamot. Även valbarhetsvillkoren för nämndemän ändras. Bl. a. försvinner regeln att nämndeman skall ha fyllt 25 år; det räcker att han är myndig.
    Vid särskild huvudförhandling i tvistemål i allmänhet skall tingsrättvara sammansatt av tre eller högst fyra lagfarna domare. När det gällersammansättningen i mål rörande det stora flertalet ämnen som behandlasi GB och FB har dock bestämts att rätten vid särskild huvudförhandlingskall bestå av lagfaren domare och nämnd.
    Ensamdomarkompetensen utvidgas så att huvudförhandling som hålls inom 15 dagar efter förberedelsen kan ombesörjas av en lagfaren domare.
    Beträffande domstolsärendena skall gälla att underrätterna vid sådan handläggning som kräver mer än en domares medverkan skall ha den för tvistemål i allmänhet föreskrivna sammansättningen, dvs. normalt tre lagfarna domare. Undantag görs dock för ärenden som skall prövas enligt GB eller FB, i vilka fall rätten skall bestå av lagfaren domare och nämnd. En särskild övergångsbestämmelse har tillkommit med tanke på de minsta underrätterna. Det föreskrivs sålunda att underrätt som har mindre än tre ordinarie lagfarna domare beträffande visst ärende kan förordna att handläggning, som normalt skall ombesörjas av juristkollegium, i stället skall ske med lagfaren domare och nämnd. I fråga om enklare ärenden utvidgas ensamdomarkompetensen i viss utsträckning.
    För handläggning av mål angående fastighetsbildning m. m. inrättas fastighetsdomstolar. Som fastighetsdomstol skall i princip en underrätt i varje län fungera. Domstolen skall bestå av fem ledamöter, varav två lagfarna domare, en ledamot med teknisk sakkunskap och två nämndemän. Vissa fastighetsdomstolar har redan inrättats, men de handlägger än så länge bara immissionsmål enligt miljöskyddslagen (se nedan).

 

    Behovet av flera juristdomares medverkan i tingsrätt och fastighetsdomstol har medfört en vidgning av domarpersonalens tjänstgöringsskyldighet. Enligt en ny bestämmelse i 11 § statstjänstemannalagen skall annan ordinarie underrättsdomare än lagman vara skyldig att tjänstgöra som ledamot i annan underrätt inom samma hovrättsområde vid handläggning som kräver flera lagfarna domare än en. Sådan tjänstgöringsskyldighet skall också åligga ordinarie vattenrättsdomare. Vidare kan nämnas att ordinarie vattenrättsingenjör blir skyldig att tjänstgöra som teknisk ledamot i fastighetsdomstol.
    I samband med ovannämnda ändringar har riksdagen antagit av Kungl. Maj:t föreslagna allmänna riktlinjer för den framtida domkretsindelningen. Domkretsarna bör enligt dessa riktlinjer helst göras så stora att de ger arbetsunderlag för minst tre domare. Stora möjligheter till undantag från denna princip skall dock finnas. Domkretsarna skall liksom hittills byggas upp med kommuner som minsta enheter. I detta avseende planeras en anpassning till de större kommuner som bildas av kommunblocken. Avsikten är också att det skall åstadkommas bättre överensstämmelse mellan gränserna för domkretsarna och för andra indelningar, såsom åklagar- och polisdistrikten. Den nya domkretsindelningen avses bli genomförd successivt och i huvudsak vara slutförd år 1975. Det förutses emellertid att ändringarna i domkretsindelningen i några fall kommer att ta längre tid att genomföra. — Det har inte varit möjligt att ta ställning till exakt hur många av de nuvarande 137 domkretsarna som skall upphöra att vara självständiga enheter. Emellertid är det med hänsyn till uttalanden som gjordes under riksdagsbehandlingen inte osannolikt att antalet domkretsar kan bli något högre än vad domstolskommittén föreslog (86 st.) i sitt betänkande SOU 1967:4. Det är sålunda möjligt att någon eller några enstaka enmansdomstolar får finnas kvar och att tvåmansdomstolar kan komma att behållas i ganska stor utsträckning.

