Nya domar av Förenta Staternas högsta domstol. Vid husundersökning hos en i Atlanta, Georgia, bosatt ungkarl, som misstänktes bedriva olaga hasardspel, fann polisen ingenting som bekräftade misstankarna men däremot påträffades i en låda i sängkammaren tre rullar film, som vid visning på man-

 

nens projektor befanns vara höggradigt pornografisk. Med stöd av en statlig lag dömdes mannen till ett års fängelse för innehav av obscent material.
    I ett enhälligt utslag den 7 april 1969 (Stanley v. Georgia) har Högsta Domstolen upphävt denna dom och därmed fastslagit, att obscenitet i det egna hemmet utgör en konstitutionell rättighet. I den av Thurgood Marshall skrivna domen hette det bl. a. att det första författningstilläggets förbud mot att inskränka pressfriheten innebär att en stat ej får bestämma vilka böcker medborgaren skall få läsa eller vilka filmer han kan få se i sitt eget hem. Författningstillägget garanterar sålunda medborgaren rätten att tillfredsställa sina intellektuella och känslomässiga behov i den avskildhet, som det egna hemmet utgör. »Rätten att emottaga information och idéer, oavsett dessas sociala värde, är fundamental för vårt fria samhälle», förklarade Marshall avslutningsvis.
    Den nyssnämnda lagen är ingalunda unik i det amerikanska, av puritanerna starkt influerade och numera delvis arkaiska rättssystemet. Sexuellt umgänge mellan icke-makar är t. ex. förbjudet i samtliga delstater utom två (Louisiana och Tennessee), och i Kansas kan t. o. m. försök till otukt medföra upp till fem års straffarbete. Dess bättre tillämpas icke alla dessa lagar rigoröst: »Sex is illegal in so many ways in the United States that only the country's vast capacity to ignore its own laws has saved America from becoming a nation of jailbirds», uttryckte New York Times saken nyligen.

 

    År 1966 åtalades en viss Reyes Arias Orozco för att efter ett gräl ha skjutit ner en person utanför en bar i Dallas. Orozco greps av polisen på sitt pensionatsrum vid fyratiden på natten efter händelsen. Vid det förhör, som hölls innan man lämnade rummet, medgav Orozco både att han uppehållit sig utanför baren vid det aktuella tillfället och att han var ägare till mordvapnet. I den påföljande rättegången, som resulterade i en fällande dom, åberopade åklagaren ifrågavarande erkännanden som bevis i sin plädering.
    I det kända rättsfallet Miranda v. Arizona från år 1966 fastslog Högsta Domstolen bl. a. att uttalanden eller bekännelser, som gjorts under polisförhör med en för brott misstänkt får användas som bevis i rättegång enda stunder förutsättning att vederbörande upplysts om sin rätt att iakttaga tystnad och att ha juridiskt biträde närvarande vid förhöret. Genom att på gataneller i polisbilen förhöra en för brott misstänkt har polisen i viss utsträckning sökt kringgå dessa regler. I mars 1969 förklarade Högsta Domstolen med röstsiffrorna 6—2 att dylika förhör, där vederbörande är »deprived of his freedom of action in any way», är olagliga såvida den misstänkte icke underrättats om sina i Miranda-domen fastslagna rättigheter. Underrättens fällande dom mot Orozco undanröjdes därför.

 

    I tre likartade mål, som avgjordes av Förenta Staternas högsta domstol den 21 april 1969 med röstsiffrorna 6—3, förklarade domstolen, att delstat icke äger föreskriva att hemvist under viss minimitid skall utgöra villkor för erhållande av socialunderstöd. Enligt den av William Brennan skrivna domen är det nämligen »constitutionally impermissible», att en delstat på ett dylikt sätt söker hindra behövande från att inflytta till staten. »This Courtlong ago recognized», hette det vidare, »that the nature of our Federal unionand our constitutional concepts of personal liberty united to require that allcitizens be free to travel throughout the length and breadth of our land

 

uninhibited by statutes, rules or regulations which unreasonably burden or restrict this movement».
    De aktuella målen (Shapiro v. Connecticut, Washington v. Legrant, Reynolds v. Smith), som kommit under Högsta Domstolens prövning på initiativ av den federala välfärdsmyndigheten Office of Economic Opportunity, tog sikte på dylika kvalificerande bestämmelser om minimitid i respektive Connecticut, Pennsylvania och distriktet Columbia. Genom domarna har dessa bestämmelser nu ogiltigförklarats liksom motsvarande regler i 35 à 40 andra delstater. Intill mars 1969 saknade staten New York föreskrifter om hemvist under viss tid för att erhålla socialunderstöd, men sistnämnda månad undertecknade guvernör Rockefeller en lag som föreskriver, att envar som ansöker om socialunderstöd och som haft hemvist i New York kortare tid än ett år, måste styrka att syftet med hemvisttagandet icke var att komma i åtnjutande av sådant understöd. Det är troligt att de ifrågavarande domarna medför att sagda bestämmelse icke blev giltig då lagen trädde i kraft den 1 maj.
    Genom de nu avkunnade domarna beräknas ytterligare 100 000—200 000 personer bli berättigade till socialunderstöd — i form av främst barn- och åldersbidrag men även blind- och invalidunderstöd. De ökade kostnaderna härför har uppskattats till 125 à 175 milj. dollar årligen varav den federala regeringen svarar för cirka 55 %.
    Enligt domstolens president, Earl Warren, som röstade med minoriteten, kunde ogiltigförklarandet av de ifrågavarande reglerna innebära att hemvistrekvisitet i de delstatliga vallagarna vore okonstitutionellt liksom exempelvis det i många delstater uppställda kravet på hemvist för att få utöva vissa yrken och för rätt att studera vid statsunderstödda universitet.

G. C.-W.