 

För att rationalisera de rättsvårdande organens verksamhet bedrivs inom justitiedepartementet bl. a. arbete med uppbyggnad av ett rättsväsendets informationssystem (RI). I en första etapp av RI samordnas det allmänna kriminalregistret med det hos rikspolisstyrelsen förda s. k. personregistret och läggs om för automatisk databehandling i den datamaskinanläggning som styrelsen förfogar över. Uppgiftslämnandet från domstolar och andra myndigheter till registren skall samtidigt förenklas. Kopia av dom eller beslut som skall registreras skall användas som meddelande till registren i stället för uppgifter enligt de särskilda formulär som nu begagnas.  Med anledning härav har Kungl. Maj:t genom en ändring i RB bemyndigats meddela närmare föreskrifter om avfattning av dom och beslut i brottmål. Innan de nya handläggningsrutinerna kommer i bruk skall de utprovas i en försöksverksamhet som skall bedrivas vid vissa domstolar.

 

Som nämnts ovan har som ett led i strävandena att komma till rätta med den illegala narkotikahanteringen straffsatserna för vissa narkotikabrott nyligen höjts. Samma syfte ligger till grund för lagen om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m., vilken antogs av riksdagen i våras och redan trätt i kraft. Lagen, vars giltighetstid föreslås begränsad till utgången av juni 1970, har utformats med anknytning till 27 kap. 16 § RB. Innebörden av lagen är att om någon skäligen kan miss-

 

tänkas för grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling som gällt narkotika och det anses vara av synnerlig vikt för utredningen att undersökningsledaren eller åklagaren får del av samtal till eller från telefon, som kan antas komma att begagnas av den misstänkte, så kan domstolen meddela tillstånd till avlyssning  av samtalen. Begäran om tillstånd får göras bara av undersökningsledaren eller åklagaren och genom särskilda bestämmelser är det sörjt för att obehöriga inte får del av vad som kan ha framkommit vid avlyssningen. Anpassningen av lagen till 27 kap. 16 § RB är ej helt fullständig. Giltighetstiden för avlyssningstillstånd enligt den nya lagen kan nämligen bestämmas upp till en månad men enligt nämnda lagrum till högst en vecka. Det är även att märka att 16 § gäller brott med straffminimum på fängelse i två år, medan de brott som den nya lagen avser har minimum på ett års fängelse.

 

En varaktig förbättring av förhållandena inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet har förutsatts komma till stånd i och med att den organisationsplan, som antogs av 1961 års riksdag, blir genomförd. Enligt denna plan skall de psykiatriska avdelningar inom kriminalvården som f. n. tjänar som rättspsykiatriska kliniker ersättas av fem fristående, nybyggda kliniker. Två av dessa beräknas kunna färdigställas i höst, men det torde dröja några år innan samtliga kan tas i bruk. I avvaktan på den förbättring som den nya organisationen förväntas komma att medföra har riksdagen antagit förslag till lagändringar som syftar till att minska olägenheterna av de nu förekommande långa väntetiderna för dem som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning i brottmål. Sålunda skall häktad, som skall genomgå sådan undersökning, kunna förvaras i fångvårdsanstalt i väntan på att undersökningen skall inledas och därvid vara underkastad vissa av de behandlingsregler som gäller för den som annars är intagen i fångvårdsanstalt. Den häktade avses härigenom få bättre möjligheter till arbete och gemenskap än som kan ges i häkte och på nu befintliga rättspsykiatriska kliniker. Vidare har antagits en bestämmelse om avräkning av häktningstid för den som döms till ungdomsfängelse eller internering efter att ha genomgått rättspsykiatrisk undersökning i målet. Avräkningen, som endast skall omfatta den del av vänte- och undersökningstiden som överstiger sex veckor, sker på verkställighetsstadiet. — De nya bestämmelserna, som har trätt i kraft, har föranlett ändringar i lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. och lagen om behandling i fångvårdsanstalt.

 

Utsökningsrätt. Riksdagen har antagit en ny lag om uttagande av utländsk skatt och allmän avgift. Lagen är föranledd av den nya införsellagen och har trätt i kraft samtidigt med denna, dvs. den 1 juli.

 

Lagen om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket har upphört att gälla vid utgången av juni. Avflyttningsförbud som meddelats dessförinnan är utan verkan.
Bolagsrätt. Enligt aktiebolagslagen skall styrelseledamot i aktiebolag vara svensk medborgare och bosatt i Sverige. Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar kan emellertid medge dispens från dessa krav. En begränsning av dispensmöjligheten till att gälla högst en tredjedel av hela antalet styrelseledamöter har slopats från och med den 1 juli.

 

Miljöskyddslagstiftning. Riksdagen har antagit förslag till miljöskyddslag jämte vissa därmed sammanhängande ändringar i vattenlagen och naturvårdslagen. Ett samtidigt framlagt förslag till ändring i hälsovårdsstadgan har av riksdagen lämnats utan erinran.
    Miljöskyddslagen innebär en ny samlad lagstiftning till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller och andra störningar. I fråga om vattenförorening har de regler om skyldighet att motverka sådan förorening som tidigare fanns i 8 kap. vattenlagen ersatts med bestämmelser i den nya lagen. Samtidigt har en skärpning av bestämmelserna genomförts. Beträffande övriga störningar innebär lagen att lagstiftning införs på ett område som tidigare varit i huvudsak oreglerat.
    Miljöskyddslagens tillämpningsområde är i huvudsak begränsat till störningar som kan hänföras till fast egendom. De från praktisk synpunkt viktigaste verksamheter, mot vilka ingripande kan ske med stöd av lagen, gäller utsläppande av avloppsvatten från mark, byggnad eller anläggning i vattendrag eller sjö samt användning av sådan egendom på sätt som kan medföra störning för omgivningen genom luftförorening eller buller, såvida störningen inte är helt tillfällig. Utanför lagens tillämpningsområde faller t. ex. de luftförorenings- och bullerproblem som rör fordons konstruktion och användning. Inte heller frågorna om planlagstiftning och samhällsplanering som medel att förebygga miljöstörningar berörs av lagen.
    I lagen uppställs genom särskilda tillåtlighetsregler vissa förutsättningar för att miljöfarlig verksamhet skall få utövas. Dessa regler innebär bl. a. följande. Den som vill utöva miljöfarlig verksamhet som lagen avser är skyldig att välja sådan plats för verksamheten att ändamålet kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Den som utövar eller ämnar utöva sådan verksamhet är vidare skyldig att vara aktivt verksam för att förebygga störningar genom att vidta skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått. Han skall sålunda enligt huvudregeln vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Denna grundsats kompletteras med ett par hjälpregler. Den första innebär att frågan om skyldighetens omfattning skall bedömas med utgångspunkt i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen. Härigenom kan man åstadkomma en ständig anpassning efter teknikens senaste rön. Den andra hjälpregeln anger att man vid avvägningen mellan olika intressen skall ta särskild hänsyn till å ena sidan beskaffenheten av det område som kan bli utsatt för störning och betydelsen av störningens verkningar och å andra sidan nyttan av verksamheten samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt av försiktighetsmått som kommer i fråga. Kan verksamheten befaras föranleda olägenhet av väsentlig betydelse, även om försiktighetsmått iakttas, får verksamheten utövas endast om särskilda skäl föreligger. Innebär den befarade olägenheten att vissa allmänna intressen skadas avsevärt får verksamheten inte utövas. Kungl. Maj:t kan dock lämna tillstånd, om verksamheten är av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt. Beträffande vissa slag av särskilt farliga avloppsvatten kompletteras dessa tillåtlighetsregler med en särskild förbudsbestämmelse. Dessutom föreslås en särskild regel för speciellt skyddsvärda vattenområden.

 

    Den nya lagstiftningen är i princip tillämplig också på anläggningar som tillkommit före lagens ikraftträdande. Hänsyn skall dock tas till de äldre anläggningarnas speciella problem.
    Det står var och en som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet fritt  att ansöka om tillstånd till verksamheten och därvid få fastslaget om och under vilka villkor verksamheten får drivas. Tillstånd lämnas av koncessionsnämnden för miljöskydd. Talan mot tillståndsbeslut kan föras hos Kungl. Maj:t i statsrådet. När väsentliga allmänna intressen är berörda skall tillståndsärende underställas Kungl. Maj:t. Under vissa i lagen närmare angivna omständigheter kan omprövning av tillstånd ske och nya villkor fastställas.
    Lagen ger det allmänna möjlighet att utöva en effektiv kontroll och att aktivt  medverka till att störningar förebyggs. Kungl. Maj:t har fått bemyndigande att föreskriva att vissa slag av fabriker eller andra inrättningar inte får anläggas eller på visst sätt ändras eller att avloppsvatten av visst slag inte får utsläppas utan att tillstånd lämnats enligt lagen eller särskild anmälan gjorts. I fall då Kungl. Maj:t föreskrivit skyldighet att söka tillstånd kan statens naturvårdsverk medge dispens från skyldigheten under förutsättning att av verket fastställda villkor för verksamheten följs. Man räknar med att flertalet ärenden skall kunna avgöras genom naturvårdsverkets dispensprövning. Statens naturvårdsverk och länsstyrelserna skall utöva fortlöpande tillsyn till skydd mot miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara för allmänna intressen.
    För skada och olägenhet genom miljöfarlig verksamhet är den som utövar verksamheten skyldig att utge ersättning. Enskild sakägare har i tillståndsärende möjlighet att yrka att verksamheten förbjuds eller att skyddsåtgärd vidtas. Vill han utanför sådant ärende framställa yrkande är han hänvisad att instämma sin talan hos fastighetsdomstol.
    Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 juli.

 

Vatten- och fiskelagstiftning. Riksdagen har bifallit en proposition med förslag till ändringar i vattenlagen och lagen om flottning i allmän flottled. Ändringarna, som trätt i kraft den 1 juli, syftar till att den behållning som efter avlysning av flottled finns hos flottningsförening skall, främst i fiskets och naturvårdens intressen, kunna användas till återställningsåtgärder i flottleden. Vidare skall de medel som inflyter vid försäljning av föreningens egendom medan flottled ännu är i bruk kunna avsättas till en fond för återställningsåtgärder. Ansvaret för åtgärderna skall åvila en förvaltare, som utses av länsstyrelsen. Räcker inte föreningens medel får förvaltaren använda medel som kan ställas till hans förfogande på annat sätt. Förvaltare kan utses också för flottleder som redan avlysts. För det fall att fast egendom skulle kunna skadas genom att en flottledsanläggning bortskaffas i avlyst flottled eller att någon vill använda sådan anläggning för att tillgodogöra sig vattnet öppnas möjlighet för fastighetsägaren eller annan som vill tillgodogöra sig vattnet att överta anläggningen. I fråga om sjunkvirke och virke som flutit i land har stadgats att rätten att förfoga över sådant virke efter viss tid övergår till strandägare eller annan som kan lida men av att virket lämnas kvar. 
Riksdagen har vidare med giltighet från och med den 1 juli antagit förslag till ändringar i lagen om fiskevårdsområden och lagen om rätt till

 

fiske. — För beslut om bildande av fiskevårdsområde krävs viss kvalificerad majoritet. Enligt tidigare gällande bestämmelser skulle denna utgöra antingen mer än hälften av delägarnas sammanlagda delaktighetstal och minst en tredjedel av antalet delägare eller mer än hälften av antalet delägare och minst en tredjedel av det sammanlagda delaktighetstalet. Den anslutning som krävts har alltså beräknats i förhållande till hela antalet delägare och hela delaktighetstalet, vilket inneburit att vid omröstningen frånvarande delägare likställts med delägare som röstat nej. Den nu antagna lagändringen, som har till syfte att underlätta bildandet av fiskevårdsområden, innebär att endast de i omröstningen deltagandes röster skall beaktas vid beslut om bildande av fiskevårdsområde. Motsvarande gäller beträffande beslut om upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområde. En nyhet i lagen, tillkommen i samma syfte som nyss nämnts, är att staten och kommunen skall kunna ta initiativ till bildande av fiskevårdsområden. — Ändringarna i lagen om rätt till fiske gäller straffbestämmelserna och innebär bl. a. att straffsatsen för olovligt fiske skärps så att fängelse i högst sex månaderkan utdömas.

 

Förvaltningsrätt. Riksdagen har lämnat utan erinran ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag till upphävande av det i 10 § allmänna ordningsstadgan upptagna förbudet mot offentliga tillställningar på juldagen, långfredagen och påskdagen. Förbudet har därefter upphävts.

 

Med giltighet från och med den 1 juli har vidtagits vissa ändringar i regeringsrättslagen, vilka sammanhänger med dels förra året beslutade ändringar i GB, dels den nya miljöskyddslagen.

 

Socialförsäkring. Riksdagen har antagit ett nytt tioårigt program för årliga folkpensionshöjningar fr. o. m. den 1 juli i år. Programmet innebär att alla pensionärer tillförsäkras på sikt en nivå för det ekonomiskagrundskyddet som ligger väsentligt högre än den nuvarande folkpensionsnivån. F. n. utgår folkpension till ensamstående pensionär med 90 % och till gift pensionär med 70 % av basbeloppet (juni 1969 = 5 800 kr.). Avsikten är att efter tioårsperiodens slut pensionsnivån skall utgöra 120 % respektive 100 % av basbeloppet. Höjningen skall genomföras på sådant sätt att särskilda pensionstillskott tillerkänns pensionären. Pensionstillskottet skall första året utgöra 3 % av basbeloppet och sedan öka med 3 % för varje år tills det den 1 juli 1979 uppgår till 30 % av basbeloppet. Folkpensionshöjningarna är avsedda endast för sådana pensionärer som saknar eller har liten ATP-pension. Pensionstillskotten har därför gjorts inkomstprövade, dock skall vid prövningen hänsyn endast tas till inkomst i form av ATP-pension.

 

Genom ändring i lagen om allmän försäkring har kvinnas rätt till tilläggssjukpenning vid havandeskap förbättrats. Hittills har gällt att kvinnan har rätt till sjukpenning under högst 180 dagar i samband med barnsbörden. Förutsättningen är att hon avhåller sig från förvärvsarbete. Avbryter hon ledigheten genom att förvärvsarbeta, förlorar hon rätten till sjukpenningför resten av ersättningstiden. Sistnämnda regel har kritiserats hårt och har nu mjukats upp. Kvinnan får enligt lagändringar, som trätt i kraft den

 

1 juli, utföra förvärvsarbete under tillhopa 30 dagar utan att rätten till sjukpenning för återstående ledighetstid därför går förlorad.

 

Sjukvårdslagstiftning. Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall har ändrats för att undanröja den tveksamhet som på många håll uppstått om i vilken utsträckning lagen ger möjlighet att ta hand om narkotikamissbrukare. Ändringen, som trädde i kraft den 1 juli, tar sikte på den medicinska specialindikationen i 1 § a). Den som lider av psykisk sjukdom och för vilken sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad skall sålunda mot sin vilja kunna beredas sådan vård inte endast, så som nu är fallet, då han till följd av sjukdomen saknar sjukdomsinsikt utan även då han till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt bedöma sitt behov av vård. Genom lagändringen klargörs att en narkotikamissbrukare kan kvarhållas för sluten psykiatrisk vård, även om han efter avgiftningen fått sjukdomsinsikt men alltjämt saknar insikt om sitt behov av vård.

 

Arbetsrätt. Riksdagen har antagit en lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt, vilken lag redan trätt i kraft. Utgångspunkten för lagstiftningen är att samhället liksom hittills skall förhålla sig neutralt vid arbetskonflikter. Samhällsstöd skall därför i princip inte kunna utgå till den som strejkar eller är föremål för lockout. Med samhällsstöd avses därvid sådana förmåner som utgår enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor, studiemedelsförordningen och studiehjälpsreglementet samt vissa i arbetsmarknadskungörelsen reglerade stödformer av vilka de viktigaste är utbildningsbidrag, flyttningsbidrag och arbetslöshetshjälp. Arbetsdomstolen skall vara sista instans vid tillämpningen av lagen.

 

I anledning av motioner har riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om en allmän översyn av arbetarskyddslagen.

 

Sociallagstiftning i övrigt. Riksdagen har efter behandling av motioner i  skrivelse till Kungl. Maj:t anfört att åtskilliga omständigheter talar för att lagen  om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet upphävs. Samtidigt har riksdagen uttalat att det otvivelaktigt finns ett behov av att, då det gäller allvarligare fall av asocialitet, även i fortsättningen ge polisen möjlighet att vidta åtgärder och genom samarbete med andra samhällsorgan åstadkomma vård och hjälp så att orsakerna till den asociala livsföringen undanröjs. Vilka behov som i detta hänseende föreligger och på vilket sätt man kan åstadkomma en lösning bör enligt riksdagen klarläggas.

 

Lagstiftning om FN-sanktioner. För att för Sveriges vidkommande genomföra de delar av de utav FN:s säkerhetsråd beslutade sanktionerna mot Rhodesia som tidigare inte kunnat genomföras antog riksdagen under våren en lag om vissa sanktioner mot Rhodesia. Lagen har trätt i kraft och gäller tills vidare, dock längst till utgången av år 1970. Lagen torde bli obehövlig då vi fått en allmän och bestående lag för genomförande av säkerhetsrådets resolutioner, vilket beräknas bli fallet redan nästa år.
Arne Reis¹

 

¹ Vid denna redogörelses utarbetande har medverkat hovrättsassessorerna Leif Ekberg och Hans Svahn.